Jag gör väl vad fan jag vill!
Hon slängde på luren och drog på sig en jacka. Doften av skinn lugnade henne. Varför visste hon inte, men det kanske var något med det där rebelliska i att ha svart och att skita i vad andra tänker som lugnade henne. Vad hade andra med hennes liv att göra? Ingenting. Hon tänkte ta kommandot själv, och styra mot sina egna mål utan att bry sig om vad andra tyckte om det. Det fick vara slut med den där plågsamma inställsamheten nu. Det var bara hon som skulle anpassa sig hela tiden. De andra slapp tydligen och kunde säga vad som än föll dem in.
Hennes kompis skulle till London och hon skulle med. Punkt slut. Hon struntade i om hennes farfar tyckte att det var för farligt för henne att besöka Glastonbury. Men hon var 18. Stor nog att ta hand om sig själv. Han måste vänja sig vid det. Om hennes föräldrar varit i livet skulle de ha stöttat henne. Det visste hon. Hon hade läst sin pappas gamla dagböcker och lärt känna honom genom hans egna ord. Han hade inte varit rädd. Hon var det inte heller. Ingen skulle tala om för henne vad hon fick och inte fick göra.
Biljetten brände i fickan. Nu skulle hon sticka över till Linda och boka flyget. Hon hade tillgång till sina pengar på banken. Ingen kunde hindra att hon tog lite av dem. Inte ens farfar, tänkte hon och smällde igen dörren efter sig. De hade allt de behövde. Tält. Sovsäckar. Ombyte. Pund. Om några dagar skulle de sitta på gräset i den lilla sömniga hålan strax söder om Bristol och ivrigt vänta på att stå i trängseln framför den stora scenen och härma sina idolers rörelser. De hade tänkt på allt. Inget kunde gå fel.