Skrivpuff, 27:e februari, 2017.

Förbrukad

Där låg hon som en förbrukad pappersservett och vred sig lojt på golvet, omgiven av cigarettfimpar och tomflaskor. Vad gjorde hon egentligen här, undrade hon och stönade när blicken mötte en ljusstrimma som smet in från en glipa i en trasig persienn. Vad hade hon gjort i går som fått henne att hamna här, på en strimmig gammal madrass på ett cementgolv? Vad var det här ens för ställe, tänkte hon och försökte se sig om i lokalen. Det starka ljuset från solen hade förblindat henne och hon kunde inte urskilja något av lokalen på grund av den stora svarta fläck som bländningen åstadkommit för hennes syn.

Hon mindes inte vilka hon träffat igår. Munnen var torr som ett sandpapper och det gjorde ont när hon svalde. Det sista hon kom ihåg var att hon kommit hem från jobbet, gjort sig i ordning för att träffa några bekanta och gått till bussen. Sen var det stopp. Hade hon betett sig skamligt igen, tänkte hon och kände hur kroppen drog ihop sig. Det var inte oväntat, hon hade aldrig klarat att hålla sig på rätt sida om moralen. Det hade hon fått veta ända sedan hon var liten och råkat bli påkommen med att leka doktor med grannkillen. Hon kände efter mellan benen. Var det blött? Nej, det verkade inte så. Hon pustade ut. Åtminstone hade hon inte legat med någon inte den här gången.

Varför hade hon supit sig full? Var det verkligen det som hade hänt? Hon hade läst om drogade kvinnor som blivit lurade att dricka drinkar som spetsats med narkotiska preparat. Nu hade detta kanske hänt henne. Hon visste inte om hon skulle känna sig lättad eller bedrövad. Dessa galningar, tänkte hon och rullade över på sidan, hur orkar de leva med sig själva? Hon tryckte ner handflatan mot skumgummimadrassen i ett försök att trycka sig upp. Kroppen var tung som en död gammal ko, hon skulle omöjligt kunna häva sig upp. Det skrämde henne att hon inte kunde röra sig och hon mindes barndomens snurrlekar där de alla hade kastat sig skrattande och yra mot marken och känt jordens snurrningar. Hon hade alltid tyckt att det var som om hon drogs ner, bakåt, som om hon var en magnet och jorden magnetisk. Nu var det likadant. Fast den här gången kunde hon inte veta om hon någonsin skulle kunna slita sig loss från jordens dragningskraft och ta sig ut i livet igen.

Skrivpuff, 24:e februari, 2017.

Vilseleda

 

Menar du att du är en sån där som luras, sa han och kröp närmare Lisen, en sån där som retas lite men sen vänder på klacken? Spelar fin och svårflirtad? Jag vet ju att du vill..!

Lisen tryckte sina händer mot hans bröst och försökte fösa bort honom. Hans andedräkt stank av kaffe och whisky och fick Lisen att rynka på näsan och vrida bort huvudet.

Ajajaj… du ska inte hålla på så här, förstår du, sa han och Lisen kände hur hans grepp om henne hårdnade. Inte ska du trilskas så här, när Olle vill känna lite bara…!

Hans händer gled runt över Lisens kropp och hon svalde hårt. Kroppen var spänd som en fiolsträng och hon hade svårt att se tydligt. Varför hade hon låtit honom bjuda på drinkar och sedan suttit och skrattat åt hans lama skämt? Innerst inne hade hon ju vetat att det inte var bra. Alla hade varnat för det. Men hon hade inte lyssnat, skrattat och sagt att alla är olika. Att man inte kan döma på förhand. Alla är oskyldiga tills…

Men här stod hon nu och var arg på sig själv. Varför hade hon inte lyssnat? Hon var så himla naiv! Hon körde in naglarna i hans armar och tryckte till. Han skrek till, kallade henne hora och svor. Greppet om henne hårdnade ytterligare. Lisen kände paniken stiga inom sig. Var det nu det skulle ske? Var det hennes tur nu?

Som om hon betraktade sig själv utifrån såg hon hur hon la händerna på mannens axlar och tryckte till samtidigt som ett knä stötte till hårt mot hans skrev. Hon hörde honom stöna och svära åt henne när hon flydde därifrån, rädd att han skulle grabba tag i hennes ben och fälla henne. Lisen sprang flera kvarter innan hon vågade stanna och andas i skydd av en mörk port. Hjärtat galopperade bröstet och det susade i öronen. Det smakade blod i munnen och hon spottade. En kraftig känsla av paralysering sköljde över henne. Musklerna spjärnade emot, hon fick svårt att andas och blev yr. Om han hittade henne nu, tänkte hon, skulle det var kört.

Skrivpuff, 23:e februari, 2017.

Principer

Om nåt ska bli gjort måste det göras före frukost, sa Marianne till Gunvor. Det har jag alltid levt efter.

Ja, jag håller då med, svarade väninnan och tog en klunk kaffe. Annars blir inget gjort.

Det första jag gör är att gå upp och skrubba rent i köket. Stryker jag lite innan det är dags att gå ut med hunden. Hon får sitta i hundgården sen, naturligtvis, för jag behöver sy lite på en klänning som jag ska ha till semestern sen.

Ja, så gör jag också! Först städa, stryka och sen ut med vovven. Det går inte annars.

Ja, sen är det ju dags att göra sig själv i ordning en aning innan jag dammsuger igenom rummen och dammar.

Ja, det är samma visa vareviga dag!

Ibland försöker jag hinna med att baka lite också, sa Marianne. Sätta degen och låta den jäsa medan jag gör allt det där andra. Bullarna får stå och jäsa på plåten medan jag lägger håret.

Det är det bästa, sa Gunvor, och det enda sättet!

Annars blir det aldrig något av med nånting.

Nej, så sant, så sant.

Sen blir det väl frukost framåt åtta-nio-tiden. Lite sent, beklagade sig Marianne, men vad ska man göra…?

Så du har varit uppe och slitit sedan fem i morse, då?

Åh nej, inte idag, inte!

Nej, det går ju inte att hålla på så varje dag inte!

Nej, uh, nej! Idag gick jag upp vid fyra, för jag skulle baka lite bröd också. Annars hinns det inte med…!

Nej, det förstås…

Skrivpuff, 22:a februari, 2017.

Svara

Kate klickade motvilligt på den gröna luren. Så fort mobilen börjat vibrera förstod hon att något var fel. Det ringde aldrig någon till henne vid den här tidpunkten på dagen och hon insåg att det var dåliga nyheter. Okänt nummer kunde betyda vad som helst. Polisen… sjukhuset…

Hallå, sa hon och hörde hur hes rösten lät, som om hon gråtit i flera timmar.

Hallå, upprepade hon när ingen svarade i andra änden. Hallå, är det någon där?

Det skrapade i luren och klickade till innan sorlet av röster i bakgrunden nådde henne. Det ploppade till och ett jubel utbröt. Någon tycktes öppna en champagneflaska.

Hallå, ropade hon i ett försök att nå ut i bruset i det okända rummet på andra sidan tråden.

Ja, hejsan, jag heter Robert och jag ringer från Huvudstadsbredbandet, svarade en röst glättigt. Vi firar att antalet kunder ökat den senaste tiden och nu erbjuder vi dig att hänga med på vårt fina specialerbjudande. Vad har du för internetleverantör nu?

Va, sa Kate, internet?

Ja, du är väl redo för en prissänkning, fortsatte rösten i luren. Vi kan sänka dina kommande utgifter genom att du graderar upp din hastighet till det dubbla och därigenom får en snabbare access till internet och på så sätt halverar din surftid, vilket i sin tur gör att du kan sänka dina kostnader genom att du blir mer effektiv. Det låter väl toppen, tycker du inte?

Alltså… jag vet inte, svarade Kate och skakade på huvudet som om personen stått mitt framför henne. Jag tror inte det.

Men hur kan du inte vara intresserad av en prissänkning, frågade Robert med en nervärderande fnysning. Det här är ett erbjudande du bara inte får…

Kate klickade bort samtalet och la ifrån sig mobilen.

Skrivpuff, 21:a februari, 2017.

Rösten var djup och mörk

Nu får du ta tag i dig själv, domderade den, du vet att du är en idiot så skärp dig nu!

Ywonne hörde rösten i huvudet. Den var djup och mörk, påminde om fadern, och hackade som ivrigast på henne när hon kände sig ur balans. Idag måste hon visa för chefen att hon klarade provet, att undersökningen blivit genomförd utan minsta misstag eller felformulering. Ywonnes hand gled upp mot näsan. Självklart var hon på väg att bli förkyld mitt i alltihopa..! Det hade börjat spänna och värka runt bihålorna. Det var just typiskt henne!

Jag har gjort så gott jag kunnat, sa hon tyst för sig själv, och mer därtill.

Men du vet att du är en korkskalle oavsett hur du kämpar på, protesterade rösten, ingen är intresserad av vad du har att säga! Det blir bara samma gamla visa av rappakalja.

Ywonne kände hur pannan började bli blank. Hon lät blicken glida runt i rummet för att distrahera sig. Salen var fylld med män klädda i slips och kostym. De satt liksom hon själv, runt ett avlångt träbord fyllt med glas och mineralvattenflaskor. Ywonne var inte den ende som skulle presentera sitt projekt för styrelsen, men ingen av de andra talarna hade dykt upp än. Hon kikade mot fönstret. Små tussar av moln gled förbi därutanför och fick Ywonne att önska att hon vore en fågel. Lätt, fri och bevingad. Men vad hjälpte det? Här satt hon ju, och skulle snart manifestera sin egen oduglighet inför hela företagets maktelit.

Skrivpuff, 20:e februari, 2017.

Övermorgon

 

Du, när sa du att den där konserten var, egentligen, frågade Gudrun och drog på sig en polotröja, en svart, som vanligt.

I övermorgon, svarade Andreas utan att titta upp från händer som kämpade med små vita knappar i en skjorta med ljust blå ränder.

I övermorgon, utbrast Gudrun, du skojar? Jag har ju ingenting att ta på mig och det kommer vara omöjligt att hinna till affären vare sig idag eller imorgon. Varför har du inte sagt nåt?

Andreas såg upp mot henne. Ett fint veck gjorde sig märkbart mellan hans buskiga ögonbryn. Han svarade att han trodde att hon redan visste och att hon måste hålla reda på saker själv också. Sen stoppade han ner skjortan innanför kostymbyxorna och speglade sig i den långsmala spegeln med teakram som Gudrun hittat på en loppis. Med ena handen strök han över hakan och svor och sa att han kanske måste raka sig i alla fall.

Vad menar du med att jag inte håller reda på nånting, utbrast Gudrun efter en stunds tystnad. Du lovade förresten att säga till i god tid innan konserten för att jag skulle hinna hitta en outfit.

Nej, det har jag aldrig sagt, svarade Andreas. Jag bad dig skriva upp datumet eftersom jag inte kan hålla reda på allt du ska göra.

Det gjorde du inte alls det, envisades Gudrun. Och jag brukar skriva upp saker, det vet du. Men nu gjorde jag inte det, för jag litade på att du skulle säga till. Fan vad sur jag blir…!

Andreas suckade och började gå mot badrummet. Han lät dörren stå på glänt och gick fram till spegeln och synade hakan. Det skulle funka idag, tänkte han, att låta det vara som det var.

Skrivpuff, 17:e februari, 2017.

Kanske

 

Stilleben med fisk, Abraham Hendricksz. van Beyeren, c. 1650 – c. 1670.

 

 

Om inte ens laxen orkar simma som de brukar utan tröttnar och drunknar, sa Maggan, då undrar jag om det kanske inte är ett större problem vi tampas med än enbart lathet.

Hon stängde av radion och gick ut på terrassen. Fingal följde efter henne med en kaffetermos och två koppar. Maggan slog ihop de två sittdynor de hämtat från garaget så att dammet yrde omkring dem innan hon la ner dem på de två trästolarna.

Jag hängde inte riktigt med där, sa Fingal, skulle du kunna förklara vad du menar?

Vad då, frågade Maggan och fingrade förstrött på en kaffekopp.

Med fiskarna, svarade Fingal och hällde upp en skvätt kaffe. Du sa att de drunknar…

Ja, jag tänkte bara att det kanske finns ett samband mellan alla oss som kört slut på oss själva. Tänk om det är så att det är nåt större än bara ett tecken på att man varit duktig för länge?

Maggan förde upp koppen till munnen men hejdade sig när hon insåg att den var tom. Fingal hade alltså glömt att hälla upp till henne. Hur skulle hon tolka det? Hade han tappat intresset för henne? Var hon inte attraktiv längre? Hon tog kannan och slog upp kaffe i den tomma koppen, smuttade på det medan hon kisande betraktade Fingal. Han hade lutat huvudet mot ryggstödet och blundat. Maggan kunde se att han log.

Vad tänker du på, frågade hon.

Ingenting särskilt, svarade Fingal. Eller på hur du skulle se ut som fisk simmande där i Torneälven.

Fingal skrattade och Maggan såg hur hans adamsäpple guppade upp och ner under den skäggiga hakan. Han var snygg för sin ålder, tänkte hon, skulle säkert kunna få någon ny om han bara ville.

Du kan aldrig ta något på allvar, klagade Maggan. Om det vore du som inte orkade iväg till jobbet om dagarna utan att komma hem mer död än levande, skulle du nog inte tycka att det var så kul.

Jag tycker inte att det är kul, sa Fingal, inte egentligen. Det var bara det där med laxen och du som lät så festligt. Du får skylla dig själv om du lägger fram det så där, precis som om du vore en lax. En rökt lax.

 

Bildkälla: Rijksmuseum.

Skrivpuff, 16:e februari, 2017.

Ta en bok.

Välj en slumpmässig mening i mitten av boken.

Skriv en text baserad på meningen.

Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara. Dina tankar och din inspiration är det viktigaste.

Berätta gärna vilken bok du valt.

 

”Jag kände mig förvirrad.”, ur Fateme Behros, Som ödet vill, sidan 199.

 

Jag kommer inte upp ur sängen idag, sa Olga i mobilen till Malena. Jag kan inte komma. Förlåt att det ställer till det för dig… men jag har haft flera dagar på raken då jag känt mig helt förvirrad. Det var nästan så att jag inte hittade hem i förrgår. Mmm… jag vet…. Jag måste ringa till vårdcentralen… får se vad de säger… ja, jo, jag ringer dem idag så fort de öppnar. Ja… jag vet… jag önskar att jag kunde komma. Men jag är inte någon bra pedagog om jag inte kan hålla ordning på mig själv ens. Hur ska det gå med barnen då? Mmm… jag hör av mig så fort jag får besked. Ja, jag lovar. Vi hörs!

Olga skönt tillbaka mot kudden. Hur skulle hon orka ta sig till vårdcentralen när benen kändes som slaka spagettistrån? Men hon antog att hon måste. Hon programmerade in ett alarm i mobilen. Strax före åtta skulle den signalera att det var dags att ringa för läkartid. Till dess skulle hon ligga här och stirra i taket, oviss om hur hon skulle orka få på sig kläderna och ta sig till centrum.

 

Skrivpuff, 15:e februari, 2017.

Huslig

Kaffekanna av Gerhardi.

 

Hon ser inte speciellt huslig ut, den där nya, sa Greta. Jag tror inte att det kommer bli bra det där. Vad skulle Gustav med en sån där till, tro?

Kaffebönan? Är det henne du pratar om, frågade Mary och sträckte sig efter en kaka från fatet på bordet. Det kan väl gå som det går. Hur så? Får han inte ha lite kul?

Greta teg och sörplade i sig lite kaffe.

Är det verkligen hela världen om hon inte tar hand om hushållet, fortsatte Mary utan att ta notis om Gretas tystnad. Det behöver ju inte bli perfekt, bara de trivs och har skoj ihop.

Så där skulle du inte säga om det vore din bror det handlade om, protesterade Greta. Hur kul skulle du tycka om Lennart kom hem med en fästmö som hela bygden kallade för Kaffebönan? Hon färgar håret och målar naglarna dagarna i ända. Vad ska det bli av en sån? Av något sånt?

Du oroar dig för mycket, Greta, det är inte bra för dig…!

Mary skrattade och doppade en bit pepparkaka i kaffet innan hon lät den glida in i munnen. En smula landade på hennes blus och hon borstade bort den. Greta följde den med blicken när den föll ner mot det nybonade golvet.

Du vet ju hur det är med folk och öknamn i den här trakten, fortsatte Mary. Nästan alla har ett. Det går inte att komma undan sånt. Och Kaffebönan låter i alla fall lite lyxigt så där, som Lill-Babs ungefär. Jag tänker på Marilyn Monroe när jag hör det.

Fast Kristina är mörkhårig, inte blond och det är det där med att hon vill likna en filmstjärna som oroar mig. Det passar inte Gustav. Han är inte gjord för sånt. Det kommer gå illa det här, Mary….

Du oroar dig bara, sa Mary. Ta det lugnt och låt det gå som det går. Gustav är stor nu, han klarar sig själv. Jag måste gå nu innan ungarna kommer hem från skolan. Vi får ses imorgon, du och oroa dig inte… det här löser sig!

Greta såg Mary försvinna ut mot farstun innan hon reste sig för att duka av. Hon blev stående med kakfatet i handen. Hade alla ett öknamn, tänkte hon. Vad kallar de då mig för…? Greta skakade bort en rysning och gick sakta ut mot köket. Hon visste inte om hon ville veta vad det var. Folk kunde vara så elaka, tänkte hon och försåg sig med en överbliven finsk pinne.

Bildkälla http://europeana.eu/portal/record/91699/RSMS_objekt_49944.html

Skrivpuff, 14:e februari, 2017.

Situationer

 

Du försätter dig alltid i så konstiga situationer, sa Ester. Du måste skärpa dig.

Jag kunde väl inte veta vad det var frågan om!

Pierre harklade sig och drog av sig slipsen. Han slängde den över stolsryggen och började knäppa upp de blå knapparna på den rutiga skjortan. Hans mage spände ut rutorna över midjan. Ester stirrade på den. Den vällde ut över byxorna när Pierre lösgjorde sig från skjortan.

Var du tvungen att gå dit? Har du inte hört vad som sägs, frågade Ester och gned händerna mot varandra. Du vet ju hur det är med såna där… sånt där, menar jag…

Jag tycker inte om fördomar, svarade Pierre. Folk pratar så mycket skit och det mesta har aldrig hänt. Jag har varit på fler ställen och där har det aldrig blivit så här.

Flera ställen, utbrast Ester. Vad mer har du inte talat om?

Du vet ju att jag har ont i ryggen, Ester. Och då har jag passat på när jag haft en lucka och varit i närheten av en salong. Det är inget konstigt med det. Jag går till olika frisörer också.

Gör du, det visste jag inte, sa Ester och snappade upp skjortan som låg dubbelvikt över stolen. Men det är annorlunda! De gör bara det de får betalt för. Inget annat.

Ester såg på när Pierre drog på sig en tröja och bytte kostymbyxorna mot ett par jeans. Hon följde efter honom ut i vardagsrummet. Ljuset forsade in genom det smutsrandiga fönstret. Ester vände bort blicken för att slippa se det.

Hon hade säkert tagit betalt, sa Pierre. Jag tror inte att det är gratis. Men jag tog som sagt inte reda på det. Stackars satar som måste hålla på så här…!

Är det synd om dem, tycker du, protesterade Ester. De får väl skylla sig själva om de erbjuder såna här tjänster. Och nu måste du in och vittna när vi egentligen skulle iväg till London. Det är så typiskt. Och vad ska du säga? Att hennes hand kom lite väl nära din familjelycka?

Tja, nåt sånt får det väl bli, svarade Pierre. Jag säger som det var bara, att jag sa att jag bara var en blyg svensk och att hon kom lite för nära mina privata delar. Och att hon frågade om jag ville ha ett lyckligt avslut. Det enda som ska avslutas, sa jag då, är den här massagen. Du skulle ha sett minen..! Som en unge med fingrarna i en syltburk.