Jämlik

Fortsättning från gårdagens text Kemi.

… fortsatte jag. Det var mitt enda nöje. Under en lång tid hade jag gått där hemma och inte sett mer än barnen. Bortsett från personalen på Konsum, en och annan granne och moster Vanja som kom förbi ibland. Jag kände mig bortglömd där i köket. Min man var ju nästan aldrig hemma.

Du får försöka förstå hur det var för mig… jag vet att det måste vara svårt… men var inte arg på mig. Jag har sett att du haft det bra genom alla de här åren. Det är av hänsyn till dig som jag inte velat störa. Om jag hade klampat in i ditt liv hade det kanske rört till dig för dig och du blivit rotlös.

Det här är min sista chans att berätta för dig vem du är, vem han var och vem jag var. Det har varit svårt att ta tag i det här. Jag har velat fram och tillbaka, orolig över att göra dig illa. Men det kan vara så att du en dag ändå skulle få reda på sanningen och då vill jag att du ska veta så mycket av dem som möjligt. Det ska inte vara anonyma namn på ett papper. Vi var människor av kött och blod. Vi drogs in i det där som folk kallar för livet. Jag lät mig föras fram i hans famn, styrd av två brunbrända händer. Visst såg jag märket ringen lämnat efter sig på fingret. Det lyste ju vitt mot det där bruna! Men jag lyckades ändå inbilla mig att det var slut mellan de två. Själv var jag ju inte heller fri.

Vi dansade runt som två vilsna själar som fann en tröst i varandra. På så sätt var vi varandras jämlikar, om så bara för en sekund av en evighet.

Han ville ge mig extra lektioner. Sa att jag var en sådan läraktig elev, som skulle uppmuntras med gedigna kunskaper i dansens väsen. Nog virvlade vi runt på det där enorma trägolvet! Rosiga och svettiga skämtade vi om livets realiteter. Det var så skönt med en man som lyssnade. Jag menar, verkligen hörde vad jag sa och inte bara hummade med samtidigt som han tänkte på annat. Ja, jag kände mig sedd av honom.  

 

Inspirerat av Skrivpuff: jämlik.

Advertisements

Kemi

 Fortsättning från gårdagens text Brevet.

 

Du vet hur folk säger att det är nåt kemiskt som händer i luften mellan två personer? Jag har aldrig trott på det där. Men så klev jag in i den där danssalen och såg honom. Det gick som en stöt genom kroppen när han lyfte blicken från noterna och såg på mig.

Jag var den förste som kom in på det stora trägolvet. Det intalade jag mig betydde att han självklart såg mig lite tydligare än de andra. Det var först efter några gånger som jag förstod att det inte bara var inbillning från min sida. Jag var inte en tokig hemmafru som lämnats hänvisad åt sin fantasi lite för många gånger. Jag märkte det tydligt när han valde ut mig bland alla deltagarna för att demonstrera nya steg och rörelser. Värmen från hans händer och doften från hans kropp följde med mig hem och fanns med i mitt minne från gång till gång. Det gjorde mig inte längre så mycket att barnen försvann i väg till sitt. Det tillät mig att fokusera tankarna.

Aldrig har dt varit så lätt att leva som det var då.

Jag dansade runt med dammtrasan. Lät skurhinken bli min danspartner så fort en melodi spelades i radion och jag sjöng för första gången med trots att jag inte kan sjunga. Min röst lät för första gången inte vacker men stark och känslofylld.

Var jag än gick, i hemmet eller utomhus, i mataffären eller på torget, tänkte jag på att han kanske så mig. Jag virvlade fram med mina varor i ena handen och väskan i den andra. Nu lade jag märke till att gubbarna vid macken såg efter mig med blickar som var fyllda av längtan och jag önskade att jag hade haft ett magiskt spö att förtrolla dem med. Då skulle de få känna det som jag kände just då.

Detta ljuvliga, underbara tillstånd av ofullbordad kärlek… det vackraste av alla sinnestillstånd. Jag såg mig ofta i spegeln, betraktade kråksparkarna runt ögonen och den extra hakan som jag dittills inte brytt mig om. var jag vacker nog? Jag var rädd för att inte duga.

Jag visste att det jag längtade efter var lika mycket ett fantasifoster som en verklig man. Jag önskade innerligt att det gick att föra över de känslor jag hade för denne till min äkta make när han väl kom hem från båten. Det var svårt. Ju mer tiden gick desto svårare blev det och till slut var det omöjligt.

Jag visste att det enda rätta vore att sluta med dansen. Ändå…

 

Inspirerat av Skrivpuff: Bildinspo.

Brevet

Kuvert

J låste upp postboxen och kikade in. En bunt vita kuvert trängdes inne i den grå cellen i ena nedersta hörnet. J ögnade igenom bunten. Swedbank, förskolan, skolfoto, hyran och så ett med handskriven text. Till Johanna Johansson, Skebokvarnsvägen 37 B, Bandhagen.

Bokstäverna var skrivna med en snirklig handstil som gjorde det svårt att läsa. J kisade för att se bättre och höll brevbunten en bit ifrån sig. Det var ingen tvekan om saken. Brevet var ställt till henne och hon hade ingen aning om vad det kunde handla om.

 

Knappt hade J stängt dörren bakom sig förrän hon sparkade av sig skorna och lät handväskan dimpa ner brevid dem. Den sjänk ihop på trasmattan som om den vore en svart padda som släppte ut sitt sista andetag, sakta pysande. Hon fiskade fram läsglasögonen från översta lådan i hallen och slet upp brevet.

Kära Johanna,

Du vet inte vem jag är som skriver det här. Men jag har följt dig på avstånd i hela ditt liv.

J lät brevet sjunka och kände hur hjärtat så hårt att det skulle kunna hamra sig ut ur bröstkorgen när som helst. Hon drog ett djupt andetag och sjönk ner i en av fåtöljerna i vardagsrummet.

Det kanske skrämmer dig att jag vet vem du är, samtidigt som du inte har en aning om min existens? Jag vill förklara så att du förstår. Jag var ju gammal redan då. En medelålders tant, gift med fem barn. De övertalade mig att det jag sedan gjorde var för allas bästa.

Det kanske stämmer.

Men det var inte för mitt eget bästa.

Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på dig och ångrat mig. Jag har förstått att du har haft det bra hela tiden och att du inte vetat något om det som hänt. Det har varit en tröst. Men nu när jag ligger här på min dödsbädd vill jag ändå att du ska veta hur det gick till.

Det var inte så lätt på den där tiden. Min man var ständigt ute till sjöss och lämnade mig ensam att ta hand om barn och hushåll. Ja, barnen började bli stora då och kunde klara sig själva. Jag blev alltmer ensam hemma och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Så en dag när jag var inne på Konsum såg jag en lapp på anslagstavlan om en danskurs. Jag hade alltid velat lära mig dans. Min man Kurt var inte så förtjust i det. När jag såg lappen tänkte jag att det var nu eller aldrig. Trots att jag var mycket nervös tog jag mig dit ensam.

Du skulle ha sett hur vackert ordnat det var i lokalen! Det hängde banderoller där och skira gardiner i fönstren. Jag blev helt betagen. Trots att jag varit där förr var det som att stiga in i ett palats! I ena hörnet stod ett piano där en man spelade. När jag klev in slutade han genast och kom emot mig.

Han strålade och slog ut med händerna mot mig som om han väntat sig att just jag skulle komma. Det gjorde mig generad inte minst för att han var så stilig. Själv såg jag ut som en gammal tant. Trots att jag klätt mig i min finaste klänning kändes det som om jag hade städrocken på mig intill den här mannen. Hans ögon var som två djupa källor. Ja, det låter fånigt när jag skriver det. Men det var så. I dem såg jag hela universum och alla dess tindrande stjärnor.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Kuvert.

Lektionen

Doften av oljefärg och terpentin låg tung i lokalen. Aina slängde ifrån sig kolet på bordet intill och klämde ut en sträng färg ur tuben på paletten. Guldockra. Conni hade förbjudit dem att använda traditionella tekniker när de utförde den här uppgiften men Aina tyckte att kvinnan med sitt blonda hår i dreadlocks ändå var en levande inkarnation av guldockra. Och lite smaragdgrönt. Kanske en aning ultramarin. Hon tryckte på färgen i tjocka sjok med snabba, knyckiga rörelser utan att riktigt tänka på vad hon gjorde.

Connis sätt att smyga upp och trycka sitt ansikte tätt intill henne fick henne på dåligt humör. Det blev inte bättre av att hon aldrig lyckades formulera sina tankar för honom heller. Han brukade sucka och lämna henne ifred efter ett tag. Under genomgången i slutet av lektionen summerade han alltid just Ainas bidrag med en lätt missnöjd krökning i ena mungipan. Han fattade sig kort och sa varje gång att Aina hade lång väg kvar att gå. Det var för mycket konturer eller kontraster, för konventionellt eller att hon brast i referenser till konsthistorien.

– Det är viktigt att ni inser att era verk skapas i en kontext, sa han och höll upp Ainas porträtt av kvinnan. Man kan inte bara symbolisera håret och en bit av axeln. Det måste till mer för att bita till i betraktaren. Beröra och förföra. Det är ledord ni kan bära med er. Titta på Magnus här. Han har lyckats. Jag känner drag av Matisse och Gilbert och George i den. Det händer nåt i mig när jag ser hans tolkning av vår modell. Det här är stor konst i vardande.

Aina tog sin duk och tryckte in den i torkstället innan hon gick. Hon var fast besluten att gå kvar kursen ut. Conni fick säga vad han ville om hennes bristande talang. Det var ändå han som brast i sin lärarroll. En dag skulle hon säga honom vad hon tyckte.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Porträtt.

Parentes

 

– Ska du verkligen lyda dina parenteser nu igen, vrålade Johnny efter Stina när hon gick mot tunnelbanan. Så fort de ringer och säger nåt till dig så gör du det. Du är en sån fegis…!

Han grymtade något som fick henne att vända sig om och stirra på honom. Hans blonda hår stod som en sky omkring det röda ansiktet. Läppen buktade ut av snus och han drog ideligen under näsan med ena handen.

– Gå hem och snyt dig, för fan, skrek Stina tillbaka, skrattade högt och började gå igen. Bara för att dina föräldrar inte bryr sig om det så behöver du inte vara svartsjuk på att mina gör det.

Klackskorna klapprade mot asfalten när hon sneddade över gatan. Tunnebanentrén lyste upp en av betongklossarna som omgav gatan där Johnny fortfarande stod och såg efter henne.

– Stäng munnen, fårskalle, vrålade Stina och höjde ena långfingret i luften. Vi ses imon!

 

Mannen i spärren såg upp med vattning blick när Stina viftade med månadskortet. Hon höll tummen över klistermärket för att han inte skulle se att kortet gått ut för flera veckor sedan. Stina fnissade för sig själv. Aldrig hade hon drömt om att det skulle vara så enkelt att planka. Där hon kom ifrån var man tvungen att visa busschauffören månadskortet ordentligt. Annars var det bara att kliva av igen. Men här verkade ingen bry sig. Det var bara att knalla på

 

Hon hade berättat om chaffisarna för Johnny. Han hade stirrat på henne med gapande mun och sagt att det lät som om hon var från Sovjet eller nåt. Det kunde Stina inte neka till. Hon var glad att hennes föräldrar insett att de måste därifrån, ut till den riktiga världen. Dessutom fanns det ingenting som höll någon av dem kvar i den lilla hålan till stad som de bott i.

 

Stina och Johnny hade börjat snacka redan första dagen i skolan. Stina kom som helt ny med fjärilar i magen till en klass som redan gått ett år på gymnasiet tillsammans. Om de började skratta åt henne, hennes svarta kläder, långa flätor och röda mun, skulle hon bli ledsen men inte visa det. Hon var redan van att korka igen.

Hennes ben hade vikt sig en när hon klev in i rummet. Tjugofyra par ögon stirrade mot dörren. Stina var på väg tillbaka ut i korridoren när läraren hejdat henne och sagt att hon kunde ta den enda lediga platsen.

 

– Vilka gillar du att lyssna på?

Det var det första Johnny hade sagt till henne när hon satte sig bredvid honom längst bak i klassrummet. Då hade han knallrött hår som stod rakt utåt och en ring i näsan. Randig tröja, trasiga jeans och svarta kängor med fredstecken på. Efter det hängde de alltid ihop. Bråkade som om de vore syskon, skolkade från plugget ihop och Stina älskade varenda minut av det.

 

Inspo från Skrivpuff: parentes.

Torpet

– Jag växte upp i ett sånt där hus, sa Truls och pekade fram mot en röd stuga med vita knutar som dök upp bakom ett krön. Folk tror att det är romantiskt att göra det men det var ett helsikte. Morsan stod och svettades vid den öppna spisen och man fick alltid gå ut i svinkylan för att hämta ved eller gå på dass. Det var allt annat än kul…

Kai såg mot gården med sitt boningshus och bod. En skälvning gick genom Truls kropp och han slog av på takten så att hon hamnade några steg före.

– Jag trodde att ni bodde i stan, sa hon och vände sig till hälften om mot Truls. Hon såg på honom genom två smala springor i ett blekt ansikte fyllt av fräknar.

– Du har ju själv pekat ut lägenheten för mig.

– ja det gjorde jag också, sa Truls. Men så här bodde vi varje ledig stund. Helger, sommarlov, julen…  Det är det jag minns mest av. En ensam stuga mitt i skogen. Inget att göra. Oländig skog runtomkring där man lätt kunde gå vilse. Och så glömmer jag aldrig hur skönt det var att komma tillbaka till civilisationen igen. Visserligen vardag igen med skola och läxor. Men grannar. Barn. Badrum och toalett. Ingenting gick upp mot att sätta sig på en plastring och spola efter sig. Kylskåp istället för ett kallt, dragigt skafferi och så den där jävla jordkällaren…

– Jordkällare?

– Ja, det fanns en jordkällare till huset. En dörr in i en liten upphöjning i marken. Takpannor av mossigt rött tegel som topping. Under de där pannorna tyckte huggormarna om att vara. Fy fan. Jag minns hur de väste när farsan lyfte på en av plattorna. Helvete….

Det knastrade under skorna när Truls och Kai gick på grusvägen upp mot huset. Här och var prasslade det till i skogsbrynet när en skrämd fågel tog sig i säkerhet. Kai hoppade till och gick närmare Truls.

. Det är bara fåglar som låter, sa Truls och lade en arm om Kai. Ingenting annat. Lilla dumsnut…

– Du vet att jag hatar ormar, sa Kai och drog sin fleecejacka tätare om kroppen. Här är tillräckligt högt gräs för att de ska kunna känna sig säkra… typiskt att jag inte tog gummistövlar. De här gympaskorna känns så… låga. Tänk om…

– Det gör de inte, avbröt Truls henne och slöt henne i sin famn. Jag lovar att skydda dig. Men nu förstår du varför jag inte vill ha nåt torp?

Kai svarade att hon gjorde det, men att hon ändå ville att de skulle ta sig en titt på stugan när de nu var där.

– Man vet ju aldrig om det klickar…

– Det är det jag är rädd för, svarade Truls och skrattade. Att det ska klicka för dig. Då har jag ju så svårt för att säga nej. Ormar och dragiga skafferier och kalla dass till trots…

 

 

Text inspirerad av Skrivpuff; bildinspo.

Samtal vid poolen

 

– Åh nej, sa Maggan, den ekar runt en låt i skallen på mig… Vad heter den nu igen… den där med Ted Gärdestad… om nån sputnik. Den där låten som jag har så svårt för…

Maggan och viftade med en tidning framför ansiktet så att håret fladdrade.

– Jag tycker inte alls om den… vet du vilken jag menar?

– Satellit, frågade Torbjörn och drog med handen över sin svettiga panna. Det är en gammal favorit. Jag älskade Ted Gärdestad som ung, minns du väl? En sådan känslig poet. Romantiker ut i fingerspetsarna!

– Men hur fin är den där låten om att hoppa från Eiffeltornet bara för att den andre inte vill bli ihop med en, sa Maggan. Då har man ju problem. Det vore komplett livsfarligt att ge sig in i en sådan relation. Varningsflaggorna blinkar röda!

Torbjörn satte armarna i kors över det tatuerade bröstet och sa att han uppfattade den som helt igenom romantisk.

– Det är liksom en fullständigt obarmhärtig kärlek till en annan individ som han förmedlar. Jag ryser vid blotta tanken på att kunna känna en något sådant. En helomvälvande kärlek för en annan människa, liksom… Kan du skicka ölen till mig, det är så varmt här… snart måste jag sätta mig i skuggan igen… titta vad ungarna plaskar i vattnet och har det gott!

Maggan kisade mot polen. Små barn i badkläder som täckte armarna och en gick en bit ner över benen. Kepsar med tyg som dolde nacken. Solglasögon som smet åt runt ögonen. De skrek och stänkte vatten på varandra, övervakade av föräldrar som satt och jäste vid poolkanten.

– Stackars föräldrar…, sa hon och sträckte över ett plastglas med skummande dryck till Torbjörn. De ser helt slut ut och han där börjar bli röd som en kräfta på ryggen. Han kommer inte att få det kul när de ska sova inatt… då kommer barnen klättrande över i sängen och ska ligga tätt intill…

– Varför är du alltid så… negativ? Vi är på semester. Försök slappna av. Hämta dig en bärs!

Torbjörn tog en klunk av sin och strök bort skummet från munnen. När han ställt ifrån sig glaset vältrade han över på mage. Solstolen gnisslade under hans tyngd.

– Vad tror du barnen gör där hemma, sa Maggan och fingrade på ett flätat armand som hängde slappt runt handleden. Det känns inte bra att dra iväg så här utan dem… en hel vecka…

– De klarar sig bra, sa Torbjörn och lade sig tillrätta. De har det bra och de behöver gå till skolan. De är stora nog nu. Slutar snart gymnasiet båda två. Erika skulle ha koll på dem, det vet du ju.

Maggan sträckte ut sig i solsängen och drog åt sig tidningen med korsord från plastbordet intill. Hon hade köpt den på Arlanda men inte haft ro att börja lösa någon rebus. Hon krafsade förstrött med pennan över en bild på en trollunge som satt och krystade på en potta av porslin.

– Ja, men tänk om det händer nåt, sa hon. De kanske blir sjuka eller nån kommer förbi och bjuder på sprit….

Torbjörn svarade inte. Maggan såg mot honom. Hans bröstkorg hävde sig långsamt upp och ner. Ena mungipan armen hängde slappt ner mot cementplattorna på marken. Maggan suckade och såg ner i tidningen igen. Pennan rispade vasst mot papperet när hon skrev Gandalf under rutan för Trollkarl och önskade att hon ägde förmågan att se vad som skedde på andra platser. Kanske till och med ta sig hem genom att knäppa med fingrarna eller stöta en gammal gren hårt i marken.

– Teneriffa, mumlade hon. Jag ville hit och nu vill jag hem. Bara fem dagar kvar… fem dagar av skrikande barn, spritångor och sönderbränd hud… men jag slipper i alla fall Ted Gärdestad.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Satellit.