Kemi

 Fortsättning från gårdagens text Brevet.

 

Du vet hur folk säger att det är nåt kemiskt som händer i luften mellan två personer? Jag har aldrig trott på det där. Men så klev jag in i den där danssalen och såg honom. Det gick som en stöt genom kroppen när han lyfte blicken från noterna och såg på mig.

Jag var den förste som kom in på det stora trägolvet. Det intalade jag mig betydde att han självklart såg mig lite tydligare än de andra. Det var först efter några gånger som jag förstod att det inte bara var inbillning från min sida. Jag var inte en tokig hemmafru som lämnats hänvisad åt sin fantasi lite för många gånger. Jag märkte det tydligt när han valde ut mig bland alla deltagarna för att demonstrera nya steg och rörelser. Värmen från hans händer och doften från hans kropp följde med mig hem och fanns med i mitt minne från gång till gång. Det gjorde mig inte längre så mycket att barnen försvann i väg till sitt. Det tillät mig att fokusera tankarna.

Aldrig har dt varit så lätt att leva som det var då.

Jag dansade runt med dammtrasan. Lät skurhinken bli min danspartner så fort en melodi spelades i radion och jag sjöng för första gången med trots att jag inte kan sjunga. Min röst lät för första gången inte vacker men stark och känslofylld.

Var jag än gick, i hemmet eller utomhus, i mataffären eller på torget, tänkte jag på att han kanske så mig. Jag virvlade fram med mina varor i ena handen och väskan i den andra. Nu lade jag märke till att gubbarna vid macken såg efter mig med blickar som var fyllda av längtan och jag önskade att jag hade haft ett magiskt spö att förtrolla dem med. Då skulle de få känna det som jag kände just då.

Detta ljuvliga, underbara tillstånd av ofullbordad kärlek… det vackraste av alla sinnestillstånd. Jag såg mig ofta i spegeln, betraktade kråksparkarna runt ögonen och den extra hakan som jag dittills inte brytt mig om. var jag vacker nog? Jag var rädd för att inte duga.

Jag visste att det jag längtade efter var lika mycket ett fantasifoster som en verklig man. Jag önskade innerligt att det gick att föra över de känslor jag hade för denne till min äkta make när han väl kom hem från båten. Det var svårt. Ju mer tiden gick desto svårare blev det och till slut var det omöjligt.

Jag visste att det enda rätta vore att sluta med dansen. Ändå…

 

Inspirerat av Skrivpuff: Bildinspo.

Flykten

Fortsättning från Sedan gick jag ner

 

– Hela den här vingården skulle gå under om det inte vore för Matthieu, sa Josephine. Han är viktig. Inte konstigt om han blivit en snobb, faktiskt.

Young sa att hon fått nog av såna och att det skulle bli skönt att slippa ha honom hängande över axeln under arbetspasset. Hans vassa blick som såg varenda liten felaktig detalj. Fingret som kom skjutande och pekade ut det. Ryckningarna runt det högra ögat som kom så fort han såg Young och som fick henne att vilja dra på studs.

– Men du och jag är knappast viktiga här.

Young visste inte om hon skulle bli arg eller börja skratta. Det var inte enbart Matthieu som var en snobb här tänkte hon och bestämde sig för att rycka på axlarna åt det.

– Och eftersom vi inte är av nån betydelse för det här stället så tycker jag att vi smiter, fortsatte Josephine.

Young tvekade.

– Om du tänker på pengarna, så är det inga problem, sa Josephine och drog tag i Youngs arm. Vi går ut på plantagen som vanligt, men sen sticker vi. Ingen märker nåt. Okej?

 

Med inspo från Skrivpuff.

Sedan gick jag ner

Fortsättning från Josephine.

 

– Matthieu är som han är, sa Josephine, men han är i alla fall kunnig om vinprocessen. Han måste ha lärt dig massor om hur druvan ska plockas eller hur?

Young nickade och blåste på cappucinon. Hon tänkte inte tala om att hon inte begrep ett smack och mest plockat klasar på måfå. Matthieu hade granskat hennes korg och sagt att hon var hopplös men att han skulle göra sitt bästa för att ändra på det. Om hon var kvar så länge hade hon tänkt men inte sagt. Hon var på tillfälligt besök på vingården och hade inte gjort sken av något annat. Ingen kunde hålla henne ansvarig om hon tog sina saker och stack. Men först efter att lönen delats ut. Young föreställde sig ett kuvert sprängfyllt av sedlar eftersom ingen frågat om några kontouppgifter. Det spelade inte henne någon roll om det var svarta eller vita pengar, så länge hon fick dem och hade tjänat ihop till dem själv. Efter det skulle det bli hasta la vista för hela slanten.

– Sedan gick jag ner på honom, sa Josephine och Young vaknade till med ett ryck osäker på om hon hört rätt. Du, hallå, är du vaken? Här står jag och snackar medan du verkar vara nån helt annanstans…

Inspirerat av Skrivpuff.

Misstänksam

 

 

– ”Skriv ärligt”, säger han och jag blir genast misstänksam.

Ärligt?

– ”Men ärligt?”, säger jag och suckar. ”Ska jag skriva ärligt? Det går ju inte.”

Men han är ihärdig, tittar på mig med bruna ögon som är lätta att drunkna i. Såna där ögon som ser ut att ha hela världsalltet skrivet över iris. Karlavagnen. Orions bälte. Skorpionen. Libra. Allt finns där. Kräftan också. Särskilt kräftan. Jag ser ner mot golvet. Adidasskor. Mer grå än vita. Det gungar och det beror inte bara på att tåget kränger sig fram från station till station.

– ”Men hur ska jag kunna skriva ärligt”, säger jag och låter min blå blick vila på en bergvägg som flimrar förbi mellan inristade repor på dörrarnas fönster, ”när jag inte ens vet vem jag är?”

Jag säger att den jag är alltid varit fel. Alltid behövt finjusteras, anpassas, tystas, fogas. Alltid haft fler brister än tillgångar. Något som måste döljas, inte avslöjas. Inte visas upp. Och vad detta än är, ska det hållas inlåst, dolt, gömt, bevarat.

Bruna ögon med stjärnor strösslat över näthinnan följer mina läppars rörelser.

– ”Jag skulle vilja…”, säger jag och låter min blick svepa över hans ansikte.

Han frågar vad jag vill och jag tvekar, får inte fram orden, tar sats och misslyckas. Hjärtat dunkar i takt med tåget som rycker fram genom förortens villor och miljonprojekt. Någon hostar. Det luktar bränt från bromsarnas ojämna tryck mot skenorna.

– ”Jag skulle vilja se på världen genom dina ögon”, säger jag. ”Låta min kropp fylla ut din och känna din själ blandas med min.”

Han frågar om det är det jag vill och jag svarar att det är det jag vill, eller nej, att jag tror det men inte är säker. Fast, jo. Eller nej… vänta… och jag säger att jag inte vet. Han lägger en hand på min axel. Den är tung och värmer rakt igenom den tunna blå syntetjackan med sina tre vita ränder. De bruna himlavalven ser på mig med sina glimrande stjärnor och han säger att det inte gör något. Man måste inte veta. Men man måste vara ärlig. Vara ärlig och följa sitt eget hjärta. Hur galet det än är. Då blir det äkta.

Precis så säger han innan han går ut genom de öppna dörrarna och försvinner bort i vimlet på perrongen. Själv står jag kvar och ser stationen glida bort mellan de inristade reporna från urbana poeters vassa föremål.

 

skrivpuff.

Skrivpuff, 22: a augusti 2018.

Rotlös.

 

Jag förstod inte att det var rotlöshet jag kände. Att det var den som fick mig att vanka av och an och förkasta allt jag hade. Begrep inte att den låg till grund för den depression som jag förväxlat med min personlighet. Surmulen, pessimist, hopplös… Det var sådan jag var. Inte undra på att jag inte fick vara med, att ingen orkade ha mig omkring sig. Att till och med släktmiddagar hölls utan min vetskap.

Det är lätt att skylla det på min mor. Hon var aldrig någon exemplariskt omvårdande person, ingen tigermamma som beskyddade sin avkomma till sista andetaget. Hennes främsta intresse var hon själv. Det var synd om henne. För att jag kommit. För att hon inte förverkligat sitt liv, skaffat utbildning och därefter ett arbete med en lön som låg på medianen för en kvinna i hennes generation. Jag förstod att om inte ens hon kunde tolerera mig, skulle ingen kunna det. Det var bara så det var och ingen protesterade. Sorgligt kanske, men sant. Livet är orättvist.

 

Jag hyser inga förebråelser, inget agg. Det går inte bra för mig, men jag hankar mig fram vilket är mer än jag någonsin trodde att jag skulle klara av. Ibland får jag höra att jag måste ta tag i mig själv, rycka upp mig och bli min egen styrman. Fatta rodret på det stormiga havet. Som om det skulle hjälpa? Det för mig ändå dit det vill. Vad har jag att säga till om? Jag har låtit mina chanser glida iväg utan minsta försök att ta tag i dem. Det har ändå varit meningslöst. Hellre fly än illa fäkta. Aldrig bli kvar på samma punkt längre än nödvändigt.

En gång gick jag till en sådan där terapeut. Men det var meningslöst. Jag hade inte lust att återberätta mitt livs historia eller älta min mors beteende. Hon gjorde säkert så gott hon kunde. Trots allt. Men han fick mig att så smått förstå att min personlighet inte alls var sådan som jag uppfattade den och uppmuntrade mig att ge mig ut på en lustfylld resa för att hitta den. Lustfylld? Resa? Floskler hade jag inget till övers för. Ändå såddes ett frö i mig. Om jag inte var den jag den jag var, vem var jag då? Hur skulle jag hitta mig själv?

Många gånger hade jag fnyst åt det där uttrycket att ”hitta sig själv” och som i bok efter bok fått kvinnor att bryta upp från sina liv som fruar och mödrar för att försvinna till okänd ort. Särskilt vanligt var det i amerikansk litteratur. Försvann de verkligen av egen vilja? Hur kunde de lämna sina barn? Inte heller förstod jag hur de kunde svika sina äkta män. Det var obegripligt. Man stod bi, stod ut, var trofast kvar vid den utvaldes sida. Tills döden skiljer oss åt, hade de sagt. Fast det hade visat sig vara lögn.

Själv skulle jag skilja mig från min mor, sa terapeuten. Klippa navelsträngen och bli min egen agent. Var jag alltså inte det? Jag som inte talat med henne på ett helt år, var alltså onaturligt hårt knuten till denna modergestalt? Till en gestalt helt utan moderliga instinkter? Jag som flyttat hemifrån redan i sextonårsåldern hade ändå inte lyckats bli en egen individ. Så hade han sagt, Jonas, den unge terapeuten som knappt var torr bakom öronen. Jag hade lämnat hans mottagning med blodsmak i munnen och muskler hårda som överspända fiolsträngar. Jag som hade trott att jag, visserligen var av en tvivelaktig karaktär, men ändå frigjord från yttre påverkan, visade sig vara någon slags marionett. Det var så jag tolkade samtalet. Enda botemedlet var att söka efter mitt rätta jag. Finna sådant som fick mig att må bra, gjorde mig glad och sätta upp mål för livet. Och att det inte var mitt fel att jag inte kunde ta tag i mig själv.

Glad? Må bra? Livet var väl ingen lek? Särskilt inte om man inte gjort sig förtjänt av det. Hade jag det? Jag som hoppat från jobb till arbetslöshet, till insatser och korta, osäkra anställningar. Egentligen borde jag ha tänkt ut vad jag ville göra med mitt liv och strävat ditåt. Det var bara det att hur mycket jag än ansträngde mig, så såg jag inget framför mig. Det gick inte att bara treva sig fram. Det gick bara inte. Eller?

Skrivpuff, 21:a juni, 2018.

Sanning.

 

Sanningen är den att Karina har satt på Gunnar i ladan. Jag såg dem. Men Johan vet inget. Han verkar inte ens ha en susning, så som han kilar runt och visslar mellan takrenoveringen och tapetseringen av gäststugan. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag skratta åt det som den stereotypa midsommarotrohet den är eller gråta över människans egoistiska, kortsiktiga tänkande? Jag förstår inte ens vad K ser i G och hans långa gängliga, bleka kropp, tredagarsskägg och för stora kläder. J har alltid varit noga med sitt utseende. Nyrakad varje dag, brunbränd, kläder med perfekt passform… de två är varandras motsatser. Och K som är så snygg med sitt långa mörka hår, blommiga klänningar och varma leende, skulle ju kunna få vem som helst – och har dessutom J – men så väljer hon G! Är det nån slags galenskap som drabbar människor just vid den här högtiden? Jag brukar ju undvika andra högtider, annat än att umgås med de allra närmsta vid jul, så jag vet inte vad som pågår vid de tillfällena… Nyår verkar inte alls lika galen. Förmodligen för att det är svårt att smita undan när alla vet att de förväntas skåla vid midnatt. Men G!? Jag kan inte förstå det… han som alltid varit så försynt, dessutom. Sen går han och gör det här. I de lugnaste vatten…

Men det är klart. Det är nåt med hans ögon… de är varma och djupa… och så glimmar det till i dem ibland på ett spjuveraktigt sätt. Men ändå… ja, jag förstår det inte och nu måste jag välja. Säga nåt eller vara tyst. Jag avskyr när folk försätter andra människor i såna här situationer, tvingar på dem syner som de inte kan få osedda eller handlingar som inte kan göras ogjorda. Om de bara kunde tänka längre än till sig själva… J kommer att bli förtvivlad. Han som tror att de ska bilda familj nu. Det har han anförtrott mig när vi dukade fram på borden intill bersån. Vi skulle just lägga ut den rutiga duken när han sa det. Han såg inte att jag stelnade till och blev fumlig, tappade min ände av tyget och hade svårt att lägga ut det jämt över bordet.

Det är inte bara att K haft ihop det med G och att jag vet om det. Det är ingen hemlighet att jag varit förälskad i J. Vi har känt varandra sedan barnsben och jag har alltid varit svag för honom. Men han ville inte ha mig. Var inte mogen för en djupare relation sa han och kom en kort tid därefter dragande på K. Jag blev knäckt, men visade det inte. Sa att jag var glad för hans skull och på sätt och vis var det väl sant. Det där är flera år sedan nu. Själv har jag haft ett par romanser, men inget långvarigt och inget som fått mig att ge mig hän. Inte så som jag gör när jag umgås med honom. Med vissa restriktioner. Jag är medveten om att jag måste hålla tillbaka. Jag tror inte att J sagt nåt till K om det här. Hon vet bara att vi växt upp som grannar och fortsatt umgås sedan dess. Men alla andra vet.

Hur ska jag kunna säga nåt när det är som det är?

Ingen kommer att tro mig.

J blir förtvivlad. K rasande. G vet jag inte vad han gör. Kanske lommar han iväg?

Alla kommer att anklaga mig för svartsjuka.

Men om jag inget säger blir jag medbrottsling.

Förbannade midsommar med sin galenskap. Förbannad den dag då jag gick till ladan för att hämta de pilsner som stod i en back där inne. Förbannade K. Förbannade jävla skit.

Jag måste komma till ett beslut. Men jag vet inte vilket.

Skrivpuff, 15:e juni 2018.

Gå.

 

Älskade Viktor,

Jag befinner mig nu på Bali efter en lång resa. Den tog nästan musten ur mig och jag förstår inte hur jag kunde få för mig att utsätta mig för detta. Jag vet att du varnade mig, men jag var envis. Du hade rätt och jag fick stå mitt kast. Men väl här är det underbart. Människorna är glada och lättsamma, enkla och öppna. Långt ifrån vad som vardag i lilla Gryt. Det måste vara kallt där nu? Det enda jag bär är en sarong som knyts i nacken, ett par sandaler och en hatt av fina strån som jag köpte ute på den lokala marknaden. Guiden visade hur jag skulle pruta. Det var svårt först men snart blev jag varm i kläderna och tycket det var en spännande process att delta i. Priset var redan löjligt lågt och det kändes onödigt att få ner det ytterligare. Men enligt Aleksander är det viktigt att göra det för att visa säljaren respekt. Jag antar att det är någon social grej, att det är viktigt att dröja sig kvar vid den främmande bakom bordet vid ståndet och jag vill inte framstå som oförskämd.

Imorgon ska A ta med mig till Nekamuseet. Sedan bär det av till grottan Goja Gajah för att undersöka dess reliefskulpturer. Jag kan knappt bärga mig. Jag har längtat så länge efter att få se de balinesiska verken, att få en inblick i det autentiska och genuina… ursprunget! Mitt reportage ska vara färdigt redan nästa vecka. Du kommer att kunna läsa mer om hur jag har det i det. Mina dagar är späckade och jag måste strax gå. A ska ta med mig till hem till en person som har betytt mycket för samlandet av den balinesiska konsten och hantverket.

Hur har du det där hemma? Jag vet att Johan kan vara svår att handskas med utan mig. Men ha förtroende för dig själv, liksom jag har, att du kommer att klara av liv och arbete tills jag är hemma igen. Snart, mycket snart, står jag där på farstubron och håller om dig igen. Till dess har du Johanna som hjälper till med allt det praktiska i hemmet. Hon är rejäl och pålitlig. Johan håller mycket av henne.

Din Elsie

Skrivpuff, 8:e juni, 2018.

Effektivt.

”Se till att pricka pulsådern där, precis i ljumsken.” John Brown pekade med en penna mot en naken torso i marmor som stod på en av hyllorna i hans kontor. Anna nickade utan att röja med en min vad hon tänkte eller kände. Hon visste att Franc Meller var ett hot som måste röjas ur vägen. Anna drog en välmanikyrerad hand genom sitt blanka, ljusa hår. Hon visste att hon var rätt person för uppdraget. Han skulle inte ha en chans. Hon visste att det effektivaste sättet för att få honom att släppa henne inpå livet var att överdriva intrycket av att vara en späd, smått vilsen blondin i höga klackar. Dessutom hade hon vässat ett tillgjort barnsligt sätt att prata till perfektion. Faktum var att hon gått in så hårt i baby doll-rollen att hon till och med köpt en morgonrock i rosa chiffong med detaljer av fuskpäls och ett par matchande tofflor. Anna hatade sådant där. Men hon var professionell. Om hon skulle övertyga Franc Meller tillräckligt för att få honom på kroken, måste hon gå all in.

 

Inspiration: Skrivpuff.

Skrivpuff, 16:e maj, 2018.

Memorera.

Jag måste lära mig att komma ihåg att händerna sväller upp av promenader. Inte av själva promenaden, men av att de hänger där slappt straxt nedanför mina höfter. Det är inget nytt. Det har alltid varit så. Ändå har jag problem med att minnas det och blir alltid lika förvånad och irriterad när det händer. Det spelar ingen roll om jag strosar bland butikerna på gatan i stan eller om det är en rask promenad längs med gångvägarna som knyter samman de olika bostadsområdena.

Min egen bostad är inte så fint belägen som de små egnahemsvillor som byggts om till oigenkännliga lyxbostäder för människor som inte behöver tänka efter innan de öppnar plånboken. Jag avundas dem deras tomter, trots att de ofta är försummade och fyllda med ogräs eller till och med skräp. Själv har jag en balkong med utsikt rakt in på grannens om jag tittar det minsta lilla snett åt höger. Annars syns den lilla gräsplätten där barnen tycker om att spela boll trots att de inte får och där vuxna alltför gärna lämnar tända grillar obevakade. De två korsande vägarna som brusar intill balkongen är välanvända av människor som tycker om när motorljud studsar mot betong och dubbleras. Även om jag är emot bilister som tror att de är på en racerbana eller de där som ständigt ligger på tutan, är jag inte emot biltrafik. Bara för att den försvinner, kommer inte hänsynstagandet tillbaka. Tyvärr. Ibland får jag känslan av att den som viker undan och visar hänsyn också är den som har förlorat. Som om livet har förvandlats till ett enda stort chicken race där alla är deltagare, ung som gammal, frisk som sjuk. När blev det så? Vad är det vi förlorar på att vara artiga, tillmötesgående, omtänksamma och laglydiga?

Jag läste en gång en text som handlade om det här med hierarki i samspelet med andra, men jag minns inte vem som skrivit den. En man, men det är allt jag kommer ihåg. Var han sociolog? Han menade att olika situationer ger olika hierarkiska utslag. Personer som går på en trottoar och befinner sig närmast en vägg eller ett staket, har högre hierarkisk position eftersom det blir den mötande personen som tvingas flytta sig. Nåt sånt resonerade mannen och pekade på ett flertal andra exempel som jag helt förträngt. Man kan omöjligt memorera allt. Jag minns att texten gjorde mig illa berörd. Är en som lämnar företräde för andra en lägre stående person än den som bufflar sig fram? Den med högre samhällsposition lite finare och värdefullare än den som tvingas plocka skräp för att få behålla sin a-kassa? Jag vill inte tro det! Men bland folk påminner alltför många om att textförfattaren har rätt. Även om det inte är någon given sanning så verkar det ha blivit en social konstruktion som allt fler tror på och lever efter.

När jag går på mina promenader eller tar mig från A till B och möter en person som tar stor plats för att slippa kliva ner något snäpp i rang brukar jag tänka att jag kliver åt sidan eftersom jag värnar om mig själv. Det har på det sättet inte att göra med att jag är en svag person i en svag position. Jag tar hand om mig själv både psykiskt och fysiskt. Fysiskt eftersom den andre riskerar att göra mig illa om jag inte tar mig tid att släppa förbi hen. Psykiskt för att jag skulle må dåligt om jag betedde mig som en person som är lite bättre än alla andra. Vad i detta som skulle göra mig till en sämre person, det förstår jag inte och måtte jag aldrig begripa det heller.

Skrivpuff, 7:e maj, 2018.

Uppmärksam.

 

”Jag behöver ha den här målningen såld”, sa Stig och sträckte över en tavla. ”Så fort som möjligt, helst.”

Li synade verket en stund och sa att det var bra med originalram även om den såg rätt naivistisk ut.

”Jag tror det är nån enkel list”, sa Stig, ”som köpts på löpmeter, sågats av och spikats ihop. Den gör sig inte riktigt hemma hos mig. En ful ankunge intill alla förgyllda ramar. Men kvinnan är fin, för att inte säga vacker. Lite lagom erotisk för att ändå gå hem även hos frugan.”

”Du anar inte vad folk har på väggarna”, svarade Liv och skrattade. ”Men de riktiga god bitarna finns oftast nere i bankvalv. Så är det med konst när den blir ännu en handelsvara. Den här expressionistiska stilen peakar nu, så det blir inga problem att hitta köpare. Jag vet flera stycken som skulle vilja slå klorna i den här. Jag ska briefa dem om att den finns.”

Stig såg sig om i rummet. Oramade dukar stod staplade tillsammans med inramade verk. I ett av hörnen stod en grafikvagga med etsningar sin han visste föreställde yppiga dalkullor och renässansmotiv. Det var här han hade köpt en tallrik med dekor av Picasso. Priset var vänskapligt och pengarna inte helt rena. Men Liv såg mellan fingrarna med sånt. Stig hade alltid gjort sina affärer via henne. Om hon varit tillräckligt uppmärksam hade hon redan listat ut vad han höll på med, men hon visade aldrig några tecken på att hon förstått. Eller också brydde hon sig inte. Hans affärer var goda för hennes affärer. En gallerist hade inte råd att vara kinkig. Det visste alla.

”Det är bra att du säljer den här nu”, sa Liv och ryckte Stig ur hans tankar. ”Snart är marknaden mättad på den här genren och då vet du vad som händer…”

”Ja”, sa Stig, ”då finns det inte en tavla som säljer för sitt rätta värde. Ingen vill ta i det som inte är trendigt, hur god kvalitet det än är. Hör av dig med buden så kilar jag iväg till min firma nu.”

Han rörde sig mot dörren och Li tryckte på en knapp dold bakom en dörrpost in till ett angränsande rum. Vinden drog tag i hans kavaj när han steg ut på trottoaren. Molnen drog ihop sig. Det skulle bli regn. Men Stig var nöjd. Snart skulle han vara av med den där målningen och frigjort en rejäl slant.