Skrivpuff, 6:e november 2017

”Ursäkta. Som en magnet och en kylskåpsdörr.” ur Jo Nesbö Doktor Proktors pruttpulver,  s.97.

Joakim drogs till Marielle som en magnet till en kylskåpsdörr. Han hade känt spänningen direkt han steg in i salen, anat att något stort var på gång redan innan han fått syn på henne. Tänkt att det var ödet som fört dem samman. Hennes röda läppar såg så mjuka och inbjudande ut. De paralyserade honom när hon pratade och han fick anstränga sig för att inte vidröra dem med sina fingertoppar. Det ljusa håret stod som en sky kring hennes mjukt mandelformade ansikte och han brukade fantisera om att känna på det, snurra blänkande slingor mellan sina fingrar och känna den svaga doften av det.

Varje gång han hörde hennes skratt stack det till i hjärtat, särskilt när Paul var den som lockat fram det hos henne. Joakim tålde inte Paul, tyckte att han var en smilfink med för mycket gelé i håret och att de vita tänderna såg konstgjorda ut. Han hade aldrig hört honom prata om annat än ytliga saker, bostadspriser och karriär.

Joakim betraktade det skrattande gänget på avstånd. Kaffet brände rakt igenom den tunna vita plastkoppen som kaffemaskinen spottat ur sig och fyllt upp till brädden. Han förde upp koppen till munnen och blåste på den, mån om att inte verka alltför angelägen om att sälla sig till de andra. Han var inte som de andra, rädd för ensamhet och alltid tvungen att accepteras av gänget. Det gjorde honom ingenting att tillbringa pauserna på egen hand. Det var tvärt om skönt att rensa tankarna mellan varven. Men så var det ju Marielle… Joakim tog ett trevande steg mot de andra, men hejdades av att snubbla till och spilla ut kaffet över händerna.

Förlåt, jag trodde du såg mig när jag ställde väskan där…, sa en ljus röst och Joakim kände en hand på sin axel. Ursäkta, jag trodde verkligen inte att jag skulle vara i vägen… Jag råkade bara tappa en magnet som jag nyss köpte på bokhandeln där borta.

Det gör inget, ljög Joakim och såg rakt in i ett par bruna ögon i ett knubbigt ansikte inramat med kort snaggat hår. Det är ingen fara… jag måste bara… ursäkta mig…

Han började gå mot herrarnas och skulle trycka upp dörren när han hejdade sig och plockade upp något från golvet.

Ursäkta, men letade du efter en magnet, ropade han till kvinnan som fortfarande sökte runt med blicken. Jag  tror att jag har hittat den!

Advertisements

Skrivpuff, 11:e september, 2017.

Lång

Klacken fastnade i en kabel som låg dold intill podiet. My svor till och kastade en syrlig blick mot ljudteknikern som duckade ner mot kontrollbordet och inte låtsades se henne. Hon muttrade en ramsa innan hon rättade till frisyren, pressade ner axlarna och andades ut. Med stadiga steg gick hon mot fåtöljen som sjönk ner. En kvinna med långt hår i en rufsig fläta tog plats i soffan mitt emot My och tryckte bort den karismatiske mannen med ett försiktigt leende. Hon hade skrivit en chick lit som My hade skummat igenom dagen innan. Den handlade om en kvinna som klättrade mot toppen genom att ligga sig fram, men som blivit tagen på bar gärning av mannen som hon hyste en äkta kärlek för. Han hade blivit sårad och hon hade spelat cool och oberörd men brustit innanför det hårdnackade skalet. De hade fått varandra till slut. Självklart förutsägbart och totalt orealistiskt. My hade skrattat hånfullt åt den där hon legat i sin lila sammetssoffa framför den stora flimrande platteven.

”Du har alltså skrivit en blockbuster”, sa My medan log och lät ögonen tindra mot den kvinnliga författaren. ”Det är fantastiskt och jag fullkomligt slukade boken från första till sista sidan!”

Kvinnan skrattade och tackade innan hon började prata om boken medan My följde hennes läppar med blicken, nickade och låtsades intresserad. Då och då lät hon ögonen glida mot mannen med den gyllene hyn och de bländvita tänderna och funderade om hon skulle lägga in en stöt eller inte. Hans ögon följde den kvinnliga författarens rörelser uppmärksamt och det klack till i My.

”Boken är visserligen bra, men är det inte lite orealistiskt att huvudpersonen tar sig fram på det här viset”, frågade My och lutade sig fram mot kvinnan. ”Är det något som är typiskt för chick lit-genren?”

My kände sig nöjd med sig själv och lyssnade inte på svaret. Istället kikade hon mot mannen och letade efter tecken på att han stod på hennes sida. Men han såg på den andra kvinnan som om hon vore en gudagåva och My stelnade till. Nu skulle hon bli tvungen att ta till det tunga artilleriet.

Skrivpuff, 28:e augusti, 2017.

Osäkerhet.

” Ligg ner och ta det lugnt nu”, sa kvinnan i grönt. ”Du har fått en järnbalk i huvudet och måste vara still.”

Kvinnan måste ha uppfattat Boels ordlösa förvirring för hon fortsatte att förklara varför hon inte fick röra sig. Att en man hade lastat av en tung järnbalk från en lastbil och på något sätt råkat smälla till henne med den. Boel förstod ingenting. En järnbalk? Var hade hon varit egentligen? Det sista hon mindes var att hon var på väg i bilen för att tömma farföräldrarnas hus. Hon kunde knappast ha fått den i huvudet när hon körde, för då borde hon ju ha krockat med bilen. Boel stönade till. Huvudet hade börjat värka och en skarp blixt tycktes ha bländat ögonen.

Hon insåg att hon måste ha somnat för hon mindes inget mer av resan till sjukhuset eller när hon lades över i en säng på en avdelning för en observation. Det skarpa ljuset från ett fönster med undandragna skira gardiner stack henne rakt i ansiktet. Boel blinkade flera gånger för att vänja sig vid det och såg efter en stund en siluett frigöra sig från en låg stol intill väggen.

”Hur är det?”

”Janne…?”, mumlade Boel och kisade mot figuren.

”Och vem fan är Janne nu då?”

Boel hörde Peters välbekanta röst. Varför hade hon sagt Janne? Hon hade ju inte träffat honom på flera år och om det var någon gång det var onödigt att säga just hans namn så var det i sällskap av Peter.

”Jag trodde du skulle upp hit för att hjälpa till med tömningen av det där jävla huset, inte för att träffa gamla pojkvänner!”

Han väste ut orden men rösten fyllde ändå ut rummet så att de andra patienterna såg mot deras håll. Tre par ögon såg på Boel från var sitt vita kuddmoln och gjorde henne osäker. Hon såg mot mannen som vänt henne ryggen och stirrade sammanbiten ut mot parkeringen utanför fönstret. Små droppar rann på glasrutan och förvrängde allt som fanns därutanför. Boel drog efter andan och gjorde ett försök att förklara en situation hon själv inte hade riktigt koll på.

Skrivpuff, skador, 3 oktober 2016.

 

Du ska ge fan i  min man!

Smällen kom utan förvarning och brände kvar på kinden. Kvinnan med det blåa håret stirrade stint på mig. Jag hade sett henne förut, men visste inte vem hon var eller vad hon ville mig. Hennes man..?

Vem är det..? Min röst trängde svagt genom suset från mina öron och jag spände knäna för att inte falla till marken. Jag försökte fråga vad hon ville, men munnen lyckades bara kippa efter luft. Handflatan rörde sig försiktigt upp mot den heta kinden. Det sved.

Du vet mycket väl vem jag pratar om, skrek kvinnan och en droppe saliv landade i mitt ansikte. Försök inte stå där och spela oskyldig!

Jag vet inte vem det är, mumlade jag, du måste missta dig.

Inte alls. Jag vet nog hur du har försökt lägga an på honom. Men det kan du glömma. Han är min. Fattar du det?

Jag fattar, men jag vet inte vem du pratar om…

Kvinnan strök med ena handen genom det blåstrimmiga håret. Den hand som nyss skadat mig. Det ömmade och stack i kinden. Hon tog ett steg mot mig och spände käkarna.

Du ger fan i honom, hör du det!  Annars ska jag lägga till några skador till den där revan du har i nyllet…