Förberedelser

 

Lennart packade ryggsäcken.

En förpackning frystorkad pasta med köttfärssås.

En förpackning frystorkad pölsa.

En påse rabarbersoppa.

En påse chokladpulver.

Ekströms snabb-dryck med citronsmak.

En påse salt à fem gram. En påse peppar.

Tre stycken paket bitsocker à två bitar vardera.

Kaffepulver.

Ett paket smör-ost.

Två paket vetekex à 100 gram styck.

En chokladkaka à sextio gram av märket Mazetti.

 

Snart var det dags. Lennart såg på armbandsuret och räknade efter. Om exakt två timmar och trettiosju minuter skulle det smälla. Då skulle han redan vara långt borta.

Inspirerat av Skrivpuffs ord påse.

Korridoren

Fortsättning på Experimentera.

…vid sidan om sig hittade Eri en smal garderobsdörr som hon aldrig sett förut. Nyfiken drogs hon mot den och kände hur handen slöt sig om det kalla mässingsknoppen. Ett klick hördes innan dörren gled upp med en svagt jämmer.

Eri tappade andan när hon såg in bakom den. En smal korridor dolde sig därinnanför och dess väggar hade målade motiv av storkar i vatten, gungande damer med pösiga kjolar, lustigt höga frisyrer uppvaktade av män i shorts och strumpbyxor. Träd av exotiskt slag och blommor och frukter som Eri definitivt aldrig sett förr och därför antog var påhittade. Figurerna såg ut att röra sig, som om de levde. Hon tog ett steg in, vände sig om mot sovkammaren och tvekade innan hon fortsatte vidare. Dörren gled igen med en dov smäll.

Det blev mörkt. Så mörkt att Eri fick treva sig fram med hjälp av händerna mot väggen. Hon gled långsamt framåt med fötter hela tiden i kontakt med golvet. Det smala rummet verkade aldrig ta slut.

Bakom sig hörde hon rösten ropa ut i högtalaren igen att alla besökare nu måste gå, för museet stänger. Ljudet lät inte mycket högre en ett mumlande.

Eri stannade upp och såg sig om. En svag strimma ljus strilade in i en glipa mellan väggen och dörren. Hon borde gå tillbaka men fötterna löd henne inte. Istället tvingade de henne längre och längre in i byggnaden. Snart syntes inte längre någonting av garderobsdörren bakom henne. Framåt var det becksvart.

Eri började sjunga för sig själv för att hålla modet uppe. Hon hoppades att sången skulle få hennes kropp att lyda henne igen men inom sig visste hon att det inte skulle hjälpa. Hon hade gett sig av in i en del av huset där hon inte fick vara. Ingen kände till att hon var där.

Det hade börjat som ett kul experiment, bara för att se hur pass bara väktarna gjorde sitt jobb. Men det slog fel. Hon suckade när hon insåg att personalen antagligen hade packat ihop sina saker och rusat vidare till sina riktiga liv. Det kurrade i magen.

Så dumt att hon hade skolkat från skolan just idag.

Och så dumt att hon inte ätit av den där panerade fisken och de kokta potatisarna med sina hårda, tjocka hinnor omkring smaklöst snor. Nu skulle hon inte få mat förrän tidigast efter att museet öppnade igen. Morgonen efter.

Eri suckade och säckade ihop mot väggen. Där satt hon en lång stund och funderade över vad hon skulle ta sig till.

– Jag har väl inget annat alternativ än att fortsätta framåt, muttrade hon och reste sig upp för att hasa vidare.

 

Det tog en lång stund innan hon nådde gångens slut. Eri kände på dörren framför sig. Låst. Hon slog med nävarna mot den och skrek. Ingenting hände. De sista ur personalen hade lämnat byggnaden. Hon skulle bli fast i korridoren över kvällen och natten. Det förstod hon nu.

 

Inspirerat av Skrivpuff: definitivt.

Experimentera

 

 

Dammkorn dansade i ljuset som svepte in från höga fönster med blyinfattat glas. Runda, flaskbottenstora cirklar i fyrkanter i långa rader. Eri kikade ut genom ett av dem men lyckades inte se något genom det smutsiga glaset. Hon förde upp handen för att gnugga rent ett titthål men hejdades mitt i rörelsen. Någon harklade sig bakom henne. Kvickt vände hon sig om och såg rakt in i ett par blanka pepparkornsögon som satt alldeles för tätt i ett mycket runt ansikte med skäggstubb. mannens vita skjorta var knäppt ända upp till halsen stack och fram under en mörkgrön kavaj. På ena bröstet glänste en namnbricka med svarta bokstäver. M. Söderlund. Museivakt.

– Ops…, mumlade Eri och svor att hon inte skulle göra om det för hon visste vad som gällde och att det var strikt förbjudet att röra vid saker.

 

Eri gick genom museet och drog fingrarna mot den handmålade tapeten. Här och där kände hon penseldragen mot huden och fick lust att gräva in naglarna i den målade rosen i svagt aprikosrosa. I någon av de andra salarna hördes mummel från människor som studerade den genuina 1800-talsinredningen som ingen knappt verkat våga röra sedan friherrinnan hastigt dött, riden av feber och variga utslag över kroppen.

Steg ekade i trapphuset av sten bakom Eri och hon skyndade sig vidare in genom en korridor till det som en gång varit sängkammare. Hon ville inte ha sällskap när hon gick där och drömde att hon var en del av den rika familjen som bott i huset. Herrefolk som passats upp och tjänstefolk som hastat ljudlöst mellan sina olika sysslor. Inga pengabekymmer. Inga tjatiga lärare. Inga fula ärvda, kläder.

Sängarna var bäddade med vita linnelakan och i fotändan hade någon lagt överkast av blankt siden med broderade vinrankor. Eri fick lust att kasta sig i en av dem, känna efter om madrassen gick att studsa på och sedan sträcka ut sig ordentligt. Tanken på att ligga där, lutad mot tjocka bolster och bita av vindruvor direkt från klasen fick henne att fnissa.

Hon kastade en blick bakom sig. Korridoren var tom så när som på en vakt som med bestämda steg gick in i ett av de angränsande rummen. Eri hörde hur han tillrättavisade en annan besökare men kunde inte höra vad han sa eftersom en högtalarröst skar genom luften. Stängning. Eri suckade. Nu måste alla, inklusive hon själv.  ta sig till värdeskåpen, kränga på sig sina tjocka vinterjackor och ge sig ut på de glashala stadsgatorna igen.

Eri fick lust att experimentera.

Vad skulle hända om hon dröjde kvar i huset? Skulle någon märka att hon var där?

Hon såg sig om i sängkammaren. Rakt fram låg ett angränsande badrum. Bakom sig hade hon korridoren som ledde tillbaka mot trappan ner till entrén. Vid sidan om sängen…

 

Inspirerat av Skrivpuff: experimentera.

 

Jämlik

Fortsättning från gårdagens text Kemi.

… fortsatte jag. Det var mitt enda nöje. Under en lång tid hade jag gått där hemma och inte sett mer än barnen. Bortsett från personalen på Konsum, en och annan granne och moster Vanja som kom förbi ibland. Jag kände mig bortglömd där i köket. Min man var ju nästan aldrig hemma.

Du får försöka förstå hur det var för mig… jag vet att det måste vara svårt… men var inte arg på mig. Jag har sett att du haft det bra genom alla de här åren. Det är av hänsyn till dig som jag inte velat störa. Om jag hade klampat in i ditt liv hade det kanske rört till dig för dig och du blivit rotlös.

Det här är min sista chans att berätta för dig vem du är, vem han var och vem jag var. Det har varit svårt att ta tag i det här. Jag har velat fram och tillbaka, orolig över att göra dig illa. Men det kan vara så att du en dag ändå skulle få reda på sanningen och då vill jag att du ska veta så mycket av dem som möjligt. Det ska inte vara anonyma namn på ett papper. Vi var människor av kött och blod. Vi drogs in i det där som folk kallar för livet. Jag lät mig föras fram i hans famn, styrd av två brunbrända händer. Visst såg jag märket ringen lämnat efter sig på fingret. Det lyste ju vitt mot det där bruna! Men jag lyckades ändå inbilla mig att det var slut mellan de två. Själv var jag ju inte heller fri.

Vi dansade runt som två vilsna själar som fann en tröst i varandra. På så sätt var vi varandras jämlikar, om så bara för en sekund av en evighet.

Han ville ge mig extra lektioner. Sa att jag var en sådan läraktig elev, som skulle uppmuntras med gedigna kunskaper i dansens väsen. Nog virvlade vi runt på det där enorma trägolvet! Rosiga och svettiga skämtade vi om livets realiteter. Det var så skönt med en man som lyssnade. Jag menar, verkligen hörde vad jag sa och inte bara hummade med samtidigt som han tänkte på annat. Ja, jag kände mig sedd av honom.  

 

Inspirerat av Skrivpuff: jämlik.

Kemi

 Fortsättning från gårdagens text Brevet.

 

Du vet hur folk säger att det är nåt kemiskt som händer i luften mellan två personer? Jag har aldrig trott på det där. Men så klev jag in i den där danssalen och såg honom. Det gick som en stöt genom kroppen när han lyfte blicken från noterna och såg på mig.

Jag var den förste som kom in på det stora trägolvet. Det intalade jag mig betydde att han självklart såg mig lite tydligare än de andra. Det var först efter några gånger som jag förstod att det inte bara var inbillning från min sida. Jag var inte en tokig hemmafru som lämnats hänvisad åt sin fantasi lite för många gånger. Jag märkte det tydligt när han valde ut mig bland alla deltagarna för att demonstrera nya steg och rörelser. Värmen från hans händer och doften från hans kropp följde med mig hem och fanns med i mitt minne från gång till gång. Det gjorde mig inte längre så mycket att barnen försvann i väg till sitt. Det tillät mig att fokusera tankarna.

Aldrig har dt varit så lätt att leva som det var då.

Jag dansade runt med dammtrasan. Lät skurhinken bli min danspartner så fort en melodi spelades i radion och jag sjöng för första gången med trots att jag inte kan sjunga. Min röst lät för första gången inte vacker men stark och känslofylld.

Var jag än gick, i hemmet eller utomhus, i mataffären eller på torget, tänkte jag på att han kanske så mig. Jag virvlade fram med mina varor i ena handen och väskan i den andra. Nu lade jag märke till att gubbarna vid macken såg efter mig med blickar som var fyllda av längtan och jag önskade att jag hade haft ett magiskt spö att förtrolla dem med. Då skulle de få känna det som jag kände just då.

Detta ljuvliga, underbara tillstånd av ofullbordad kärlek… det vackraste av alla sinnestillstånd. Jag såg mig ofta i spegeln, betraktade kråksparkarna runt ögonen och den extra hakan som jag dittills inte brytt mig om. var jag vacker nog? Jag var rädd för att inte duga.

Jag visste att det jag längtade efter var lika mycket ett fantasifoster som en verklig man. Jag önskade innerligt att det gick att föra över de känslor jag hade för denne till min äkta make när han väl kom hem från båten. Det var svårt. Ju mer tiden gick desto svårare blev det och till slut var det omöjligt.

Jag visste att det enda rätta vore att sluta med dansen. Ändå…

 

Inspirerat av Skrivpuff: Bildinspo.

Brevet

Kuvert

J låste upp postboxen och kikade in. En bunt vita kuvert trängdes inne i den grå cellen i ena nedersta hörnet. J ögnade igenom bunten. Swedbank, förskolan, skolfoto, hyran och så ett med handskriven text. Till Johanna Johansson, Skebokvarnsvägen 37 B, Bandhagen.

Bokstäverna var skrivna med en snirklig handstil som gjorde det svårt att läsa. J kisade för att se bättre och höll brevbunten en bit ifrån sig. Det var ingen tvekan om saken. Brevet var ställt till henne och hon hade ingen aning om vad det kunde handla om.

 

Knappt hade J stängt dörren bakom sig förrän hon sparkade av sig skorna och lät handväskan dimpa ner brevid dem. Den sjänk ihop på trasmattan som om den vore en svart padda som släppte ut sitt sista andetag, sakta pysande. Hon fiskade fram läsglasögonen från översta lådan i hallen och slet upp brevet.

Kära Johanna,

Du vet inte vem jag är som skriver det här. Men jag har följt dig på avstånd i hela ditt liv.

J lät brevet sjunka och kände hur hjärtat så hårt att det skulle kunna hamra sig ut ur bröstkorgen när som helst. Hon drog ett djupt andetag och sjönk ner i en av fåtöljerna i vardagsrummet.

Det kanske skrämmer dig att jag vet vem du är, samtidigt som du inte har en aning om min existens? Jag vill förklara så att du förstår. Jag var ju gammal redan då. En medelålders tant, gift med fem barn. De övertalade mig att det jag sedan gjorde var för allas bästa.

Det kanske stämmer.

Men det var inte för mitt eget bästa.

Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på dig och ångrat mig. Jag har förstått att du har haft det bra hela tiden och att du inte vetat något om det som hänt. Det har varit en tröst. Men nu när jag ligger här på min dödsbädd vill jag ändå att du ska veta hur det gick till.

Det var inte så lätt på den där tiden. Min man var ständigt ute till sjöss och lämnade mig ensam att ta hand om barn och hushåll. Ja, barnen började bli stora då och kunde klara sig själva. Jag blev alltmer ensam hemma och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Så en dag när jag var inne på Konsum såg jag en lapp på anslagstavlan om en danskurs. Jag hade alltid velat lära mig dans. Min man Kurt var inte så förtjust i det. När jag såg lappen tänkte jag att det var nu eller aldrig. Trots att jag var mycket nervös tog jag mig dit ensam.

Du skulle ha sett hur vackert ordnat det var i lokalen! Det hängde banderoller där och skira gardiner i fönstren. Jag blev helt betagen. Trots att jag varit där förr var det som att stiga in i ett palats! I ena hörnet stod ett piano där en man spelade. När jag klev in slutade han genast och kom emot mig.

Han strålade och slog ut med händerna mot mig som om han väntat sig att just jag skulle komma. Det gjorde mig generad inte minst för att han var så stilig. Själv såg jag ut som en gammal tant. Trots att jag klätt mig i min finaste klänning kändes det som om jag hade städrocken på mig intill den här mannen. Hans ögon var som två djupa källor. Ja, det låter fånigt när jag skriver det. Men det var så. I dem såg jag hela universum och alla dess tindrande stjärnor.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Kuvert.

Lektionen

Doften av oljefärg och terpentin låg tung i lokalen. Aina slängde ifrån sig kolet på bordet intill och klämde ut en sträng färg ur tuben på paletten. Guldockra. Conni hade förbjudit dem att använda traditionella tekniker när de utförde den här uppgiften men Aina tyckte att kvinnan med sitt blonda hår i dreadlocks ändå var en levande inkarnation av guldockra. Och lite smaragdgrönt. Kanske en aning ultramarin. Hon tryckte på färgen i tjocka sjok med snabba, knyckiga rörelser utan att riktigt tänka på vad hon gjorde.

Connis sätt att smyga upp och trycka sitt ansikte tätt intill henne fick henne på dåligt humör. Det blev inte bättre av att hon aldrig lyckades formulera sina tankar för honom heller. Han brukade sucka och lämna henne ifred efter ett tag. Under genomgången i slutet av lektionen summerade han alltid just Ainas bidrag med en lätt missnöjd krökning i ena mungipan. Han fattade sig kort och sa varje gång att Aina hade lång väg kvar att gå. Det var för mycket konturer eller kontraster, för konventionellt eller att hon brast i referenser till konsthistorien.

– Det är viktigt att ni inser att era verk skapas i en kontext, sa han och höll upp Ainas porträtt av kvinnan. Man kan inte bara symbolisera håret och en bit av axeln. Det måste till mer för att bita till i betraktaren. Beröra och förföra. Det är ledord ni kan bära med er. Titta på Magnus här. Han har lyckats. Jag känner drag av Matisse och Gilbert och George i den. Det händer nåt i mig när jag ser hans tolkning av vår modell. Det här är stor konst i vardande.

Aina tog sin duk och tryckte in den i torkstället innan hon gick. Hon var fast besluten att gå kvar kursen ut. Conni fick säga vad han ville om hennes bristande talang. Det var ändå han som brast i sin lärarroll. En dag skulle hon säga honom vad hon tyckte.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Porträtt.