Förpliktelse
”Vem köper vita brallor till en femåring?”, utbrast Evelina. ”Det är inte klokt. Vad vill människan? Att jag ska tvätta ihjäl mig?”
”Så farligt är det väl inte”, protesterade Agnes. ”Och det är ju så snyggt sommarfräscht med vitt!”
”Ja, men de håller sig ju inte vita… och tillsammans med alla andra barnkläder som jag alltid får underförstådda förmaningar om att stryka. Jag hatar att stryka. Jag gör det bara inte. Men så säger hon alltid att ’nu blir det mycket för mamma att stryka’. Som att det alltid är mitt jobb att ta hand om det där! Och alla gubbar till hyresvärdar som alltid måste påpeka om bristande städning på de mest konstiga ställen, som ovanför dörrposten, och så titta bara på mig. Trots att Jens också står där. Jag blir snart tokig!”
”Hon menar nog bara väl när hon säger så där”, sa Agnes. ”Hon är säkert mån om dig och vill inte att du ska tro att hon köper saker av elakhet. Gubbarna däremot… de sitter fast i sitt gamla patriarkat där kvinnor förväntas dubbelarbeta medan de själva mekar med bilen på fritiden eller tar en öl framför teven.”
”Men nån har väl uppfostrat dem till det.”, högg Evelina till. ”Såna som min svärmor. Kärringar som låter sina söner komma undan. Ja, jag vet, jag borde inte kalla henne för det men vad fa-an…. Hon verkar helt klart utgå från att hennes son inte är kapabel till att utföra hushållssysslor.”
”Hur tar han det?”
”Han blir arg och frustrerad”, svarade Evelina. ”Men han säger inte ifrån. Han gör mycket hemma, men jag måste hela tiden bossa runt och tala om vad som behövs göras och hur. Och då känner ju jag mig som den där kärringjäveln…”
”Har du sagt det här till honom?”
”Ja, och då verkar ju allt frid och fröjd. Men sen när hans morsa kommer så blir han som en liten kattunge som spinner runt hennes ben. Då får jag lust att vråla att han ska växa upp nån gång. Att de ska fatta att de är vuxna nu båda två. Men jag biter mig i läppen varenda gång.”
”Varför då?”
”För att hon kommer ställa till med en scen annars. Säga att jag är elak och missförstår henne med flit. Att hon har rättigheter som jag måste tillgodose.”
”Har hon inga mot dig då?”
”Det verkar inte så. Men det får räcka nu. Jag tänker inte låtsas vara nån fin flicka längre, för jag är inte det. Jag är inte som de, som hon, och det var väl därför Jonas blev kär i mig den där gången på högskolan. Jag är mer rakt på sak, gör inga krumbukter för nån jävla urgammal tradition kräver det eller sliter sönder mig för att upprätthålla nån slags fasad av perfekthet. Vad gör det om kläderna har lite skrynklor eller nån fläck här och var? Hör inte det till livet? Och om barnen inte får smutsa ner sig för att kläder ska vara vita och släta, vad blir det då kvar av barndomen? Om knäppta händer i ett rent helvete är vad som krävs för den där goda uppfostran som hon ständigt tjatar om, då vill inte jag att mina barn ska ha den. Skit samma om de inte kommer att kunna föra sig i nån ruttet tråkig salong. De ska leka, få skrubbsår och skit under naglarna.”
”Men vad tusan, låt då de där vita brallorna bli grå i ett slags statement. Låt honom ha dem på sig tills det inte längre finns en tillstymmelse till vitt kvar. Sen åker ni hem till henne och visar upp dem utan att säga nåt även om hon kommenterar det. Vive l’enfance!”
”Ja, länge leve barndomens skitiga kläder!”
Textlaboratoriet 