Uppbrottet

Fortsättning från igår.

– Jag vill inte bli nån jävla dagisfröken, sa Young.

– Men du gillar ju barn, det vet jag. Jag har sett dig titta på dom och gulla med dem, sa Tugay. Det är ditt kall, helt klart.

– Ja, men jag vill inte ha ansvar för dom, sa Young. Jag fryser till is om det händer nåt. Precis som den där stela jävla gubbstatyn som står och flinar där borta. Jag klarar inte när barn gråter. Jag får panik. Fattar du?

 

Tugay såg på henne med förvåning och tog tag i hennes hand. Young drog bort den, fångade upp sin tygkasse och hängde den över axeln. En nordanvind blåste in från havet och Youngs hår flög fram i ansiktet på henne. Hon förde in det bakom öronen, reste sig från bänken och sa att det var dags att för henne att gå.

 

Med inspiration från Skrivpuff.

Advertisements

Drömmen

Fortsättning från igår.

– Fattar inte hur du ska klara dig på egen hand, Young. Det här är en hård värld och du är… tja… lite soft, så att säga. Du får det bra med mig.

Young såg upp på Tugay. Hans annars så klara ögon hade fått ett fuktigt skimmer över sig. Det kletade av sig på henne. Utan att säga något snappade hon åt sig en av servetterna på bordet och torkade sig i pannan, ner över näsan, ut över kinderna, halsen, händerna innan hon knölade ihop den och skickade iväg den mot duvorna marken. Hon skrattade till när de först hoppade åt sidan men sedan nyfiket vaggade fram mot bollen som gungade i vinden.

– Det jag inte fattar är att det är så varmt, sa Young. Nästan som åska i luften fast det bara är april.

– Varför byter du samtalsämne hela tiden? Snart har du hamnat på glasberget.

Young svarade inte. Istället tog hon av sig trenchcoaten och la den på  bänken mellan sig och Tugay. Efter en stund sa hon att hon hade drömt om en man som hämtade henne. Han hade ingen vit häst. Men en svart motorcykel. Hans hår hade luktat svagt av bensin och hon hade dragit in långa andetag med näsan tätt intill hans nacke. Det hade mullrat när de åkte mot solnedgången. Sen hade larmet ringt och hon hade tryckt på snooze i förhoppning om att kunna komma tillbaka in i drömmen.

– Det måste betyda nåt, sa hon och kisade mot horisonten. Jag vill inte ha det så här. Det måste hända nåt och det snart. Annars blir jag tokig.

Tugay sa att han sällan hört något så skrattretande som Young bakom en mc-knutte. Han skrattade en lång stund och sa att hon fick försöka bättre om hon skulle göra honom svartsjuk.

– Men nåt kommer ju snart att hända, fortsatte han. Du kommer att bli min, vi gifter oss och får barn och så blir vi gamla tillsammans. Du kan bli en sån där vad heter det… dagisfröken. Jag blir ingenjör. Oroa dig inte. Det kommer hända massor. Jag lovar.

Frieriet

Jag älskar ljudet av motorer, sa Young. Kalla mig gärna tokig, men jag gör det. Särskilt ute tidiga morgnar när det är lite folk ute och dagen är så där krispigt ny och fräsch som lakan som precis kommit ur mangeln. Det brummar och tjuter, pyser och gnisslar. Jag älskar det. Kan det betyda att jag är en stadsråtta? Fastän jag är född på landet? Jag hatar gräs, blommor och bin och sånt. Det är nog för att jag är allergisk. Jag vill så gärna ha en lya mitt i betongen. Några krukväxter i fönstren och kanske en eller två pelargoner på balkongen. That’s it. Det räcker för mig.

Jag visste inte att du manglar, sa Tugay. Säger du det för att jag ska förstå hur bra du skulle bli som fru? Men jag trivs inte i stan… jag måste ha gräs och blommor och skog och djurliv. Vi får diskutera det där, förstås.

Young skrattade. Tugay påstod att hon fått röda rosor på kinderna av förslaget och att det gladde honom. Det passade henne, hade han sagt och lagt ena armen om hennes midja. Han hade alltid velat ha en kvinna som kunde rodna. Det var vackert och känsligt, sa han. Young skakade av sig Tugays arm.

Du och jag…, sa hon, ta inte illa upp nu, jag gillar dig och så… Men det finns varken rim eller reson i sån konstellation.

 

Tuva

 

Marguerite satt på tunnelbanan och räknade lamporna som blinkade förbi utanför fönstret. Hon stod emot den gäspning som letat sig fram från djupt i hennes inre. Ryggsäcken gnagde mot benet när tåget bromsade in eller accelererade. Det skulle bli ett märke på insidan smalbenet.

Hon ångrade att hon tagit kjol på sig. De andra skulle prata bakom hennes rygg, påstå att hon tagit den snäva svarta med sprundet fram bara för att det var dags att löneförhandla. Hon hade glömt det där när hon stod i garderoben och valde kläder. Händerna hade valt ut kjolen och den dimrosa kjolen som helt av sig själva medan Marguerite tänkt på kaffet som bubblade ute i köket. Starkt svart kaffe. Rent. Utan socker eller mjölk. Till det en rågfralla med bönröra och grillad paprika. De andra kallade henne fullständigt galen som blivit vegan. Det var överdrivet och hon skulle snart ge upp det, hade de sagt. Men hon skulle visa dem.

– Menar du att du att de döpt barnet till Tuva-Lisa, sa en kvinna bakom Marguerite. Vad är det för påhitt? Är det inte namnet på någon slags förvirrad prinsessa i en av de där gamla tomtar och trollsagorna? Det låter hemskt tycker jag.

Marguerite fick lust att vända sig om och nypa kvinnan i örat. Alla dessa människor som ständigt kritiserade andras val… de gjorde henne illamående. Nu skulle hon inte vara tyst längre med sina egna val. Matvanor, klädval, frisyr… De fick säga vad de ville. Marguerite bestämde sig. Hon skulle gå in på kontoret med högburet huvud utan att bry sig om vad de sa om hennes kjol och hur den hjälpte till att framhäva den kurviga kroppen. Och hon skulle höja lönen. Den här gången skulle de andra inte få henne att huka i ren panik. Hon skulle inte låta sig bli skräckslagen över att om hon fick högre än den föreslagna summan. Hon skulle bli glad. Överväldigad. Det kunde de gärna ha! Och äta upp!

Marie

 

Det var den sjuttonde maj. Vi var ett gäng som gjort en grej av att fira vår vänskap just den dagen. Med åren hade firandet blivit alltmer avancerat. Från att ha varit en fest hemma hos någon av oss, hyrde vi nu lokal och tog in artister. Bjöd in fler och fler som inte hade med det ursprungliga gänget att göra men som på något sätt hade anknytning till oss eller kunde utgöra viktiga kontakter.

Alla skrattade och skålade. Ryggdunkningar. Kramar. Kindpussar till och med. Jag såg Majsan svassa runt på sylvassa klackar. Oscar i sina nedslitna loafers till den smoking han alltid hade på fest oavsett anledning. Magnus hade pekat på dem och frågat om skorna växt fast. Jag minns att jag vek mig dubbel och fick knipa för att inte kissa på mig när jag såg Oscars min. Röda blommor sprack ut på hans kinder och han stammade fram att lackskorna var hos skomakaren. Att han försökt hämta ut dem i tid men stoppats av en lapp på dörren. Mannen var på semester och butiken stängd. Oscar hackade ur sig en svordom och lommade iväg till baren efter en ny drink.

Oscar var en sådan där person som inte tålde skämt. Vi andra gjorde allt för att få honom att lätta upp och bjuda lite på sig själv. Men han började bara prata konstigt och se ner på sina fötter. En riktig tråkmåns. Drog alltid ner stämningen från hundra till noll på tio sekunder. Hade dille på siffror och statistik. Värdelös på social interaktion. Men gammal i gänget och bra att ha inför kommande investeringar.

Det fanns inte ett bostadsområde som inte Oscar kunde vaska fram kalkyler på inför eventuella investeringar. Hade värdet stigit eller legat stabilt de senaste tio åren? Hur såg det ut med den saken i grannområdena? Oscar visste svaret. Och jag behövde aldrig ge honom ersättning för besväret. Faktum var att jag gjorde honom en tjänst. Han hade en meningsfull syssla att utföra även på lediga stunder. Vi vann båda på det.

Jag vet inte hur han fick tag på Marie. Hennes långa svarta hår, slanka midja och ben som fick henne att likna ett rådjur som trippade fram mitt i skogen av iakttagande män. Hennes enda brist var att hon liksom Oscar saknade humor.

Jag såg henne aldrig skratta med när vi skämtade. Istället drog hon Oscar i armen och förde iväg honom bort från oss andra. Hon föreställde sig nog att hon var lite finare än oss andra. Lite mer kultiverad.

Det gjorde mig rasande. Jag kunde inte begripa att Oscar med talproblematiken hade låtit sig förföras av en kvinna som dissade hans umgängeskrets och mer eller mindre isolerade honom ifrån den. Henne ville jag lära en och annan läxa. Men först…

Med ett champagneglas i vardera handen passade jag på att smyga upp till Marie när Oscar var upptagen med att prata med några bekanta. Hur upplevde hon evenemanget? Bra, hade hon svarat och sagt att hon särskilt uppskattat trubaduren med sin akustiska gitarr. Jag hade leende ljugit att jag gjort det samma. Vi skålade sinsemellan och önskade honom all lycka i framtiden.

Jag gav henne komplimanger för hennes utmärkta svenska och berömde henne för att hon hade lärt sig vårt lilla, komplicerade språk på så kort tid. Väldigt imponerande. Inte ens drottningen hade klarat det under alla år. Marie hade sett på mig med förvåning och konstaterat att detta kunde bero på att drottningen säkert inte talade mycket svenska i hemmet med sina språkkunniga barn och make. För att inte tala om anställda. Och att Oscar däremot var kunnig i matematik, kurvor och diagram, men inte i språk. Franska var dessutom komplicerat. Inte ens de som hade det som modersmål behärskade det fullständigt. Därav rättstavningstävlingar i skolorna. Jag talade om för henne att det lät absurt att inte kunna sitt eget språk ordentligt. Hennes min fick mig att byta samtalsämne.

Jag sa att champagnen var frisk och inte alltför söt. Hon höll med. Jag sa att det hade en ton av gula äpplen och hon nickade imponerat. Hon sa att där fanns drag av rostat bröd och aprikosmarmelad. Jag sa att där också fanns smak av nougat och citrus. Hon sa att hon kanske inbillade sig men att hon tyckte sig känna lite honung. Jag sa att jag höll med. Hon sa att hon var förvånad över att en svensk uppfattade så många nyanser av champagne. Jag var frestad att lägga ena handen mot hennes svank och låta den andra handens fingrar röra vid de röda läpparna.

Jag såg att hon inte hade mer smink än så. Rött läppstift mot ett naket ansikte. Det måste vara något franskt, tänkte jag och lät blicken dröja en sekund för länge i hennes mörka ögon. Hon vek inte bort blicken. Rörde hon lätt vid läpparna med tungspetsen? Eller var det något jag fick för mig? Nog var det en signal?

Jag la handen på hennes arm och sa att det var trevligt att prata med en person som förstod sig på de små detaljerna i livet. Hon skrattade och vacklade till. Jag tog ett stadigare tag om hennes arm för att hjälpa henne hålla balansen.

De där skorna ser livsfarliga ut sa jag och nickade ner mot stiletterna. Hon svarade att den som ville vara fin fick lida pin. Så då är inte jag fin, sa jag och skrattade. Hon sa att det var jag absolut och att hon inte menat det så. Det fick jag inte tro. Att det var annorlunda för kvinnor. Att män som var chosefria var snyggast. Att de som var trygga i sig själva och sitt naturliga utseende var de som hon ansåg som mest tilldragande.

Jag tänkte på Oscar. Hans skor. Samma gamla smoking som började få slitna armbågar. Hår som hängde ner över ögonen. Säker bland siffrorna. Fullständigt inkompetent bland världens övriga inslag.

Vad såg hon hos honom? På vilket sätt var han tilldragande? Enkelheten i att dra på sig ett och samma varje gång det var fest? Eller att strunta i betydelsen av en regelbundna besök hos en frisör?

 

Inspiration Svart, från Skrivpuff.

Mitt livs historia

Varje cell är mer eller mindre självständig i den mening att den oberoende av andra celler tar upp näring och omvandlar näring till energi; den utövar specialiserade funktioner och reproducerar sig om så är nödvändigt. Varje cell innehåller alla instruktioner som krävs för att utföra dessa uppgifter.

 

Tiara stirrade på skärmen. Hon önskade att hon var en sådan där självständig cell med inbyggd manual. Självständig och kapabel att nära sig själv. Men nej. Istället visste hon inte åt vilket håll hon skulle dra, var hon skulle söka sin energi. Varför skulle livet vara så komplicerat?

Precis när Justin kommit från London och dök ner på knä med en ros slokande i munnen hade mobilen plingat till. Meddelandet från Kealan var som etsat på Tiaras näthinna. Vill du ta ett glas med mig?

Justin var trygg. Hans beröring sval och lätt, som havet en solvarm dag. Kealan däremot… en stygging i sliten mc-jacka med smilgropar som avtecknade sig så minsta antydning till leende spridde sig i hans ansikte. Tiara hade sett honom glida in på torget intill resebyrån där hon arbetade. Hon hade inte kunnat slita ögonen ifrån den anonyme man som lutade motorcykeln lätt för att sedan svinga över ena benet och hur han hade låst den innan han drog av sig hjälmen. Det lockiga håret ringlade fram och han hade skakat bort det från ansiktet och lättat på snusnäsduken som var knuten runt halsen. Men sedan hade telefonen ryckt Tiara tillbaka till verkligheten. När hon såg ut genom fönstret igen var han borta. Flera gånger under dagen hade hon spanat efter honom. Motorcykeln såg övergiven ut där den stod intill en barncykel och en soptunna. Tiara tyckte nästan synd om den. Vid stängningsdags stod den fortfarande övergiven och Tiara låste efter sig och gick.

 

Det var först flera veckor senare som hon såg honom igen. Hon hade haft bråttom för att hinna till apoteket. Den smala trottoaren slingrade sig runt ett hörn och Tiara hade halvsprungit och nästan krockat med en person på andra sidan. Hon kände genast igen lockarna. Två gröna ögon såg roat på henne. Hon hade bett honom se sig för. Han hade sagt att han gjort det, men inte kunde hjälpa att hon ångade fram som ett lokomotiv utan stopp. Vad skulle han ha gjort, hade han frågat och slagit ut med händerna, gått upp i rök eller nåt? Tiara hade blivit chockerad av arrogansen. Men hans varma skratt hade fått henne att mjukna. Någon gång efter det hade han hennes nummer. Hon var inte säker på hur det hade gått till. Det var olikt henne att dela ut det så där lättvindigt. Dessutom visste hon att Justin skulle bli besviken. Naturligtvis skulle han bli det. De hade varit tillsammans i tre år. Han hade förälskat sig i Tiara vid första ögonkastet. Själv hade hon tagit tid på sig. Låtit honom uppvakta henne många gånger innan hon slutligen tackat ja. Men han skulle inte ha något emot att hon hade vänner. Herregud. Det var ju inte som att han ägde henne!

Kielan hade ringt redan några timmar senare. De hade träffats på puben inne på stan. Han hade berättat lite om sig själv. Född på Irland av norska föräldrar. Uppvuxen sedan skolåldern i Borås. Sedan hade han gett sig iväg på motorcykel för att bli en ny Jack Kerouac. Men det där med att skriva dagbok hade inte varit för honom. Han hade fastnat för kameran. Hans första riktiga kärlek var en Hasselbladare. Analog. Ibland ställde han ut sina fotografier, men oftast köptes de upp av någon tidskrift. Tiara själv hade sagt att hon bott på orten i hela sitt liv och därför inte hade något spännande att berätta. Det gick snabbt att dra igenom uppväxten. Skolan, inget geni direkt men okej ändå; fyra syskon, alla mindre; föräldrar som inte var skilda trots att de nog borde det; resebyrån direkt efter gymnasiet.

Tiara visste inte om hon hade uteslutit Justin för att hon glömt nämna honom eller medvetet valt bort honom. Det skulle ändå inte spela någon roll, hade hon resonerat för sig själv, eftersom Kielan skulle snart dra vidare och han var knappast intresserad av en hemmablonderad trettioplussare utan egentlig erfarenhet. Justin reste världen över för att hjälpa de olika ambassaderna med säkerhetssystemen. Själv reste hon med bussen varje morgon och kväll. Det var konstigt att resebyrån valt att anställa en så stationär person som hon själv.

 

KARL

K för Kärlek.

A för Amor.

R för Retning.

L för Lust.

Det var inte så lustigt när du kom hem en dag och jag såg att din skjorta var röd fram på bröstet. Du hade ätit jordgubbsorbet. Konstig doft på den sorbeten sa jag och du viftade med handen och skrattade lätt att jag fick ge mig med mina insinuationer, sluta vara paranoid för du hade inte lust att jag var sur när du för en gångs skull kände dig tillfreds med livet. Men jag då, sa jag och hörde dig säga att du inte hade tid just nu. Du skulle duscha. Tuff dag på jobbet. En kund som hade retat upp sig på att avdraget för den dyra laptoppen inte gick igenom. Du hade köpt en glass som belöning för att du fått honom att stanna kvar i registret. Efter lunchen på den där krogen du går till i slutet av varje månad. Den hade varit god men du mindes inte om den kom i skål eller strut. Varför undrade jag det? Jag svarade att de alltid brukade serveras på assiett. De hade väl gjort undantag just i dag, sa du och tog två kliv förbi mig, in i badrummet, låste dörren och lät det renande vattnet strila.