Handskarna

Solen sken rakt mot planen. Barnen stod kisande i en klunga runt den rundhyllte tränaren. En fotboll gled mellan hans händer samtidigt som han delade ut laguppställningen. Bosse visste redan sin plats. Målet. Han hade tjatat sig till den och äntligen fått gehör. Tränaren sa åt dem att börja värma upp, att han inte tolererade slackers och att de måste vinna. Sedan damp han ner på en bänk och halade fram en mobil.  

”Man ska spotta i handskarna”, sa Benny, mittbacken, och satte armarna i kors framför bröstet. ”Vet du ingenting eller?”

Bosse lät blicken glida mellan lagkamraten och händerna. De nya handskarna, fortfarande stela och med en doft av skinn som stack i näsan. De som fått honom att vråla av glädje på morgonen utan att bry sig om tårtan med de elva ljusen.

”Men jag har precis fått dom”, mumlade han och lät blicken dröja vid de synliga sömmarna. ”Pappa…”

”Din farsa vet inget om sånt”, sa Benny. ”Alla målvakter gör det. Det är för att få bättre grepp om bollen. Kom igen nu. Matchen börjar snart!”

Inspirerat av Skrivpuff: spotta.

Oönskat besök

Mannen kom från ingenstans. Stod bara där i trädgården, barbent i snäva shorts utan tröja, med fötter instuckna i grådaskiga träningsskor. Han tryckte ner fötterna i gräset, drog med sulorna så att tuvor sprättades iväg. Som en hund som just gjort sitt och ville täcka över det. En svag bris drog in från sjön samtidigt som solen gick i moln.

”Kom ska du få smaka på grillat”, sa han och höll upp ett spett med kött på. ”Det är helt lagom blodigt. Nästan helt rått.” Han förde spettet mot ansiktet och grimaserade samtidigt som han drog in doften av det. Ena handen roterande framför bröstet som om han dirigerade en orkester. Han blottade sina tänder och låtsades gnaga på köttbiten. Drog sedan ena underarmen över munnen och klappade sig på magen.

Margit drog sig bakåt. Långsamt för att inte verka rädd. Orden fastande i strupen. Hon kippade efter luft utan att få in någon i den torrlagda munnen. Händerna greppade om fatet med majskolvar som hon tänkt lägga på grillen.

”Det är ingen idé att du ropar på hjälp”, sa mannen och rörde sig närmare henne. ”Det är bara vi här. Jag såg de andra hoppa in i bilen. Vad hade de glömt köpa? Ketchup? Eller en flaska vin?”

Margit famlade med ena handen efter altandörren bakom sig. Hjärtat dunkade och det susade i öronen. Blicken mot mannen som långsamt närmade sig. När hon kände dörren släppte hon fatet och det gick i två bitar. Majskolvarna rullade ut över trädäcket. De lämnade blöta spår efter sig som Hans och Greta i ett fåfängt försök att hitta hem med hjälp av brödsmulor. Margit drog igen glasdörren och vred om låset. Sedan stod hon som förlamad och såg mannen komma springande. Ögonen var vidöppna och stirrade på henne. Hennes andetag ytliga. Hans fulla av vigör som om han var en van idrottare trots auran av heroin och hemlöshet. Han hoppade upp på altanen och skulle just ta några smidiga steg mot dörren när han snubblade på en av majskolvarna. Margit hann bara se honom segla mot träet när förtrollningen bröts och hon kunde springa mot ytterdörren. Vredet var kallt och hårt mot de fuktiga händerna. Det gled och trilskades innan det klickade till. Margit drog några hastiga andetag och såg sig omkring. Fönstren. Hade hon stängt alla fönstren?    

Inspirerat av Skrivpuff: Grilla.

Livet

”Det här är livet”, sa Kent och slog ut med armen mot horisonten. ”Turkost vatten. Brisar som fläktar. Sol som värmer. Det kan inte bli bättre!”

Han lättade på fjäderboan runt halsen, sa att han tyckte synd om de som var kvar i kalla Svedala. Det var inte hans fel att de andra inte nappat på att följa med till Karibien. Fjädrarna darrade av Kents rörelser och kittlade honom nacken. Han fnittrade och kråmade sig. Ropade ut att glamour och paraplydrinkar i paradiset var livet!

”Vill de ha snö så får de stanna hemma. Du, Bo, kan du vara en ängel och smörja in mig på ryggen?” Kent plutade med läpparna och såg sin tatuerade make samtidigt som han blinkade överdrivet långsamt. ”Jag har en flaska Tropicana någonstans i korgen där… jag fullkomligt älskar doften av kokos, vet du. Mmmm… ja, precis där, så ja… Under behåbandet också är du snäll.”

Han suckade och lade sig på magen. Petade med fingrarna i sanden. Drog ut lycratrosan ur skåran mellan skinkorna och släppte den med en lätt smäll.

”Jag tror jag måste köpa de där sandaletterna vi såg i butiken vid hotellet. Jag blev helt bedårad!”

Inspirerad av Skrivpuff: få napp och Jorun Modéns skrivarskurs 2.

Pantokrator

Kristus Pantokrator

Mitt i byggdammet låg en… jag sköt upp skyddsglasögonen i pannan och gick närmre. Försiktigt som om jag var rädd för att trampa sönder den trots att jag befann mig på ett par meters avstånd från den.  Trots att jag rivit ner papptaket som täckte ruttnande träbalkar såg den helt oskadd ut. Faktum var att det inte ens tycktes som om det landat ett endaste av de annars så yra dammkornen som dansade omkring mig i solljuset från fönstret. En miniatyrikon föreställande Jesus Kristus med höjd högerhand och ett manuskript i den vänstra mot en guldbelagd bakgrund. Pantokrator. Var det inte så det hette? Jag kliade mig i huvudet och satte mig på huk intill den, förundrad över att den hamnat just där, mitt i renoveringens kaotiska uppkastningar. Jag höll andan en stund och lystrade. Kanske hade Micke kommit hem och spelat mig ett spratt? Han hade alltid ett så udda sätt att överraska mig på. Det var svårt att veta säkert om han ville skrämma mig eller bara inte fattade hur hans snedvridna skämt kunde tolkas. Som den gången han hade bytt ut majonnäsen mot tandkräm…  

– Micke, hallå! Kom fram nu!

Mina ord ekade mot de tomma väggarna. Trots att jag inte kunde se de andra rummen i huset visste jag att jag var ensam. Det är något med luften som avslöjar det, att de är tomt. Man kan känna på sig om någon lurar i ett hörn. Men nu, fanns där… ingenting.

Varsamt plockade upp ikonen och synade den. Solen spelade i guldet och det såg ut som om Jesus blick följde mig. Den sög sig fast som om… det brände till i fingrarna och svor så som jag aldrig svurit förr. Miniatyren dunsade svagt när den landade på golvet. Jag brydde mig inte om det. Struntade i om den fick skråmor eller repor eller flisor som flög ur den. Hade faktiskt lust att sparka till den så den flög. Fingertopparna plågade mig och jag suckade. Hur skulle jag nu kunna fortsätta riva i huset med de här händerna?

Inspirerat av Skrivpuff: Plåga.

Bildkälla: Wiki Commons

Ankdamm

 

Det blåste in salta, svala vindar från havet. Marie satt vid ett kafébord och blundade med ansiktet vänt mot solen. Hon hade struntat i att sminka sig och visste att hon var glåmig efter vintern. Men det struntade hon i. De fick ta henne precis så som hon var, utan en skiva smör. Dessutom var hon hundratals mil hemifrån. Tanken på ankdammen till samhälle fick håret att ställa sig på armarna. Resan hade bokats flera månader tidigare och ändå var det som om hon prickat in just rätt datum att ge sig av. Johnny hade insinuerat att hon haft kuckel med Lars och det bara för att de tagit en promenad tillsammans! När han inte tog reson gav hon upp. Marie var säker på att han budat ut historien över byn. Sladdertacka som lät munnen löpa så fort han fick nys om minsta lilla, förvrängt till oigenkännlighet. Tänk att hon gång varit kär i honom! Minnet fick kinderna att bränna av skam. Så naiv hon hade varit. Men det hade inte lett någon vart. Johnny inte ens vetat om det.

”Lika så bra”, mumlade hon för sig själv och sträckte sig efter ölen som skummade på bordet.

”Se dig för!!”

 

Inspirerat av Skrivpuff: Ankdamm.

Inbrottet

Det hördes ett brak när korsdraget drog igenom lägenheten. Någonting rullade på golvet. Det lät som om en påse ärtor brustit och tömt sitt innehåll över hela parketten. Jag svor till när jag insåg att det var yuccapalmen jag precis planterat om. Det rullande lätet var naturligtvis de lecakulor jag fyllt botten av ytterkrukan med. Det var bra för dräneringen. Den solbrända kvinnan med slingat hår och skärt läppstift hade påpekat det med en så överdrivet blasé stockholmska att jag rös vid blotta minnet av det. Men det var inte synen av jord och kulor blandat med terrakotta som gjorde mig trött. Det var synen av Berra, balanserande på tå intill högen.

”Jaha, sa jag, så nu tar du av dig skorna innan du klättrar in genom fönstren utan förvarning?”

Berra muttrade något till svar som jag inte hörde. Trädgårdsmästare, hade han sagt något om det? Han borstade bort något från ena foten och tog ett kliv över skärvorna han åstadkommit. Ett djupt veck syntes mellan ögonbrynen och han tuggade obändigt på något. Tuggummi? Sin egen tunga? Ofrivilligt tog jag ett steg bakåt och stötte emot den enda fåtölj jag någonsin haft i min ägo. Det var fortfarande ovant att den stod där. Det ömmade i ena skinkan men jag låtsades inte om det. Istället tog jag ett steg framåt för att försöka motverka det intryck jag gett när jag backat undan.

”Vad vill du”, sa jag

Jag tvingade mig själv att stå stadigt med fötterna och inte vika undan med blicken. Berras ögonvitor var marmorerade av rött spindelnät och munnen förvriden i en grimas som blottade tänderna. De var sedan länge gulbruna. Omisskännliga. Ena framtanden var avslagen, de flesta av dem hade taggiga kanter. Han höjde ena handen i luften framför sig lät pekfingret sticka rakt upp samtidigt som han rörde sig mot mig. En frän doft slog emot mig. Tandköttsinflammation. Helt säkert. Den doften kände jag ingen på flera kilometers avstånd sedan farsan fått det och tappat en framtand. Hurringen han gett mig när jag glatt mig åt att han skulle få besök av tandfén brände fortfarande i minnet. Jag hasade bakåt. Beredd att kasta mig mot hallen, springa ut barfota om så behövdes, tacksam över att solen äntligen börjat värma asfalten.

”Jag vet att jag är skyldig lite pengar sedan senaste travet. Men herre jösses, det är väl ändå ingenting att bryta sig in för!? De ska betalas tillbaka… jag lovar…”

Utan att yppa ett ord kom Berra så nära att våra näsor nästan snuddade vid varandra. Jag gjorde mitt bästa för att inte visa det äckel hans andetag orsakade mig.

”Du”, sa han och fick mig att ta ett steg tillbaka i ren reflex. ”Jag hajar nog att du försöker krypa undan från det här va, men då får du med mig att göra. Se det här som en första varning. Den andra blir inte lika trevlig.”

 

Det tog mig flera timmar att lugna ner mig. Tredje våningen. Ingen hiss och smal spiraltrappa i betong. De flesta hade tackat nej. Jag hade sagt ja på studs. Det ogästvänliga läget i förorten tillsammans med trappen gjorde mig trygg. Nu behövdes galler för fönstren. Menade han att detta hade att göra med de fjuttiga tusenlappar jag var skyldig Dragan? Vad hade Berra med honom att göra? Inte ett skit så vitt jag visste. De rörde sig i olika delar av staden. Dragan i den norra, nära travbanan. Berra gjorde sina räder i den södra delen. Han var ökänd för sina spektakulära inbrott. Åkte in och ut i finkan oftare än någon annan jag kände till och då kände jag de flesta i branschen. Ändå fortsatte han. Hade övertro på sin förmåga antar jag.  Hade han hört något om mitt senaste knäck? Omöjligt. Ingen annan än jag visste om det.

Det hade varit lätt att ta sig in i byggnaden från taket. Trots att höjden gjorde mig knäsvag och svettig i händerna hade jag lyckats ta mig ut på en överbyggnad till en av de översta balkongerna, klättra ner på den och lirka upp dörren. Det var lätt. Ingen hade tänkt på att sätta säkerhetslås på den dörren. Det var ju ingen risk att någon bröt sig in genom den på sjunde våningen… jag hade haft svårt att sluta flina på hela veckan. Diamanterna låg på ett säkert ställe. Det hade naturligtvis varit frestande att plocka ett par rubiner också men jag höll tillbaka. Det är inte bra att bli girig. Egot är en ömtålig sak. Jag måste hålla det tillbaka.

Trots att jag velat berätta om kuppen hade jag knipit käft. Ändå… eller? Var det pengarna från travet? Jag hade medvetet satt mig själv i skuld hos Dragan för att inte verka ha pengar. Det skulle vara enkelt att lista ut vem som varit hos guldsmeden annars. Berra må stinka som en gris, men hans huvud var det inget fel på. Det var bara en tidsfråga innan han räknade ut vem som hade tillräckligt med styrka i överarmarna för att genomföra kuppen. Men då gällde det att någon knäckt gåtan kring hur det gått till. Jag hade varit noga med att låsa balkongdörren bakom mig innan jag tog mig ut genom den vanliga vägen. Ingen hade hört eller sett mig när jag slank därifrån. De enda två andra i bostaden var upptagna med varandra. Mina efterforskningar hade burit frukt. Kvinnan i den korta kjolen och de höga klackarna hade kommit punktligt tjugo minuter efter att guldsmedens fru  gått till sitt jobb.

Jag packade ihop det nödvändigaste. Toalettartiklar, kalsonger, en tröja, pass och så förstås de gömda diamanterna. Palmen fick ligga där den låg. Ytterdörren gick igen med en smäll. Jag struntade att låsa överlåset. Det fanns ingen tid att förlora.

Det gick lätt att få en taxi. Chaufförerna, de flesta män, stod intill sina bilar. De flesta rökte. Några argumenterade högt om saker jag inte lade på minnet. En snaggad man vinkade mig till sig. Han slängde in resväskan i bagageutrymmet och frågade om han skulle ta den bruna nallebjörnen jag höll i handen också. Jag skakade på huvudet och svarade att det inte var nödvändigt.

”Den är mycket dyrbar för mig.”

Chaffisen blinkade åt mig och nickade som om han förstod vad jag menade.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Fem ord på Ö

Ögonvita ökänd ömtålig övertro överbyggnad överhängande överarm

 

 

 

Händelse vid ett skogsbryn

Kära dagbok, jag skriver det här för att någon måste få veta om sån bara en dagbok… jag vet att det inte finns någon mottagare på andra sidan om det flimrande dokumentet men det ger ändå en törst att få det nerskrivet. Om något händer mig finns det kanske någon som hittar detta och läser?

Jag blundade och såg det framför mig igen. Håret ställde sig rakt upp i nacken trots att jag satt säker framför datorn i vardagsrummet. Runtomkring kvittrade fåglar som städade ur gamla bon för att preparera inför den nya kullen. Jag kunde inte längre avgöra ifall de faktiskt gjorde det utanför den öppna altandörren eller om det var mitt minne som tog över. Solen värmde från en blå himmel. Det prasslade under mina fötter när jag gick över ängen mot skogen. Det luktade av torrt gräs, barr och mossa. Sånt där som jag mådde bra av att andas in och som snurrade i mitt inre, gav mig andlig massage och drog med sig det svarta ut ur lungorna. Det var alltid lättare att andas i skogen. Mitt liv som stadsråtta byggde på en påhittad idé om att jag föredrog gatsten framför gräs. Maskinellt skapat liv framför naturens sus. Sanningen var att jag behövde båda delarna.

Jag blundade och lät fingrarna rinna över tangentbordet tacksam för kursen i maskinkunskap på gymnasiet. Den gången hade jag hatat det. Tvingats lugna ner fingrarna för att de inte skulle snubbla över skrivmaskinens surrande knappar. Doften av tippex som stack i näsan och gav huvudvärk. Avskrifterna som gång på gång dömdes ut och som jag tvingades göras om. Datorn hade varit en välsignelse.

Pipan riktades rakt mot mitt ansikte.

Försvinn härifrån annars skjuter jag dig!

Orden fick min kropp att paralyseras. Det stod still i huvudet men samtidigt skrek en röst åt mig att springa, springa, springa. Göm dig för helvete!! Ändå stod jag där och kände hur hakan rann neråt. Ord som stockade sig i halsen och den där känslan av att nästan inte kunna hålla sig trots att man just varit på toaletten. Det hade varit tomt i det allmänna omklädningsrummet vid parkeringen. Ändå stank det som vanligt av svett och urin. Min bil stod under en ek. Jag hade tänkt att den såg sorgligt övergiven ut när jag låste den bakom mig. Jag har alltid varit sentimental. Tyckte synd om de matvaror som fick åka sist på bandet när jag hjälpte mamma med handlingen. Hon hade skrattat, strukit mig över kinden och sagt att det var så underbart gulligt av mig. Sedan hade hon rätat till rosetten som höll ihop flätan vid min axel och pratat om att saker inte har känslor. Men det kan jag inte ha lyssnat på ordentligt för jag minns bara att jag fortsatte att plocka ner sakerna i kassen med samma tanke ringande i huvudet. Stackars dig… åh…

Dra för fan annars trycker jag av!

Andningen blev ytlig. Näsborrarna spretade åt varsitt håll och jag stirrade mot bössan utan att se vad som fanns framför mig. Hjärtat dunkade sakta och samtidigt så snabbt att jag trodde det skulle hoppa ut ur bröstet, ner på stigen mellan mig och mannen med geväret. Han spottade ut något åt sidan. Tuggtobak? Fanns det någon enda i Sverige som tuggade tobak? Det retade min skrattnerv som dock frös till is till ljudet av en hane som spänns.  Två buskiga ögonbryn bakom kornet. Ett grått hår som spretade ut under en hatt av sprucket läder och breda brätten. En medaljong framme vid skulten. Herregud! Jag drog ofrivilligt och häftigt efter andan, rädd att det skulle reta upp honom ännu mer. Var det en cowboyhatt? Jag hade inte tid att stanna kvar länge nog för att begrunda den saken, istället vände jag om och lade benen på ryggen. Halvvägs till bilen vågade jag kasta en blick bakåt. Det var svårt att se honom där innanför skogsbrynet men han stod där med vapnet i högsta hugg och följde mina rörelser. Slitna gråaktiga jeans nedstuckna i boots och en rosa långärmad t-shirt. Jag sa till polisen att byxorna såg ut att ha lucka fram. De hade sett på varandra med en blick som om de just kommit på mig att dra ett aprilskämt.

Cowboyhatt, boots, slitna byxor med lucka fram, gevär som du påstår kan vara en Remington och så tuggtobak på det? Gråhårig?

Ja, och så hade han hängslen.

Hängslen?

Såna där randiga…

Ok. Vi får se vad vår illustratör får ut av det här…

Illustratör?

Ja, vi jobbar med illustratörer eller konstnärer om du så vill för att rekonstruera fantombilder. Du har nog sett såna? Palmemördaren, minns du va? Så pass gammal är du väl ändå…

Det kunde jag inte neka till. Jag mindes den mörkhårige mannen med lång näsa som kanske, kanske inte avbildade Krister Petterson.

Bra. Vi kontaktar dig så snart vi har möjlighet att göra en sån.

Jag såg hur de vände sig om och började prata sinsemellan. Småskrattande försvann de in bakom en dörr och en assistent dök upp som från ingenstans för att visa mig ut.

Det bränner på kinderna när jag skriver det här. Jag måste tvinga mina fingrar att lyda mig. Men det är skönt att de hittar rätt utan att jag måste titta. Just nu vill jag inte ens se reflektionen av mig själv i datorskärmen… men jag är inte galen! Jag såg den där mannen och han hotade mig! Det var på riktigt!! Om han såg mig igen skulle han inte tveka att trycka av. Så sa han! Jag har inte varit till den där skogen sedan dess. Det törs jag inte. Men jag måste hitta ett ställe där jag kan andas fritt. Jag måste!

 

Inspirerat av SkrivPuff; Skjuta.