– Ska du ducka nu igen, sa Sture och stirrade på Mårten som stod hukande över en långpanna med kärleksmums med en påse kokos i ena handen.
– Fattar du inte vad hon gör med dig?
Nej, Mårten fattade verkligen inte vad det var Sofi gjorde med honom som var så provocerande för Sture. Men han sa inget och såg på hur vita flingor rann ur påsen för att bilda drivor ovanpå den mörka chokladmassan.
– Hon kör ju med dig. Varje gång vi ska göra nåt med gänget säger hon nej, för då är det alltid nåt ni ska göra istället.
– Så är det ju inte, sa Mårten och såg på Sture. Du inbillar dig bara för att du är singel och tror att alla kan leva hur som helst. Somliga måste faktiskt ta hänsyn!
– Tar hon hänsyn till dig då, sa Stig och satte armarna i kors över bröstet. Vilka av dina gamla intressen har du tid att hålla på med nu, va? Samtidigt som hon kör på med sin grej, träffar väninnorna, går på gymmet, skriver in sig på kurser för att kladda i lera och fan vet allt. när gjorde du nåt sånt sist?
– Jag prioriterar annat nu. Faktiskt. Och det är mycket på jobbet, det är inte Sofis fel.
– Men du hade väl mycket förut också? Måste jag ringa din chef och be honom lätta på några av dina arbetsbördor, kanske?
– Nä, nu går du för långt.
Sture tystnade men Mårten kunde se hur ilskan kokade inom honom och fick hans ögon att börja tränga ur sina hålor.
– Livet förändras hela tiden, sa Mårten. Man kan inte vara så som man var när man var ung och Sofi utnyttjar mig inte. Det skulle jag märka om hon gjorde.
– Du är inte klok så naiv du är, sa Sture. Se bara på hur du står här och bakar. Vad är det för nåt?
– Kärleksmums.
– Kärleksmums… till och med namnet är ju bara för mycket. Du måste rädda dig själv innan det är för sent. Vet du ens hur många män som faller offer för psykiskt våldsamma kvinnor? Nä, jag tänkte väl det! Och vet du varför? Jo, för att mörkertalet är stort! De vill inte erkänna det. Kvinnor däremot, de springer till varandra och tjurar så fort det är nåt. Män biter ihop. Jag tycker att du ska sluta med det nu. Haka på ut på lördag. Säg att du har gjort dig förtjänt av det efter den här höstens motgångar. Det har varit mycket på jobbet, som du sa, och nu behöver du få leka av dig lite. Slappna av. Ha kul. Umgås med vänner.
– Med dig, menar du?
Sture skrattade till och slog ut med händerna. Självklart inkluderade han sig själv i vänskapskretsen.
– Du får acceptera att jag blivit en tråkmåns, sa Mårten och började skära upp kakan utan att bry sig om att fördela de ojämna högarna av kokosflingor. Jag gillar faktiskt mitt nya jag.
– Du måste inte välja, sa Sture. Du kan ju ha båda! Samtidigt.
– Nej.
– Nej?
– Ja.
– Ja?
– Ja, jag menar nej. Jag vill inte ha båda. Jag vill bara ha det ena.
– Och då väljer du henne?
– Ja.
– Fast hon utnyttjar dig och dina pengar? Hennes egna pengar kan ju inte räcka nån vart. Det har man väl hört om hur vad de får i betalt inom landstinget. Jag har ju hört talas om mansgrisar, men kvinnogrisar snackar man minsann inte om.
– Kvinnogrisar?
– Ja, såna som Sofi, sa Sture och suckade. De där som tar en massa utan att ge tillbaka. De ska ha och ha och ha. Men ger noll tillbaka.
– Det är nog bäst att jag lägger ifrån mig den här, sa Mårten och placerade kniven på bordet intill pannan. Nu är det dags för dig att gå hem.
Sture protesterade och sa att han varken fått kaffe eller kaka. Det hade de ju kommit överens om. Det var därför han var där. Men Mårten föste ut honom i hallen, öppnade ytterdörren och puttade ut Sture i kylan.
– Det får räcka med din avundsjuka nu. Gå hem med dig. Eller ut på krogen. Men låt mig, oss, vara ifred.
Dörren gick ingen med en smäll. Det rasslade i låset och blev tyst. Ute föll årets första snöflingor, vinglade runt i luften innan de slutligen lade sig på marken och smalt bort.
Inspirerat av SkrivPuff; Ducka.