Skrivpuff, 27:e juni, 2018.

Mystiskt

 

Det är nåt skumt med det här, sa Xander och kisade mot skärmen som lyste upp hans fårade ansikte. Jag får inte ihop kalkylerna…

Du är för trött, det är det hela, svarade Anita samtidigt som hon tryckte ner en pärm i sin väska. Hem och sov med dig, så löser vi det imorgon.

Xander såg på henne när hon gick mot dörren. Hennes kurviga kropp var instängd i en snäv kavaj med tillhörande kjol med slits bak. Skorna alltid högklackade, alltid blanka. Väskan, som han visste var tung, såg ut att dingla lätt i hennes lilla hand. Snart skulle hon stryka undan håret som glidit fram i ansiktet, öppna dörren och försvinna ut i natten. De var ungefär jämnåriga. Befann sig mitt i livet, som det var så populärt att kalla det nu för tiden. Men vem visste när man egentligen befann sig där, precis vid mittpunkten? Och skulle han verkligen bli över hundra år? Xander strök sig över hakan och suckade. Skäggstubben stack mot handflatan, påminde om att han måste köpa nya skjortor igen. Den förbannade stubben slet sönder kragarna trots att han rakade sig varje morgon. Oftare än så vägrade han göra det. Inte hade han tid heller.

Jag förstår inte vad ungen hållit på med, mumlade han för sig själv, eller varför. Varför skulle han in i databasen överhuvudtaget? Det hade varit enklare att göra en fullständig topografi över Dark Net…

Vem kallar du unge? Han är nitton år och knappast någon oskyldig barnrumpa som inte vet vad hen gör. De växer upp tidigt nu för tiden och sitter knappast hemma med dockor som du gjorde.

Jag satt inte hemma med nåra dockor, fnös Xander, åtminstone inte efter att jag blivit tonåring. Förresten är det inget fel på att leka med sånt. Det behöver alla göra. Det är bra för empatin.

Ändå struntade du i dina egna barn. Inte undra på att Karin lämnade dig.

Lägg av, dra inte upp det där nu… Jag har fan inte tid med det. Allt det där ligger bakom mig nu och jag kan inte göra nåt åt det. Den här grabben däremot… han måste hittas. Om jag bara kunde begripa varför han gett sig in i den kinesiska regeringens databaser… och vart tog han vägen sen?

Advertisements

Skrivpuff, 8:e juni, 2018.

Effektivt.

”Se till att pricka pulsådern där, precis i ljumsken.” John Brown pekade med en penna mot en naken torso i marmor som stod på en av hyllorna i hans kontor. Anna nickade utan att röja med en min vad hon tänkte eller kände. Hon visste att Franc Meller var ett hot som måste röjas ur vägen. Anna drog en välmanikyrerad hand genom sitt blanka, ljusa hår. Hon visste att hon var rätt person för uppdraget. Han skulle inte ha en chans. Hon visste att det effektivaste sättet för att få honom att släppa henne inpå livet var att överdriva intrycket av att vara en späd, smått vilsen blondin i höga klackar. Dessutom hade hon vässat ett tillgjort barnsligt sätt att prata till perfektion. Faktum var att hon gått in så hårt i baby doll-rollen att hon till och med köpt en morgonrock i rosa chiffong med detaljer av fuskpäls och ett par matchande tofflor. Anna hatade sådant där. Men hon var professionell. Om hon skulle övertyga Franc Meller tillräckligt för att få honom på kroken, måste hon gå all in.

 

Inspiration: Skrivpuff.

Skrivpuff, 31:a maj, 2018.

Goda.

Jag vill suga ur livets goda, sa Glenda och sträckte sig efter jordgubben som prydde kladdkakan, doppade den i grädden på sin assiett och stoppade den i munnen. Kolla den där karln där borta… han som står där med walkie talkie i handen och friserat skägg.

”Menar du vakten”, frågade Åsa och kisade mot den mörkhårige mannen eftersom hon lämnat glasögonen hemma. ”Vad är det med honom?”

”Ser inte han ut att vara en sån som gärna hänger med på lite rajtan-tajtan?”

Åsa la ner sin sked intill den ännu orörda prinsesstårtan och skrattade sig. Några tårar frigjorde sig från hennes ögonvrår och hon torkade bort dem med en vikt pappersservett.

”Menar du allvar”, sa Åsa och harklade sig i ett försök att sluta skratta. ”Vad skulle du med den där till? Han har säkert såna där bluffmuskler och så smörjer han in skägget med skokräm varje morgon, som min morfar brukade göra. Det är därför som det blänker så där. Och varför skulle han vilja traktera en gammal tant?”

”Du och dina fördomar”, protesterade Glenda. ”Vet du, Åsa, det är inte stenåldern längre. Och vi så kallade tanter är rätt hett eftertraktade nu. Det är bara att bejaka detta faktum och låta sig svepas med på nya äventyr. Eller har du stelnat till i stela vanor och rutiner, kanske? Sa vi inte att vi skulle börja unna oss?”

”Jo, men då trodde jag att vi menade bakelser och andra godsaker”, svarade Åsa, ”och att vi skulle sluta noja över midjemåttet och sånt där utmattande trams. Inte att vi skulle börja ragga. Det orkar jag inte. Herregud, jag är inte tjugo längre. Det duger gott med nåt sött och en bra deckare på teve. Resten blir bara besvär.”

”Jösses, vad du är tråkig, och jag som tänkt bjuda dig på Chippendales.”

”Chippendales? Menar du möblerna eller besticken? Jag har aldrig tyckt om den stilen…”

Glenda himlade med sina nyfärgade ögonbryn och förklarade att det inte alls hade med inredning att göra, att det var snygga, vältränade män som tyckte om att låta kvinnor se på medans de klädde av sig.

”Ja, inte in på bara mässingen”, sa Glenda. ”Tyvärr. Men nästintill. Om vi sitter långt fram, kanske vi får en glimt under… ja, du vet…”

Åsa skrattade så mycket att två spisrosor bröt ut på kinderna och andra besökare på gallerian började stirra. Glenda suckade och sa att hon skulle leta upp någon annan att gå med, någon som inte blivit förslappad och inskränkt.

”Nu fikar vi klart”, sa hon när Åsas tystnat igen, sen kilar vi förbi kosmetikavdelningen. ”Jag vill ha ett läppstift, ett syndigt rött och så ska jag visa dig hur det går till att leva livet.”

”Ja, gör du det”, sa Åsa och tog en första tugga på den gröna tårtbiten och lät den sakta smälta i munnen. ”Det ska bli ett sant nöje att se dig söka pärlan i livets ostron. Vem vet, du kanske sitter med en ny familj snart. En sån där styvfamilj med tre små barn i behov av potträning och en känslig man som inte vill få sin manlighet ifrågasatt genom att bli tillsagd att hjälpa till. Jag trodde att vi var klara med det där, nu när barnen flyttat hemifrån. Åtminstone tills vi får barnbarn och får hoppa in som barnpigor… Jag vill påminna dig om att även om det var du som flyttade ifrån din man, så lämnade min mig för en mycket yngre förmåga. Så jag tror inte på det där med efterfrågan på oss belevade damer… vi ställer för mycket krav, tror jag.”

”Men det går väl att försöka vara lite optimist”, sa Glenda och petade undan sin tallrik med halva kladdkakan kvar. ”Jag orkar inte mer kaka nu. Måste tänka på figuren… det verkar viktigt för sådana som den där vakten…”

”Gå dit du, så äter jag klart och under tiden jag håller koll på dig.”

Åsa såg Glenda glida fram till vakten och säga något som fick honom att skrattande blottlägga ett pärlband av vita tänder. Glenda tryckte upp sig mot honom och sneglade tillbaka mot Åsa samtidigt som hon putade retsamt med läpparna. Det började bubbla inom Åsa igen och hon höll upp servetten mot munnen för att kväva sitt fnissande. En man i grå kostym som just skulle veckla upp cellofanplasten runt en baguette såg oroligt mot henne som om han trodde att hon höll på att sätta i halsen. Åsa vinkade urskuldande med handen för att han skulle kunna återgå till sin lunch. Men han missförstod den som en invit och kryssade fram mellan borden med sin bricka i händerna. Åsa kände pulsen stiga och såg sig om efter Glenda. Men varken hon eller vakten syntes till. Nu skulle hon vara tvungen att sitta där i det lilla caféet som var inrymt i hörnet av den lysrörsupplysta gången mellan butikerna i gallerian och konversera med en vilt främmande man. Det var det sista hon hade lust med.

 

Texten är inspirerad av Skrivpuff.

Skrivpuff, 24:e maj, 2018.

Direkt

 

Surr…

Stina stirrade på getingen som letat sig in i bostaden och krockade med fönsterrutan om och om igen utan att inse det lönlösa. Dess kroppsvikt var för lätt för att åsamka glaset någon som helst skada. För var gång blev dess surrande allt intensivare. Antingen måste hon försöka få ut den eller döda den. Hon var inte typen som dödade. Stina såg sig omkring. På sängbordet låg en glossig tidning med en glatt leende kvinna uppslängd på en trapets under en trädkrona. Stina förstod inte varför hon hade köpt den där tidningen. Allt som stod i den var löften om inköp som skulle förvandla henne till en ny bättre Stina. Hennes sanna jag. Men hon hade börjat tvivla på det där. Ingen av de dyra krämer hon hade kostat på sig genom åren hade haft någon direkt verkan på hennes persona. Hon var och förblev samma gamla trista Stina oavsett hur gott hon luktade eller hur smidig hennes hud var. Ingen man vände sig om på gatan och svepte med henne ut på äventyr. Utom Roland då. Men honom hade hon inte tålt ens från början. Det räckte med att de satt bredvid varandra i kontorslandskapet, hon ville absolut inte dela sitt öde med honom också. Hans svettiga panna och nervöst ryckande ögonlock fick det att krypa i kroppen på henne. Hans ständiga försök att få med henne ut på en after work fick irritationen att bubbla som het lava inom henne. Hon ville be honom dra åt helvete, att hon var desperat men inte fullt så desperat och att han måste låta henne vara ifred. Men hon ville inte framstå som oförskämd och skrattade bara lite urskuldande åt hans närmanden.

”Att han aldrig kan förstå”, utbrast hon och snurrade ihop modetidningen innan hon drämde den mot glasrutan. Getingen kom undan med en hårsmån.

”Å förlåt mig, lilla getingen”, sa Stina och kände hjärtat galoppera och ansiktet bli rött. ”Förlåt, jag vet inte vad jag gjorde…! Förlåt…. Vänta ska jag öppna fönstret åt dig!”

Stina öppnade fönstret på glänt och följde getingens lustiga irrande, hoppande, surrande rörelser mot friheten. Det ilskna ljudet från insekten försvann ut genom springan. Stina stod kvar länge innan hon stängde fönstret och gick.

 

Inspiration från Skrivpuff.

Skrivpuff, 8:e mars, 2018.

Avvakta.

 

”Du har alltid fått det du pekat på”, fräste Gunnel så att droppar av spott for ut och landade på mobilen. Hon höll ett krampaktigt tag om med handen. ”Du ska inte få det här också!”

”Vad dillar du om”, frågade Lena. ”Jag har väl för helvete aldrig fått nåt jag velat ha!”

Det blev tyst i telefonen. Gunnel andades ytligt. Avvaktande. Hur hade Lena mage att påstå något sådant? Hon stirrade ner i korkmattan. Den var brun med grönt mönster. Original. Sånt som folk skrek efter nu för tiden. På dess nytorkade yta hade Gunnels yngsta halkat omkull när han kommit springande in från vardagsrummet. Hon kunde fortfarande höra hur det ringde i öronen när hon ropat ”Stopp” men inte hunnit hejda de små fötternas framfart. En tand hade slagits ut. Roten var intakt och fick den att påminna om en sådan där hajtand hon sett i en uppslagsböckerna. Blodet hade forsat och hon hade varit tvungen att springa mellan svabben och det tröstlösa barnet.

”Det lösöre jag har tagit”, sa Lena och avbröt tystnaden, ”tog jag enbart för att du inte ville ha dem. Ska det hållas emot mig nu? I så fall kan du komma hit och hämta det. Det ligger här. Kom vet ja. Det är bara att hämta skiten, om det ska vara så!”

”Så minns inte jag det”, svarade Gunnel. ”Jag minns det som att du hade valt ut det som du ville ha. Jag fick ta av det som blev över. Men det funkar inte så och det vet du! Vi måste dela det här. Du kan inte ta hela gården också.”

”Också? Vad fan menar du med ’också’?”

”Jag menar bara att vi måste dela rättvist”, sa Gunnel och kämpade med att hålla tillbaka ilskan som brann inom henne. ”Det har ju gått i arv förr, i flera gånger, så varför ska inte vi klara det?”

Ett skrapande ljud tvang Gunnel att rycka bort mobilen från örat. Ansiktets förvreds i en grimas. Hon mimade en svordom mot den, tryckte upp långfingret mot displayen, kom på sig själv och kikade ut genom fönstret för att se om någon där ute i vinterlandet hade sett henne. Men gatan var tom. Rök ringlade upp mot skyn från några av villornas skorstenar. Här och där stod bilar parkerade på infarter. Men ingen syntes till. Gunnel andades ut och förde telefonen mot örat igen.

”Vi får sälja den”, sa Gunnel.

”Över min döda kropp”, fräste Lena. ”Jag har investerat alldeles för mycket av tid och engagemang på den där stugan. Vad har du gjort? När var du där sist och klippte gräset?”

”Vem var det som alltid handlade till mor”, sa Gunnel, ”och lagade hennes mat? Betalade räkningarna? Städade? Jag såg aldrig dig med gräsklipparen, trots att jag var hos henne nästan varje dag. Dessutom vill jag minnas att grannpojken brukade…”

”Du minns fel.”

”Jaså”, sa Gunnel och studerade sig själv i reflektionen i ett vitrinskåp som hon köpt för sin första lön som barnskötare. ”Men jag tycker inte att det spelar nån roll hur ofta vem gjorde vad. Det gör ingenting att det var jag som förberedde för allt när hon fyllde nittio eller att jag fanns där när pappa gick bort. Vi ska ändå dela på arvet. Om det betyder sälja, så…”

”Jag har faktiskt inte tid med ditt osammanhängande dravel mer”, sa Lena. ”Ja, du får ursäkta men allt det här gör mig trött och jag måste få vila. Men en sak är säker. Du får inte gården. Därmed basta.”

Skrivpuff, 3:e oktober, 2017.

Komma

 

Konfetti singlade ner från stora behållare i taket och strålkastarna blixtrade i rött, gult och orange. Joe hängde ifrån sig gitarren på stativet och lämnade den jublande publiken bakom sig. Det värkte som vanligt i stämbanden efter den nästan två timmar långa konserten där han pressat rösten maximalt. Han lade en arm om trummisen som hukande kom emot honom med en frottéhandduk om halsen som han torkade bort svettdroppar ur ansiktet med. De mörka solglasögonen som han alltid envisades med att ha på sig var täckta av imma och gled ner på den fuktiga näsan.

Det där var ett jäkla bra gigg, sa Joe och skrattade. Publiken var fantastisk! Kände du flowet? Jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst där ute…!
Tommy nickade och fortsatte torka sitt rinnande ansikte medan de gick till logen och slängde sig ner i ett par mjuka soffor. Han lutade sig fram och snappade åt sig en av de orörda ölflaskorna som trängdes på bordet tillsammans med buteljerat vatten och en korg med frukt och choklad. Joe slängde in en vindruva i munnen och tuggade den med ett nöjt leende på läpparna.
Var är de andra, frågade Tommy och tog en klunk öl.

De kommer snart, svarade Joe. Du vet väl hur Matt är, han ska alltid ragga upp nån, så han står väl nånstans bakom scenen och snackar. Fattar inte hur han orkar… alla dessa år och fortfarande som en barnunge i en leksaksaffär… och så blir det bara drama av det hela…

Men det blir bra sånger av det, sa Tommy och de brast båda ut i skratt.

 

Det hade gått nästan ett halvt sekel sedan den där gången då bandet spelat i källarlokaler fyllda med skrikande, dansande tonåringar i den lilla staden mitt i landet. En kväll hade en gammal man, säkert i trettioårsåldern, hade John viskat i Joes öra, kommit fram till dem efter konserten och sagt att han var intresserad av att bli deras manager, att de hade potential och att de med hans hjälp skulle lyckas ta sig till toppen. De hade skrattat och inte vetat om de skulle tro på mannen med den mörka kostymen och vita skjortan. Hans blanka, nyklippta hår och skinande skor hade ändå gjort dem intresserade. Om han hade råd med sådan lyx, hade de sagt till varandra efteråt, kanske den skulle kunna spilla över på dem? Det var Joe som fick uppdraget att ringa upp honom och boka in en tid för möte.

Sedan hade det gått fort. De spelade in en singel och började klättra på topplistorna. Tjejer med stora frisyrer och kråksparkar vid ögonen började gråtande jaga dem genom städerna de besökte på sina turnéer och Matt hade varit lyrisk över fler anledningar än enbart den musikaliska framgången. Hans långa, bruna lockar ramade in ansiktet på ett sätt som gjorde tjejerna tokiga. Joe brukade betrakta dem när de flockades runt basisten. Men varje gång han bad Matt ta det lugnt, replikerade basisten med att Joe bara var avundsjuk för att han inte var lika populär. Joe visste inte vad han tyckte var värst, att Matt behandlade honom så nedsättande eller att han hade rätt. Han var inte särskilt snygg. Men det gjorde honom inte så mycket. Han behövde utrymme för att kunna andas och fick nästan panik när fansen slöt upp runt honom för att få autografer eller låta sig fotograferas med honom. Tommy och John verkade alltid oberörda av den stora uppståndelse de skapade och skrev alltid autografer med lätt hand och cigaretter hängande ur mungipan.

Fansen var inte längre lika intensiva och nöjde sig oftast med att växla några artiga ord, be om autograf och en snabb selfie. Ingen trängde sig längre tätt intill, grät eller svimmade. Även om Joe ibland kunde sakna känslan av äventyr och spänning som han haft som ung, var det skönt att livet på vägen blivit mer av en rutin än ett ständigt upptäckande. Ibland var det enformigt att kuska runt utan att träffa Maud och barnen, men han kunde inte leva utan det. Musiken var den enda drog han behövde. Han hade sedan länge lagt av med de olagliga substanserna. De gjorde honom dimmig och fick honom att tappa kontrollen. Han tyckte inte om att tappa kontrollen. Matt trivdes med det. Men det gjorde honom lynnig och ibland svår att handskas med. Det var inte alltid garanterat att Matt skulle dyka upp, i form för att prestera på den nivå alla förväntade sig av honom. Men det hade också blivit lite av hans gimmick. Folk tyckte om att peka på honom och konstatera att det gick att leva länge på blodkärl fyllda med alkohol och hasch, mycket längre än vetenskapen förutspådde. Joe brukade se på Matt som undantaget som bekräftar regeln, medan andra tog det som en förevändning att kunna leva ett mer utsvävande liv än vad som egentligen var bra för dem. Joe ville peppa fansen, inte bryta ner dem.

Skrivpuff, 9:e maj, 2017.

Ursäkt

Här står jag, framför dig, och ber dig om ursäkt.

Stefan såg på Paulina. Händerna kramade om tre rosor från blomsterbutiken i det lilla förortscentrat med de grå betongbyggnaderna från femtiotalet och den slitna kavajen fladdrade i vårvinden.

Paulina såg på honom med en kylig blick och strök en hårtest bakom örat. Det bruna håret var klippt i en kort page som gjort att Stefan inte genast känt igen henne när hon steg ut ur personalingången till matvarubutiken. Hon hade lagt på ett lager läppglans och ögonen var mörka av kajal. Ett tjockt lager brunkräm dolde hennes ljusa hy.

Jag är ledsen, Stefan, sa hon, men…

Men kan jag bara få förklara, protesterade han och tog tag i Paulinas arm. Jag menade det inte!

Paulina frigjorde sig och tog ett steg bakåt. Den långa kappan fladdrade runt hennes ben och remmen till handväskan hade glidit ner från axeln. Stefan såg hur hon knep åt om handväskan med armen samtidigt hon vände sig om och började gå mot tunnelbanan. Han stirrade efter henne en stund innan han sprang efter.

Du, du måste förlåta mig, sa han, jag ber dig…! Jag visste inte vad jag gjorde, men nu förstår jag. Det blev fel… Förlåt!

Paulina låtsades som om hon inte hörde och fortsatte att gå mot spärrarna till perrongen.

Ta de här i alla fall, sa han och sträckte fram handen med rosorna.

Paulina skakade på huvudet och tog sig genom spärrarna. Stefan såg henne skynda sig fram till tåget och försvinna iväg med det. Han såg ner på sina händer, den här gången strimmiga av blod från rosornas vassa taggar.