Olika intressen

Fortsättning på Bävern.

– Du skulle ha sett Frank…. Jösses Amalia! Alltid en röd kimono som slutade strax under rumpan. Skor med låg klack. Ibland en vit basker… en väska hängande snett över axlarna… den skavde sönder hennes hud om den dinglade från ena axeln. Det sa hon ofta. Hennes hud var känslig, förstår du. Vit som alabaster. Svart hår klippt i linje med käkarna… Snövit kunde inte ha varit vackrare…

– Ja, ja, suckade Bella. Men Sartre? Och Beauvoir??

– Äsch, de där gökarna… de snackade en massa strunt om livet och existensen. Jag orkade bara lyssna med ett öra. ”En kvinna är inget man är utan nåt man blir” och sånt där. Du vet. Ingenting för en ung grabb som jag. Mina intressen fanns nån helt annanstans. Men Frank, hon var som uppslukad av allt det där. Det var ju skillnad för henne. Hon växte ju upp i det där. Det var ju hennes farsas vänner. Så jag fick väl stå ut. Men trist var det. Men stunderna vi fick ensamma däremellan gjorde det värt det. Jag hankade mig fram på skolfranskan och hon svarade på franska blandat med engelska. Fast det var förstås kroppsspråket som vi använde mest. Oj, oj, oj… hon kunde hon…

Bella himlade med ögonen. Det var inte det att hon missunnade gubben att minnas sina bästa år. Det var bara det att det gav henne skavsår i öronen att lyssna på. All sentimentalitet… den bristande insikten i vad hon ville höra, om hon nu måste lyssna. Hon såg sig om, som om räddningen skulle finnas där på hennes balkong eller ute på innergården. Skulle hon gå in och riskera att inget mer få veta om existentialismens huvudpersoner eller sitta kvar och riskera att en evighetslång föreläsning om tonårskärlek? Hon såg på klockan på mobilen. En kvart till kunde han få. Inte en sekund mer.

– Men vart tog hon vägen då, sa hon, den där otroligt fantastiska kvinnan?

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Advertisements

Bävern

Fortsättning från Allergin.
– Jag hade svart kostym och vit skjorta, svart slips och nyputsade glänsande svarta skor.

Bella ryckte på axlarna åt kommentaren och suckade samtidigt som hon blängde mot mannen snett ovanför. Det stack upp något grönt ogräsliknande över balkongräcket. Säkert Marijuana, tänkte Bella och skrattade till.

– Vad garvar du åt, snäste mannen och sög till på ciggen. Det var sannerligen ingen vacker historia. Kläderna var snygga men resten, menar jag.

– Som om jag kunde bry mig mindre, mumlade Bella och låtsades skrapa bort något i ena armvecket.

Den pipiga rösten fortsatte prata om sin sommar i Franrike utan att lägga märke till att Bella enbart lyssnade med ett halvt öra. Den vackraste kvinna han någonsin sett. Bordsservering. Parlör. Promenad i latinkvarteren. Sartre.

Sartre? Bella piggnade till. Det här skulle kunna bli stoff till en av de artiklar hon skrev på fritiden och skickade till olika tidningar. Nästan alltid med samma resultat. Tack, men nej, tack.

– Ja, en envis liten gubbe med svarta glajor. Knappt hälften så lång som jag, lite rund, ett skelande öga. Tänder som gud, eller i alla fall tandläkaren, glömde. Gift med Bävern. I praktiken gifta, men inte på pappret, förstås. Det hade med brist på pengar att göra, som vanligt.

– Bävern?

– Ja, Simone de Beauvoir. Eller le Castor som alla sa. Det betyder bäveren, vet du. Francoise kände de där på nåt sätt… fast jag kallade henne Frank. Lättare att säga för en svensk. Nä, men var fan la jag mina cigg nu då… Frank var snygg. Men hon brände mig. Och mina brev. Det tror jag i alla fall.

Bella kliade sig i huvudet. Hon ville tro den spenslige mannen men misstänkte att han rökte något som inte gick att köpa hos den ordinarie tobakshandlaren. Men ändå! Sartre och Beauvoir! Tänk om…

 

– Ja, gubben kallade sig själv för Pollux.

Bella spetsade öronen. Hon kände till om Castor om än vagt. Men Pollux?

– Castor och Pollux var någon slags mytiska elefanter. Oskiljaktiga. De gick döden till mötes båda två nån gång där i Paris under slutet på 1800-talet. Jag minns inte riktigt… fattade det som att de tillhörde nån djurpark… skjutna och uppätna under fransk-tyska kriget. Sorgligt. Men så finns ju de där halvtvillingbröderna i grekisk mytologi också… det kan vara därifrån de fick namnen. Fan vet…

 

Sedan gick jag ner

Fortsättning från Josephine.

 

– Matthieu är som han är, sa Josephine, men han är i alla fall kunnig om vinprocessen. Han måste ha lärt dig massor om hur druvan ska plockas eller hur?

Young nickade och blåste på cappucinon. Hon tänkte inte tala om att hon inte begrep ett smack och mest plockat klasar på måfå. Matthieu hade granskat hennes korg och sagt att hon var hopplös men att han skulle göra sitt bästa för att ändra på det. Om hon var kvar så länge hade hon tänkt men inte sagt. Hon var på tillfälligt besök på vingården och hade inte gjort sken av något annat. Ingen kunde hålla henne ansvarig om hon tog sina saker och stack. Men först efter att lönen delats ut. Young föreställde sig ett kuvert sprängfyllt av sedlar eftersom ingen frågat om några kontouppgifter. Det spelade inte henne någon roll om det var svarta eller vita pengar, så länge hon fick dem och hade tjänat ihop till dem själv. Efter det skulle det bli hasta la vista för hela slanten.

– Sedan gick jag ner på honom, sa Josephine och Young vaknade till med ett ryck osäker på om hon hört rätt. Du, hallå, är du vaken? Här står jag och snackar medan du verkar vara nån helt annanstans…

Inspirerat av Skrivpuff.

Venus

Fortsättning från På väg

– Ser du stjärnan där uppe? Det är Mars.

Matthieu såg på Young och skakade på huvudet när hon sa att det inte var Mars utan Venus som lyste så starkt över den Médoc.

– Venus, utbrast Matthieu, är du inte klok? Vad fick du lära dig egentligen?

Young förklarade att det var Venus som var Aftonstjärnan, och Morgonstjärnan med för den delen, men Matthieu pös till och slog ut med armarna. Det där begrep hon sig inte på. Lika lite som hon förstod vilka druvor som var mogna att skördas och vilka hon skulle låta hänga kvar på sin stock. Kanske skulle hon lära sig det där tills säsongen närmade sig sitt slut, sa han, men troligen inte. Hon skrattade och frågade om de skulle trampa druvorna med sina bara fötter men han hade avfärdat henne. Det var ingen idé att hon försökte göra sig lustig över en process som hon inte förstod sig på. För allt han visste drack hon säkert skitviner, så länge etiketten var snygg. Det var typiskt svenskar. Skräp i snygg förpackning och alla var glada och nöjda. Sådana var inte fransmännen. De smakade. På riktigt. Hade vinet ben? Ju fler dess bättre. Var bouqueten frisk eller dov? Mångfacetterad eller enkel? Smak av jord eller plommon? Kan ni ens den grundläggande skillnaden mellan champagne och mousserande vin, hade han frågat och blängt på Young.

Självklart visste hon det, hade hon svarat och lagt till att hon bara inte hade lust att säga det. Matthieu hade skrattat, konstaterat att hon inte visste och att hon för hans del lika väl kunde vara okunnig om saken. För vad spelade det för roll, egentligen, när hon ändå inte förstod sig på viner? Hon kunde gärna få trampa det i fantasin och sen dricka något billigt skräp. Han, däremot, stod över sådant.

– Du får ursäkta, sa Young, men jag måste ha en kaffe nu. Jag skulle kunna mörda för en cappucino. Det är sååå gott.

– Cappucino, sa Matthieu. Nu? Vet du inte att man måste dricka det före klockan elva, annars tror folk att man är ett barn…!

– Vad är det som är så farligt med det då, sa Young och skrattade. Jag gillar barn. De är fria och gör som de själva vill. Lyder inga påhittade, larviga lagar. Du, det var kul att snacka med dig och så. Verkligen. Men nu ska jag dra mig tillbaka. Med eller utan kaffevälling. Tyck vad du vill om det. Jag älskar det ändå.

Päronen

– ”Jag vet, vi singlar slant om det”, sa Oskar och grävde i byxfickan. ”Här!”

Pelle såg på honom och slickade i sig en sträng snor som rann från näsan. Kinderna blossade som om han varit ute för länge i solskenet. Men det hade regnat i flera veckor och först nu hade blivit uppehåll.

– ”Den som förlorar får hoppa in till Gustavssons där och sno åt sig ett par päron”, fortsatte Oskar och slängde myntet i luften. ”Klave. Det blir du, Pelle.”

– ”Asså… ja vet inte”, sa Pelle och skruvade på sig medan han såg ner på de alltför stora skorna som fick hans myggbitna ben att se ut som kvastkäppar. Snörena var knutna med dubbelknutar för att inte lossna och riskera att skon gled av. ”Den där gubben är ju kvarterets tokigaste… ögon som en hök. Får han tag i mig är jag körd… morsan kommer…”

Oskar avbröt honom och lade sina knotiga händer på hans axlar. Två blå ögon stirrade in i Pelles gröna. En stund stod de så där, tysta med blicken i varandras, i skydd av en björk med hängande grenar. Små insekter surrade omkring dem och inte förrän något stack Pelle på vaden och han böjde sig fram för att klämma till den bröts tystnaden. Han svor till och tittade i handflatan. Den var tom, bortsett från en droppe blod.

– ”Okej då”, sa han och drog med handen fram och tillbaka över näsan så att det kluckade av snor. ”Kör för det då. Men tusan om han kommer…”

 

Pelle satte upp ena kängan på staketet och slängde över det andra benet. Som om han vore en fjäder flög han över träribborna och landade på mattan som grannarna föraktfullt kallade för tennisplan eftersom den alltid var kortklippt och krattats fri från klippet. Oskar tittade på när Pelle först kikade mot fönstret i trävillan och sedan smög vidare mot det dignande päronträdet. Med ett språng grep Pelle tag i en gren och drog av ett päron, två…

– ”Va i helvete tror du att du håller på med…!?”

Orden small som åska genom luften och fick Pelle att stelna till. Utan att släppa de två frukterna rusade han mot staketet och kastade dem det hårdaste han kunde på Oskar. Det ena träffade den ljust blå skjortan, det andra studsade mot huvudet och fick Oskar att svärande undra vad det hade varit bra för. Med ena handen på en träribba svingade Pelle över fötterna mot räddningen men fastnade med ena skosnöret och ramlade huvudstupa ner på marken.

– ”Skynda dig för fan”, väste Oskar och grep honom om armen. ”Upp med dig innan gubbjäveln får på sig skorna!”

Pelle kastade en blick över axeln och såg Gustavsson svära samtidigt som han trevade med fötterna för att pressa ner dem i ett par svarta träskor. Skrattande kom Pelle upp på benen och sprang tillsammans med Oskar bort mellan de små trähusen på sina blåbetongfundament. De stannade inte förrän de nåt skogen på andra sidan området.

– ”Här”, sa Oskar och tryckte åt Pelle ett av päronen.

De satte tänderna i dem och bet. Fruktköttet var hårt som sten och smakade trä. Pojkarna såg på varandra innan de suttade iväg päronen mellan granarna, rykte på axlarna och gick sin väg.

 

 

Inspirerat av Skrivpuffs ord knyta.

Bus eller godis?

Monster eller konstig.

Nej, men fy tusan vad du skrämde mig unge man… du får inte smyga upp så där… jag trodde att jag skulle få en hjärtattack. De där tänderna du har där, har du köpt dem på Buttricks eller? Har mamma sytt din slängkappa? Eller är det pappa? Vem vet vem som gör vad nu för tiden… Oj, jag tror att jag måste sätta mig… vänta ska jag ge dig godis sen. Jag ska bara låsa upp dörren. Vila lite. Det är väl det ni vill ha, när ni spökar ut er så där? Ni skrämmer upp era offer och begär karameller. De här konstiga nya traditionerna… från Ame’rka väl? Inte att man såg nåt sånt när en annan va liten… vi skulle ha fått stryk. Ingen satte sig upp mot traditioner. På allhelgona satte man ljus på gravarna. Sen var det bra med det. Inget festande och inga påhopp på intet ont anande damer som kommer hem med sin ynkliga matkasse och tänker sig krypa ner i soffan framför lite mysiga teveprogram. Nu blir det nog akuten istället. Ja, jag borde nog prata med dina föräldrar…  men jag känner inte igen dig, så jag vet inte vilka jag ska prata med här i huset. Så du klarar dig undan den här gången. Men gör inte om’et, det säger jag bara. Ska det föreställa blod, det där röda du har i mungipan? Ja, det ser riktigt äkta ut. Och så har du lånat mammas puder, förstås, och sminkat dig helt vit i ansiktet. Jag säger då det… det är kanske bäst att jag låser in necessären nu? Vänta ska jag gå och hämta lite gott åt dig. Vänta här så länge. Jag har det här i skafferiet förstår du. Köpte det igår. Skulle unna mig lite. Du får det istället nu. Så. Iväg med dig och spöka vidare men skräm inte ihjäl tanten på andra. Hon är så harig så det är inte riktigt klokt. Se så, skynda dig iväg nu. Stå inte bara där och stirra på mig. Du vet väl vad man gör med godis och det var väl det du ville ha? Stoppa det i munnen nu och spöka för nån annan. Hej me dig, lille vän… ha det bra nu. Buhuuuu! Ser du jag kan också. Ät ditt godis och sluta glo så där. Du gör mig nervös. Räckte det inte med att du höll på att ge mig en stroke? Släpp dörren säger jag, innan jag ringer polisen! Här finns inte mer godis. Du fick allt. Gå nu annars ringer jag pol…

 

11629__herbar_bgbm_germany_b_10_0089124.jpeg

Dracula sodiroi.

 

Bildkälla: Dracula sodiroi (Schltr.) Luer – https://www.europeana.eu/portal/record/11629/_HERBAR_BGBM_GERMANY_B_10_0089124.html. Botanic Garden and Botanical Museum Berlin-Dahlem – http://ww2.bgbm.org/herbarium/view_biocase.cfm?SpecimenPK=10739. CC BY-SA – http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/

 

 

Skrivpuff, 15:e oktober, 2018.

Oroar.

”Jag såg en fågel på vägen hit idag. Den hade en sked i näbben. Det handlar om det mötet.”

”En fågel? Du kan inte bara kalla det för en fågel. Det kan ju vara vilken sort som helst då. Vad var det för fågel?”

Emmi tänkte efter innan hon sa att hon inte visste vad det var för nån sort, bara att det var en fågel. Hon gned sig i ansiktet och smetade ut det svarta sminket som hon sotat ögonen med. Fågeln hade suttit på muren intill gångvägen med en sked som glittrade i höstsolen. Den hade sett på Emmi med sina små pepparkornsögon innan den kämpat på för att framtung ta till flykten.

”Du måste precisera. Människor blir oroliga om de inte får raka besked. Skriv att det var en kråka.”

”jag vill inte. Det va nog ingen sån. Den såg inte så stor ut och den var inte gråsvart…”

Maria suckade och knackade med sin blyertspenna i Emmis bänk och sa att det inte fanns någon annan art som stal så mycket som kråkor. Det var vida känt, fortsatte hon och räknade upp flera exempel på böcker där fågeln snodde åt sig allt som glittrade eller glimrade, ädelt som oädelt.

Emmi såg på henne med sina blå ögon som hon svärtat ner runt med svart kajal som fick henne att se både äldre och sorgsen ut. Tunna flagor från maskaran hade trillat ner och bildade ett abstrakt mönster en bit ner på kinden som Maria hade svårt att sluta stirra på.

”Är det inte skator och korpar som stjäl”, sa Emmi och såg upp på Maria som om hon hade lust att mucka gräl. ”Det här va ingen kråka, det är ja säker på.”

”Kanske är det så att skator och korpar stjäl också. Men jag är helt säker på att det är kråkor som norpar åt sig så fort de kan. Se så, skriv att du såg en kråka med en sked i munnen. Det låter trovärdigare än dina fantasier om vad som hände i morse. Det är ändå viktigare att berättelsen blir trovärdig än att den stämmer med ditt möte i verkligheten, annars lägger läsaren ifrån sig den och tar en annan istället. Lita på mig, jag kan det här.”

Suddet smällde mot papperet på bänken. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Emmi blåste bort fnaset som bildats på arket innan hon rispade in ordet kråka och lät pennan falla ner på bordet med en liten smäll. Den rullade ut mot kanten och Emmi gjorde en ansats att stoppa den men hejdade sig och lät den falla ner på golvet. Klasskamraterna stirrade på henne när hon böjde sig ner under bänken och fiskade upp den. Hon satte sig upp igen och drog ena handen genom det svartfärgade håret innan hon suddade ut ordet kråka och bytte ut det mot papegoja.