Skrivpuff, 8:e augusti, 2018.

Självgod.

”Ja, jag vet att du skulle få det här giget, men Birger är en storkund och jag tror att jag gör det här bättre, så jag snackade lite med chefen.”, sa Håkan och förde ett sugrör till munnen. Smilla såg hur den gröna sörjan i plastglaset sögs upp och in mellan två köttiga läppar. Ett leende spelade på mannens läppar. Det kunde hon se trots att hans mun var format som ett litet o. ”Försök att inte ta det personligt. Det är bara det att jag är lite mer… kompetent än vad du är… Men det vet du ju redan.”

”Men…”, protesterade Smilla och kände hur det började hetta på kinderna och orden stocka sig när Håkan vände sig och gick sin väg. Hon följde honom med blicken tills han vek av och försvann in på sitt rum. Hur skulle hon någonsin kunna visa vad hon kunde om hon aldrig fick chansen när Håkan ständigt tog över? Var hon verkligen inte själv god nog som copy writer för att göra kunder som Birger med sitt finansbolag nöjda?

 

”Du, chefen, har du tid en stund?”

Smilla kikade in på mannen med den svarta t-shirten och de gröna gympaskorna som kliade sig i skägget och som mumlade ett jakande svar utan att titta upp från sin slimmade dataskärm.

”Jag vill säga upp mig.”

Två bruna ögon stirrade på henne och för en stund gapade munnen innan den började forma några ljud.

 

Skrivpuff, 30:e augusti, 2017.

Fantasifull.

”Jag är ledsen men besökstiden är tyvärr över.”

Två blå ögon under en blonderad lugg stirrade på Peter från dörröppningen. Han böjde sig ner och snappade upp en kasse från golvet och lommade efter kvinnan ut ur salen.

”Jag hade en gång en tocken där typ till karl.”

Den späda rösten kom från en av de andra patienterna i salen. Boel såg hur hon höjde med handen som om hon ville vifta bort något framför sig.

”Jag sökte förstås efter kärleken”, fortsatte hon utan att bry sig om att ingen bad henne om det. ”En dag så stod den där. Ja, han alltså, och han var så underbar, kärleksfull och förstod liksom allt jag sa. Men jag borde ha fattat.”

”Fattat vad då”, undrade någon som satte sig upp i en av sängarna och drog ena handen genom ett kortklippt hår som stod på ända och vars hårrötter avslöjade att den svarta nyansen täckte över gråa strån.

”Fattat att han var för bra för att vara sann förstås, fattar du väl”, snäste tanten och fumlade efter en näsduk som låg bredvid henne på sängen.

”Men ursäkta då att jag är så dum i huvudet att jag inte förstod det”, väste den svartfärgade kvinnan och kastade sig över på sidan med ändalykten vänd mot sin nya fiende. ”Jag är väl inte lika smart som du, helt enkelt.”

Hon drog upp täckte till näsan och borrade ner sig i sängen likt en fladdermusfisk och försvann.

”Se inte så förskräckt ut”, sa kvinnan med det vackert grå håret med en svag nyans av ljust lila strån som lockade sig som en ram runt ansiktet. ”Hon gör alltid så där. Det är ingenting att bry sig om!”

”Det krävs väl inte alltför mycket fantasifullhet för att förstå vem som driver mig till det”, muttrade det från det uppdragna täcket innan rummet blev tyst igen.

Tystnaden ekade i Boels huvud. Hon tänkte att hon måste säga något. Få kvinnan med det gråa håret, som senare visade sig heta Barbro, att förstå sin skuld i den andra kvinnans reaktion. Men hon gav upp. Ingen brukade lyssna på henne och sanningen var den att hon förstod dem. Hon hade faktiskt ingenting vettigt att säga. En suck letade sig ur hennes mun och hon fick dåligt samvete över att de andra kanske skulle tolka det som att hon inte ville vistas i samma rum. Det ville hon förstås inte heller, men det kunde hon aldrig erkänna. Det gick inte att vara till besvär, inte sucka, inte visa misströstan eller frustration. En pojke ville naturligtvis inte ha en flicka som inte log, hade hennes mormor sagt.

”Han var förstås uppmärksam och fantastisk när ni träffades”, fortsatte kvinnan. ”Jag slår vad om att du hittat en själsfrände eller hur? Vad heter han förresten?”

”Peter, och han var inte fantastisk när vi träffades”, svarade Boel. ”Han är det fortfarande. Han är bara lite pressad just nu”

”Jo, jo, det brukar låta så…”

Ett torrt skratt hördes från hennes säng men övergick snart i hostningar som fick Boel att bli orolig och fråga om hon behövde hjälp. Men kvinnan skakade på huvudet och viftade återigen med handen i luften. Det skulle snart gå över, tycktes hon säga och Boel hejdade sig från att trycka på alarmknappen trots att hostningarna gav henne huvudvärk.