Skrivpuff, 5:e juli, 2018.

Bättre.

 

Det är bättre om du stannar hemma, du… Minna… vad ska du ut att göra så här sent? Bli kvar här, med oss istället.

Nej, jag vill inte. Låt mig va säger jag. Du kan inte bestämma över mig. Jag är ingen barnunge längre. Fatta det nån gång då, jävla kärring!

Minna drämde igen dörren bakom sig. Det skallrade till i rutorna i den och hon visste att den snart skulle kastas upp och hennes mamma skrika efter henne att hon inte fick göra så, att hon måste komma in igen och att hon annars skulle byta lås. Ringa polisen. Minna visste alltför väl vilka hot som kom, men ingen hade gjort slag i saken och stängt henne ute. Inte än. Hon brydde sig ändå inte. Kevin och Milton var redan utanför apoteket i centrum, det visste hon. De och Tindra var hennes nya familj. Vad som än hände kunde hon alltid räkna med dem. De dömde henne inte. Ställde inga dumma krav. Tyckte om henne för den hon var. Tillsammans, i mörkret, gjorde de världen till sin.  De kunde sitta där hemma framför teven och glo sig igenom livet om de hade lust. Själv skulle hon leva det.

 

Skrivpuff, 4:e juli, 2018.

Fler.

”Vet du att det är kampanj på solprodukterna nu”, sa kvinnan i den vita rocken på andra sidan disken och log brett. ”Om du köper en till så FÅR du ytterligare en gratis! Det är väl bra?”

Solbritt stirrade på henne och kände hur greppet om den enda tuben hårdnade. Det hade varit svårt nog att välja ut en bland många tuber, flaskor och stift som fyllde hyllorna. Det hade varit lätt att sålla bort produkterna för barn. De ville hon inte ha. Hon hade aldrig tyckt om barn och hade inga egna. Tack och lov, hade hon ihärdigt svarat de som ställt nyfikna eller enträgna frågor. Det hade chockerat vissa att hon inte tyckte synd om sig själv, när de tyckte det om henne. Men vad skulle hon med barn till? Det fick räcka med att ta hand som sig själv. Dessutom hade hon inte lyckats träffa en enda karl-stackare som gett intryck av att kunna axla familjemanteln. De hade istället varit som barn själva. Krävt omvårdnad, uppmärksamhet och middagarna på bordet när de var hungriga. Solbritt kände en hand på sin arm. Den var mjuk och varm, framhävde Solbritts egna bleka, rynkig hud.

”Ville du ha fler produkter? Det är ju tre för två. Det gäller att passa på.”

”Ja, jo, jag vet inte…”, sa Solbritt. ”Det blir kanske lite mycket…”

”Man kan nog inte ha för mycket. Better safe than sorry, vet du. Det är ju så farligt med de där UV-strålarna. Man kan inte skydda sig tillräckligt.”

”Det kanske är bäst att jag tar ett par till då, så har jag ju till nästa år också…”

”Å, nej, du ska inte spara dem så länge, vet du. De blir förstörda. Härsknar. Det finns risk att krämerna blir lika farliga som de skadliga strålarna efter ett halvår-ett år.”

”Men då kanske jag inte ska ta någon mer, då…”

”Du kan ju ta en after sun och en som är speciellt framtagen för att skydda ansiktet och som innehåller anti-ageing serum. Ingen vill ju få rynkor i förtid… eller fler än nödvändigt.”

Solbritt tyckte att kvinnan bakom disken såg på henne med en lätt nervärderande blick, som att hon tyckte synd om henne för att ansiktet redan var så fullt av rynkor att det inte gick att få plats med fler. Förmodligen ansåg hon att det skulle kräva mycket mer kräm än ett normalt ansikte gjorde. Vad var det som fick unga att tro att de gamla alltid varit gamla och att de själva skulle förbli unga? Kanske hade hon också tänkt så. Allt det där var glömt nu. Hon hade haft roligt. Jobbat som sekreterare. Rest runt i tjänsten men också privat. Haft snäva kjolar och skor med klack. Nagellack. Läppstift. Blonderat hår. Kråkvingar. Serverat kaffe. Tagit diktamen. Fört protokoll. Bokat in möten. Bokat om möten. Haft en och annan het natt. Svettats i solen. Använt mer kokosolja vid polen än vad som producerades idag. Inte en gnutta sol fick gå till spillo. Hon hade haft svårt att bli så där härligt pepparkaksbrun som man skulle vara och fick ta i.

Men det var då. Nu stod hon här, på ett av alla stadens apotek och visste varken ut eller in kring de krämer som fanns. Läkaren hade förbjudit henne från att vistas i solen utan skydd. Helst skulle hon sitta i skuggan. Men hon var som en huggorm på vårkanten och älskade att känna solen värma upp hennes kinder och ge henne energi. Så hon måste köpa den där smörjan. Det gick inte att säga emot en doktor som tagit bort bitar av hennes kropp. Tre tumörer på ryggen. Godartade, men chockartat ändå. Solbritt ville inte göra om det.

Påsen, som kostat två kronor ytterligare, dinglade tung mot hennes lår. I den låg en flaska för ansiktet, en annan för armarna och kroppen, samt en tredje för benen. Det hade varit ett bra köp, hade expediten sagt. En billig livförsäkring. Om hon ville lyxa till det, kunde hon kosta på sig en after sun, ett kylbalsam med Aloe Vera och en gel med nästan helt ren Aloe Vera. Det skulle göra Solbritt brun och läcker utan att det var farligt. Inga extra rynkor heller. Men mina är skrattrynkor, hade Solbritt sagt i ett försök till skämt. Kvinnan i den vita rocken hade sett på henne med pannan i djupa veck som om det vore henne helt främmande att en människa som Solbritt någonsin hade haft roligt. Hon skulle bara veta, hade hon tänkt där hon gick längs gatan ner mot busshållplatsen.

Skrivpuff, 3:e juli, 2018.

Tillstånd.

 

”Sakernas tillstånd är den” sa du och jag slutade genast att lyssna. Det var inte meningen att jag skulle sluta, det bara blev så. Jag försökte. Det gjorde jag verkligen. Men efter en stund kom jag på mig själv med att tänka på annat. Vad som helst utom just det som du sa. Jag vill gärna veta vad som är sakernas tillstånd, var och hur de befinner sig och hur de förhåller sig till varandra. Mina öron var spetsade, kroppen på helspänn. Du sa saker. Jag började nästan omedelbart gäspa. Först lyckades jag kväva den där djupa andhämtningen genom att spjärna emot med munnen och käkarna. Efter en stund blev jag tvungen att se snett neråt och låtsas som att jag kliade mig i huvudet för att på så sätt dölja munnen med hjälp av armen. Du fortsatte prata om tingen utan att märka någonting. Ibland hoppade några droppar ur din mun och landade på min hand. Jag lade märke till de små blöta fläckarna som dök ner mot min hud som ett resultat av din iver att förklara saker för mig. Eftersom de var dina lät jag dem torka in i mig istället för att dra bort dem med ärmen på min stickade kofta av isländsk ren ull. Du tystnade, strök undan det svarta håret som fallit fram i pannan, harklade dig. Bilar susade förbi på vägen utanför fönstret. Någon tutade, en annan lät motorn rusa för att demonstrera mullret från den manipulerade ljuddämparen. På din fråga om jag hängt med svarade jag ja. Frågan hängde jag med på. Den var lättbegriplig. Men sakernas tillstånd var fortfarande höljt i dunkel.