Skrivpuff, 29:e juni, 2018.

Allvarlig.

 

”Ingen kille tycker om allvarliga flickor. Skratta lite nu och var glad. Var lite nöjd för en gångs skull. Försök att hitta på nåt kul. Sitt inte där och läs eller häcka framför teven. Du vill väl inte vara en sån där soffpotatis? Vill du det? Jag förstår inte varför du är så svår jämt. Nu suckar du igen… det låter för hemskt när du gör det. Bjud till lite. Kan du inte försöka piffa till dig lite? Se ut som en flicka. Ha rena kläder. Kjol. Kammat hår. Göra nåt åt de där finnarna. Ta på nåt som luktar lite gott. Har du provat puder? Dina jeans ser ut som om du hittat dem på soptippen. Trasiga och lappade… och den där pösiga tröjan… det är precis som om du ville vara ensam i resten av livet. Det är onaturligt. Ingen vill vara en sån där ogift kvinna. En sån där nucka… usch. Jag ryser vid blotta tanken. Men som du håller på är det nog det vi får räkna med. Det är för sorgligt att tänka på… att du inte ska få man och barn… du kommer att slösa bort ditt liv. Varför säger du ingenting? Du bara sitter där och ser ut som om du sålt smöret men sen tappat pengarna. Som vanligt. Nej, lägg ifrån dig den där gamla tidningen. Hitta på nåt istället. Jag vet att vi befinner oss i sommarstugan och att det är långt till närmaste granne. Men det är väl inget hinder för att inte du ska kunna göra nåt annat än att sitta i en vrå och se sur ut. Du gör då ingen glad.”

”Jag vet, mormor. Jag är en sorglig filur. Men finns det inte plats för såna som oss också? Vad har du för problem med det egentligen? Ska du gifta dig med mig eller? Dessutom är du inte särskilt kul själv heller och trots det är du gift. Låt mig va nu och sluta oroa dig hela tiden. Jag får väl bli det där du sa då, om det ska va så. Nu vill jag läsa i den här skittidningen en stund, för här finns ju inte ett skit att göra och dessutom är här fullt med knott och mygg. Jävla skitställe. Det gör ju ingen glad.”

”Vilken ton du har! Ja, ja, jag går väl men kom inte och säg sen att jag inte försökte.”

”Nej, då, jag lovar. Du står med ryggen fri. Sluta klaga på mig nu. Jag är trött på det. Aldrig har du kommit med annat än gnäll. Jag orkar inte med det mer. Hör du det? Om allt går åt helvete så beror det på att jag aldrig fått nåt stöd för den jag är, inte för att jag inte var tillräckligt glad. Hur skulle jag ens kunna vara det? Vänta, svara inte på det där. Jag vill läsa.”

”Jag går väl, om du ska vara sån!”

Jag drog upp filten till nästippen och stirrade stint in i den knyckliga veckotidningen med sina bantningstips intill recept på kakor och efterrätter, virkbeskrivningar till bordsdukar med rosor och akantusblad, fotografier på trinda, leende barn och illustrerade kärleksnoveller. Kärlekspar som mist varandra och åratal senare återfunnit varandra på andra sidan jordklotet. Kvinnor som blivit kvitt reumatism, generande hårväxt och tvingats se sin älskade katt avlivas. Jag bläddrade snabbt förbi allt det där till veckans kriminaldrama. Män som mördade kvinnor. Kvinnor som mördade barn. Barn som försvann. Bankrånare som först lyckades med sin kupp för att senare åka fast på det mest häpnadsväckande sätt. Doktorer som förgiftade patienter. Charlataner som knep åt sig stora förmögenheter som de tvingades återlämna när lagens långa arm grep tag i dem. Jag skulle nog aldrig bli gift. Men det gjorde ingenting. Så länge jag hade en historia att försjunka i.

 

Advertisements

Skrivpuff, 24:e april, 2018.

Förpliktelse

 

 

”Vem köper vita brallor till en femåring?”, utbrast Evelina. ”Det är inte klokt. Vad vill människan? Att jag ska tvätta ihjäl mig?”

”Så farligt är det väl inte”, protesterade Agnes. ”Och det är ju så snyggt sommarfräscht med vitt!”

”Ja, men de håller sig ju inte vita… och tillsammans med alla andra barnkläder som jag alltid får underförstådda förmaningar om att stryka. Jag hatar att stryka. Jag gör det bara inte. Men så säger hon alltid att ’nu blir det mycket för mamma att stryka’. Som att det alltid är mitt jobb att ta hand om det där! Och alla gubbar till hyresvärdar som alltid måste påpeka om bristande städning på de mest konstiga ställen, som ovanför dörrposten, och så titta bara på mig. Trots att Jens också står där. Jag blir snart tokig!”

”Hon menar nog bara väl när hon säger så där”, sa Agnes. ”Hon är säkert mån om dig och vill inte att du ska tro att hon köper saker av elakhet. Gubbarna däremot… de sitter fast i sitt gamla patriarkat där kvinnor förväntas dubbelarbeta medan de själva mekar med bilen på fritiden eller tar en öl framför teven.”

”Men nån har väl uppfostrat dem till det.”, högg Evelina till. ”Såna som min svärmor. Kärringar som låter sina söner komma undan. Ja, jag vet, jag borde inte kalla henne för det men vad fa-an…. Hon verkar helt klart utgå från att hennes son inte är kapabel till att utföra hushållssysslor.”

”Hur tar han det?”

”Han blir arg och frustrerad”, svarade Evelina. ”Men han säger inte ifrån. Han gör mycket hemma, men jag måste hela tiden bossa runt och tala om vad som behövs göras och hur. Och då känner ju jag mig som den där kärringjäveln…”

”Har du sagt det här till honom?”

”Ja, och då verkar ju allt frid och fröjd. Men sen när hans morsa kommer så blir han som en liten kattunge som spinner runt hennes ben. Då får jag lust att vråla att han ska växa upp nån gång. Att de ska fatta att de är vuxna nu båda två. Men jag biter mig i läppen varenda gång.”

”Varför då?”

”För att hon kommer ställa till med en scen annars. Säga att jag är elak och missförstår henne med flit. Att hon har rättigheter som jag måste tillgodose.”

”Har hon inga mot dig då?”

”Det verkar inte så. Men det får räcka nu. Jag tänker inte låtsas vara nån fin flicka längre, för jag är inte det. Jag är inte som de, som hon, och det var väl därför Jonas blev kär i mig den där gången på högskolan. Jag är mer rakt på sak, gör inga krumbukter för nån jävla urgammal tradition kräver det eller sliter sönder mig för att upprätthålla nån slags fasad av perfekthet. Vad gör det om kläderna har lite skrynklor eller nån fläck här och var? Hör inte det till livet? Och om barnen inte får smutsa ner sig för att kläder ska vara vita och släta, vad blir det då kvar av barndomen? Om knäppta händer i ett rent helvete är vad som krävs för den där goda uppfostran som hon ständigt tjatar om, då vill inte jag att mina barn ska ha den. Skit samma om de inte kommer att kunna föra sig i nån ruttet tråkig salong. De ska leka, få skrubbsår och skit under naglarna.”

”Men vad tusan, låt då de där vita brallorna bli grå i ett slags statement. Låt honom ha dem på sig tills det inte längre finns en tillstymmelse till vitt kvar. Sen åker ni hem till henne och visar upp dem utan att säga nåt även om hon kommenterar det. Vive l’enfance!”

”Ja, länge leve barndomens skitiga kläder!”