Till salu, 22 oktober, 2015.

hon vägde smyckena i handen. Billigt krafs ändå kunde hon inte förmå sig själv att klippa sönder dem. Istället hängde hon dem runt halsen, speglade sig i den skumma hallen, förförd av de glimmande detaljerna. Kunde hon verkligen göra dem bättre genom slakt? Hon hade inte längre hjärta till det. Hur kom det sig att folk slängde såna här saker? Fast de hade ju inte slängts, förstås. Någon hade tröttnat men tänkt att andra kanske skulle få glädje av dem och skänkt dem till välgörenhet. Där hade de fått hänga på krokar, intrasslade i varandra, till salu för en spottstyver. Svårt att urskilja den bättre kvalitet från sämre. Kanske hade organisationen redan gjort en nitisk urskiljning. Förmodligen ingen större chans att göra något fynd. Men det gjorde inget. Det skira glaset, pärlorna och lackade träet gjorde henne upprymd. Det fanns egentligen bara ett problem, hon måste fortfarande hitta material till sina egna smycken. Det var uteslutet att hon skulle klara av att använda de här. Inte nu. Kanske senare, men definitivt inte just nu. Först skulle hon använda dem. Långsamt låta dem smälta in i hennes egen personlighet, känna sig för vad de var ämnade till. Sen, sen skulle hon få se.

Advertisements