Skrivpuff, 13:e februari, 2018.

Söka

 

Ibland söker man efter något, kommer fel men det blir ändå rätt. Så kan du tänka är du skriver din uppsats, sa Gunnar och rätade till den rutiga flugan under halsen. Det går inte att i förväg veta resultaten, då styr man hela undersökningen mot ett visst håll och får det bekräftat.

Minna stirrade på honom där hon dumpit ner på en stol av stålrör med en dyna klädd i grå manchester. De upphöjda ränderna i tyget hade slitits ner och var nästan inte högre än de grunda spåren däremellan. Hur många hade suttit här före henne, våndats och känt svetten bryta fram i panna och handflator? Hon såg ut genom fönstret bakom mannen med en grå krans som löpte från tinning till tinning. Vita tussar singlade ner som små bitar av bomull. Minna ville gå ut och ställa sig i det, sträcka ut armarna högt ovanför sig och ta emot snön med utsträckt tunga. Istället satt hon här och lät sig grillas. Det hade blivit fel från början till slut, hörde hon honom säga. Hon måste vända på steken helt och hållet. Låta teorin lyfta fram verket, inte tvärt om. Minna nickade och log, låtsades förstå, tänkte att hon hemma kanske skulle kunna klura ut hur det skulle gå till. När hon frågat de andra kurskamraterna hur det gick med deras uppsatser hade de alla sagt att det gick bra och att det till och med var roligare än de hade trott. Själv ville hon rulla ihop sig i fosterställning och glömma bort alltihopa. Men det sa hon inte.

Det är för tungt med all den här teorin, fortsatte Gunnar som om han antingen inte märkt eller inte brydde sig om att Minna inte varit uppmärksam under en lång stund. Vänd på steken och sammanfatta teorin så som du uppfattar den. Eller välj en annan. Det är svårt med Derridas teorier om språket och jag vet att många konstnärer uppehåller sig i ämnet, men det betyder inte att du behöver göra det. Din infallsvinkel kan vara en annan. Forska runt lite kring identitetsbegreppet och se vad som händer! Ha lite roligt!

Roligt? Minna förstod ingenting, men vågade inte fråga. Istället nickade hon och gick ut i den långa korridoren utanför rummet och tog hissen ner, ut, till de singlande snöflingorna.

Advertisements

Skrivpuff, 23:e november, 2017.

Bestämt

 

Fan vad jag hatar när det svider i halsen, klagade Irina. Det smyger sig på utan att jag fattar att jag börjar bli sjuk och så tror jag alltid att jag är deprimerad igen. Allting blir liksom meningslöst och jag pallar ingenting…

Sofia såg på henne och en rynka började avteckna sig mellan ögonen, men hon sa inget.

Jag är nog sämst i hela världen, fortsatte Irina. Det finns ingen som har så bra förutsättningar som jag, men som ändå aldrig lyckas åstadkomma någonting. Ingenting vettigt i alla fall…

Hade inte du bestämt att du skulle börja på den där konstskolan…?

Irina såg på sin väninna och suckade samtidigt som hon ryckte lätt på axlarna och sjönk ner över fikabordet. Håret föll fram och dolde hennes ansikte när hon lät pannan vila mot handryggarna. Sofia la försiktigt en hand på hennes axel.

Jo, men är det verkligen det jag vill, mumlade Irina. Pappa sa att han skulle betala avgiften eftersom det var bättre att jag gick där än att jag inte gjorde någonting alls. Och det är förstås sant… men vad vill jag? Jag menar, jag själv? På riktigt, liksom? Är det mina drömmar som uppfylls eller bara… ett simpelt tidsfördriv…? Är mitt liv en enda lång väntan på Godot, eller?

Godot? Nää…Jag förstår att det känns så…, sa Sofia och klappade försiktigt Irinas axel. Men du har ju en chans att gå där och samtidigt fundera över vad du vill göra med ditt liv. Jag önskar att jag hade en sån pappa, som kunde ställa upp och som brydde sig…

Bryr sig?, suckade Irina. Han bryr sig inte om mig, inte på riktigt i alla fall. Han bryr sig bara om hur det ser ut utåt. Han vill inte att andra ska tro att hans dotter bara driver omkring utan mål. Tro att hon är hopplös och så… fast det stämmer ju. Jag är ju hopplös.

Nej, du är inte hopplös, protesterade Sofia. Du är bara lite förkyld, det sa du ju själv! Det är okej att tycka synd om sig själv ibland, jag tror att det är bra, faktiskt… man utvärderar livet och funderar på vilken väg man ska ta, och så…

Irina såg upp på Sofia. De ljust grå ögonen studerade munnen som orden strömmade ut från innan hon höjde handen för att stoppa flödet.

Tack, det räcker, sa Irina. Jag fattar, du tycker också att jag är bortskämd och att jag borde ta tag i mig själv, se de möjligheter jag har och att det bara är att bestämma sig för en väg.  Tack, men det hjälper inte. Jag kanske måste dimpa ner i den där bottenlösa avgrunden för att kunna det? Jag vet faktiskt inte… vad fan ska jag göra…? Allt är så jävla svårt när kroppen känns som en enda stor… tårkanal…!

Det blev tyst vid det lilla runda cafébordet. Sofia petade på en halväten kanelbulle innan hon fångade upp en vit pappersservett som hon knycklade till en boll i handen. Irinas huvud hade sjunkit ner igen.

Vet du, sa Sofia efter en stund. Om det inte känns bättre om ett par dagar eller så, så boka in en tid på vårdcentralen. Jag följer med dig dit om du vill. Om det skulle kännas bra eller så…

Mmmm… kanske det…, mumlade Irina mot bordsytan så att en ljust grå imma bildades, krympte ihop och försvann.

Skrivpuff, 28:e augusti, 2017.

Osäkerhet.

” Ligg ner och ta det lugnt nu”, sa kvinnan i grönt. ”Du har fått en järnbalk i huvudet och måste vara still.”

Kvinnan måste ha uppfattat Boels ordlösa förvirring för hon fortsatte att förklara varför hon inte fick röra sig. Att en man hade lastat av en tung järnbalk från en lastbil och på något sätt råkat smälla till henne med den. Boel förstod ingenting. En järnbalk? Var hade hon varit egentligen? Det sista hon mindes var att hon var på väg i bilen för att tömma farföräldrarnas hus. Hon kunde knappast ha fått den i huvudet när hon körde, för då borde hon ju ha krockat med bilen. Boel stönade till. Huvudet hade börjat värka och en skarp blixt tycktes ha bländat ögonen.

Hon insåg att hon måste ha somnat för hon mindes inget mer av resan till sjukhuset eller när hon lades över i en säng på en avdelning för en observation. Det skarpa ljuset från ett fönster med undandragna skira gardiner stack henne rakt i ansiktet. Boel blinkade flera gånger för att vänja sig vid det och såg efter en stund en siluett frigöra sig från en låg stol intill väggen.

”Hur är det?”

”Janne…?”, mumlade Boel och kisade mot figuren.

”Och vem fan är Janne nu då?”

Boel hörde Peters välbekanta röst. Varför hade hon sagt Janne? Hon hade ju inte träffat honom på flera år och om det var någon gång det var onödigt att säga just hans namn så var det i sällskap av Peter.

”Jag trodde du skulle upp hit för att hjälpa till med tömningen av det där jävla huset, inte för att träffa gamla pojkvänner!”

Han väste ut orden men rösten fyllde ändå ut rummet så att de andra patienterna såg mot deras håll. Tre par ögon såg på Boel från var sitt vita kuddmoln och gjorde henne osäker. Hon såg mot mannen som vänt henne ryggen och stirrade sammanbiten ut mot parkeringen utanför fönstret. Små droppar rann på glasrutan och förvrängde allt som fanns därutanför. Boel drog efter andan och gjorde ett försök att förklara en situation hon själv inte hade riktigt koll på.