Spatsera

 

 

Det knastrade under skorna när Frida och Medea gick längs allén mot fritis. Tunga droppar rann ner från trädkronor och buskar. Medea drog upp regnkappans huva och sa att hon önskade att de köpt fingervantar. Men Frida svarade att det var viktigt att frysa in vintern.

– Vad ska man annars ta på sig när termometern sjunker ner mot minus 20?

Medea förde händerna mot munnen och försökte andas dem varma.

– Men varför då, sa hon. Det är väl bara att ta på sig mer kläder! Varför ska allt vara så svårt för?

Hon sparkade iväg en sten och klagade över att tårna var kalla i gummistövlarna.

– Dumma, kalla, fula stövlar…, sa hon. Varför måste jag ha såna när ingen annan har det?

Frida skrattade och sa att livet inte var någon barnlek som man kunde spatsera igenom.

– Spatsera, vad är det?

– Tja… det är väl när gubbar med käpp går sakta men överdrivet stelt genom en park, gärna med en dam hängande i armen. Rak i ryggen som en militär. Näsan i vädret…

– Käpp?

– Ja, det var vanligt att framför allt män hade det förr. En sån där pinne man har när man går, du vet? Ibland hade de det för att visa upp hur mycket pengar de hade att lägga ut på en sånoch då gick de och slängde med den och putsade på silvret i handtaget. Andra hade för att de var tvungna att stödja sig mot något för att kunna gå. Nu har de flesta nog kryckor eller rollatorer. Du, in med dig nu. Vi är redan sena… häng upp väskan på kroken… du vet vad de tycker om att de står på golvet…

 

Frida pussade Medea på pannan och gav henne en kram innan hon gick ut på skolgården igen. Det lyste i byggnadens fönster men ingen människa syntes till. Frida drog kappan tätare omkring sig och fällde upp paraplyet samtidigt som hon kryssade mellan vattenpölarna. Klackarna slog mot asfalten när hon småsprang mot bussen. Spatsera kunde hon köpa att ungarna inte visste vad det var. Men käpp? Hur gammal var hon egentligen?

 

 

Inspirerat av Skrivpuff; spatsera.

Advertisements

oljudet

Skrot

Skramlet väckte Doris ur slummern. Hon satte sig upp och gnuggade ögonen innan hon svärande insåg att hon just i dag faktiskt sminkat sig eftersom hon tänkt ta sig in mot stan och göra ett par ärenden. Vattenfast mascara som visade sig inte vara så bombsäker som hon hade hoppats. Hon hade lagt sig en stund i soffan för att slappna av, kanske glo lite på teven och beta av ett avsnitt av den där serien hon följde på Netflix. Hysteriska fransmän som hjälpte andra än mer hysteriska skådisar att få jobb.

Doris var inte säker på om hon gillade den en eller inte, men kom fram till att den nog var rätt bra ändå och det fanns alltid anledning att putsa på franskan. Vad hon nu skulle ha den till som aldrig reste annat än i fantasin eller med hjälp av kommunaltrafiken. Hon skulle just luta sig tillbaka i soffan igen och mot bättre vetande vila sig i form inför uppgiften att skriva om Pompejis utbrott och följder ur ett genusperspektiv när det skramlade till igen.

Ett vasst, ilsket läte som kunde väcka de döda. Oljudet fick Doris att gnissla tänder och hon höll för öronen hårt samtidigt som hon försökte lokalisera dess ursprung. Balkongdörren stod på vid gavel och vinden lekte med muslingardinen som hon hängt upp i ett fåfängt försök att stänga ute flugor och andra irriterande insekter.

Doris stannade upp. Hon mindes inte att hon låtit den stå så öppen… normalt lät hon den stå en aning på glänt när regnet smattrade ner så som det gjort sedan kvällen innan.  Hon såg sig om i rummet utan att se något ovanligt. Datorn stod på soffbordet. Teven kablade ut vyer över Paris som kunde få vilket hjärta som helst att smälta. Spritskåpet var stängt och flaskorna lika orörda som alltid.

– Nej, men din lilla stackare, sa Doris och sjönk ner på knä ute i hallen. Hur har du fastnat i allt det här skrotet…?

Hon såg ner mot två ängsliga gröna ögon och förstod att ljudet inte bara varit plåtskräpet som skramlat utan även förtvivlade skrik från en tigerrandig norsk skogskatt. Doris förde sakta händerna mot trasselbollen och fick loss det som fastnat runt i djurets halsband och sedan snott sig runt dess kropp.

– Så ja… så ja…, lugnade hon katten innan hon lyfte upp den. Vad är du för en liten en…? Så smart av dig att ta dig in här och väckte mig så att jag kunde hjälpa dig… fy för allt skräp folk slänger omkring sig… lilla vän… jag ska hjälpa dig hem igen.

 

Text inspirerat av Skrivpuff.

Allergin

 

Hon slog sig ner på balkongen och tryckte igång radioappen på mobilen. Radio France Culture. Bella förstod inte vad de sa men snappade upp ett par ord här och där. Det räckte för henne. Sittkudden pös till en aning när Bella slängde ifrån sig den bok hon tänkt läsa. Hon sträckte ut sig i solskenet och kisade mot innergården. Pelargoner, Flitiga lisa och kaprifoler hade redan börjat prunka trots att sommaren knappt satt igång. Men så hade det varit en ovanligt varm vår. Dessutom var det lä inåt gården som var stängd åt alla håll. Det var det som gjorde att Bella slagit till på lyan. Inte många tjuvar skulle vara akrobatiska nog att klättra upp för de branta väggarna. Om de nu lyckats forcera de kodlåsta portarna in i husen och sedan ta sig ut genom ytterligare låsta dörrar, vill säga. Bella suckade och sjönk ner ytterligare i de mjuka dynorna i soffan. Komptid från jobbet, ingen annan ledig i bekantskapskretsen. Bara hon. Själv hela den långa varma dagen. Fri att göra vad hon ville.

 

– Snackar du franska, pep en röst någonstans ifrån. Parlez-vous francais or what?

Bella flög upp och sig omkring, men det var tomt på gården.

– Varför lyssnar du annars på den där grodkanalen?

– Vem är det som undrar, sa hon och satte handen som skydd mot ljuset medan hon sökte vidare med blicken.

– Jag, svarade rösten, här uppe!

Bella såg uppåt. En smal gestalt rörde sig på en av de skuggade balkongerna. Bella var tvungen att anstränga sig för att se honom. Mannen höjde en kaffekopp till hälsning samtidigt som han puffade på en cigarett.

– Jag skulle byta kanal om jag var du, sa han och sög tag i ciggen.

– Va, sa Bella. Vad menar du?

-Ja, att du får byta kanal, helt enkelt, sa mannen. Det kliar så in i helvete på foten av det. Jag tål inte grodor, ser du!

Bella synade mannen en stund innan hon sträckte sig efter mobilen. Skulle hon höja eller sänka, det var frågan…

 

Inspirerat av Byta fot från Skrivpuff.

Venus

Fortsättning från På väg

– Ser du stjärnan där uppe? Det är Mars.

Matthieu såg på Young och skakade på huvudet när hon sa att det inte var Mars utan Venus som lyste så starkt över den Médoc.

– Venus, utbrast Matthieu, är du inte klok? Vad fick du lära dig egentligen?

Young förklarade att det var Venus som var Aftonstjärnan, och Morgonstjärnan med för den delen, men Matthieu pös till och slog ut med armarna. Det där begrep hon sig inte på. Lika lite som hon förstod vilka druvor som var mogna att skördas och vilka hon skulle låta hänga kvar på sin stock. Kanske skulle hon lära sig det där tills säsongen närmade sig sitt slut, sa han, men troligen inte. Hon skrattade och frågade om de skulle trampa druvorna med sina bara fötter men han hade avfärdat henne. Det var ingen idé att hon försökte göra sig lustig över en process som hon inte förstod sig på. För allt han visste drack hon säkert skitviner, så länge etiketten var snygg. Det var typiskt svenskar. Skräp i snygg förpackning och alla var glada och nöjda. Sådana var inte fransmännen. De smakade. På riktigt. Hade vinet ben? Ju fler dess bättre. Var bouqueten frisk eller dov? Mångfacetterad eller enkel? Smak av jord eller plommon? Kan ni ens den grundläggande skillnaden mellan champagne och mousserande vin, hade han frågat och blängt på Young.

Självklart visste hon det, hade hon svarat och lagt till att hon bara inte hade lust att säga det. Matthieu hade skrattat, konstaterat att hon inte visste och att hon för hans del lika väl kunde vara okunnig om saken. För vad spelade det för roll, egentligen, när hon ändå inte förstod sig på viner? Hon kunde gärna få trampa det i fantasin och sen dricka något billigt skräp. Han, däremot, stod över sådant.

– Du får ursäkta, sa Young, men jag måste ha en kaffe nu. Jag skulle kunna mörda för en cappucino. Det är sååå gott.

– Cappucino, sa Matthieu. Nu? Vet du inte att man måste dricka det före klockan elva, annars tror folk att man är ett barn…!

– Vad är det som är så farligt med det då, sa Young och skrattade. Jag gillar barn. De är fria och gör som de själva vill. Lyder inga påhittade, larviga lagar. Du, det var kul att snacka med dig och så. Verkligen. Men nu ska jag dra mig tillbaka. Med eller utan kaffevälling. Tyck vad du vill om det. Jag älskar det ändå.

Moralchipset

Har du ätit chips, frågade barnet jag just pussat på munnen.

Nej, sa jag trots spåren på mina läppar.

Små smulor, sött, salt. Tuggade i smyg.

De blå ögonen i mina. Munnen formades som

om den tänkte protestera. Men förblir tyst.

Chips, sa jag, äter vi bara på fredagar. Varje annan fredag. Inte mer.

I dag är det måndag, lade jag till

för säkerhets skull.

Päronen

– ”Jag vet, vi singlar slant om det”, sa Oskar och grävde i byxfickan. ”Här!”

Pelle såg på honom och slickade i sig en sträng snor som rann från näsan. Kinderna blossade som om han varit ute för länge i solskenet. Men det hade regnat i flera veckor och först nu hade blivit uppehåll.

– ”Den som förlorar får hoppa in till Gustavssons där och sno åt sig ett par päron”, fortsatte Oskar och slängde myntet i luften. ”Klave. Det blir du, Pelle.”

– ”Asså… ja vet inte”, sa Pelle och skruvade på sig medan han såg ner på de alltför stora skorna som fick hans myggbitna ben att se ut som kvastkäppar. Snörena var knutna med dubbelknutar för att inte lossna och riskera att skon gled av. ”Den där gubben är ju kvarterets tokigaste… ögon som en hök. Får han tag i mig är jag körd… morsan kommer…”

Oskar avbröt honom och lade sina knotiga händer på hans axlar. Två blå ögon stirrade in i Pelles gröna. En stund stod de så där, tysta med blicken i varandras, i skydd av en björk med hängande grenar. Små insekter surrade omkring dem och inte förrän något stack Pelle på vaden och han böjde sig fram för att klämma till den bröts tystnaden. Han svor till och tittade i handflatan. Den var tom, bortsett från en droppe blod.

– ”Okej då”, sa han och drog med handen fram och tillbaka över näsan så att det kluckade av snor. ”Kör för det då. Men tusan om han kommer…”

 

Pelle satte upp ena kängan på staketet och slängde över det andra benet. Som om han vore en fjäder flög han över träribborna och landade på mattan som grannarna föraktfullt kallade för tennisplan eftersom den alltid var kortklippt och krattats fri från klippet. Oskar tittade på när Pelle först kikade mot fönstret i trävillan och sedan smög vidare mot det dignande päronträdet. Med ett språng grep Pelle tag i en gren och drog av ett päron, två…

– ”Va i helvete tror du att du håller på med…!?”

Orden small som åska genom luften och fick Pelle att stelna till. Utan att släppa de två frukterna rusade han mot staketet och kastade dem det hårdaste han kunde på Oskar. Det ena träffade den ljust blå skjortan, det andra studsade mot huvudet och fick Oskar att svärande undra vad det hade varit bra för. Med ena handen på en träribba svingade Pelle över fötterna mot räddningen men fastnade med ena skosnöret och ramlade huvudstupa ner på marken.

– ”Skynda dig för fan”, väste Oskar och grep honom om armen. ”Upp med dig innan gubbjäveln får på sig skorna!”

Pelle kastade en blick över axeln och såg Gustavsson svära samtidigt som han trevade med fötterna för att pressa ner dem i ett par svarta träskor. Skrattande kom Pelle upp på benen och sprang tillsammans med Oskar bort mellan de små trähusen på sina blåbetongfundament. De stannade inte förrän de nåt skogen på andra sidan området.

– ”Här”, sa Oskar och tryckte åt Pelle ett av päronen.

De satte tänderna i dem och bet. Fruktköttet var hårt som sten och smakade trä. Pojkarna såg på varandra innan de suttade iväg päronen mellan granarna, rykte på axlarna och gick sin väg.

 

 

Inspirerat av Skrivpuffs ord knyta.

Skrivpuff, 23:e och 24:e augusti, 2018.

Precis.

Streck.

 

Det var precis en sådan som hon ville ha. Mjuk, varm. Inte stickig. Tröjan slöt sig om henne och hon lät sig sugas in i dess skyddande hölje. Ett vitt streck löpte på diagonalen över det svarta. Linn lät ena handens fingertoppar löpa över det. Garnets lena struktur mot nariga fingrar. Hon fick passa sig så att inte den spruckna huden fastnade i luddet och slet upp en spricka som trots att den var mikroskopisk skulle blöda ymnigt. Många gånger hade hon förbannat sin känsliga hud när hon slätat till krispiga lakan och örngott, som fortfarande luktade svagt från tvätteriets parfymfria kemikalier, och sett en röd strimma breda ut sig och fläcka ner sängklädernas vithet. Ibland gick det att vända på täcket eller kudden och trolla bort det. Andra gånger fick hon göra om hela proceduren livrädd att någon av gästerna skulle klaga.

Det hade de gjort förr. Klagat. En gång hade hon missat att diska ur ett av glasen ordentligt. En liten fläck av ett tidigare besök fanns kvar. Rödbrun. Intorkad. Lite krackelerad i kanterna. Det gick inte för sig. Inte på ett fyrstjärnigt ställe med fin adress. Inte någon annanstans heller, tänkte Linn och bet sig i läppen så att en metallisk smak spred sig i munnen. Men det går alltid bra att torka rent glasen med smutsiga handdukar. Det är det ingen som ser. Det var så hon hade fått lära sig att man gjorde. Miljövänligt på det stora hela. Men äckligt i det lilla. En annan gång hade hon inte rätat till underlakanet tillräckligt. På det stora hela var hon aldrig tillräckligt snabb.

Linn hade utvecklat eksem av städmedlet och inte kunnat vara kvar. Stress i kombination med kemikalier var en dålig kombination. Det satte immunförsvaret ur spel och gjorde kroppen känsligare. Linn såg ner på sina händer. Fortfarande spruckna trots starka kortisonsalvor som gjorde det svårt att hålla i saker utan att de gled runt i händerna. Nappflaska till kaffet, hade Ursula skrattande frågat henne innan hon lagt till med en tillgjord min av att känna medkänsla med sin väninna. Linn hade alltid svartsjukt betraktat Ursulas släta händer med sina långa röda naglar som stod i skarp kontrast till hennes egna omålade, nedbitna. En gång hade hon låtit Ursula måla dem. Den glansiga ljusrosa färgen hade fått de nariga nagelbanden att se än mer trasiga ut och Linn hade dragit till med att jobbet inte tillät ens diskret målade naglar för att kunna ta bort det utan att såra.

 

De hade glidit isär. Ursula hade stått i hotellreceptionen men det var först på personalfesten som de lärt känna varandra. Personalen umgicks inte mellan de olika grupperingarna. Städerskorna åt alltid innan receptionisterna. Ekonomiavdelningen gick iväg. Utöver sina närmaste chefer hade Linn aldrig sett de andra mer än på håll. Den hierarkiska strukturen bekom henne inte. Hon skulle aldrig dricka ur de där glasen.