Parentes

 

– Ska du verkligen lyda dina parenteser nu igen, vrålade Johnny efter Stina när hon gick mot tunnelbanan. Så fort de ringer och säger nåt till dig så gör du det. Du är en sån fegis…!

Han grymtade något som fick henne att vända sig om och stirra på honom. Hans blonda hår stod som en sky omkring det röda ansiktet. Läppen buktade ut av snus och han drog ideligen under näsan med ena handen.

– Gå hem och snyt dig, för fan, skrek Stina tillbaka, skrattade högt och började gå igen. Bara för att dina föräldrar inte bryr sig om det så behöver du inte vara svartsjuk på att mina gör det.

Klackskorna klapprade mot asfalten när hon sneddade över gatan. Tunnebanentrén lyste upp en av betongklossarna som omgav gatan där Johnny fortfarande stod och såg efter henne.

– Stäng munnen, fårskalle, vrålade Stina och höjde ena långfingret i luften. Vi ses imon!

 

Mannen i spärren såg upp med vattning blick när Stina viftade med månadskortet. Hon höll tummen över klistermärket för att han inte skulle se att kortet gått ut för flera veckor sedan. Stina fnissade för sig själv. Aldrig hade hon drömt om att det skulle vara så enkelt att planka. Där hon kom ifrån var man tvungen att visa busschauffören månadskortet ordentligt. Annars var det bara att kliva av igen. Men här verkade ingen bry sig. Det var bara att knalla på

 

Hon hade berättat om chaffisarna för Johnny. Han hade stirrat på henne med gapande mun och sagt att det lät som om hon var från Sovjet eller nåt. Det kunde Stina inte neka till. Hon var glad att hennes föräldrar insett att de måste därifrån, ut till den riktiga världen. Dessutom fanns det ingenting som höll någon av dem kvar i den lilla hålan till stad som de bott i.

 

Stina och Johnny hade börjat snacka redan första dagen i skolan. Stina kom som helt ny med fjärilar i magen till en klass som redan gått ett år på gymnasiet tillsammans. Om de började skratta åt henne, hennes svarta kläder, långa flätor och röda mun, skulle hon bli ledsen men inte visa det. Hon var redan van att korka igen.

Hennes ben hade vikt sig en när hon klev in i rummet. Tjugofyra par ögon stirrade mot dörren. Stina var på väg tillbaka ut i korridoren när läraren hejdat henne och sagt att hon kunde ta den enda lediga platsen.

 

– Vilka gillar du att lyssna på?

Det var det första Johnny hade sagt till henne när hon satte sig bredvid honom längst bak i klassrummet. Då hade han knallrött hår som stod rakt utåt och en ring i näsan. Randig tröja, trasiga jeans och svarta kängor med fredstecken på. Efter det hängde de alltid ihop. Bråkade som om de vore syskon, skolkade från plugget ihop och Stina älskade varenda minut av det.

 

Inspo från Skrivpuff: parentes.

Torpet

– Jag växte upp i ett sånt där hus, sa Truls och pekade fram mot en röd stuga med vita knutar som dök upp bakom ett krön. Folk tror att det är romantiskt att göra det men det var ett helsikte. Morsan stod och svettades vid den öppna spisen och man fick alltid gå ut i svinkylan för att hämta ved eller gå på dass. Det var allt annat än kul…

Kai såg mot gården med sitt boningshus och bod. En skälvning gick genom Truls kropp och han slog av på takten så att hon hamnade några steg före.

– Jag trodde att ni bodde i stan, sa hon och vände sig till hälften om mot Truls. Hon såg på honom genom två smala springor i ett blekt ansikte fyllt av fräknar.

– Du har ju själv pekat ut lägenheten för mig.

– ja det gjorde jag också, sa Truls. Men så här bodde vi varje ledig stund. Helger, sommarlov, julen…  Det är det jag minns mest av. En ensam stuga mitt i skogen. Inget att göra. Oländig skog runtomkring där man lätt kunde gå vilse. Och så glömmer jag aldrig hur skönt det var att komma tillbaka till civilisationen igen. Visserligen vardag igen med skola och läxor. Men grannar. Barn. Badrum och toalett. Ingenting gick upp mot att sätta sig på en plastring och spola efter sig. Kylskåp istället för ett kallt, dragigt skafferi och så den där jävla jordkällaren…

– Jordkällare?

– Ja, det fanns en jordkällare till huset. En dörr in i en liten upphöjning i marken. Takpannor av mossigt rött tegel som topping. Under de där pannorna tyckte huggormarna om att vara. Fy fan. Jag minns hur de väste när farsan lyfte på en av plattorna. Helvete….

Det knastrade under skorna när Truls och Kai gick på grusvägen upp mot huset. Här och var prasslade det till i skogsbrynet när en skrämd fågel tog sig i säkerhet. Kai hoppade till och gick närmare Truls.

. Det är bara fåglar som låter, sa Truls och lade en arm om Kai. Ingenting annat. Lilla dumsnut…

– Du vet att jag hatar ormar, sa Kai och drog sin fleecejacka tätare om kroppen. Här är tillräckligt högt gräs för att de ska kunna känna sig säkra… typiskt att jag inte tog gummistövlar. De här gympaskorna känns så… låga. Tänk om…

– Det gör de inte, avbröt Truls henne och slöt henne i sin famn. Jag lovar att skydda dig. Men nu förstår du varför jag inte vill ha nåt torp?

Kai svarade att hon gjorde det, men att hon ändå ville att de skulle ta sig en titt på stugan när de nu var där.

– Man vet ju aldrig om det klickar…

– Det är det jag är rädd för, svarade Truls och skrattade. Att det ska klicka för dig. Då har jag ju så svårt för att säga nej. Ormar och dragiga skafferier och kalla dass till trots…

 

 

Text inspirerad av Skrivpuff; bildinspo.

Nog

 

 

– Jag vill att du ska ha de här gardinerna sa Sonja och tryckte över ett randigt bylte i gult och brunt i famnen på Sofia. De hade jag när Hannes växte upp. De satt i hans barnkammare och han älskade de där. Jag tror att Anton kommer bli lika glad i dem som Hannes var.

 

Sofia såg ner på gardinerna. Gult och brunt. Judas och avföring. Påsk och höst.

– Jag… vi har… inte riktigt bestämt tapeter än…

– Ja, men så mycket bättre för då kan ni ju utgå från de här.

Sonja klappade tyget och bredde på ett leende.

– Det är alltid en fördel att tänka på helheten! Det har jag alltid sagt.

– Men vi har tyvärr tänkt…

Sonja gick förbi Sofia och ut i köket utan att lyssna. Golvtiljorna knarrade under hennes fötter och hon brast ut i en klagosång över hur störande det var med gamla hus.

– Hade det inte varit bättre med något modernt? Hur vet ni att det här huset inte är fyllt med sån där asbest? Ja, jag frågar ju bara för att jag oroar mig över hur det påverkar Anton. Han är ju så liten… sover han?

Sofia nickade och sa att de måste vara tysta. Anton hade haft ont i magen sedan tidigt på morgonen. Det hade fått honom att skrika och kämpa sig svettig.

– Nu när han väl fått ro är det skönt om… Sonja?

 

Ett skrik skar genom tystnaden. Sofia suckade och skyndade mot spjälsängen som stod i rummet längst in.

–  Jag smög in tyst som en mus och då var han redan vaken, sa Sonja och plockade upp det gallskrikande byltet. Tyvärr tror jag att du ammar honom för ofta. Han blir överfull i magen. Se hur han har fått kräks på tröjan…

– Nu tror jag att det är dags för dig att gå, sa Sofia och suckade tungt medan hon tog barnet i sin famn. Och ta med dig de där gardinerna, tack. Jag vill inte ha dem.

– Men du tycker ju om sjuttiotalsfärger?

Sonja såg på Sofia med ett förvirrat uttryck.

– Jag vet inte var du har fått det ifrån, sa Sofia, men jag hatar det där årtiondet. Har alltid gjort. Dess unkna idéer och ideal som tog avstamp ur någon slags hycklande tanke på att alla måste se exakt lika dana ut. Brunt. Orange. Plysch. Annars fick de inte vara med och folk skrek att de svek kampen.

–  Var är Hannes? Jag måste prata med honom…

– Han är inte här. Du får ringa till honom men först får du gå. Anton behöver lugn och ro. Och du är väl mån om honom?

Dörren gick igen med en smäll.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Tyvärr.

Pajsare

 

– Sicken pajsare, fnös Emil efter mannen med den svarta slitna skinnjackan och sträckte upp ena långfingret. Dra åt helvete med dig!

Han måttade med foten i luften och sa skrattande att han skulle vilja ge den där dåren en rejäl spark i röven.

– Då skulle han få resa till månen och tillbaka. Helt gratis!

Emil såg ner i plånboken. En femtiolapp bland kvitton var allt som fanns kvar av löningen. I myntfacket skramlade några få mynt som han inte hade lust att använda. De var jobbiga att räkna men nu skulle han bli tvungen.

– Såg du hur han höll på? Krävde att jag betalade entré som om han ägde det här stället!

– Det gör han kanske också, föll Siv in och tände en cigarett. Det är ju nån som drar runt på den här cirkusen…

Emil spottade på marken och tiggde åt sin en cigarett.

– Ja, men den där, sa han medan han sög i sig röken. Han ser ju ut som en kyrkråtta… han har säkert lurat av fler än mig pengar. Komma och påstå att jag smugit in bara för att jag inte har nån sån där stämpel på handen…

– Har du inte det då?

– Va fan spelar det för roll?

Röken stod som en kvast ur munnen på Emil när han förklarade för Siv att han faktiskt bodde i byn. – – Jag har vissa rättigheter att ta sig fram här, tillade han och skrek ut att det inte spelade någon roll om det var marknad eller inte.

Han stack handen innanför jackan och drog fram en plunta. Ljusen från karusellerna spelade på den blanka ytan medan Emil skruvade av korken och förde den till munnen. Han hejdade och sa att han var oförskämd.

– Damerna först…!

Siv tog emot den och smuttade.

– Nä… va fan… bjuder du på rävgift?

Emil protesterade högt och kallade henne för otacksam.

– Det här är prima hembränt. Jag fick det billigt från en jag känner. En bra polare. Ny i trakten men pålitlig.

– Billigt förvånar mig inte ett dugg, sa Siv och grimaserade. Men är han verkligen pålitlig? Du vet väl att man kan bli blind av sånt här?

– Det där är bara snack, sa Emil och tog tillbaka pluntan. Du går på allting som den här staten hittar på. Slappna av lite!

Han tog tag under Sivs arm och drog med henne mot en av de blinkande karusellerna.

– Nu ska du bjuda mig på den här, sa han högt för att överrösta musiken som pumpades ut från högtalare runtomkring. Jag lovar att du kommer att få dig världens åktur!

 

Inspirerat av Skrivpuff; Pajsare.

Frustration

 

Ibland vill jag ta ett någonting och slå sönder datorn med. Det kan vara ett tillhygge av vilket slag som helst.

Det där folk säger att det verkar mysigt och trevligt och skönt slappt att skriva, det stämmer inte. Det är jobbigt, svårt och tidskrävande. Dessutom sliter det på kroppen och tvingar till allsköns yogaövningar, fysioterapi eller tyngdlyftning på ett gym som stinker svett och ångest.

Värst var kanske den där kommentaren från en manlig bekant. Han var avundsjuk. Jag kunde ju softa och sitta på en stubbe i skogen och skriva. Det kunde inte han på sin arbetsplats.

I skogen? På en stubbe?

Seriöst?

Nu finns det nästan enbart små skogsdungar här i närheten. Där kan man nog sitta relativt avslappnat och fantisera sig bort. Men som uppvuxen i närheten av en mycket större skog vet jag ju att det inte går att försätta sig i trans mentalt i en sådan miljö. Inte hur som helst. Det finns saker att hålla uppsikt på. Ormar, myggor, älgar, myror… larver… jag hatar ju allt som krälar. Spindlar däremot bryr jag mig inte så mycket om, så länge de inte kryper upp på mig.

Hur skulle det gå att släppa fram skrivflödet där? På den där stubben som är fylld av skogens alla insekter? Förflyttas mentalt till en värld som inte existerar?

Jag kan inte tro att det här vinner på det. Det är faktiskt ofta rätt skittråkigt – lika bra att erkänna det – att sitta där med datorn. Svettigt försöker man hacka fram en värld som finns vagt formulerad någonstans i skallen. Och dessutom då göra det med en känsla av att behöva ha ögon i nacken?

Aldrig. I. Livet.

Förresten vet man inte vem som rör sig i skogen på sina två ben.

Men sånt förstår kanske inte män?

Nej tack, jag sitter nog helst inomhus och muggar med min dator. Eller i vissa fall med ett block och ett papper. Nästan ständigt i sällskap av den där irriterande tanken att vilja kasta allt åt sidan och göra något vettigt. Som att glo på teve eller jogga i syftet att förlänga livet.

Det är lika bra att inse att skrivande är något som kostar på mentalt och fysiskt. Det är inget underbart slappt sätt att leva sitt liv på. Det är prestationsbaserat och framkallar ångest.  Det är ensamt och riskerar att tippa över i social fobi. Och det är absolut inte kul.

Så varför fortsätta skriva?

Det kan man undra. Men jag struntar i det. Istället försöker jag acceptera att det är ett skitgöra precis som vilket annat kneg som helst. Ibland blir resultatet bra, ibland inte. Huvudsaken att skrivandet blir av. De där stunderna av ljuvt flyt och inspiration gör det värt det, även om de är få och inte alls kommer utan trist, hårt arbete.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Tillhygge.

Inköpet

 

Sabina skyndade sig nerför trapporna. Klackarna smattrade mot marmorgolvet och en svag doft av kaffe hängde i luften. En lampa blinkade i dödsryckningar och gjorde henne yr.

– Köp med en rusbrus också, ropade Leffe efter henne i trappen så att orden ekade mot betongväggarna. Kolla på Systemet!

– Rusbrus, mumlade Sabina för sig själv medan hon gick mot porten.

Hon visste inte vad det var och funderade på om hon skulle våga fråga personalen på Systemet om det. Om den skäggige mannen stod bakom disken skulle hon låta bli. Han svarade alltid kort och spydigt när Sabina kom in för att köpa sin vanliga aprikoslikör och fyra starköl av märket Tuborg. Stod en yngre kvinna framför honom tyckte Sabina att det såg ut som om han juckade med höfterna. Svag och nästan osynligt. Hon rös vid tanken. Om kassan bemannades av den unge mannen med prilla under läppen skulle hon nog våga.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Rusbrus.

Äckel

 

 

– Spotta inte på mig då, ditt jävla äckel!!

Nina såg hur Sebbe drog ett nytt djupt andetag och samlade munnen full av saliv. Han spärrade upp ögonen och måttade in en logga. Nina kastade sig åt sidan och såg den svischa förbi henne med en hårsmån innan den landade på golvet framför skrivbordet.

– Nu ska du få din idiot!

Hon kastade sig på Sebbe och hamrade med hårt knutna nävar. Han skrattade och höll armarna framför sig för att parera slagen. Det dunsade lågt i hans kropp när hon träffade.

– Du kan inte ens slå hårt, sa han och skrattade ännu mer. Det känns bara som pyttesmå myggbett!

– Håll käften, skrek Nina och fortsatte att veva med armarna. Jag hatar dig ditt äckel!!

– Inte lika mycket som jag hatar dig och din fula nuna, svarade Sebbe.

Han sa att Nina var så ful att hon fick hela skolan att må illa. Det var vida känt att ingen som såg henne kunde låta bli att spy. Sedan hon börjat högstadiet hade det gått konstant magsjuka där. Lärarna kliade sig i huvudet och föräldrar krävde bättre hygien i matsalen och på toaletterna. Någon måste stoppa epidemin.

– Det där är ditt fel, din feta subba, fatta det!

– Jaså, men de har ju sett dig så då klarar de väl allt, korkskalle! Och jag spottar faktiskt inte på andra. Jag ska säga till mamma vad du håller på med… Vet hon om att du och Vincent smygrökt i källaren? Lisa sa att hon sett er stå där och rökt på eller nåt.

Sebbe tog tag i Ninas armar och kramade om dem hårt samtidigt som han ruskade henne.

– Om du berättar det är det ute med dig, fattar du?

– Men oj, då… så rädd jag blir…

Nina låtsades darra med underläppen och tittade snett upp mot sin bror. Greppet om armarna blev hårdare och Sebbes knogar började vitna. Nina försökte dra sig loss utan att lyckas.

– Men aj! Släpp mig då… Du gör mig ju illa!

– Bara om du håller käften om det där…

Sebbes ansikte var nära Ninas nu. Hans andedräkt krockade med hennes. Inte förrän hon lovat att hålla tyst släppte han henne fri. Nina såg honom försvinna ut ur rummet och stängde dörren bakom honom. Hon lutade sig mot den och drog några djupa andetag.

– Vänta bara, så ska du allt få igen….

 

Inspirerat av Skrivpuff; Äckel.