Monologen

 

Ja, du vet hur det är. Livet rusar på och jag har mycket att stå i. Ursäkta, om jag är lite kantig men jag kan ju inte hjälpa att jag är som jag är. Jag vill bara vara ärlig men du har ju en ganska ful frisyr fortfarande. Precis som du hade när vi jobbade ihop på landstinget. Skulle det inte bli bättre om du… färgade det och klippte av det snett från käklinjen? Jag kan ju sånt där nu när jag jobbar i butik. Ska man verkligen ha långt hår när man passerat trettio? Det tycker inte jag… det ser ut som om du försöker se yngre ut än du är… förstå mig rätt här… jag vill bara vara snäll. Bli inte ledsen, jag försöker hjälpa till… och sedan har vi kläderna… har du funderat på om du har rätt storlek på bh:n? Det gör så mycket för figuren! Och passar du inte bättre i enfärgat? Blommigt gör att du ser så… ja… rund ut. Jag tänker mig att mörkblått blir så mycket finare på dig. Dessutom tvättas den inte ur lika fort som svart.  Var har du hittat den där väskan? Liten och med upprepat mönster i brunt och beige… det är ju PRECIS så man ska ha nu! Fast de där skorna… hur vore det om du antingen valde flat klack eller sådana som är minst fem centimeter? Den där taxvarianten blir ingen glad av… de ser bara avhuggna ut och dina vader blir som oformliga klumpar. Det är som om du riktigt vill skrika ut att du inte törs gå i höga klackar! Då är det bättre om du inte har några alls. Här står jag och pladdrar på… hur är det med dig? Nej, svara inte på det. Jag har inte tid… jag måste gå. Tyvärr. Tider att passa vet du. Men det var roligt att se dig! Nästa gång måste du berätta lite om dig själv, inte var tyst som en mussla. Öppna dig utåt och du möts av värme, ska du veta. Det är bra för både kropp och själ. Ta hand om dig!

 

Inspirerat av SkrivPuff: Kantig.

Lund, den 31:a mars 1907.

 

Älskling,

Jag skulle ha kommit till dig redan i fredags, men jag tvingades stanna kvar. Du vet hur de är, kvinnorna som kommer till kliniken… sura och tvära… gnälliga. Ibland har jag rent av lust att kasta ut dem! Igår kom en sådan där människa hit, låt oss kalla henne för X av sekretesskäl. X påstod att det värkte i kroppen på henne, att hon inte kunde hålla vare sig gaser eller urin vid ansträngning och – och det verkade vara det värsta – att hennes hud, hår och slemhinnor blivit så torra! Att X därmed undvek sina äktenskapliga plikter och låtsades ha huvudvärk varje kväll. Den stackars mannen måste lida oerhört… jag önskar att jag kunde göra något för att underlätta livet för honom. Men hur bota en inbilsk kvinna som satt sig på tvären? Det finns inga mediciner i världen som hjälper mot en sådan sjukdom. Trots att jag berättar detta för dem, fortsätter de att klaga, gråta och ibland till och med skrika på mig. Har du hört om ett mer oförskämt beteende? Jag är en doktor, inte en mirakelman. Jag kan inte trolla med knäna. Men detta tycks de inte begripa, de lata kossorna. Det är dock upp till dem själva att förändra sin attityd, underkasta sig det som kallas livet och inte försöka smita undan sina dagliga förpliktelser av omsorg om hus, hem, man och barn. De slipper trots allt jobba! Men detta är de icke det minsta tacksamma över.

Det är skillnad med dig, mitt lilla hjärtegryn. Du är alltid så trogen och ståndaktigt! Du beklagar dig inte ens när husmor bränt ditt favoritbröd och du tvingas äta bullar till frukost. Du är ett föredöme för hela kvinnligheten! Tänk om särskilt de fattiga kvinnorna kunde se hur du gör och lära sig något litet av detta! Men, nej, de kommer med sina påhittade krämpor och ber om hjälp istället för att bita ihop och se hur förspänt de har det i livet. Deras män tvingas ut att arbeta och befinna sig långt borta från hemmets lugna vrå och värmande brasa. Själva sitter de där hela dagarna. Uttråkning är förmodligen roten till det hela. Uttråkning, slöhet och ett svagt psyke. En hederlig insats skulle göra dessa kvinnor gott. Men vi vet ju att de inte är lämpade till detta.

 

Sonja, min älskade, nu förstår du säkert varför jag blev tvungen att stanna kvar här i Lund över helgen. Dessa otäcka, själviska kvinnors påhitt tvang mig att stanna kvar och utföra pappersexercis till sent på kvällarna och hela lördagen blev uppbokad till detta. Det fanns överhuvudtaget inte en chans för mig att ta mig hem till dig. Jag vet att du har det bra där på gården och att du med fast hand ser till att allt rullar på som det ska och att barnen mår bra. Du har pålitliga män omkring dig, det har du, men du ska ha tack för att du ser till att även kvinnfolket gör sitt till för att hålla allt i gång. Det vet vi ju hur det skulle gå annars…

Din älskade, trängtade make

Gustaf

 

Inspirerat av Skrivpuff; usling.

Skrivpuff, 29:e och 30:e mars, 2017.

Har aldrig sett henne klädd annat ä & kraftfull

 

Har aldrig sett henne klädd annat än så där vulgärt, alltid med rött läppstift på de putiga läpparna, konstaterade Nancy, som hon den där slampan på teve, du vet…! Vad heter hon nu igen…?

Det där, sa Camilla och pekade på en cardigan med tajt passform som hängde på en galge i den välfyllda klädkedjan, är sånt som hon skulle ha på sig!

De skrattade och vände tvärt på klacken. Camilla tryckte Nancys arm och drog henne närmare intill sig. De gick alltid i armkrok när de vara ute på stan och spanade in vad vanligt folk hade för sig. Nancys syrliga kommentarer roade Camilla. Hon såg saker för var de var, och gjorde sig inga omsvep.

De själva var inte som alla andra. Hade alltid propra kläder, blusar och kjolar, odlade pärlor i diskreta urringningar. Varsamt sminkade för att inge den där naturliga looken som utstrålade genuinitet och god smak. Kunde föra sig i fina sammanhang och hade goda kontakter. Andra människor såg billiga ut, klädde sig i opassande bijouterier och i kläder som såg oformliga, för snäva eller urtvättade ut.

Folk har ingen stil, sa Nancy när de långsamt promenerade ner längst med shoppingstråket. Det är nästan plågsamt att se.

Ja, skulle det inte var så roligt att se dem pila fram och tillbaka som små grå möss, sa Camilla, så skulle jag aldrig utsätta mig för det här.

Grå, utbrast Nancy och skrattade, de är väl knappast grå? Snarare multifärgade! Det är ju regnbågens alla färger i det här kaoset till liv!

Min man har köpt en ny Rolls, sa Camilla för att byta samtalsämne. Den är kraftfull må du tro. Och snygg som attan! Lackad svart cabb. Den förra började bli lite väl gammal.

Ja, den har ni väl haft i nästan tre år nu, frågade Nancy och rättade till frisyren med ena handen. Vi brukar byta lite oftare än så. Du vet, vi kör ju så mycket. Till landet och så….

Nej, nu ska det smaka bra med lite god mat på det här lilla äventyret, skrattade Camilla, sedan blir det raka vägen hem och bums in i duschen. Den här stadsstanken som folk sprider runt sig måste bort så fort som möjligt.

De båda kvinnorna skrattade samtidigt som de svängde av från köpgatan och styrde stegen mot Operakällaren. Nancy kastade en hastig blick på sig själv i ett av skyltfönstren. En kvinna med stirrig blick och stelt leende såg tillbaka mot henne och hon ryckte till. Hon kastade en snabb blick mot Camilla för att se om hon märkt något, men hon fnittrade fortfarande. Hur skulle hon kunna berätta för Camilla att hon förlorat allt, att maken lämnat henne för en annan och att hon saknade pengar till att upprätthålla sin livsstil? Att hon kanske skulle bli en av det där… folket? Hon drog in ett djupt andetag och kände hur hon föll.