Mening ur bok, 24: november 2015.

”Flera andra slupar dunsar mot kajskoningen bakom honom.”

 

Kajskoning…

Han kliade sig i huvudet. Datortangenterna smattrade under hans fingertoppar. Lönlöst. Det gick inte att förstå vad det var, än mindre att hitta det engelska ordet för det. Varför hade han valt att översätta just den här boken? Han visste svaret på det, men gillade det inte. Han hade velat imponera på de andra på grundkursen i engelska. De flesta hade valt simpla deckare, några barnböcker. Men han, han hade valt en bok som fått nordiska rådets pris om en präst som beger sig till Grönland för att frälsa hedningar. Han hade precis köpt den när uppgiften landade på skolbänken. Det hade passat bra, hade han tänkt, och skulle säkert imponera på Lawen. Hon hade valt en bok av Arap Shamilov som hon skulle översätta från kurdiska till engelska.

 

Han suckade. Att välja en bok som han inte ens hade börjat läsa än hade varit ett riktigt misstag. Ett utkast skulle diskuteras i grupp redan under morgondagen och ett längre arbete vara inlämnat om ett par veckor. Han hade helt missbedömt uppgiften. Boken innehöll många gamla bortglömda ord och formuleringar som inte längre fanns i svenska akademins ordlista och än mindre i hans engelska lexikon. Inte heller google kunde hjälpa honom nu. Dessutom hade han skjutit upp uppgiften till kvällen innan. Hans engelska var bra, han hade bott i London under några år i tonåren, men det här var knappast det man hörde på gatorna numera. Biblioteket var redan stängt. Han tittade sig omkring i det lilla rummet. Ett knapert inrett rum med fyra väggar, en säng och en bokhylla med lite papper från universitetet. Han hade precis flyttat hit, haft tur som fått ett studentrum redan efter några dagar inhyst hos en dam i en villa några mil bort från skolan. Hon hade varit snäll men han hade ändå känt sig lättad när han kunde flytta. Det var skönt att vara sin egen, få rå om sig själv utan att någon lade sig i.

 

Han lutade sig bakåt mot ryggstödet och insåg att han måste byta bok. Det var omöjligt att översätta prosa som stank av 1700-talssvenska. Han såg sig omkring och suckade igen. Visst hade han böcker men bara facklitteratur om grammatik och syntax. Förutom en bok av Åsa Larsson som hans mamma lämnat kvar när hon besökt honom för att hjälpa honom komma i ordning efter flytten. Hon hade klagat på att den, att hon tyckt den varit ologisk och överdriven. Han lyfte upp den och tittade på den. En deckare, naturligtvis…

som hans mamma lämnat kvar när hon besökt honom för att hjälpa honom komma i ordning efter flytten. Hon hade klagat på att den, att hon tyckt den varit ologisk och överdriven. Han lyfte upp den och tittade på den. Solstorm av Åsa Larsson.

 

[Citat hämtat ur Kim Leine, Profeterna vid Evighetsfjorden, Stockholm 2013]

Skrivpuff, Öppna, 20:e november 2015.

 

 

Idag har en damm brustit inom mig. Varifrån kommer all småsinthet ifrån, all misstänksamhet, missunnsamhet? Grannar som städar för mycket efter sig i den gemensamma tvättstuga retar upp de som inte orkar eller vill, föräldrar som engagerar sig i sina barn jagas med blåslampa för att de curlar, den som visar sin sympati för Frankrike anklagas för att inte vara tillräckligt engagerade i övriga världen. Demokratiska värden sätts ur spel. Ett anspråkslöst ”Aha..! Du gör så? Jag gör så här!” verkar inte gälla längre. Allt kan bli bättre, vi kan alla sträva efter att visa mer vänlighet, omtanke, gemenskap. Frågan är om hot och hat är rätta vägen? Istället för att inspireras av andras engagemang och välvilja, verkar många av oss känna sig hotade och vilja förinta den eftersom den inte anses inkludera alla. Hur är det möjligt att öppna sig för att inkludera alla? Går det? Även om ambitionen finns och grundtanken om allas lika värde är djupt förankrad hos den egna personen är den ändå aldrig tillräckligt djup eller tydlig. Alltid går det att peka på svagheter, brister, dolda punkter. Men istället för att uppmuntra till något positivt vill man istället avslöja sin medmänniska som en bluff, som en som egentligen hatar andra, föraktar, missunnar… ja, min familj står mig närmast. Detta betyder inte att jag ser ner på andra familjer och vill dem ont. Tvärt om unnar jag alla att känslan av en omtänksam gemenskap förankrad i kärlek och omtanke. Jag kan dock inte beröva mina barn min kärlek därför att jag vet att det finns barn runt omkring mig som inte får det. Jag vill, men kan inte ta alla barn under mina vingar mer än att försöka möta dem med vänlighet och respekt.

 

Men det har brustit en damm inom mig av besvikelse, misströstan och oro när jag ser hur många som anklagar sina medmänniskor för att se ner och förminska värdet på de människor som far illa under regimer, diktatorer, terrorister, våldsmakare och mördare. Underförstått tolkar jag en del av dem som att ingen ska gå säker i västvärlden eftersom man inte kan gå säker i Libanon, Irak, Nigeria… Som att det ena förtog det andra? Borde det inte vara tvärt om? Borde vi inte istället enas kring att det är den grundläggande känslan av säkerhet som istället borde spridas över världen snarare än bomber och kulor? Om det fungerar att leva sida vid sida med oliktänkande här  så borde det väl även fungera där?

 

Det brast en damm i mitt hjärta när jag såg ur många som inte förstår att ett hot mot demokratin är ett hot mot oss alla och att sann demokrati värnar om allas lika rättigheter, åsiktsfrihet, religionsfrihet och yttrandefrihet. En fransk flagga över sin profilbild är en handling som inte är ett lagbrott, det är en handling som signalerar att de demokratiska värderingarna betyder något, att den västerländska friheten är värdefull och viktig att bevara. Det är däremot ingen handling som bevisar att man ser ner på människor i krigsdrabbade områden eller människor som dör i religionens namn. Jag kan inte säga till dig att du ska eller inte ska ha en fransk, svensk eller somalisk flagga. Eller att mina grannar inte får städa i tvättstugan för det provocerar mig och får mig känna mig sämre. Det enda jag kan säga är att du har rätt att välja det själv och den rätten har ingen rätt att ta ifrån dig. Mitt hjärta brister när jag ser hur många som ändå vill ta sig den rätten i medmänsklighetens och omtankens namn. När det egentligen är tvärt om.

Mening ur valfri bok, 18:e november 2015.

 

 

”Demain, je changerais de chambre; je m’installerais au grenier avec mes livres de classe.”

 

En liten mening på baksidan av ett fotografi. Jag suckade djupt. Vad betydde det egentligen? Vad hade hon velat säga mig? Skulle hon ha flyttat upp på vinden? Varför då? Det där gamla murkna kyffet hade onekligen sett bättre dagar redan då och lockade inte ens till sig möss. Jag förstod ingenting. Min dröm om att behärska franska hade sedan länge runnit ut i sanden och jag visste inte om jag översatte meningen rätt. Jag hade känt mig lika omöjligt på att lära mig språket som den där gamle svenske kungen, som jag naturligtvis glömt namnet på, och gett upp studierna på universitetet.  Hade hon förresten börjat plugga igen? Jag visste att hon aldrig riktigt släppt det där med att ta en examen, men hade ingen aning om att hon faktiskt tagit tag i den saken. Nu var hon borta och jag visste inte om det  någonsin skulle gå att få veta vad den där meningen betydde egentligen.

 

 

Mening ur Francoise Sagan, Bonjour tristesse, Paris 2005.

Samla, 16:e november 2015

– På utandningen samlar ni ihop magen. Knyt ihop den som om den vore en liten säck.

Instruktörens släpiga, nästan avdomnade, röst fick henne att vilja rusa vrålande därifrån. Herregud, vad var det här, tänkte hon, ett mentalsjukhus? Hon kikade på de andra deltagarna ur ögonvrån. Alla blundade och verkade djup försjunkna i sig själva. De krummade ryggen och blåste ut luft med rundade kinder. Det pös och hummade från dem. Hon försökte hänga med. Slappna av, fokusera. Varför var det så omöjligt muttrade hon tyst för sig själv. Hur svårt kunde det vara att bara koppla av och röra sig lite lamt till musik från andra kulturer?  En mansröst som verkade härstamma från Jamaica stönade ut i högtalarna till rytmiskt dunkande trummor och wailande kvinnostämmor. Jag dör, tänkte hon, blundade och lade sig raklång bakåt på den röda våffelmönstrade skumplastmadrassen och stirrade upp i det vita taket.

Uppfinna 6 november 2015

Ibland önskar jag att jag slapp uppfinna dagen.

Slapp komma på. Slapp hitta på.

Att allt bara fanns där, färdigt och redo för skörd.

Ibland reser sig fågel Fenix ur askan, som av sig själv.

Poff! Så är den bara där. Men oftast inte.

Varför är det så svårt att hitta på? Det är ju bara att hitta på det man vill hitta på.

Så enkelt och så svårt.

I hela vida världen kan jag hitta på vad som helst.

Jag kan hitta skapa min egen värld.

Uppfinna mitt eget universum. Göra det precis just så som jag vill ha det utan andras lagar, regler och censur.

Så varför är det så svårt? Det är ju bara att sätta igång.

Fantisera. Hitta på. Drömma. Skapa.

Det kan ju varenda barnunge. En ren barnlek. Barnsligt enkelt.

Så varför är det så svårt?

Öde, skrivpuff, 2:a november 2015.

jag minns mitt barns somrar och lov vid det ensliga gamla huset som lyste rött i gläntan i skogen med granar och mossiga stenar. Doften av svamp och mylla. Bärplockarens rivande,slitande ljud mot blåbärstuvan. Tyngden av den fulla hinken. Lätet av rullande bär. , de sönderslitna handflatorna. Ormarna som dröjde sig kvar på stigen. Demonstrativt ignorerande fotsulor som stampade i marken. Svartvitt mönster i sicksack mot brun mark. Som en mossig gammal pinne. Doften av svett, barr och bärfis. Vatten från brunn i skogen. Iskallt, klart och giftigt. Kokades på knastrande vedspis. Röd eld lyste i svärtans springor. Värme som brände i näsborrarna men inte förmådde jaga bort den råa kylan som slickade nacken. Jag minns doften av gammalt trä, instängd kattvind, och känslan att något lurade i den djupa skogen. Jag minns hur det kändes att komma hem, att byta det ödsliga huset mot civilisationens myller. Torrdasset mot toalett. Elden mot element. Träningsoverall mot jeans. Gummistövlar mot gympaskor. 1800-tal mot 1900-tal. Jag minns. Jag glömmer det aldrig.