Skrivpuff, 25:e september, 2017.

 

Nödvändigt

 

Ska det verkligen vara nödvändigt att gå ut så där?
Rösten lät skarp och överrumplade Åsa som smugit ut i hallen för att ta på sig ytterskorna.
Du ser ju inte riktigt klok ut, vad ska grannarna tro om dig? Om oss!?

Åsa kastade ifrån sig skon som hon just varit i färd med att ta på sig och dundrade iväg tillbaka in i sitt sovrum. Den träfärgade dörren slog igen bakom henne med en smäll. Åsa sjönk ned på golvet innanför den och lutade sig mot den. Hon visste att det bara var en tidsfråga innan modern skulle försöka ta sig in, först knacka försiktigt för att sedan banka hårt när Åsa vägrade öppna för henne. Det hade varit evigheter sedan hon hade fått gå ut sist och nu, när Mackan och Jonte hade bjudit ut henne och Marit ville hon inget annat än komma ifrån det instängda rummet med sina rosablommiga gardiner och säng med överkast i matchande tyg. Det var länge sedan som Åsa slutat tjata om att få måla över de ljusa tapeterna med svävande kolibrier intill prunkande blommor med brun, matt färg och köpa nya möbler. Men det hade som vanligt inte gått för sig. Det fanns inte pengar till det, hade hon fått höra. Åsa knöt näven och stirrade på den tills knogarna vitnade. Den här gången skulle hon inte ge sig, inte öppna dörren, inte byta ut den korta kjolen mot en längre och absolut inte tvätta bort den tunga mascaran runt ögonen. Det var så här hon ville se ut, och det skulle hon fortsätta med. Sedan fick andra tycka och tänka precis vad de vill. Det rörde henne inte i ryggen. Inte nu längre.

Skrivpuff, Sluta sig, 23:e augusti, 2016.

Va fan då..! Det här går ju bara inte!

Han slängde ifrån sig majonnästuben på diskbänken utan att bry sig om finkopparna som travats där i väntan på tvagning.

Är du inte klok? Vad tar du dig till?

Kvinnan spände ögonen i honom. Naglade rent av fast honom med blicken. Vad han än gjorde nu så fick det inte bli fel. Hon skulle aldrig förlåta honom då. Det visste han. Men ändå kunde han inte kontrollera ilskan och svor på nytt över tuben vars innehåll verkade välla ut i en strid ström. Den gick inte att få på korken igen och han förebrådde sig själv över att ha blivit sugen på den där mackan som ändå skulle lägga sig som ett flott täcke över en redan finnig haka. Det var som ett trolleri. Saker han åt, förvandlades till flottig hy och stora bölder. Än hade inte skäggstrån börjat växa ut. Han gladde sig åt det lilla. Det skulle inte bli kul att be kvinnan som han kallade för mamma om rakhyvlar. Han kunde aldrig vara säker på hur hon skulle reagera. Antingen slöt hon sig inom sig, som ett stort mörkt minfält, eller så exploderade hon. Kabom! Nån enstaka gång blev hon glad. Men det hände sällan.  Han var inte glad själv heller, så det var inte undra på. Ingen idéspruta, precis, hade hans lågstadielärare sagt på ett utvecklingssamtal. Sån hopplöshet smittar väl av sig, tänkte han, från son till mor.

Han kunde inte neka till att det var sant. Han hade inga idéer och visste inte alls vad han skulle göra med sitt liv. Nu var det ju skola ett tag till, men sen då? Vad fanns det för honom, där ute, i den stora, vida världen? Det enda han visste var att han måste ta sig ut i den. Vad som helst måste vara bättre än det här, tänkte han och kände hur händerna spändes i takt med käkarna. Han skulle aldrig bli som hon, det visste han. Aldrig.