Köpenhamn, den tjugonde november 1962.

 

Jag stirrade på mig själv i spegeln i dag. Kände och klämde på ansiktet som en gång varit så spänstigt och skimrande. Nu var det grådaskigt och slappt. Hängde som torra skinnlappar från kindbenet ner mot halsen. Är det så jag ser ut nu? Mörka ringar under ögonen, grå strån som tränger sig på runt ansiktet och de där rynkorna på halsen… Jag förstår att C inte stod ut med mig i längden. Jag är tvär och ilsken. Avig. Och nu ful också. Jag som alltid brukat hävda att jag är bestämd, envis och tydlig känner mig ny som en gammal ragata.

Det är en sådan dag idag.

Den där ljust, ljust bruna skjortan jag köpte igår och tog på mig i morse klär mig inte. Det såg jag först nu. Kvinnan i boutiquen lovordade den. Polyester är så enkelt att hantera, sa hon. Praktiskt och lätt. Bara att skölja ur och hänga upp. Det hade varit skönt för lilla mamma att tvätta såna plagg istället för att koka och luta andras byk…!  Lilla, söta, rara mamma. Du hade inte mycket men du hade din stolthet och den är jag tacksam över. Jag ärvde den av dig. Den tog mig ut i världen och gjorde mig till en stjärna. Det spelade ingen roll att somliga tyckte att det jag gjorde var vulgärt. Det finns värre saker än att dansa på scenen tillsammans med en karl! Det var ju bara teater, inte verkligheten.

Nej, värre var det med de som utnyttjade min mors behov av försörjning. Mat och husrum till sig själv och sina barn. Arbeta på tvätteriet från tidig morgon till sen kväll för en lön som med nöd räckte till det mest basala. Sedan hem och fortsätta. Hon satte stor ära i att hemmet skulle vara städat och iordningställt oavsett hur trött hon var. Vi barn var alltid hela och rena.

 

Jag har min fars ögon. Mörka som källarbrunnar. Honom slet de sönder på fabriken. Jag var fjorton år och förstod inte vidden. Han hade varit sjuk länge. Trasig till kropp och själ.

Ofta tänkte jag på mina föräldrar när jag stod framför kameran. Den älskade mig så som jag älskade dem. Den gav mig en fristad från livets baksidor. Ordlöst spelade jag ut mina roller. Sen kom den där nya tekniken som gav ljud till filmen. Jag var gammal redan då. Överspelad. Det var ingen idé att fortsätta. Jag drog mig tillbaka till teatern. Där blev jag fri igen. Fick uppskattning om så i mindre skala än tidigare. Det gjorde mig inget.

Jag har haft det bra. Det har jag. Ändå står jag där framför spegeln och begråter det bedagade ansikte som inte längre åtrås. Jag har klippt av mig håret. Det är skönt att slippa den tjocka, mörka, man jag hade tidigare. Försökte pigga upp mig med läppstift. Ett sådant där syndigt rött. Men torkade snart bort det. Det påminde för mycket om det gamla. Tider som aldrig kommer åter. När slutade jag uppskatta stunden? Jag kommer en dag sakna det här också.

Var så säker.

 

Inspirerat av SkrivPuff: 20 november 1962.

Mammalivet enligt Nettan

 

Jag måste bara blogga om det här som jag funderat på i flera veckor nu. Vad är det som gör att jag har lust att slänga ut Doris med badvattnet? Jag älskar ju henne! ändå är det som om allt det här med att ta hand om ett barn, amma hela dagarna, torka spyor och bajs, liksom driver mig till vansinnets rand. När Catrin går till jobbet vill jag rusa efter henne, dra i hennes armar och skrika att hon måste stanna hemma. Hon får inte lämna mig ändå gör hon det varenda morgon.

Jobbet.

Alltid det där jobbet…

…och jag förstår det ju rent intellektuellt att det måste bli så. Men känslomässigt vill jag kräkas och vråla att det inte är rättvist att bli lämnad ensam med en liten hjälplös individ som kräver min uppmärksamhet tjugofyrasju. Jag bär henne ständigt trots att mina armar är sedan länge tunga och slappa, min rygg värker och jag har fått migrän. I föräldragruppen verkar ingen ha det som jag.

De andra mammorna ser glada ut och har alltid rena, fräscha kläder på sig, fönat hår och till och med smink! Själv är jag glad om jag kommer ur pyjamasen innan Doris kräver min uppmärksamhet. Dåligt samvete får jag dessutom när vi släpat oss till soffan och halvligger där hela dagarna framför amerikanska såpor och inte tar oss utanför dörren på flera dagar. Barnsköterskan sa ju att det är oerhört viktigt att barnen får frisk luft och att inte ens den kallaste vintertemperatur är skadligt för dem så länge som de har tillräckligt med kläder på sig. Det där med kläder… varje gång jag ska ta på Doris kläder skriker hon och spjärnar emot tills hon är högröd över ansiktet och ja… även över resten av kroppen…

Ja, så ser mitt liv ut.

Det känns som att det aldrig kommer att gå över. Hur usel mamma är jag inte som längtar efter att Catrin ska ta över och JAG får gå till jobbet? Jag vet att mitt uppdrag här på bloggen är att lyfta fram det positiva med att få barn och ha barn, att sporra fler att skaffa barn och gärna tidigt. Det här inlägget kan kosta mig alla mina sponsorer.

Men vet ni vad? Jag skiter i det.

Man ska inte uppmuntra andra att skaffa sig barn för att få dem att köpa bebisprodukter – hur bra den produkten än är. (Vissa saker är dessutom rent onödigt skräp, för man måste inte ha mikro, babymonitor eller ens lekgym.) Jag vill vara ärlig och bekänna att mitt liv inte är en dans på rosor. De foton jag har publicerat på Doris har Carin tagit på henne, inte jag. Jag har istället legat utmattad i sängen på kvällar och helger. Jag vill inte längre ha dåligt samvete över att jag inte sjunger för Doris på spanska eller låter henne se det där barnprogrammet med kinesiska fraser och ord (eftersom JAG vill se andra saker än barnprogram och Doris faktiskt bara är tre månader).

Det får räcka med lögner nu, kosta vad det kosta vill. Jag mår skit och så kan föräldraskap vara. Inte alltid, inte konstant, men ibland och just nu är det så för mig.

Om ni, mina kära läsare, och alla sponsorer jag har, väljer att sluta följa min blogg så får det vara så. I så fall vill jag passa på att tacka för den tid som varit och hoppas att inte känner er alltför lurade eller påverkade att fatta beslut ni inte varit redo för. Att skaffa barn är så klart underbart men kan som sagt ha sin baksida. Självklart ska ni fatta ett sådant beslut själva, men gör det inte utifrån den här bloggens falska bild av hur det kan vara. Gör det för att ni verkligen vill och ha med er i bagaget att det kan bli svårt. Men också underbart. Och allt däremellan.

/Nettan

 

 

Inspirerat av Skrivpuff; “Trots allt det kostat henne. Och kanske skulle komma att kosta henne.”