Monokromen

”Jag tror att Johan måste rösta på miljöpartiet bara för att det är grönt”, sa Ulrika och skrattade. ”Kolla. Nu kommer han. Femtio nyanser av… militär. Det är det enda han har på sig.”

Mozart såg mot entrén till fiket och kunde genast urskilja Johan bland alla de svartklädda som surrade runt med rykande pappmuggar och portfolieväskor.  

”Kamouflage idag, alltså”, sa Mozart och flinade.

Läs gärna vidare här.

Exempel

Ester hängde av sig den blöta kappan och såg ut över kontorslandskapet. Smala, runda, brunbrända, glåmiga ansikten lystes upp av blått sken från datorskärmar som surrade i takt med ventilationen. Ingen lyfte blicken trots att dörren gnisslade så mycket att den kunde väcka en död. Ester övervägde en stund för sig själv medan hon pluggade ur två vita lurar ur öronen. Sedan drog hon ett djupt andetag oc hklämde ur sig ett god morgon, vilket väder! Det lät käckt. Det tyckte hon själv.  Överdrivet, kanske, men käckt. Ett par ögon såg upp på henne. En kort sekund bara. De flesta fortsatte på med sitt. Det var mycket att göra. Det visste Ester. Hon var själv överhopad med uppgifter.

”Ester, kan du komma in till mig?”

Sugen på att läsa vidare? Då finns fortsättningen här:

Gnissel

 

“Var goda tag plats! Nu gnisslar vi mot helg.”

Tunnelbanechafförens röst fick passagerarna på tåg 14 mot Mörby centrum att blicka upp mot taket. Någon skrattade till. Någon annan suckade. Sofia såg ner i mobilen. Tjugo i nio. Om mindre än en kvart måste hon vara vid universitetet. Inte sitta på ett gammalt tåg so skramlande hotade med att lägga av vid minsta krök. Så fort föraren bromsade in skrek det plågat i slipen under vagnen. Det fick inte ske. Hon måste fram! Annars skulle dörren till föreläsningssalen vara låst. Gunnar var alltid nitisk med att hålla på tiderna. Den som inte uppfyllde sin del av avtalet fick inte vara med. Hon visste det för väl. Hade hört låset vridas om sekunden innan hon skulle ta tag i dörren. Genom dess runda fönster hade den skära huden på Gunnars skalp lyst mellan de grå stråna. Och i fonden… flinande kurskamrater som hunnit i tid.

“Det var då ett jävla idiotiskt skvallerhål till fönster”, tänkte hon och kastade en blick ut genom fönstret. “Den som kom på det, borde…”

Utanför glaset, på den smutsgrå betongen syntes ett bekant ansikte. Oskar! Det hoppade till i Sofia. Om han såg henne nu… med håret på ända, utan smink, försenad på väg mot dagens första och sista föreläsning… hon hukade sig ner och låtsades rota i ryggsäcken som stod placerad mellan två slitna gympadojor.

 

Inspirerat av Skrivpuff: gnissel.

Kärleksförklaringen

Fluga

F står för förälskelse

L för Looooove eller Lust

U för underbart

G för galet

A för Allsmäktigt

Fluga.

Du är min fluga, fattar du?

Tar du illa upp nu? Varför då?

Här sitter jag på tåget mellan Uppsala och Örebro och värker ur mig mitt hjärta för dig. Skratta inte åt mig… du…

Fattar du inte?

Det är min älsklingsinsekt.

Flugan.

Som surrar

Vimsar

Irrar

Som drar sig till sött.

Precis som du.

Hallå?

Hallå?

La du på nu?

Hallå?

 

Inspirerat av Skrivpuff: Fluga.

Normer

”Har du varit på loppis igen…”, sa Sonja och stirrade på Monkan som snurrade runt ett varv på skolgården. Klänningen lyfte och blottade benen, håret stod som en sky runt det hjärtformade ansiktet. Det rasslade i armband och halsband som hängde i långa tunga rader. Pärlorna glittrade i solskenet. Sandaletterna klickade mot asfalten.

”Och?”

”Kan du inte bara se normal ut?”

”Normal?”

Monkan rynkade pannan och lade huvudet på sned. En kall vind drog över skolgården och fick håret att resa sig på Sonjas bara armar.

”Ja, som vi andra…? Som… Jacky..”

”Men Jacky ser ju jättetråkig ut… adidaskläder och gympaskor… jag vill inte ha sånt. Jag vill inte va sån. Vill inte ha nån uniform som alla andra. Fattar du?”

”Jo, men ändå…” Sonja bet sig i läppen sparkade till en sten på marken. De tidigare så vita skorna med lätt kilad sula hade blivit gråa under våren. Hon visste att de stank. Fötterna blev blöta i dem när solen gassade på. Nog kunde hon tänka sig ett par tunnare skor. Men Jacky hade sagt att det var Nikes Air Max som gällde och… då var det liksom Nikes Air Max som gällde. Vita. Ju vitare desto bättre. Inte solkiga som Sonjas. Definitivt inte med bara tår och tunna remmar, som Monkans. De skulle aldrig bli accepterade i gänget så länge Monkan envisades med sina secondhandkläder. Hennes envisa tro på att livet bestod av ett romantiskt sus och dus med rysch och volanger, och små handväskor med rosetter. När det gällde att passa in.

Inspirerat av Skrivpuff: Sus och dus.

Kärnfull

Nålen trängde upp mellan den grova bomullsvarpen och lämnade en svans vita stygn efter sig. Täcket som bestod av sammansatta vävda remsor, handtryckt någonstans under den gassande solen i Kenya, hade älskats och slitits. Det var självklart för Esther att laga hålen för hand. Inte ta fram symaskinen och trycka in det mellan mataren och pressarfoten. Det var inte värdigt att låta en maskin tugga sig fram i ett handgjort landskap, och det i en fart som vida överskred handens. Esther rös vid blotta tanken. Livet gick för fort. Bilarna blev snabbare. Cyklisterna också. Pensionärerna hade svårt att hinna med sina rollatorer och hängde som vantar bakom dem. Själv hade Esther svårt att hänga med i sitt inre tempo. Trots att hon satt ner, djupt försjunken i fåtöljen, var det kaotiskt innanför skinnet. Andningen ytlig. Axlarna spända. Käkarna… hon kunde nästan höra hur tänderna gnisslade. Ändå satt hon där hon satt. Fast besluten att låta nålen och tråden guppa upp och ner över de abstrakta fälten av umbra och bränd ockra.

Förbannat!

Ordet smet ur Esthers mun. Kort och kärnfullt. Alldeles för högt. Det fick henne att stanna upp helt trots att det gjorde ont i tummen och trots att en blodsdroppe trängde fram. Hon lystrade och kände hur öronen vinklade sig som två paraboler på jakt efter ljudvågor från yttre rymden. Om barnen hörde henne nu skulle det vara kört. All trovärdighet kring svordomars förbud bortblåst. Men det var tyst från barnkammaren. Oroväckande tyst.

Inspirerat av Skrivpuff: kärnfull.    

Handskarna

Solen sken rakt mot planen. Barnen stod kisande i en klunga runt den rundhyllte tränaren. En fotboll gled mellan hans händer samtidigt som han delade ut laguppställningen. Bosse visste redan sin plats. Målet. Han hade tjatat sig till den och äntligen fått gehör. Tränaren sa åt dem att börja värma upp, att han inte tolererade slackers och att de måste vinna. Sedan damp han ner på en bänk och halade fram en mobil.  

”Man ska spotta i handskarna”, sa Benny, mittbacken, och satte armarna i kors framför bröstet. ”Vet du ingenting eller?”

Bosse lät blicken glida mellan lagkamraten och händerna. De nya handskarna, fortfarande stela och med en doft av skinn som stack i näsan. De som fått honom att vråla av glädje på morgonen utan att bry sig om tårtan med de elva ljusen.

”Men jag har precis fått dom”, mumlade han och lät blicken dröja vid de synliga sömmarna. ”Pappa…”

”Din farsa vet inget om sånt”, sa Benny. ”Alla målvakter gör det. Det är för att få bättre grepp om bollen. Kom igen nu. Matchen börjar snart!”

Inspirerat av Skrivpuff: spotta.

Vass

Knivbladet skrapade mot den roterande stenen. Olle vevade medan Lars drog kniven sakta fram och till tvärs över den lätt skrovliga ytan. Då och då doppade han metallen i byttan med vatten som stod uppställd på brynstenen.

”Är det min tur snart”, sa Olle. ”Jag börjar bli trött i armen…”

”Vänta, bara lite till…”

Lars blåste undan lugg som fallit ner i ansikte och synade eggen. Vinklade kniven hit och dit. Höll den framför ögonen och kisade mot den. Blåste undan luggen igen.

”Nej, det här är inte för småungar”, sa han efter en stund och lade till att det gått en nagg i kanten som måste putsas bort. ”Det kräver rätt handlag, förstår du. Annars slipas den ner helt och då vet du hur farsan blir…”

Olle visste hur farsan kunde bli. Det hade han vetat sedan den gången han råkade putta omkull en stormlykta. Den hade stått på en tunna i ladugården. Olle hade lekt häst med en av räfsorna. I en avancerad manöver hade hästen stegrat sig och puttat omkull lyktan. Den var inte tänd. Men glaset splittrades i tusentals vassa bitar. Olle hade puttat in splittret under en hög med hö och gömt lyktan på en av hyllorna, bakom några gamla oanvända träplankor. Det hade ömmat länge över baken när den när fadern hittat bevismaterialet och gett Olle en lektion i aktsamhet.

Inspirerat av Skrivpuff: Vass.

Skevheter

Det var tomt i skolkorridoren där Elin och Einar satt uppflugna i fönstersmygen. Einar dinglade med sina gängliga ben och drog med handen över sin slitna Kånken. Han dunkade hälarna mot elementet. Svaga, rytmiska dunkar som fick elementet att vibrera.

”Va, borstar du alltid tänderna vid diskbänken?”

”Ja, jag hatar att stå framför speglar.”

Elin kliade sig i huvudet med en blyertspenna och såg på Einars släta ansikte med två mandelformade ögon och höga kindben. Den raka näsan som många skulle kunna dö för. Fylliga läppar.  

 ”Det finns inget värre än att se sig själv stå där med en pinne instucken i käften och fradga över hela fejset. Det är illa nog hur jag ser ut som det är!”

”Vad då hur du ser ut?”

”Jag ser ut som ett äckligt monster! Ser du inte mina gula tänder, liksom spetsiga som om jag filat till dem och så huden… gulblek och full av gapande porer som hela tiden hotar att spy ur sig sitt svarta innehåll…”

Einar skrynklade ihop sitt ansikte och låtsades spy över axeln. De skrattade båda två. Einars lät hånfullt. Elins osäkert.

”Du kanske ska gå till skolsyster för att…”, sa Elin och fingrade på ett armband av plastpärlor grälla färger.

”För att vad då!?”

Einar spydde ur sig frågan och slutade slå fötterna mot elementet. Han sköt rygg som en katt och stirrade på henne med en mörk och hård blick.

”Bara för att jag hatar att se mig själv är jag väl inte sjuk eller så!”

”Hon kan hjälpa dig”, mumlade Elin och så ner i golvet. ”Det kanske bara blir värre annars? Du vet väl att det finns speglar överallt. Det går inte att undvika reflektionen av sig själv. Skyltfönster… kastruller… blanka kakelplattor…”

Inspirerat av Skrivpuff; Ond cirkel.

Spexet

Jag minns min första fylla. Rune hade spetsat glaset bakom min rygg och sträckt det åt mig med ett hånflin. Han såg alltid ut så jag tänkte inte så mycket på det. Bålet smakade en aning underligt men vi satt där och hade det trevligt i Gudrun och Hildings hammock och jag glömde bort det. Det var Spenaten, Kalle, Bettan, Rune och jag. Vi firade att det var lördag och att det snart skulle vara examen. Och att Gudrun och Hilding inte skulle komma hem förrän sent på söndag eftermiddag. Mina föräldrar trodde att jag skulle sova över hos Bettan. Det gjorde jag ofta.

Vi grillade korv med hjälp av Hildings gasolbrännare. Han lekte silversmed på fritiden och hade den stående i källarens hobbyrum. Spenaten hade sagt att det var okej att vi tog den. Det var förstås Rune som kom på idén. Det var svårt att tända den och Rune hojtade att det var en kinkig jävel som borde skrotas. Men så fattade den eld. Gaslågan slickade korvarna svarta i ett nafs och vi skrattade högt när en av dem fattade eld och Kalle, som var den enda som alltid hade skor på sig, stampade på den tills den slocknade.

Innan jag började bli snurrig på allvar kände jag mig behagligt avslappnad och tyckte att världen var underbar. Mina kompisar, livet, ja, till och med mina föräldrar. Men efter korven började jag må illa. Rune flinade som vanligt och viskade något åt Kalle som i sin tur förde över ordet till Spenaten. Det var Bettan som klämde ur sig det. Tror du att du blivit matförgiftad eller? Din jävla nolla! Jag minns hur jag stirrade på de andra, hur de skrattade och pekade på mig. Hur de vek sig dubbla och hur Bettan påstod att hon snart skulle kissa på sig. Jag kräktes rakt ut. Efter det minns jag inte så mycket. Men jag gick aldrig dit igen och började ta en omväg till skolan.   

Inspirerat av Skrivpuff: Fylla.