Halka och slira

– Kan du köpa en slang med halka och slira åt mig, sa Bosse och flinade.

Sonja stannade upp mitt i steget och stirrade på honom.

– Nej, men du kan få en kokt med ketchup och senap, sa hon och gick mot luckan i korvkiosken.

Det var ju det jag sa, ropade Bosse högt så att alla skulle höra. Kan du ingenting? Hallå?

 

Sonja låtsades inte höra. Istället vände hon sig till mannen bakom disken och bad att få två korvar med bröd.

– Halka och slira på båda, tack!

– Va..?

Dubbelhakan dallrade när mannen lutade fram mot henne för att höra bättre. Den vita mössan satt på sned över två pigga ögon.

– Halka och slira sa jag, sa Sonja och log som om hon pratade med ett barn snarare än en vuxen man på närmare femtio år.

– Jaså, det… ni ungdomar pratar så konstigt. Men. Det ska bli!

Han blinkade åt henne innan han tog betalt och Sonja grävde i börsen efter kontanter. Hon såg honom lyfta ett metallock och fiska upp korvar med en tång innan han tryckte ner dem i bröd, smetade på senap och ketchup innan han räckte över dem.

 

Sonja gick över parkeringen med de rykande korvarna samtidigt som hon kryssade mellan vattepussarna. Hon förde den ena mot munnen samtidigt som hon sträckte den andra mot Bosse.

– Va fan gör du? Jag hann ju inte ta emot den och så släppte du den?!

– Oj, förlåt, vet du inte hur man gör när man tar emot saker? Kan du ingenting?

 

Sonja trutade med munnen och petade med ena foten på korven på marken.

– Ska jag plocka upp den och blåsa av den åt dig, ropade hon efter Bosse som svärande stolpade iväg mot korvkiosken.

 

Inspirerat av Skrivpuff; halka.

Regel

Två gubbar går som regel aldrig sida vid sida trots att de hör ihop. Varför kan man undra men det finns förklaringar till det. Det finns alltid en förklaring. Men vi måste inte känna till den. Vi måste bara känna till att det alltid finns förklaring till allt.

De går inte sida vid sida trots att de hör ihop. Den ene går snett framför den andre och det är alltid Edvard som går först. Det är han som tar ledningen, visar vägen. Allan hänger på. Han har ett kortare ben också. Det gör att han inte kan gå lika fort som Edvard. Då är det logiskt att Edvard går först. Ingen ifrågasätter det där. De har inte ens uttalat det för varandra.

Allan har inget emot att gå snett bakom. Det gör han gärna. Han kan höja blicken och se på den där nacken som han kysste igår kväll. Men det gör han sällan. Han håller blicken mot marken för att inte snubbla, inte halka eller ramla därför att där ligger något i vägen eller för att där finns ett hål eller en spricka.

Edvard däremot ser alltid frammåt. Aldrig neråt. Han bryr sig inte om ifall han trampar sönder en kvist som blåst av från tallen en stormig natt. Han har inga fel på benen. Hans steg är stadiga och rättframma. Trampar han ner i en svacka återfår han genast balansen, tar sig vidare utan att falla eller trampa snett.

Edvard tycker om att visa vägen. Han vill bana fram så att det är enkelt för Allan att följa efter. Han vet att det är svårt för Allan att hålla jämna steg, att ena benet är lite för kort och att han lätt tappar balansen. Därför går han före och känner efter så att marken håller. Det behöver han inte tala om. Det vet de redan båda två. Det har alltid varit så, sedan den dag de träffades på skolgården. Ler och långhalm sa fröken och skrattade. De hängde alltid ihop. Gjorde saker tillsammans. Utforskade gården, salarna, böckerna… ingen visste hur ingående de utforskade varandra. Det fick ingen veta. Det var deras ensak. De skulle inte ha förstått. Gått emellan. Särat. Åtskilt. Då hade det ännu gått. Men inte nu. Nu har de växt samman med osynliga trådar som inte går att lösa upp. Kladdigt och hårt som ett spindelnät vävt i fina maskor och doppat i cement.

Ingen kan gå mellan Edvard och Allan där de tar sig fram, den ene snett framför den andre. Det finns förklaringar till allt. Vi måste inte känna till dem. Men vi måste veta, att det finns förklaringar till allt.

 

Inspirerat av Skrivpuffs Regel.

Jämlik

Fortsättning från gårdagens text Kemi.

… fortsatte jag. Det var mitt enda nöje. Under en lång tid hade jag gått där hemma och inte sett mer än barnen. Bortsett från personalen på Konsum, en och annan granne och moster Vanja som kom förbi ibland. Jag kände mig bortglömd där i köket. Min man var ju nästan aldrig hemma.

Du får försöka förstå hur det var för mig… jag vet att det måste vara svårt… men var inte arg på mig. Jag har sett att du haft det bra genom alla de här åren. Det är av hänsyn till dig som jag inte velat störa. Om jag hade klampat in i ditt liv hade det kanske rört till dig för dig och du blivit rotlös.

Det här är min sista chans att berätta för dig vem du är, vem han var och vem jag var. Det har varit svårt att ta tag i det här. Jag har velat fram och tillbaka, orolig över att göra dig illa. Men det kan vara så att du en dag ändå skulle få reda på sanningen och då vill jag att du ska veta så mycket av dem som möjligt. Det ska inte vara anonyma namn på ett papper. Vi var människor av kött och blod. Vi drogs in i det där som folk kallar för livet. Jag lät mig föras fram i hans famn, styrd av två brunbrända händer. Visst såg jag märket ringen lämnat efter sig på fingret. Det lyste ju vitt mot det där bruna! Men jag lyckades ändå inbilla mig att det var slut mellan de två. Själv var jag ju inte heller fri.

Vi dansade runt som två vilsna själar som fann en tröst i varandra. På så sätt var vi varandras jämlikar, om så bara för en sekund av en evighet.

Han ville ge mig extra lektioner. Sa att jag var en sådan läraktig elev, som skulle uppmuntras med gedigna kunskaper i dansens väsen. Nog virvlade vi runt på det där enorma trägolvet! Rosiga och svettiga skämtade vi om livets realiteter. Det var så skönt med en man som lyssnade. Jag menar, verkligen hörde vad jag sa och inte bara hummade med samtidigt som han tänkte på annat. Ja, jag kände mig sedd av honom.  

 

Inspirerat av Skrivpuff: jämlik.

Kemi

 Fortsättning från gårdagens text Brevet.

 

Du vet hur folk säger att det är nåt kemiskt som händer i luften mellan två personer? Jag har aldrig trott på det där. Men så klev jag in i den där danssalen och såg honom. Det gick som en stöt genom kroppen när han lyfte blicken från noterna och såg på mig.

Jag var den förste som kom in på det stora trägolvet. Det intalade jag mig betydde att han självklart såg mig lite tydligare än de andra. Det var först efter några gånger som jag förstod att det inte bara var inbillning från min sida. Jag var inte en tokig hemmafru som lämnats hänvisad åt sin fantasi lite för många gånger. Jag märkte det tydligt när han valde ut mig bland alla deltagarna för att demonstrera nya steg och rörelser. Värmen från hans händer och doften från hans kropp följde med mig hem och fanns med i mitt minne från gång till gång. Det gjorde mig inte längre så mycket att barnen försvann i väg till sitt. Det tillät mig att fokusera tankarna.

Aldrig har dt varit så lätt att leva som det var då.

Jag dansade runt med dammtrasan. Lät skurhinken bli min danspartner så fort en melodi spelades i radion och jag sjöng för första gången med trots att jag inte kan sjunga. Min röst lät för första gången inte vacker men stark och känslofylld.

Var jag än gick, i hemmet eller utomhus, i mataffären eller på torget, tänkte jag på att han kanske så mig. Jag virvlade fram med mina varor i ena handen och väskan i den andra. Nu lade jag märke till att gubbarna vid macken såg efter mig med blickar som var fyllda av längtan och jag önskade att jag hade haft ett magiskt spö att förtrolla dem med. Då skulle de få känna det som jag kände just då.

Detta ljuvliga, underbara tillstånd av ofullbordad kärlek… det vackraste av alla sinnestillstånd. Jag såg mig ofta i spegeln, betraktade kråksparkarna runt ögonen och den extra hakan som jag dittills inte brytt mig om. var jag vacker nog? Jag var rädd för att inte duga.

Jag visste att det jag längtade efter var lika mycket ett fantasifoster som en verklig man. Jag önskade innerligt att det gick att föra över de känslor jag hade för denne till min äkta make när han väl kom hem från båten. Det var svårt. Ju mer tiden gick desto svårare blev det och till slut var det omöjligt.

Jag visste att det enda rätta vore att sluta med dansen. Ändå…

 

Inspirerat av Skrivpuff: Bildinspo.

Brevet

Kuvert

J låste upp postboxen och kikade in. En bunt vita kuvert trängdes inne i den grå cellen i ena nedersta hörnet. J ögnade igenom bunten. Swedbank, förskolan, skolfoto, hyran och så ett med handskriven text. Till Johanna Johansson, Skebokvarnsvägen 37 B, Bandhagen.

Bokstäverna var skrivna med en snirklig handstil som gjorde det svårt att läsa. J kisade för att se bättre och höll brevbunten en bit ifrån sig. Det var ingen tvekan om saken. Brevet var ställt till henne och hon hade ingen aning om vad det kunde handla om.

 

Knappt hade J stängt dörren bakom sig förrän hon sparkade av sig skorna och lät handväskan dimpa ner brevid dem. Den sjänk ihop på trasmattan som om den vore en svart padda som släppte ut sitt sista andetag, sakta pysande. Hon fiskade fram läsglasögonen från översta lådan i hallen och slet upp brevet.

Kära Johanna,

Du vet inte vem jag är som skriver det här. Men jag har följt dig på avstånd i hela ditt liv.

J lät brevet sjunka och kände hur hjärtat så hårt att det skulle kunna hamra sig ut ur bröstkorgen när som helst. Hon drog ett djupt andetag och sjönk ner i en av fåtöljerna i vardagsrummet.

Det kanske skrämmer dig att jag vet vem du är, samtidigt som du inte har en aning om min existens? Jag vill förklara så att du förstår. Jag var ju gammal redan då. En medelålders tant, gift med fem barn. De övertalade mig att det jag sedan gjorde var för allas bästa.

Det kanske stämmer.

Men det var inte för mitt eget bästa.

Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på dig och ångrat mig. Jag har förstått att du har haft det bra hela tiden och att du inte vetat något om det som hänt. Det har varit en tröst. Men nu när jag ligger här på min dödsbädd vill jag ändå att du ska veta hur det gick till.

Det var inte så lätt på den där tiden. Min man var ständigt ute till sjöss och lämnade mig ensam att ta hand om barn och hushåll. Ja, barnen började bli stora då och kunde klara sig själva. Jag blev alltmer ensam hemma och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Så en dag när jag var inne på Konsum såg jag en lapp på anslagstavlan om en danskurs. Jag hade alltid velat lära mig dans. Min man Kurt var inte så förtjust i det. När jag såg lappen tänkte jag att det var nu eller aldrig. Trots att jag var mycket nervös tog jag mig dit ensam.

Du skulle ha sett hur vackert ordnat det var i lokalen! Det hängde banderoller där och skira gardiner i fönstren. Jag blev helt betagen. Trots att jag varit där förr var det som att stiga in i ett palats! I ena hörnet stod ett piano där en man spelade. När jag klev in slutade han genast och kom emot mig.

Han strålade och slog ut med händerna mot mig som om han väntat sig att just jag skulle komma. Det gjorde mig generad inte minst för att han var så stilig. Själv såg jag ut som en gammal tant. Trots att jag klätt mig i min finaste klänning kändes det som om jag hade städrocken på mig intill den här mannen. Hans ögon var som två djupa källor. Ja, det låter fånigt när jag skriver det. Men det var så. I dem såg jag hela universum och alla dess tindrande stjärnor.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Kuvert.

Lektionen

Doften av oljefärg och terpentin låg tung i lokalen. Aina slängde ifrån sig kolet på bordet intill och klämde ut en sträng färg ur tuben på paletten. Guldockra. Conni hade förbjudit dem att använda traditionella tekniker när de utförde den här uppgiften men Aina tyckte att kvinnan med sitt blonda hår i dreadlocks ändå var en levande inkarnation av guldockra. Och lite smaragdgrönt. Kanske en aning ultramarin. Hon tryckte på färgen i tjocka sjok med snabba, knyckiga rörelser utan att riktigt tänka på vad hon gjorde.

Connis sätt att smyga upp och trycka sitt ansikte tätt intill henne fick henne på dåligt humör. Det blev inte bättre av att hon aldrig lyckades formulera sina tankar för honom heller. Han brukade sucka och lämna henne ifred efter ett tag. Under genomgången i slutet av lektionen summerade han alltid just Ainas bidrag med en lätt missnöjd krökning i ena mungipan. Han fattade sig kort och sa varje gång att Aina hade lång väg kvar att gå. Det var för mycket konturer eller kontraster, för konventionellt eller att hon brast i referenser till konsthistorien.

– Det är viktigt att ni inser att era verk skapas i en kontext, sa han och höll upp Ainas porträtt av kvinnan. Man kan inte bara symbolisera håret och en bit av axeln. Det måste till mer för att bita till i betraktaren. Beröra och förföra. Det är ledord ni kan bära med er. Titta på Magnus här. Han har lyckats. Jag känner drag av Matisse och Gilbert och George i den. Det händer nåt i mig när jag ser hans tolkning av vår modell. Det här är stor konst i vardande.

Aina tog sin duk och tryckte in den i torkstället innan hon gick. Hon var fast besluten att gå kvar kursen ut. Conni fick säga vad han ville om hennes bristande talang. Det var ändå han som brast i sin lärarroll. En dag skulle hon säga honom vad hon tyckte.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Porträtt.

Parentes

 

– Ska du verkligen lyda dina parenteser nu igen, vrålade Johnny efter Stina när hon gick mot tunnelbanan. Så fort de ringer och säger nåt till dig så gör du det. Du är en sån fegis…!

Han grymtade något som fick henne att vända sig om och stirra på honom. Hans blonda hår stod som en sky omkring det röda ansiktet. Läppen buktade ut av snus och han drog ideligen under näsan med ena handen.

– Gå hem och snyt dig, för fan, skrek Stina tillbaka, skrattade högt och började gå igen. Bara för att dina föräldrar inte bryr sig om det så behöver du inte vara svartsjuk på att mina gör det.

Klackskorna klapprade mot asfalten när hon sneddade över gatan. Tunnebanentrén lyste upp en av betongklossarna som omgav gatan där Johnny fortfarande stod och såg efter henne.

– Stäng munnen, fårskalle, vrålade Stina och höjde ena långfingret i luften. Vi ses imon!

 

Mannen i spärren såg upp med vattning blick när Stina viftade med månadskortet. Hon höll tummen över klistermärket för att han inte skulle se att kortet gått ut för flera veckor sedan. Stina fnissade för sig själv. Aldrig hade hon drömt om att det skulle vara så enkelt att planka. Där hon kom ifrån var man tvungen att visa busschauffören månadskortet ordentligt. Annars var det bara att kliva av igen. Men här verkade ingen bry sig. Det var bara att knalla på

 

Hon hade berättat om chaffisarna för Johnny. Han hade stirrat på henne med gapande mun och sagt att det lät som om hon var från Sovjet eller nåt. Det kunde Stina inte neka till. Hon var glad att hennes föräldrar insett att de måste därifrån, ut till den riktiga världen. Dessutom fanns det ingenting som höll någon av dem kvar i den lilla hålan till stad som de bott i.

 

Stina och Johnny hade börjat snacka redan första dagen i skolan. Stina kom som helt ny med fjärilar i magen till en klass som redan gått ett år på gymnasiet tillsammans. Om de började skratta åt henne, hennes svarta kläder, långa flätor och röda mun, skulle hon bli ledsen men inte visa det. Hon var redan van att korka igen.

Hennes ben hade vikt sig en när hon klev in i rummet. Tjugofyra par ögon stirrade mot dörren. Stina var på väg tillbaka ut i korridoren när läraren hejdat henne och sagt att hon kunde ta den enda lediga platsen.

 

– Vilka gillar du att lyssna på?

Det var det första Johnny hade sagt till henne när hon satte sig bredvid honom längst bak i klassrummet. Då hade han knallrött hår som stod rakt utåt och en ring i näsan. Randig tröja, trasiga jeans och svarta kängor med fredstecken på. Efter det hängde de alltid ihop. Bråkade som om de vore syskon, skolkade från plugget ihop och Stina älskade varenda minut av det.

 

Inspo från Skrivpuff: parentes.