Rundade.

 

Hon tog en extra lång runda för att slippa se honom.  Fallna löv rasslade runt hennes fötter och ackompanjerade klicken från gångstavarna. Ylva försökte lyda försäljarens råd om att låta händerna mjukt sluta sig kring handtagen men hon var rädd att tappa taget om dem, trassla in sig och snubbla. Skratten från de osynliga betraktarna var henne hack i häl trots att hon ännu inte hört porten slå igen bakom sig och faktiskt inte hade ramlat.  Hon visste hur det brukade skämtas om stavgången och hur lustigkurrar kastade ur sig frågor om borttappade skidor eller om det var bakhalt.

En gestalt smög runt bakom kvarteret. Ylva ökade på takten och kände stavarna gnaga mot handflatorna. Istället för att runda återvinningstationen mot höger gick hon rakt fram. Den sista hon ville möta var mannen som stirrat på henne när hon stannat och stretchat sina trötta vader veckan innan under sin vanliga raska promenad. Det hade glimrat till i de grå ögonen och ett slugt leende hade spelat på hans läppar, men han hade inte sagt något. Bara stirrat och verkat mäta henne med blicken. Ylva rös till av minnet och grep hårdare om stavarna. De studsade mot marken och gjorde henne redan trött i armarna. Ylva skrattade till för sig själv och tänkte på Bengan som kastat ur sig att stavgång var sånt som pensionärer höll på med, att de behövde något att hålla balansen med. Hon skulle vilja se honom ta en snabb stavtur, då skulle han nog inte vara så morsk längre!

”Jaså, du är ute och letar efter dina skidor!”

Ylva ryckte till och såg sig om efter för att se varifrån orden kom. Gångvägen låg öde bakom henne och enbart någon enstaka bil passerade på vägen intill. Det lös från några av fönstren i hyreshusen på andra sidan vägen och hon bestämde sig för att snedda över vägen för att slippa gå ensam intill dungen. Stavarna klickade mot asfalten när hon skyndade sig över.

”Du behöver inte byta sida bara för min skull! Tror du att jag är nåt jävla monster eller!? Du kan dra åt helvete!!”

Ylva kände hur benen började vika sig och hur hon instinktivt kröp ihop när hon mindes försäljaren som sagt att de var det bästa som fanns på marknaden. Stabila, ställbara och med dubbel funktion. Gångstavar på barmark och skidstavar när snön fallit. Utan att stanna flippade Ylva upp stavarna och drog bort den små gummihöljen som skyddade metallpiggarna från slitage innan hon skruvade gjorde stavarna kortare. Långa nog att kunna hålla en storvuxen karl på avstånd, men korta nog att maximera slagkraften. Med byglarna runt handlederna ställde hon sig bredbent på trottoaren framför hyreshuset och spanade mot dungen.

”Kom fram då, din fege jävel, så får vi se vad du går för!”