Skrivpuff, 25:e april, 2018.

Tendenser.

Baseras på skrivpuffen från den 23:e april.

 

Lia:

Hej, va gör du?

 

Amelie:

Inget spec. käkat glass framför Ntflx. Du då?

 

Lia:

Jag har precis kommit hem från museet. Fattade inge av den el vfr ja skulle se den enl min handledare. De skulle upplysa mig om ”konkretistiska tendenser i Brasilien”

 

Amelie:

 

Lia:

Va tvungen att sitta nära och stirra på guiden för ja har vaxpropp i örat… gud så pinsamt. Ändå fatta jag nada lixom. Försökte kolla närmare på en tavla där för att förstå. Men nej. Kmmr aldrig klara den där muntan…

 

Amelie:

Jorå ❤

 

Lia:

Förresten va dr två tanter som glodde på mig. Fatta inte vad de höll på me… t o m guiden såg och blev typ nervo av det… kom av sig å så.

 

Amelie:

Sorliga människor. Ignorera.

 

Lia:

Försökte. Men d irriterade mig så ja fick svårt att hänga me ☹

 

Amelie:

mmmm…. Trist. Skyll på dom om du kör tentan.

 

Lia:

;P VFR måste alla glo på mig jämt!?

 

Amelie:

du e för snygg, du sticker ut.

 

Lia:

Nä! Men r d mitt fel hur ja ser ut?! Kan dom inte ba lämna mig ifre? Jag vill slippa folk som GLOR!

 

Amelie:

 

Lia:

Vi ses på föreläsn imon, eller?

 

Amelie:

Oki, puss!

 

Lia:

XXO

 

Skrivpuffs hemsida.

Advertisements

Skrivpuff, 24:e april, 2018.

Förpliktelse

 

 

”Vem köper vita brallor till en femåring?”, utbrast Evelina. ”Det är inte klokt. Vad vill människan? Att jag ska tvätta ihjäl mig?”

”Så farligt är det väl inte”, protesterade Agnes. ”Och det är ju så snyggt sommarfräscht med vitt!”

”Ja, men de håller sig ju inte vita… och tillsammans med alla andra barnkläder som jag alltid får underförstådda förmaningar om att stryka. Jag hatar att stryka. Jag gör det bara inte. Men så säger hon alltid att ’nu blir det mycket för mamma att stryka’. Som att det alltid är mitt jobb att ta hand om det där! Och alla gubbar till hyresvärdar som alltid måste påpeka om bristande städning på de mest konstiga ställen, som ovanför dörrposten, och så titta bara på mig. Trots att Jens också står där. Jag blir snart tokig!”

”Hon menar nog bara väl när hon säger så där”, sa Agnes. ”Hon är säkert mån om dig och vill inte att du ska tro att hon köper saker av elakhet. Gubbarna däremot… de sitter fast i sitt gamla patriarkat där kvinnor förväntas dubbelarbeta medan de själva mekar med bilen på fritiden eller tar en öl framför teven.”

”Men nån har väl uppfostrat dem till det.”, högg Evelina till. ”Såna som min svärmor. Kärringar som låter sina söner komma undan. Ja, jag vet, jag borde inte kalla henne för det men vad fa-an…. Hon verkar helt klart utgå från att hennes son inte är kapabel till att utföra hushållssysslor.”

”Hur tar han det?”

”Han blir arg och frustrerad”, svarade Evelina. ”Men han säger inte ifrån. Han gör mycket hemma, men jag måste hela tiden bossa runt och tala om vad som behövs göras och hur. Och då känner ju jag mig som den där kärringjäveln…”

”Har du sagt det här till honom?”

”Ja, och då verkar ju allt frid och fröjd. Men sen när hans morsa kommer så blir han som en liten kattunge som spinner runt hennes ben. Då får jag lust att vråla att han ska växa upp nån gång. Att de ska fatta att de är vuxna nu båda två. Men jag biter mig i läppen varenda gång.”

”Varför då?”

”För att hon kommer ställa till med en scen annars. Säga att jag är elak och missförstår henne med flit. Att hon har rättigheter som jag måste tillgodose.”

”Har hon inga mot dig då?”

”Det verkar inte så. Men det får räcka nu. Jag tänker inte låtsas vara nån fin flicka längre, för jag är inte det. Jag är inte som de, som hon, och det var väl därför Jonas blev kär i mig den där gången på högskolan. Jag är mer rakt på sak, gör inga krumbukter för nån jävla urgammal tradition kräver det eller sliter sönder mig för att upprätthålla nån slags fasad av perfekthet. Vad gör det om kläderna har lite skrynklor eller nån fläck här och var? Hör inte det till livet? Och om barnen inte får smutsa ner sig för att kläder ska vara vita och släta, vad blir det då kvar av barndomen? Om knäppta händer i ett rent helvete är vad som krävs för den där goda uppfostran som hon ständigt tjatar om, då vill inte jag att mina barn ska ha den. Skit samma om de inte kommer att kunna föra sig i nån ruttet tråkig salong. De ska leka, få skrubbsår och skit under naglarna.”

”Men vad tusan, låt då de där vita brallorna bli grå i ett slags statement. Låt honom ha dem på sig tills det inte längre finns en tillstymmelse till vitt kvar. Sen åker ni hem till henne och visar upp dem utan att säga nåt även om hon kommenterar det. Vive l’enfance!”

”Ja, länge leve barndomens skitiga kläder!”

 

 

Skrivpuff, 23:e april, 2018.

Sättet

 

 

”Sättet hon gjorde det på var uppseendeväckande”, sa Magdalena. ”Vilket skådespel. Jag har aldrig varit med om något liknande på en guidning. Jag har ju trots allt gått på ett antal. Vad var det för speciellt med honom? Var han inte kort… och ovårdad?”

”Det kanske hör till på ett modernt museum som det där”, svarade Charlotte, ”att man ska vara lite konstnärligt rufsig för att passa in? Det kanske är något visst med honom. Något som vi inte känner till?”

”Jag har då aldrig sett någon som lagt ut sådana tydliga krokar som den unga kvinnan. Nyfärgat hår, kråkvingar på ögonlocken och högt skurna jeans. Såg du hur hon fick de andra unga kvinnorna att placera sig längre ut, som panelhönor?”

”Nej, just det undgick mig. Hur då menar du?”

”Det var något hon gjorde, jag har svårt för att sätta fingret på det, som fick de andra att ge sig och krympa ihop. Särskilt en blondin som också verkade mer intresserad av mannen än konsten fick kapitulera och ställa sig längre bak.”

”Det var svårt att missa hennes bekräftelsebehov”, svarade Charlotte, ”och att det var hans uppgift att tillgodose det. Hon sträckte upp sig och släppte honom inte för en sekund med blicken. Och var hon inte nästan lite löjligt intresserad av den där Otto G. Carlsund som han pekade ut?”

”Jo, det tänkte jag också på. Jag hade svårt att koncentrera mig på vad guiden sa om verken, för hon upptog hela mitt intresse. Vad var hon ute efter? Sökte hon den där hopplöst romantiska idén om en relation med en intellektuell eller var hon en sådan där ’stalker’?”, sa Magdalena. ”Hon fick honom att tappa tråden flera gånger. Det var oerhört störande. Jag kunde inte hänga med i hans upphackade meningar. Det var nästan oförskämt hur uselt det blev. Ska vi behöva betala ytterligare en entréavgift för att få en ordentlig guidning?”

”Nej, det får räcka med en gång för min del”, svarade Charlotte. ”Jag snappade trots allt upp att just de här verken inte har någon dold innebörd eller representerar något specifikt, förutom den egna ytan. Det finns inget att förstå. Det är rent dekorativt. Och vi betraktade allt. Om så inte lika ingående som kvinnan vid Carlsund.”

”Du har så rätt, kära Charlotte. Som vanligt.”, sa Magdalena. ”Dessutom blir det förstås svårt att toppa detta uppseendeväckande spektakel till kurtis. Kvar återstår ju bara konsten…”

 

Skrivpuff hittar du här.

Skrivpuff, 18:e april, 2018.

Perspektiv

Fortsättning från igår.

 

”Jag fattar inte att du kastade dig iväg in på toaletten så där när han kom”, sa Sandra. ”Han verkar inte alls så speciellt slemmig…”

”Det är han, lita på mig”, svarade Ywette. ”Försök att se på honom ur ett annat perspektiv än som en man med hög position och snygga kläder. Allt är inte guld som glimmar.”

”Så du menar att jag inte kan se skillnad på äkta vara och kattguld”, Sandra och skrattade. ”Där kommer ju din buss, förresten. Bäst att du springer så fort dina stilettklackar och pennkjol tillåter. Pussen och kramen, vi ses!”

”Är det okej då att du blir ensam?”

”Ja, det är bara tio minuter till min kommer”, svarade Sandra, ” Stick nu så att du hinner med limousine.”

 

Skrivpuff hittar du här.

Skrivpuff, 17:e april, 2018.

Slemmig

 

 

”Det där är en riktigt slemmig jävel”, sa Ywette och pekade mot en man i grå kostym med tunna vita ränder. ”Han tror att han äger hela världen bara för att han råkar vara börsmäklare och köra en sån där Tesla. Usch. Jag ryser varje gång jag ser honom. Han har en sån där blick som verkar klä av en naken.”

”Det är nåt sånt där retoriskt knep de använder”, svarade Sandra.

”Vad då? Överlägsenhet?”

”Nej, eller nja… kanske. Jag menar det där med att klä av folk nakna”, förklarade Sandra. ”De säger att man ska göra det om man har scenskräck och ska tala inför publik. Det blir lättare då.”

”Men han föreläser inte och jag är inte hans publik”, protesterade Ywette och satte ena handen precis ovanför ögonbrynen som för att skydda sig mot ett skarpt sken. ”Kolla hur han håller på. Liksom slickar sig om läpparna och tar för sig av både kvinnor och män. Håller hov med sitt entourage. Fattar inte hur de står ut. Männen fjäskar och kvinnorna – vill de verkligen ligga med den där knotiga mannen?”

”Han kanske är välutrustad”, sa Sandra, ”och dessutom vet hur han ska använda det.”

”Jag tvivlar”, svarade Ywette och smuttade på den röda drinken i det Y-formade glaset. ”Vet du att han försökte ragga upp mig med att följa med och kolla på hans etsningar. Etsningar! Jag är inte intresserad av konst som köps för marknadsvärdets skull.”

”Etsningar har väl inget större monetärt värde”, invände Sandra. ”De köper väl de flesta för att de faktiskt gillar dem. Så till vida det inte är nåt av Rembrant eller Picasso. Om folk överhuvudtaget köper grafik, vill säga… det är lättare att sälja massproducerade affischer av tropiska palmen än grafiska blad.”

”Men det lät ju så himla löjligt”, sa Ywette, ”så jag vände på klacken och gick. Du skulle ha sett vad snopen han såg ut!”

”Tydligen inte tillräckligt snopen för att ha fattat vinken”, sa Sandra. ”Han är på väg hit.”

Skrivpuff, 16:e april, 2018.

 

Äkta hälft

Tyra Kleen, akvarell, 1972. Källa: http://europeana.eu/portal/record/91619/SMVK_EM_objekt_3585433.html

 

Vet du, jag börjar bli trött på det här med att vara din inkomstkälla. Vi är visserligen äkta makar och som min bättre hälft så är jag skyldig att försörja dig om du saknar inkomst. Det där vet jag. Men nu måste du ändå hitta nåt som ger lite klirr i kassan. Herregud. Hur gammal är du? Borde du inte ha hittat nåt? Kanske försökt sälja iväg några av dina målningar? Är det så himla svårt att skilja sig från dem? Jag tycker nog att vi har fler än vad som får plats här hemma. Hör du på? Du verkar så disträ helt plötsligt. Jo, du snurrar med håret så där igen. Då brukar du glida undan. Mental. Försök lyssna på mig nu. Jag vet att du får in lite pengar på de där kurserna du håller i akvarellmålning. Men herregud. Det blir inte mer än brödpengar. Dessutom springer du iväg till den där konstnärsbutiken där på Söder så fort lönechecken kommer. En till tub akvamarin eller vad fan färgerna heter och ajöss med de stålarna. Vi skulle ju åka utomlands i år. Försöka flytta till nåt annat närmare stan. Fixa den där Giuliettan som vi båda drömt om ska föra oss ut i världen. Försök inte glida undan och påstå att bilsemester inte också är nåt du vill göra. Du har sagt att vi ska. Jag förutsätter att det blir av nu. Du kan väl söka jobb på Ica? Det kan väl inte vara så svårt att få. Det finns faktiskt jobb för den som vill ha. Det har börjat lätta på arbetsmarknaden nu. Det står i tidningarna överallt. Och du kan faktiskt inte hålla på med den här hobbyverksamheten resten av livet. Det är dags att du växer upp nu. Tar lite ansvar. Jag är trött på den här trista förorten, betongen och alla adidaskläder som folk glider runt i. Med min lön och en inkomst från din sida kan vi ta oss bort från det här. Leva high life i innerstan. På Söder med alla andra kulturprofiler. Eller var du vill. Vore inte det bra? The sky skulle bli the limit, liksom!

Skrivpuff, 13:e april, 2018.

tyckte inte om.

”Vad är det här för blask”, utropade Stefan efter att ha gjort en grimas när han svalde kaffet. ”Kallt är det dessutom!”

”Det är inte blask”, svarade Tindra. ”Det är så det ska vara nu. Lite svalare, lite mindre beska, lite mer bäriga toner. Det är så här kaffe ska smaka. På riktigt. Det ska inte vara bränt och beskt.”

”Men om jag inte får typ en liter starkt kaffe på morgonen, då kommer jag aldrig att vakna till liv. Du vet att det är viktigt att jag är pigg där ute på vägarna. Folk kör som idioter. De bryr sig inte om att vi yrkeschaffisar måste vara ute i det där hela dagarna. Man tvingas vara på hugget hela tiden. Då måste jag ha kaffe. Riktigt kaffe. Inget sånt här blask. Är det amerikanskt eller?”

”Det är en colombianskt odlad böna. En variant av arabican. Den ska smaka så här. Smörig, söt, med doft av rött äpple och tropiska frukter. ”

”Vad kostade det här då?”

”Det var inte billigt. Men så är det ju nån som faktiskt har odlat och plockat bönorna, sorterat dem, rostat dem…. Sånt kostar. Ett paket kaffe för trettio, fyrtio kronor… det är omoraliskt att köpa.”

”När blev du en sån snobb? Eller föredrar du hipster?”

”Nu är du så där löjlig igen. Hade inte du bråttom iväg till jobbet?”

”Jo. Men du själv då? Du har ju inte ens kommit ur morgonrocken. Eller spar du in pengar på kläder nu också och kör vidare hela dagen i det där?”

Stefan skrattade åt sig själv svepte resten av kaffet i muggen innan han ställde den på diskbänken och låtsades rysa av obehag.

”Jag har tagit ledigt idag”, sa Tindra. ”Norah ska ta med mig på shoppingtur i det nya köpcentret. De har specialerbjudanden nu. Jag måste ha lite nya kläder nu när magen växer. Dessutom mår jag illa och behöver piggas upp. Tänka på lite annat. Fattar inte att det ska vara så jobbigt att vänta barn. Alla andra verkar ju mysa och glittra av det. Men inte jag. Inte ens Lergigan hjälper…”

”Du ska se att det blir bättre snart. Tänk lite på mig där jag sitter bakom ratten på bussen när du roar dig. Det är inte så lätt för mig heller… jag skulle också ha velat ströva runt i butiker. Men jag måste ju arbeta.”

”Din stackare…”

”Tänk inte för mycket på mig… jag måste dra nu, annars kommer jag försent. Köp med dig riktigt kaffe hem också. Jag tyckte inte om det där nya. Vi ses i kväll!”

 

Skrivpuff.