Skrivpuff, 1 juni, 2018.

Former.

Har du sett vilka vackra former det där äpplet har? Det är liksom runt, men ändå inte runt. Jämt, men ändå inte helt jämt. Formen väller ut där på mitten för att sedan dra sig inåt, som i en midja som löper från kvist till foderblad. Färgen är grön med inslag av rött, ser du det? Det är inte rött så som vi slentrianmässigt brukar säga, eller grönt. Skalet är blankt. Det är lätt att tro att det är polerat med något slags giftigt vax. Men det är det inte. Det ser ut så av naturen. Tror du att fruktköttet är så där saftigt att det släpper ifrån sig sin vätska vid varje bett, eller att det är av ett torrare slag? Jag tycker bäst om de krispiga, saftiga varianterna som är söta och syrliga på samma gång. Din morfar tyckte om såna som var gula med svag, svag, dragning åt grönt. De hade lite torrare kött som bara var sött när det var moget. Den sorten blev lätt stötta och skadade. Han vårdade det där äppelträdet som om det vore hans skötebarn. Vi andra fick inte gå i närheten av det. Jag tror att han var rädd att vi skulle äta upp all dess frukt innan han själv fick det. Men vi var bara intresserade av de där som mormor köpte hem från fruktdisken. De som var helt gröna, med svaga strimmor av gult som ibland nästan drog mot vitt. Ibland var de så syrliga att det drog ihop sig i munnen på en när man åt dem. Bäst var det när syran möttes upp av sötma utan att bli sliskig. Morfars äpplen var jolmiga och fuktiga utan tydlig struktur. Dessutom avskydde vi de bruna märkena som verkade uppstå redan av att någon tittade på dem. Ibland, på vägen till de gröna, slingrande sockerärterna måste vi gå förbi det där trädet. Då fick vi passa oss noga så att vi inte råkade dra ner någon av dess gula frukter eller trampa på de som fallit ner på marken. Det brukade surra flugor runt de som dumpit ner i det våta gräset under trädkronan och många av dem hade mörka hål efter glupska maskar. Men ingen av dem fick några bett av skrattande, pladdrande barnamunnar. De såg oaptitliga ut där de låg, halvvägs in i förruttnelse och påminde om den förgänglighet vi trodde oss vara befriade ifrån. Men vi är också som äpplena, dödliga och på väg in i förruttnelse. En del har hårt tåligt skal, andra är ömtåliga och skadas lätt. Vissa är syrliga, andra söta – som du. Kom så tar vi varsitt av äpplena och känner efter hur de smakar.

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Skrivpuff, ärligt talat, 20:e december, 2016.

”Ärligt talat var det där bland det värsta jag har sett”, sa Karin och drog efter andan. ”Gör hon det här bara för att trilskas?”

”Tror du verkligen det?” Olle tittade på datorskärmen och skrattade till. ”Den där var väl inte så farlig…”

”Jo, hon lägger upp sånt här bara för att hon vet att jag inte tycker om det. Det är för… för… obehagligt. Kan ingenting få vara heligt längre?”

”Du tar det för personligt. Hon har ju gjort den där för att visa vad hon kan.”, svarade Olle och la en hand på Karins axel. ”Visst ser det lite läskigt ut, men den är ju samtidigt rolig!”

”Rolig? Vad är det som är kul med det här”, utbrast Karin och Olle märkte hur hon riste till. ”Är det roligt att driva med döden?”

”Tja, det kan ju vara ett sätt…”, svarade Olle och tystnade.

”Ett sätt? Vad menar du med det?” Karin gned sina händer mot varandra som om hon frös om dem trots att det var mitt i sommaren.

”Att hantera det, menar jag. Döden, alltså… och livet.”

”Livet…?”, frågade Karin men insåg att hon var ensam i rummet.

 

giphy

Giphy av A. L. Crego. Källa: Europeana. http://gph.is/2foCWff