Skrivpuff, Salt, 28:e oktober, 2016.

 

Varför måste du alltid strö salt i såren, klagade Bengt och damp ner i soffan. Elsa försökte hejda honom men hann inte och fick nöja sig med att förebrå honom. Den hade tillhört hennes mor och hon var rädd om den. Det gick inte för sig att behandla den hur som helst.

Äh, du överdriver, protesterade Bengt, den här är knappt värd nånting. Soptippen nästa, skulle jag säga.

Så du säger, svarade Elsa och skakade lätt på huvudet. Men hur har du kunnat ställa till så för dig igen? Jag begriper inte vad det är du gör..!

Ja, men jag måste ha pengar, säger jag ju. Du vet hur det blir annars… jag har inget och snart får jag slut på mat i skafferiet…

Elsa gick efter portmonnän som låg i en av sekretärens låsta lådor. Brunt läder hophållen med ett knäppe av vit metall, stinn av pengar. Mest mynt skulle det visa sig till Benkes stora besvikelse. Han behövde mer än några fjuttiga korvören. Men han var inte upplagd för fler frågor och tog det hon hade att erbjuda honom.

Hans stora händer kupades om de mynt som klirrande lämnade Elsas späda fingrar och han stoppade dem i byxfickan.

Har du köpt jeans nu också, frågade Elsa och såg på honom med skarp blick. Måste du se ut som en slashas nu också? Vad är det för fel på gabardin?

Men lilla mamma… Gabardin? Var ska jag börja, ropade Benke medan han skyndade sig ut i hallen och drog på sig jackan. Ytterdörren stängdes bakom honom med ett klick.

Skrivpuff, pryd, 27:e oktober 2016.

Pryd? Nej, jag är nog inte pryd… lite blyg kanske, men inte pryd…

Är du säker på det, frågade Bertil när hon tystnat och tog hennes lilla hand i sin stora.

Ja… jo.. det är jag nog, sa hon, drog undan handen och blickade ut mot den blå horisonten. Det är jag nog rätt säker på.

Fryser du inte, undrade Bertil som lutade sig närmare henne och gjorde en ansats att lägga armen om henne.

Kerstin drog sig bort mot karmstödet på den hårda träbänken och tittade ner på stenhällen under fötterna. Det här med Tinder var nog inget för henne. Hon ångrade sig och skämdes. Hade hon verkligen trott att nätdejtande var något som skulle passa henne? Att hon skulle träffa någon som skulle falla handlöst för henne, liksom hon för honom. Men inte snabba ligg med okända människor.

Du, Bertil, du verkar trevlig och så, sa hon tvekande, men det här passar inte för mig…

Vad passar inte?

Tillfälliga kontakter…

Kerstin såg upp mot honom och drog sjalen tätare om sig. Vinden drog in från havet och fick ytan att krusa sig. Långt borta syntes Danmark avteckna sig mot den kyligt blå himlen.

Jaha, ja, men tur att du kom dig för att erkänna att du var en pryd liten kärring i alla fall då, så att jag slapp sitta här och slösa min tid mer. Om jag hade varit du, hade jag tagit det som stått till buds. Nu får du skylla dig själv.

Hon såg honom gå ner för berghällen och försvinna på stigen upp mot parkeringen och drog ett djupt andetag. Hellre pryd, än i lag med en sådan där ynklig man, tänkte hon och riktade ansiktet mot vinden. Håret lyftets upp av vindpusten och hon log för sig själv. Aldrig mer Tinder. Hon klarade sig bra utan det.

 

 

Skrivpuff, blött, 26:e oktober 2016.

 

Spring, Lisa, spring!

Hon sprang som om hon aldrig gjort annat i hela sitt liv. Fötterna dunsade mot marken och de lätta gummisulorna fick henne att lyfta tillbaka upp igen. Duns, studs, duns, studs. Hon kände rytmen vibrera inom sig, såg armarna pendla fram och tillbaka med armbågarna i vinkel, nävarna löst knutna. Blicken fäst mot den slitna mållinjen. En vattenpöl täckte den nästan helt. Om hon skulle vinna måste hon strunta i den. Klampa rakt i. Inte bry sig om dem nya träningsskorna med ljust rosa streck på det vita tyget och som kostat nästan hela månadspengen.

Hon såg pölen närma sig, hörde de andra tjejerna bakom sig, och bet ihop. Hon skulle dit. Först. Allt annat var oviktigt. Så nära nu, tänkte hon och kände en hård dunk i ryggen innan allt blev mörkt och blött.

Förlåt, blev du blöt?

Hon hörde Monikas röst och tittade upp mot den samtidigt som hon svor tyst för sig själv. Den där jävla Monika… hon skulle alltid hålla på…

Lisa såg henne hånle mot henne.

Hur gick det, Lisa, frågade tränaren och sträckte ut en hand mot henne.

Jag vet inte… det var Monika som…

Det var en olyckshändelse, jag såg inte att du var där, Lisa. Jag svär!

Monikas tillgjorda röst riktades mer till tränaren än till Lisa. Hon skulle komma undan den här gången också. Det var typiskt att alla gick på hennes fula trick. Lisa fattade inte hur de andra kunde vara så dumma! Hon borstade försiktigt av sig om benen och händerna innan hon gick mot omklädningsrummet. En dag, tänkte Lisa, skulle Monika få igen. Det var hon säker på.

Skrivpuff, var höll alla hus, 25:e oktober 2016.

De vände ryggen mot henne. Från att ha varit en i gänget var det inte längre någon som pratade med henne. Hennes mamma hade undrat var hennes kompisar höll hus och hon hade svarat med en axelryckning innan hon smitit iväg till sitt rum och stängt dörren.

Det var värst på morgnarna, när hon måste korsa skolgården och ta sig in i korridoren där krokarna hängde tyngda av jackor och väskor. Speciellt måndagar. Det var först framåt torsdagen hon kunde börja andas ut, slappna av.

Jessica var värst. Hon snurrade alltid en hårtest runt sitt pekfinger och sa något elakt som fick de andra tjejerna att skratta. Emma visste inte vad det var hon hade gjort som fått dem att göra så här. Hon hade alltid känt sig omtyckt och tyckt att de andra var schyssta. På lågstadiet hade hon alltid varit den som tog hand om de nya barnen som började i klassen. Hon ville inte att någon skulle känna sig utanför. Men nu, när det var hon själv, kunde hon inget göra.

Hon sparkade till en sten med foten. Den landade på ett mjukt täcke av gulnade löv. Hon längtade hem. Hem till sängen och boken om de grymma trollkarlarna och snälla häxorna som kämpade om ett land någonstans i en annan värld. Om hon bara finge vara någon annanstans…

Skrivpuff, Vilket som, 24:e oktober 2016.

 

 

Vet du vad… jag struntar i vilket… gör precis som du vill.

Han sa det samtidigt som det undslapp honom en tung suck. Axlarna hängde. Han såg naken ut. Blottad. Det tunna håret låg kammat över den flint som han redan som ung fått dras med och svurit över. Gittan började tvivla på sitt beslut. Nyss hade hon varit tvärsäker. Hon skulle iväg. Bort. Måste ta tag i sig själv, sitt liv, innan det var försent. Men nu när Bosse stod där framför henne och påstod att han inte brydde sig, blev hon med ens tveksam.

Han hade alltid varit så snäll. Det var dt som var problemet med honom. Gittan behövde någon som stod emot, som inte gav med sig och lät sig köras över. Någon som var hennes jämlike och som tog sin del av besluten. Bosse däremot, gjorde henne alltid till viljes, fick henne att känna sig bortskämd och divig varje gång hon var tvungen att göra något själv. Det provocerade henne att han verkade rädd för att ta en konflikt med henne. Var hon så hemsk? Eller var det han som var en mes?

Jag tror inte att din verklighetsbild stämmer med hur det egentligen ligger till.

Orden som psykologen fällt när hon sökt hjälp för sin nedstämdhet klingade i hennes minne. Vad var det hon inte förstod? Var det Bosse? Eller något annat? Nej, hon förstod faktiskt inte varför han stod där, framför henne, och påstod en sak med munnen och en annan med kroppen. Tack och lov hade hon en tid inbokad hos psykologen. Hon måste få en chans att reda ut sitt liv. Om hon nu bara kunde koncentrera sig på svaret… den unge mannens röda läppar och sammetslena blick trängde sig på och hypnotiserade henne. Hon borde byta. Men nej, vad skulle hon då se fram emot? Och den där andra, kvinnliga som hon sett på kliniken såg så snipig ut. Gittan skulle aldrig få ut något av ett samtal med henne. Dessutom var mannen med de vackra ögonen kanske Bosse och hennes enda chans…

Skrivpuff, dyrt, 21:a oktober 2016.

Det här kommer stå dig dyrt, sa mannen i den mörkblå hatten av filt medan han kratsade ner mina kontaktuppgifter på baksidan av ett visitkort. Jag såg honom stoppa ner det i plånboken innan han stack in den innanför kappan. Min hand nuddade rispan i billacken.

Men jag har inte gjort det där, mumlade jag och drog snabbt åt mig handen när jag hörde mannen ryta åt mig.

Det vet du förbannat väl att du har och nu är du så god att du erkänner det!

Han tog tag i min jacka och drog mig närmare honom. Hans mun stank av kålpudding. Jag hatade kålpudding. Det fick mig alltid att vilja kräkas. Jag försökte bända loss hans hand från jackan men greppet hårdnade och han vred om tyget så att jag drogs ännu närmare andedräkten. Det vände sig i magen på mig och jag visste inte om det var av ren skräck eller doften.

Släpp mig..! Rösten bar inte och jag hörde knappt mig själv protestera. Mina fötter gled i snöslasket och tårna var frusna som små snöbollar. Jag såg mina snöiga lovikkavantar trycka bort hans ansikte utan att greppet om mig minskade. Över hans axel kunde jag se fönstren som lös i det låga hyreshuset som under sommaren gått från gråvit puts till en beige med drag åt rosa. Jag hatade färgen nästan lika mycket som jag hatade kålpudding.

Jag hade precis varit på väg hem från ett snöbollskrig på åkern som nu låg bakom mig. De andra barnen hade gått före. Själv hade jag stannat kvar för att lappa ihop den borg vi byggt för att försvara vårt lag. Jag gillade sånt, att bygga upp, lappa och laga. Det var något speciellt med snö. Jag hade aldrig känt mig rädd ute ensam, faktiskt, trots att det var tomt runt vårt område. Åkern sträckte sig nog en halv kilometer åt ena hållet, en hel åt andra. Men nu…

Mannen skrek i mitt ansikte. Små fina droppar av saliv landade på mina kinder och frös snart till is.

Jag har inte gjort nåt! Min röst skar genom mörkret samtidigt som jag sparkade till. Hårt. Hatten och rocken segnade kvidande ner mot marken. Jag sprang. Fötterna slirade i snön medan jag siktade mot den glasförsedda porten. Jag slet upp dörren och sprang in i trappen. Ytterdörren gled upp när jag tryckte ner handtaget. Jag skyndade mig in och låste den bakom mig innan jag sjönk ner på den gröna trasmattan av plast. Ingen tog notis om att jag kommit in, så jag satt kvar och försökte lugna ner mig.

Telefonen bröt tystnaden i lägenheten och min puls gick upp igen. jag hörde min mamma lyfta luren och svara. Det fick inte vara han, det fick bara inte vara han..! Jag blundade hårt och önskade intensivt att det inte var mannen från parkeringen. Men jag hörde på mammas röst att det var han.

Johan, kom ett slag, ropade hon. Hennes röst lät ilsken och gjorde mig rädd. Men jag hade inget val. Hon skulle få veta vad som hänt. Hon måste få veta, hur mycket jag än skämdes.

Jag har inte gjort det…. protesterade jag innan hon sagt något.

Gjort vad då?

Det var inte jag som repade bilen, jag svär!

Jaså, var det därför den där mannen hoppade på dig, frågade hon och jag hörde hur ilskan gjorde hennes röst darrig och fick halsen att blomma ut i röda fläckar i urringningen. Tant Märta ringde just och sa att hon sett en man hålla fast dig och hon kontaktat polisen.

Nej… jag sa ju att det inte var jag som repat bilen…

Det var inte därför hon ringde polisen, Johan… trodde du det? Lilla gubben… Man får inte göra så där mot barn som han gjorde. Inte mot vuxna heller. Kom så tar vi av dig de där blöta, kalla kläderna och sätter oss en stund i soffan.

Hon hängde upp mina kläder och vi gick ut i vardagsrummet. Jag såg åkern glimma i gatlyktans sken och undrade om jag någonsin skulle vilja gå dit igen.

Skrivpuff, slumpmässig mening ur bok, 20:e oktober 2016.

Jag kommer att plantera träd.

Förlåt, vad sa du?

Jag kommer att plantera träd.

Men Kalle, du kan inte mena att du ska åka till Brasilien för att plantera träd!?

Jo. Det ska jag och du kan inte stoppa mig.

Har det här någonting att göra med den där Sofia..?

Nej, det är jag, utbrast Kalle. Det är jag som vill och du kan inte stoppa mig! Han flög ut ur köket. Anita såg dörren smälla igen. Hon suckade och satte armbågarna mot bordet innan hon lät huvudet sjunka ner i handflatorna. Regndropparna slog mot fönsterblecket. Pang, pang, pang…

Det här måste vara tidernas sämsta högsommar, tänkte hon och rös.

 

 

Mening ur Bäst i text. Läseboken. Tomas Dalström, sidan 4:

“Jag kommer att plantera träd.”

Skrivpuff, Möjligt, 18:e oktober, 2016.

Det är inte möjligt. Jag kan inte vara frisk bara så där, pang bom, liksom!

Sonja tittade på maken som skakade på huvudet när hon sa det. Frisk? Varför sa de att hon var frisk? Hon hade nätt och jämt lärt sig gå igen och nu sa de att hon var frisk, bara för att hon inte längre såg allt i fullständig moll. Det kunde visserligen kännas bättre ett par dagar i sträck, kanske till och med någon vecka. Men det berodde alltid på att hon hade tid att jobba med sig själv. Att öva, vila, och sen långsamt öka ambitionsnivån. Men frisk, det var hon rakt inte.

Du ser ju hur jag har det, sa hon och slog ut med armarna. Idag har jag inte orkat in i duschen. Fick stänka på  mig lite parfym innan jag vågade mig ut på promenad. Vad tror du grannarna skulle ha sagt om de mött mig?

Hej, kanske? Olle tittade på henne och log prövande. De hinner nog inte lägga märke till dig, så sorgligt är det.

Du är hopplös! Sonja spottade ur sig kommentaren och gick till fönstret. Tänk om de begriper hur det är fatt med mig. Jag menar, hur illa ställt det är och hur lite jag klarar av… Det äter upp mig inifrån.

Hon lät fingertopparna snudda vid fönsterbrädan innan hon började rensa krukväxterna på bruna, torra blad. De krasade torrt när hon slöt handen om dem.

Jag vet inte hur jag ska klara det här på egen hand. Inte tänka positivt, sa de… nej, det är lätt att låta bli det när tankarna river och sliter i en på morgonkvisten. Men vad hjälper väl det?

Det kommer bli bra ska du se…

Men om det inte blir det? Om jag fortsätter så här och blir en sån där som måste spärras in! Då skulle jag skämmas ögonen ur mig.

De sa ju att de flesta inte behöver sån vård och att det är många som har det likadant. De klarar sig ändå… Det kommer du också göra.

Men tänk om det blir så. Tänk om jag blir inlåst på hispan… som en annan galning…

Glömmer du inte bort att du är frisk? Varför skulle du då behöva in på sjukhus?

Sjukhus? Dårhus sa jag ju! Och frisk är jag inte heller. Jag mår inte bra.

Det kallas inte så längre, det vet du mycket väl, Sonja. Men du mår ju bättre, det har du ju själv sagt, har du inte?

Jo, men det var innan jag visste att jag skulle blir tvungen att fortsätta själv. Leva på som om ingenting har hänt. Orka med arbetet, men också allt som kan få mig att orka med arbetet. Hur ska jag orka med allt? Eller ens hinna?

Hinna vad då?

All den här qigongen och promenaderna, bio, baden och allt annat jag måste göra för att vårda mig själv. När jag nätt och jämt hinner hem från jobbet innan jag slocknar i soffan…

 

 

Skrivpuff, Bad, 17:e oktober 2016.

Nä, om en skulle ta sig ett bad… eller nä… eller.. förresten? Men om jag gör det, blir det då inte väldigt blött? Och jag själv… vill jag ligga där som en säl i en liten pöl? Skvätta skum på mig själv? Stänka ner glasögonen? Tappa i boken?

Vem var det nu igen som brukade läsa i badet? Och vad skulle det vara bra för? Först är vattnet för hett, sen blir det lagom, bara för att snabbt övergå i att vara för kallt. Det går inte att bläddra med blöta fingrar. Och fukten… de där osynliga vattendropparna som tränger sig in i boken via luften… får den att svälla upp och jäsa över bredden… Han kan inte ha varit särskilt smart, vem han nu än var, som läste i badet…

Nä… läsa ska man göra i sängen… men tänk om jag somnar..? Och då är resten av dagen förstörd… jag kommer inte kunna somna sen heller och då spiller det över på dagen efter också… typiskt.

Jag får sitta i soffan istället. Men nä.. just ja… teven… då kommer jag bergis slå på den… då blir det inget läst…  Vilken bok skulle jag ta i så fall..? Om jag nu satte mig vid köksbordet istället..? Tänk om jag tar en sådan där tråkig bok som gör mig irriterad..? Det går ju inte… vågar jag chansa? Är den dålig blir jag också dålig… ja, på dåligt humör menar jag… det orkar jag inte med.

Kanske skulle jag ta mig en promenad..? fast det ser ut att bli regn… de där två molnen där borta ser lite hotfulla ut… bäst jag stannar hemma… borde jag inte ringa tandläkaren nu då och få den där tiden bokad så att inte tänderna  plötsligt faller ut… eller nej… jag tror jag ska tappa upp ett bad… ett bad, det är precis vad jag behöver…

Skrivpuff, Någonstans, 14:e oktober, 2016.

Jag hittar den inte någonstans. Den måste vara här!

Thea rafsade runt bland sakerna i handväskan. Hur kunde hon tappa mobilen? Hennes mamma skulle bli rasande. Ny, dessutom. Och busskortet som satt i dess skyddsfodral av lila konstläder… hur skulle hon nu komma hem?

Hon bet ihop och såg sig omkring. Ingen annan befann sig vid den lilla busskuren. Stressade bilister susade förbi framför hennes fötter när hon spejade efter bussen. Skulle hon få åka med trots att hon saknade biljett? Vissa chaufförer verkade schysta men långt ifrån alla. En gång hade hon blivit avvisad för att hon råkat få med sig en norsk krona när hon skulle betala biljetten med jämna pengar. Det är jag som får stå för notan, hade mannen bakom ratten sagt och grinat illa mot henne. Hela busslasten hade följt henne med blicken när hon tvingades stiga av igen. Varifrån kom den egentligen? Hon hade aldrig varit i Norge och visste ingen annan heller som varit där… ändå kände hon sig som en tjuv varje gång hon tänkte på det där, liksom påkommen med fingrarna i syltburken. Hon hade haft tur som hunnit fram dit hon skulle i tid trots att hon fick gå hela vägen.

Gubbjävel, muttrade hon för sig själv och hoppades att det skulle vara kvinnan med det blonderade håret som körde bussen idag. Hon verkade snäll och på nåt sätt var de också släkt. Thea gnuggade händerna mot varandra och försökte värma fingrarna med andedräkten. Hon sparkade till en gråsten med foten och såg bussen komma upp över krönet. Det måste vara hon, tänkte hon, snälla, låt det vara hon..!