Skrivpuff, 28:e november, 2017.

Såg inget.

Tystnade sänkte sig över rummet och blickarna vändes mot Ronny. Han harklade sig, brände av ett leende och skämtade om att de flesta andra där borde känna igen honom, men säkert inte gjorde det. Att han börjat sin bana på Lilla Aktuellt, men att det var långt före deras tid och att han sedan gått vidare till andra nyhetsgigg men nu tänkt sadla om, bli något vettigt, något normalt och accepterat. De andra stirrade på honom. Ronny slog ut med händerna och skrattade nervöst till tonerna av suckar och prassel.

”Ja”, harklade Margitta fram efter en stunds tystnad. ”Då får jag tacka för alla… inspirerande och intressanta presentationer och så sätter vi igång! Tova, så hette du va? Skulle du kunna vara snäll att börja posera här framme en liten stund medans ni andra tecknar av henne?”

 

Ronny vek undan framsidan på blocket och såg upp mot flickan i randig tröja som han anade var från H&M:s allra billigaste vrå. Säkert ett statement, tänkte han och började följa hennes konturer med blicken och lät pennan möta pappret.

”Här gäller det att hålla tungan rätt i mun…!”, viskade han till sin bordsgranne som bara suckade till svar. Ronny såg hennes linjer bilda en tunn gestalt med utdragna, överdrivna proportioner och viskade att hon nog skulle tänka lite mer på hur Tova faktiskt såg ut. Tjejen blängde upp på honom under lugg och ett par ljust blå ögon som inte såg ut att höra ihop med det svarta håret mötte Ronnys egna gröna.

 

”Du, du kanske skulle tänka på vilket intryck du vill göra på betraktaren…?”

 

Ronny ryckte till och vände sig mot Margitta som såg ner på honom. Hennes glasögon reflekterade ljuset från lysrören i taket och han såg inget av hennes ögon men kände sig ändå granskad, nästan bortgjord. De svarta linjerna på pappret grötade ihop sig och Ronny fick lust att lägga en hand över hela motivet för att hon inte skulle se det och döma ut honom. Han hörde sig själv förklara att han var ringrostig, inte tecknat sedan tonåren och knappt då men att han snart skulle vara på banan igen men insåg att hon redan var framme vid en annan deltagare och där hummade gillande åt det hon såg.

Skrivpuff, 27:e november, 2017.

Orättvis.

 

”Då ska jag bara bocka av er. Eh… Alina?”, sa den blonda kvinnan med runda glasögon som hette Margitta och såg ut över bänkraderna med elever som tummade på ritblock, pennor eller sudd. Ronny såg ner på sitt block. Ett ritblock med en stor apelsin på framsidan som verkade försöka befria sig från den klo av gröna blad som höll den på plats. Tjocka, limmade blad med matt finish. Ronny sneglade på bordsgrannen. En späd hand med bitna naglar vilade på ett mycket större block än hans eget. Hahnemüller, stod det på omslaget under plastfilmen som flickan ännu inte hade tagit bort. Pärmarna var svarta under den vita och gula etiketten. Arken inbundna och inte limmade som i Ronnys. Han hade rusat in på Clas Ohlson i sista minuten, slitit åt sig block, penna och sudd och växlat några fraser med killen i kassan. Ronny hade känt sig nöjd när han skyndade vidare mot kurslokalen som låg ett par kvarter bort från huvudgatan med de strosande eller stressade människorna, sorlet och dofterna från kinarestaurangens middagsbuffé.

Han hade sett kursen av en slump. Reklambladet med de olika kurserna hade petats in i postlådan i ytterdörren och på vägen ner mot golvet slagit upp sidan med modellteckning. Ronny var säker på att det var ett tecken, fångade upp bladet och slog in numret på mobilen. En kvinna med släpig röst hade svarat. Suckande tog hon emot hans bokning och frågade vilket namn hon skulle skriva in på eleven.  När Ronny svarade att det var för honom själv, blev det tyst en stund innan kvinnan började tala igen. Han misstänkte att hon var vikarie, en oengagerad, säkert bakfull, vikarie som borde syssla med något annat än kundkontakt.

 

Väl på plats insåg Ronny att han var äldst. Det kom inte som någon överraskning, men att de andra deltagarna såg ut att inte ens ha slutat grundskolan var desto mer förvånande och han insåg att han inte skulle kunna knyta några nya kontakter. Medea hade varnat honom för att försöka sig på en ny karriär, sagt att han inte hade några kontakter och att det var svårt redan för en ung person att slå sig in i klädbranschen. Ronny hade tyckt att hon var onödigt hård och att hennes kritik enbart berodde på att hon kände sig spolad av honom. Hennes eget kontrakt med teve-bolaget tillät inte att hon sa upp sig innan hennes projekt var slut, eller åtminstone kom med god marginal. Men Ronny hade sagt att det inte var synd om henne bara för att han slutade och att hans kontrakt tillät honom att gå med bara ett par månaders varsel.

”Ronny, skulle du vilja presentera dig lite också”, frågade Margitta och såg på honom. ”Nu är det nog bara du kvar…!”

Utesluta

 

”Då ska jag bara tacka för mig och önska en fortsatt god kväll…!”, sa Ronny och samlade ihop papperen i en hög framför sig med en tillgjord min av viktighet. Egentligen hade de där papperen ingen funktion utöver den rent estetiska. Det skulle se ut om han hade alla nyheter i huvudet och enbart slängde ett öga då och då på ett översiktligt manus med ledande nyckelord. Men egentligen läste han allt han sa på en skärm framför sig som aldrig syntes i kameran som kablade ut honom till de nyhetstörstande tittarna. Han pressade fram ett leende och inledde ett småprat med meteorologen om hur lite snö alltid lyckades lamslå den stora stadens infrastruktur. Ronny visste mycket väl att det var svårare att hantera nederbörd i samhällen med mycket folk, bilar och ett oöverskådligt nätverk av bil-, gång- och cykelvägar, samtidigt som det dumsnålats in på samhällsresurser och underhåll. Ronny var glad att hans sarkastiska skratt inte gick igenom rutan till befolkningen. Det enda de såg var att han så glad ut. Antagligen drog de slutsatsen att han var lättad över att dagens nyhetsrapportering var över. Men han trivdes med sitt jobb. Därför var det minst sagt förvånande att han en kort stund senare kom på sig själv med att kliva fram till producenten och be om en avskedsansökan.

Producenten såg frågande på Ronny och var ovillig att gå honom till mötes, sa att det inte var uteslutet att det skulle börja spekuleras i orsakerna till avgången och att det därför kunde bli svårt att gå vidare. Ronny skrattade till och sa att han aldrig tidigare brytt sig om vad folk tyckte eller tänkte och att han sannerligen inte tänkte börja göra det nu. Att det var hög tid att han började leva efter sin inre kompass och att den inre kompassen pekade mot kläddesign.

”Men du kan väl inget om kläder?!”, protesterade Medea. ”Det enda du kan är ju nyheter! Jag förstår inte alls hur du tänker. Du menar alltså att du ska lämna allt det här – alla oss – för att börja sy kläder...!? Men du är ju inte ens… gay!!”

Ronny förklarade att det just var själva problemet. Att jobbet som nyhetsankare hindrat honom från att följa sin dröm och att det först på senare tid gått upp för honom att detta inte var det han gjorde just nu och att han aldrig skulle förlåta sig själv om han inte bytte spår.

”Förresten visste jag inte att du var så jävla fördomsfull…!”, sa han och lämnade den gapande producenten bakom sig.

Skrivpuff, 23:e november, 2017.

Bestämt

 

Fan vad jag hatar när det svider i halsen, klagade Irina. Det smyger sig på utan att jag fattar att jag börjar bli sjuk och så tror jag alltid att jag är deprimerad igen. Allting blir liksom meningslöst och jag pallar ingenting…

Sofia såg på henne och en rynka började avteckna sig mellan ögonen, men hon sa inget.

Jag är nog sämst i hela världen, fortsatte Irina. Det finns ingen som har så bra förutsättningar som jag, men som ändå aldrig lyckas åstadkomma någonting. Ingenting vettigt i alla fall…

Hade inte du bestämt att du skulle börja på den där konstskolan…?

Irina såg på sin väninna och suckade samtidigt som hon ryckte lätt på axlarna och sjönk ner över fikabordet. Håret föll fram och dolde hennes ansikte när hon lät pannan vila mot handryggarna. Sofia la försiktigt en hand på hennes axel.

Jo, men är det verkligen det jag vill, mumlade Irina. Pappa sa att han skulle betala avgiften eftersom det var bättre att jag gick där än att jag inte gjorde någonting alls. Och det är förstås sant… men vad vill jag? Jag menar, jag själv? På riktigt, liksom? Är det mina drömmar som uppfylls eller bara… ett simpelt tidsfördriv…? Är mitt liv en enda lång väntan på Godot, eller?

Godot? Nää…Jag förstår att det känns så…, sa Sofia och klappade försiktigt Irinas axel. Men du har ju en chans att gå där och samtidigt fundera över vad du vill göra med ditt liv. Jag önskar att jag hade en sån pappa, som kunde ställa upp och som brydde sig…

Bryr sig?, suckade Irina. Han bryr sig inte om mig, inte på riktigt i alla fall. Han bryr sig bara om hur det ser ut utåt. Han vill inte att andra ska tro att hans dotter bara driver omkring utan mål. Tro att hon är hopplös och så… fast det stämmer ju. Jag är ju hopplös.

Nej, du är inte hopplös, protesterade Sofia. Du är bara lite förkyld, det sa du ju själv! Det är okej att tycka synd om sig själv ibland, jag tror att det är bra, faktiskt… man utvärderar livet och funderar på vilken väg man ska ta, och så…

Irina såg upp på Sofia. De ljust grå ögonen studerade munnen som orden strömmade ut från innan hon höjde handen för att stoppa flödet.

Tack, det räcker, sa Irina. Jag fattar, du tycker också att jag är bortskämd och att jag borde ta tag i mig själv, se de möjligheter jag har och att det bara är att bestämma sig för en väg.  Tack, men det hjälper inte. Jag kanske måste dimpa ner i den där bottenlösa avgrunden för att kunna det? Jag vet faktiskt inte… vad fan ska jag göra…? Allt är så jävla svårt när kroppen känns som en enda stor… tårkanal…!

Det blev tyst vid det lilla runda cafébordet. Sofia petade på en halväten kanelbulle innan hon fångade upp en vit pappersservett som hon knycklade till en boll i handen. Irinas huvud hade sjunkit ner igen.

Vet du, sa Sofia efter en stund. Om det inte känns bättre om ett par dagar eller så, så boka in en tid på vårdcentralen. Jag följer med dig dit om du vill. Om det skulle kännas bra eller så…

Mmmm… kanske det…, mumlade Irina mot bordsytan så att en ljust grå imma bildades, krympte ihop och försvann.

Skrivpuff, 22:a november, 2017.

Mannen står på förstubron rakt under istapparna. Jag vevar med armarna för att fånga hans uppmärksamhet men han tar ingen notis om mig så jag ropar att han ska flytta sig.

Är du döv eller, skriker jag när inget händer och börjar gå med raska steg mot huset och den mörkt klädda gestalten. Hallå! Hör du mig inte!?

Jag sträcker fram handen för att lägga den på mannens axel när jag ser hur en av de stora tapparna släpper taget. Istället för att ge honom en vänskaplig klapp grabbar jag tag i mannen och drar honom åt sidan så hårt att vi båda faller ner i en hög på bron.

Vad håller du på med!?

Mannen puttar mig åt sidan innan han plockade ur ett par vita lurar ur öronen och stirrar frågande på mig. Jag pekar upp mot istapparna ovanför hans huvud och frågar om han inte såg de sylvassa missiler som skulle kunna dimpa ner vilken sekund som helst, vilket en av de dessutom gjorde. Jag pekar på en hög av isbitar intill oss. Han ber om ursäkt och suckar innan han förklarar att han alltid glömmer bort att tänka på sånt där… att han bor i Kalifornien numer och att det sällan kommer snö där.

Det förklarar dina skor, säger jag och nickar mot ett par låga skinnskor med tunn sula. Jag är förvånad att du ens lyckades ta dig upp till huset i de där…!

Mannen skrattar till och säger att han bara var på tillfälligt besök i Sverige, årstiden var illa vald – orutinerat – och att han tänkt passa på att hälsa på en gammal kompis. En flickvän som han haft innan han flyttat men lägger till att hon inte verkar vara hemma. Jag ser att han rodnar lite och tänker att det passar honom. Visserligen har han grovt utmejslade drag men den där rodnaden ger intryck av en känslighet som slätade över det grovt huggna. Säkert modell, tänker jag, eller skådis. Precis som alla andra over there. Men jag frågar inte. Det är inte något jag har med att göra.

Tack för att du slängde omkull mig, säger han och sträcker fram en hand som nyss varit istucken i ett par vita lovikkavantar. Det hade inte varit så kul att få den där i huvudet, och jag är ju rätt förtjust i mitt huvud…

Han håller fast min hand i ett stadigt varmt grepp och jag ser att hans ögon är dovt gröna. Jag skrattar och kommenterar att det är en konstig kombination med tjocka tumvantar, skotermössa och dansskor, att han ska vara rädd om tårna. Han stampar med fötterna, säger att det nog redan är kallbrand på gång och att han ska bege sig tillbaka. Jag ser honom slira ner för backen på den blankslitna snön ända tills han försvinner runt bakom kröken.

Skrivpuff, 21:a november, 2017.

Bunden.

 

Du kan inte ta mig…! Du kan inte ta mig..!

Gösta såg ut över lekplatsen från parkbänken vid gångstigen intill. Meterhöga människor rusade runt med fladdrande jackor och guppande toppluvor. Det var länge sedan han själv varit en av de där vuxna som sprang efter skrattande barn som lekte tafatt.  Ett barn i femårsåldern som satt ensam på en gunga med tåspetsarna i marken och långsamt snurrade fram och tillbaka fångade Göstas blick. Varför var det ingen som brydde sig om att han satt där alldeles ensam? Hörde han till dagisgruppen som lekte på fotbollsplanen? Gösta såg tittade på sitt armbandsur. Klockan var bara lite över tio. Han skulle kunna sitta kvar ett tag och hålla ett öga på pojken med de alltför tunna gymnastikskorna innan det var dags att gå hem och värma på lunchen. Promenaden kunde vänta. Han hade ändå gått så pass långt dagen innan att skorna slitit upp ett litet skavsår på ena hälen. Gunbritt på sjukgymnastiken skulle säkert inte ha något emot om han hoppade över en dag för att slippa förvärra det. Sen skulle han hämta hem Eivor från dagverksamheten. Det var skönt att slippa ta det där ansvaret för henne hela dygnet men lägenheten ekade tom och dagarna när hon var borta. Det var en vanesak, hade de sagt på hemmet som avlastade honom. Han skulle få ge det några dagar, försöka skämma bort sig med att göra sådant som han inte kunnat den senaste tiden nu när han inte längre var så bunden men han hade ingen lust.Han hade inte lust att gå på kondis ensam, se en teaterföreställning som verkade rikta sig till de som var hälften så gamla som han själv och en bingolokal ville han inte se på närmare än en kilometers avstånd. Det enda han kunde göra med gott samvete var att göra de rörelser som Gunbritt gett honom och så promenaderna. Det skulle stävja artrosen, hade hon sagt. Motionen fick honom att må bättre men det kändes samtidigt bortkastat. Eivor kände inte igen honom längre. Maria hade vägrat släppa tanken på att hon skulle kunna bli återställd och letat runt efter information om demens, motion och kost. Det var viktigt att mamma började motionera, hade hon sagt. Helst på gym, med handlar och motionscyklar. Och att hon åt medelhavskost. Gösta hade frågat vad det innebar men inte fått något tydligt svar. Mycket fisk, var det enda han mindes. Nog kunde han laga torsk men Eivor hade aldrig riktigt tyckt om fisk. För mycket ben, hade hon klagat och tillagat något av kött istället. På sjuttiotalet hade det inte blivit så mycket grönsaker. Lite kokta ärtor och morot, kanske. Gösta mindes inte så noga. Det enda han kunde tänka på var vännernas bolmande var helst de stod eller satt. Han var glad att det blivit ändring på det där. Det hade aldrig luktat gott och de envisa gulbruna fläckarna i taket gick inte bort utan att målas över.

Gösta såg upp mot pojken på gungan igen. Däcket där han hade suttit var tom och gungade sakta i vinden. Dagisgruppen satt i en ring på fotbollsplanen och åt på varsin bit frukt. Pojken syntes inte till någonstans. Gösta reste sig upp. Han skulle hinna en kort promenad innan det var dags att gå hem och värma maten i mikron.

Skrivpuff, 17:e november, 2017.

Flera gånger.

 

Men alltså, jag tycker att du kan läsa den där igen, om du vill, sa Kelly och tuggade på ett äpple. Varför skulle man inte kunna läsa om böcker som man gillar? Det spelar väl ingen roll om det är askungesagan eller nåt av… inte vet jag… Yeats… Du ska väl göra som du vill!

Majsan såg tveksamt på henne. Handen som höll i boken låg slappt över ett jeansklätt knä och hon ryckte försiktigt på axlarna medan Kelly deklarerade att hon brukade läsa Chris Kraus I love Dick på bussen utan att bry sig, att ingen annan hade att göra med vad hon gjorde eller inte gjorde. Att hon ibland brukat råda människor som kom fram till henne och påpekade något med hennes kläder, smink eller lektyr att söka hjälp hos psykolog för sina obearbetade trauman. Att hon inte kunde ta ansvar för deras mentala välbefinnande hur mycket hon än skulle vilja hjälpa dem.

Vem tror du egentligen bryr sig om vad du läser, frågade Kelly Majsan och prickade papperskorgen i korridoren med äppelskrutten. Jag menar, på allvar…! Ingen. Kanske i ögonblicket, men sen går de förbi dig och då har de redan hittat nåt annat att lägga uppmärksamheten på. Dessutom har de ju inte koll på om det är första gången du läser den eller inte, eller hur? Och du kanske läser den för en kurs, eller nåt, vad vet jag. Eller snarare vad vet de om det?

Jag men jag fattar inte varför jag aldrig fattar den här boken, sa Majsan och slog med den mot knäet. Den har varit med i hur många kurser som helst och jag har läst den vareviga gång och ändå måste jag läsa om den igen på nytt. Hur svårt kan det vara att begripa vad diskurs betyder!? Och snart har jag samma lärare i en kurs som jag redan haft en gång och vad väljer han att utgå ifrån om inte den här jävla boken…! Den är inte ens tjock, utan tunn som en broschyr nästan och ändå klarar jag inte att ta mig igenom den. Jag tycker att jag förstår när jag läser den, men när jag sen ska sammanfatta så glider allt det där undan och jag sitter där med nåt som verkar så löjligt enkelt att det kan bara inte vara rätt. Om jag lämnar in det kommer läraren att skratta och undra om jag ens har varit på föreläsningarna…

Men du, det kanske inte är svårare än så, heller… ibland låter det stort när katter skiter… testa att lämna in din text även om den känns sämst. Man vet ju aldrig… och då får du ju respons på det och kanske lättare förstår vad Foucault är ute efter sen…

Kelly reste sig från sin stol, sjönk ner på bänken bredvid Majsan och lade en arm om henne.

Dessutom har du ju alltid mig att komma och gråta hos ifall det skulle skita sig, sa Kelly. Vi kan gå på tentapuben sen och beklaga oss över världens orättvisa. Här, ta en bit choklad så länge så går vi tillbaka in i salen igen…!

 

skrivpuff, 16:e november, 2017.

Varit

Jag såg ner på mina fötter. Blodiga blåsor som spruckit under de vita tubsockorna och spridit ut öar av mörkröda, våta fläckar. Det lilltånageln skavde in i den andra tåns hud som för att påminna om att den var liten, men alls inte ofarlig. Utan lilltån, hade någon sagt, skulle vi tappa balansen. Vad skulle hända om vi blev av med stortån då, hade jag frågat med min barnsliga nyfikenhet men sen glömt bort svaret eller om jag inte fick något svar. Det där var länge sedan nu och jag hade många gånger trots det önskat livet ur den där lilltån vars nagel aldrig riktigt gick att tämja tillräckligt för att jag skulle kunna gå längre sträckor utan att den rev hål i tån intill. Jag linkade in från hallen till badrummet och ansträngde mig för att sätta ner så lite som möjligt av fötterna i golvet men skavsåren på hälarna gjorde det svårt.

Jag damp ner på toalettstolen och drog av strumporna. Fötterna såg ut som en krigszon. Blod blandat med fibrer från tubsockorna, vätskande blåsor som till viss del var fyllda med blod. Hade det inte varit för de där kängorna som mamma tvingade på mig, tänkte jag, så hade det här aldrig hänt! Fast jag visste att det också hade att göra med det där taekwondo-passet som Johan hade fått med mig på. Barfotaträning på plastmatta med ovana fötter och en person ivrig att imponera var den dålig kombination. Inte hade det blivit bättre av att det hade varit slutmarschen i högstadiet dagen efter. Mamma hade påstått att kängorna var gjorda för vandrare och att det skulle kännas som att gå den där milen på bomull i dem. Gråa skor med tjocka, spårade sulor. Lite för stora. Men det skulle ordna sig med ett par tubsockor i, hade hon sagt, så kunde jag ha dem att växa i sen och att basketkängorna skulle förstöra mina fötter och knän. Som om inte de här hade förstört mina fötter! Alla andra hade skuttat fram i vita, nätta gympadojor. Själv lufsade jag fram i skor som tycktes mer avsedda för Kebnekajse än den lilla stadens asfalterade gator. Hon skulle få höra, tänkte jag och slängde fötterna över badkarskanten och tog tag i duschmunstycket. Det sved när vattnet sköljde över huden. Jag skulle aldrig mer ta på mig de där skorna.

Skrivpuff, 15:e november, 2017.

Konditoriet

 

Du, de där prinsesstårtbitarna får det att vattnas i munnen på mig, sa Irene och drog i Åkes arm. Kom, vi går in!

 

Åke protesterade och sa att hon skulle tänka på midjemåttet, att doktorn sagt att det inte var bra för henne med sötsaker och att han var orolig för hennes blodtryck. Men Irene såg på honom med vädjande ögon och fortsatte att dra i hans arm. Det pinglade till i en klocka när dörren slog igen bakom dem. Den varma ångan från nybryggt kaffe och kanelbullar slog emot dem och båda drog instinktivt ett djupt andetag. En kvinna med håret uppsatt i en stram svinrygg dök upp bakom disken och såg på dem med en skarp blick som tycktes döma ut Irene och hon mindes hur fulla män kastat glåpord efter dem när de sena kvällar vandrat hem genom staden. Helan och halvan, hade de kastat ur sig och gapskrattat.

Jag vill ha en slät kopp kaffe och en finsk pinne, sa hon lågt till Åke som redan stod med en brun träbricka i händerna.

Men jag trodde att du ville ha en bakelse och en kaffe latte, svarade Åke och såg förvånad ut. Var det inte därför du ville in här…?

Irene tvekade innan hon svarade att hon ångrat sig och nu bara ville ha kaffe och en liten kaka. Att den överväldigande doften inne på konditoriet hade fått henne att ändra sig. Hon hade blivit mätt enbart genom att andas, sa hon och plockade en vit kaffekopp från stapeln framför disken innan hon lade till att läkaren hade rätt, hon borde verkligen sluta äta socker.

Men du äter ju egentligen sällan sötsaker, protesterade Åke. Jag vet inte varför jag sa så där därute. Förlåt… det var inte meningen att göra dig ledsen…

Han ställde ifrån sig brickan på disken och lade armen om Irene.

Vad får det lov att vara, frågade kvinnan bakom disken med barks röst och stirrade på dem.

Ingenting, svarade Åke och förde försiktigt med sig Irene ut ur lokalen. Dörren pinglade till bakom dem och Irene drog ett lättat andetag.

Vet du vad, sa Åke och strök bort en hårslinga ur hennes ansikte. Det finns ett annat fik lite längre ner på gatan här. Vi går dit istället och där köper jag dig en bakelse och en kaffelatte, för det är det du vill ha. Vi kan fira att den första snön föll igår, så blir det ett lite speciellt tillfälle också. Vi borde fira lite oftare!

Tätt intill varandra försvann de in i folkmassan på gågatan.

Skrivpuff, 14:e november, 2017.

yngsta.

Om du aldrig fötts.

 

Tänk om du aldrig hade fötts, sa jag. Det var nog inte meningen att du skulle bli till, det bara blev så. Oplanerat, liksom. Precis som vi andra tre. Fast du är ju mycket yngre. Du tror att du är speciell, men det är du inte.

 

Sofie stirrade på mig en mun som gapade som på ett får. Jag lutade mig mot diskbänken och slängde nonchalant en klementinkärna i vasken och gnuggade pekfinger och tumme mot varandra för att få de små dropparna fruktsaft att torka snabbare.

De ville ha dig lika lite som oss andra. Tro inget annat, sa jag mellan tuggorna. Det hade varit enklare för alla om du inte funnits, faktiskt. Jag hade till exempel sluppit ta hand om en bebis när jag egentligen skulle påbörja mitt eget liv. Det fanns ju ingen annan lösning när köerna till dagis var knökfulla och vad spelade det för roll att jag kom in på grundkursen i juridik? Det var bara att bita ihop och byta blöjor istället. Trots att du inte ens var min fick jag ta ansvaret för dig medan mamma och pappa åkte till sina jobb. Men jag tycker om dig, det gör jag. Tro inget annat!

Jag blängde ut på det snötäckta landskapet utanför köksfönstret. En domherre sprätte runt frön på fågelbordet av trä som stått mitt i trädgården så länge jag kunde minnas. Det gula huset mitt på det var en miniatyr av den vita trävillan som byggts under 1930-talets iver att få landets medborgare att lämna de trångbodda städerna för att få frisk luft, solljus och ägna fritiden åt rekreerande självhushållning av grönsaker och frukt. Den lilla trälådan till bostad hade sedan länge målats om från gul till vit men ingen hade brytt sig om att göra något åt fasaden på fågelbordets hus. Fåglarna brydde sig ändå inte om att färgen flagade och att fukten angrepp träet hårt.

Om du inte hade fötts, sa jag, hade jag varit jurist nu. Men det där är ju inte ditt fel, så ha inte dåligt samvete över det. Jag skulle så klart inte önska bort dig för allt i världen. Men kanske kan du tänka på det lite ibland? Du kanske kan försöka förstå vad jag har offrat för din skull när du tycker att du förfördelas och ser att jag får någonting, för en gång skull, som du inte får? Måste du vara så avundsjuk att du springer till mamma och pappa, gråter och gör dig till? Jag vet att du är yngst och så men kan du inte växa upp nån gång?

Va, sa du nåt?

Sofie drog ut ett par trådlösa små hörlurar ur öronen, snappade åt sig modemagasinet som legat öppen på bordet framför henne och reste sig från köksstolen. Med gapande mun såg jag henne lämna mig ensam och gå iväg bort mot sitt rum.