Skrivpuff, 30:e januari, 2018.

Brokig

 

Lisbeth stirrade på den brokiga skaran klädda i skinn och päls.

Såg de verkligen ut så där, sa hon och stirrade på Rolf som satt bredvid henne i soffan och tycktes helt uppslukad av teveserien.

Han mumlade jakande utan att slita blicken från rutan och kastade in en bit chokladruta i munnen.

Men du kan inte mena att de höll på så där, med tatueringar och smink, protesterade Lisbeth och petade på honom lite lätt med armbågen. Och inte höll de väl på så där och låg runt, som de gör i den här serien? Det verkar ju inte klokt. Tänk att de orkar åka på vikingaräder och sedan hoppa i säng till höger och vänster, ledbrutna och blodiga som de är…!

Rolf försökte hyssja ner henne med en kort kommentar om konstnärlig frihet och att ingen riktigt vet hur det var på den där tiden. Men Lisbeth hörde honom inte och fortsatte prata om hur less hon var på amerikanska serier där allt överdrevs och där de vältrade sig i rent pornografiska scener innehållande våld och sex.

Vill folk se sånt här, utbrast hon. Hur är det att vara skådespelare idag och vara tvungen att ställa upp på sånt här? Vi stänger av! Kom, Rolf, vi gör något annat. Rolf…? Rolf..!!

Skrivpuff, 26:e januari, 2018.

Protestera

”Nej, alltså, nu måste jag protestera”, sa jag och slog upp med händerna. Det stack i handflatorna av den hårda ullen i hans kavaj som jag misstänkte var av sämre kvalitet än den skulle ge sken av. ”Här stod ju faktiskt jag först!”

Ett skratt spred sig i mannens ansikte och blottlade en rad tänder med en ovanligt kritvit ton. Sättet han gjorde det på avslöjade att han gillade att visa upp dem och att han var stolt över dem. Jag förstod att han inte själv insett hur konstgjorda de såg ut, som billig strass i ett smycke av tunt silvertäckt koppar. Han böjde sig närmare och plutade med läpparna samtidigt som han lyckades smacka. En pust av alkohol slog emot mig och jag vek undan ansiktet, la händerna på hans axlar och sköt upp knäet i hans skrev. Kvidande sjönk han ihop framför mig och jag såg hur människor i publikhavet omkring oss böjde sig fram för att fråga hur det var med honom. Deras röster drunknade i ljudet från musiken som strömmade ur de stora högtalarna framme vid scenen.

Jag slog ut med händerna igen för att ge sken av att inte förstå någonting och som att jag var helt oskyldig. Ingen skulle ändå höra vad jag sa och när jag såg mannen sätta sig ner på asfalten och kurande höja ett finger mot mitt håll skyndade jag mig att smita därifrån. Jag hade inte lust att bli sittande med någon av de gråklädda vakterna och förklara att mannen ställt sig precis framför mig. De skulle hånskratta och fråga om jag inte var medveten om att jag befann mig på en konsert med enbart ståplatser och jag skulle inte få en syl i vädret efter en sådan kommentar. Att det inte var därför jag gjort som jag gjorde skulle de inte lyssna på. Det där var jag säker på. Mina trasiga jeans och starkt målade mun skulle naturligtvis inte vara till min fördel. Inte mot hans mörka kavaj, vita tänder och blanka skor. Jag vet att det var fel. Men jag gjorde det. Jag flydde hellre än stannade kvar och fäktade. Det borde jag kanske inte ha gjort…

Skrivpuff, 25:e januari, 2018.

Välja

 

”Jag har väl valt fel, antar jag”, sa Helena och suckade ut en lång rökpelare som vinden grep tag i och förde rakt i ansiktet på Dagmar. ”Inte tänkt rätt, haft fel mål eller nåt…”

 

Dagmar såg på henne med sina bruna, medkännande ögon, men sa ingenting. Hon brydde sig inte ens om att vifta bort cigarettröken.

”Det är ju så viktigt att tänka rätt”, fortsatte Helena, ”att inse sina möjligheter och ta dem, istället för att låta sig slås ner till en spillra av det jag man kunde ha blivit…”

 

”Vad har du nu tittat på”, frågade Dagmar med en röst som lät ovanligt sträng för att vara hennes.

Helena såg forskande på henne, som om hon var osäker på om det var kritik eller stöd, och mumlade att hon inte alls hade sett på någonting och att alla sa att man skulle ta tag i sig själv, för vi har alla samma möjligheter att lyckas.

”Det är upp till oss själva att säga ifrån och att välja de mål vi vill sträva mot”, fortsatte hon, ”annars kommer vi aldrig att uppnå dem.”

Dagmar skrattade till. Det lät hårt och fick en man i grå kostym att titta till på de två kvinnorna som satt på en parkbänk intill en av de k-märkta röda stugorna som kantade den gröna gräsplätten där småbarnsfamiljer brukade skockas varma sommardagar.

”Tror du verkligen att livet är så enkelt, att man genom nåt slags magiskt tänkande ska kunna lyckas? Det där är ju bara snack, förstår du väl, för att slippa bry sig om de som har det tuffare i livet än andra. Nej, du, en får vara glad att en inte har det värre…”

”Ja, men vad fan ska man göra då”, spottade Helena ur sig, ”gräva ner sig i sin helt omöjliga situation?”

Dagmar slog upp med händerna och sa att det var omöjligt att diskutera med Helena eftersom hon tog allt så personligt innan hon fiskade upp sin mobil ur handväskan och sa att hon måste gå.

”Jag har ett möte nu klockan ett”, sa hon urskuldande. ”Tro inte för mycket på det där med att tänka sig till framgång. Livet är orättvist och det behöver vi erkänna, annars kan vi aldrig göra något åt det.”

Helena följde Dagmar med blicken och såg hur hon försvann längst med gatan med raska steg trots de höga, smala klackarna på de svarta, blanka stövlarna. Hon slängde en blick på armbandsuret. En halvtimme kvar tills hon skulle börja dra sig bort mot jobbcoachen med de vita tänderna, blanka håret och kläderna med snyggt snitt. Om hon inte hade rätt inställning skulle det här aldrig gå, hade Helena hört de rödmålade läpparna säga samtidigt som en brunbränd hand sträckt henne ett papper med förslag på litteratur att läsa. Helena tog upp pappret ur handväskan och vecklade ut det. Att välja lycka, tio tankar om framgång, framgångsfobi…

Det fick bli biblioteket efter mötet, tänkte hon och suckade. Arbetsmarknaden såg ljusare ut än på länge, det fanns jobb, det sa alla. Alltså måste det vara hennes tankar som det var fel på. Framgångsfobi, så var det säkert, tänkte hon. Det var det som stoppade henne… Så var det säkert. Fick hon inte rätt på sina tankar, visste hon inte var det skulle sluta. Fas tre… socialen… hemlöshet… tandlöshet… Helena försökte djupandas för att stävja den panikattack som började sticka i handflatorna. Om det skulle ordna sig måste hon lära sig se målen och möjligheterna istället för skräckscenarier. Det var som att köra bil, hade coachen sagt och skrattat glatt, om man inte höll ögonen på vägen skulle man köra i diket. Helena blundande. Ett jobb, ett jobb, vilket jobb som helst, bara jag får ett jobb, tänkte hon och försökte visualisera sig själv på en arbetsplats. Hon såg på klockan igen. Minuterna segade sig framåt. Hon reste sig och började sakta gå mot coachens kontor.

Skrivpuff, 19:e januari, 2018.

En massa saker.

Vet du vad, jag skiter i alla dina saker och allt det där som du har unnat dig på vår bekostnad. Det jag inte förstår är ju du lyckades få oss att tycka synd om dig, så till den milda grad att vi inte såg att de saker du försåg dig med var löjligt dyra medans vi andra fick nöja oss med klumpiga, tunga varianter. När våra cyklar hade rost på ramen och saknade fungerande lampor, hade din tolv växlar och tunna däck. Den bytte du snart ut mot ett fynd. En lättviktig variant med bockat styre och ett italienskt märke tryckt över ramen. Vi fick inte röra den. Du skulle ha den när du cyklade till jobbet. Du tränade ju och var nyttig, försörjde familjen och stretade. Din mamma sa att du var snäll. Jag tyckte det. Jag fick ju till slut en ny cykel inför den där trafikdagen i skolan i femman. Den andra var ju för liten. Tänk om jag hade kommit med den? Polisen skulle ju komma dit, ställa upp koner att köra slalom mellan, en gungbräda som tippade över när man körde på den och som fick mina knän att darra och svetten att sticka i handflatorna innan det var över. Och så var det ju den där genomgången av cykeln. Den där polisen skulle kontrollera och godkänna att den var trafiksäker och hade alla de där detaljerna som man måste ha för att få cykla bland bilar. Lampor, reflexer, ringklocka… Jag minns den där röda pinnen med reflex som fälldes ut från pakethållaren för att hindra bilister från att köra för nära.

Jag har fortfarande kvar min cykel. Efter alla dessa år. Det har du med, men å andra sidan cyklar ju du inte till och från jobbet längre. Du tar bilen. Jag cyklar inte heller så ofta längre. Jag åker kollektivt. Varför byter jag bara inte ut den där gamla cykeln mot en ny? En som är lättare att trampa och som har alla de där detaljerna som en cykel måste ha och som har trillat av eller pillats bort av klåfingriga grannungar. En som inte är rostig. Jag minns hur du reagerade på det där med att den blivit rostig. Att jag inte hade tagit hand om den ordentligt. Att jag låtit den förfalla. Det sårade dig att tingesten som du kostade på mig försummades så. Jag minns att jag sa att vi inte hade något cykelförråd och den stod ute om vintern. Du såg ut som om du inte kunde förlåta mig för det. Varför gjorde du det? Varför bytte du ut din egen cykel trots att den hade alla delar kvar, hade glänsande lack i guld och tejpat styre? Var det för att det var ett vanligt svenskt märke och den nya en italiensk variant, en sådan som tävlingscyklister hade? Vem tävlade du mot? Arbetskamraterna?

Jag skiter i att du hade en massa saker som vi andra aldrig fick, att du kunde bestämma vad du ville ha och köpa det och att vi andra fick hålla till godo med det du ansåg vara tillräckligt. Men jag skiter inte i hur du lyckades göra det och samtidigt få oss att tycka synd om dig. Tycka att du var värd de här sakerna för att du var förfördelad. Du såg på oss med dina mjuka hundögon och fick oss att tro att allt var normalt. Det var så här det skulle vara. För det var dig det var synd om.

Skrivpuff, 18:e januari, 2018.

Bildinspo

 

Tölta, frågade han, är det ett ord, ens?

Hon såg upp på honom och gapade. Självklart var det ett ord, det visste hon ju helt säkert, men varje gång han sa emot henne blev hon tveksam. Hon hatade när det hände. Om hon sa nåt nu måste hon vara säker på sin sak, stå fast vid det trots hans protester. Och säker var hon inte. Det var hon aldrig i sådana här situationen. Erfarenhet hade lärt henne att hon visste så lite och att det blev värre för var gång som hon lärde sig något nytt.

Du har säkert rätt, sa hon och suckade. Jag hittar nog på. Det finns nog inget som heter tölta… jag fick bara för mig att de säger så på Island, eller nåt.

Varför skulle de göra det? Det låter skitkonstigt ju. Vad är det de gör när de töltar, menar du?

Hon förklarade att det hade något med ponnyer att göra, men att hon nog kom ihåg fel. Det där med hästar visste hon ju inget om, sa hon och förklarade att föräldrarna alltid sagt nej när hon velat prova på det där med hästar. Sådant var inte till för sådana som henne, det var för de där som lät fötterna glida ner i ett par seglarskor och hade kläder med små gröna krokodiler på bröstet. De där människorna som blekte slingor i håret och gled runt på stan med vita leenden och brunbränd hy.

Kan du inte bara släppa det där, suckade mannen med de bleka kinderna och spensliga fingrarna. Det där var ju så länge sedan och ingen vill tillbaka till rispermanentat hår, löjliga axelvaddar hockeyfrilla.

Lätt för dig att säga, fräste hon. Du fick ju allt det där du ville ha! Charterresor, märkeskläder, gameboy och sen en sån där, vad hette det… amiga-dator.

Javisst, jag hade en Commodore 64 och sedan en Amiga. So what? Ska du ringa polisen och anmäla mig eller?

Hon tystnade och kände hur det blossade på kinderna. Han hade rätt. Hon var löjlig. Och det var inte hans fel att hon växt upp så som hon gjort, utan allt det där som alla andra hade och som gjorde att hon stängdes utanför på rasterna. Men hon hade haft annat. Självklart hade hon det. Hon skulle bara försöka komma på vad…

Men du, sa hon försiktigt, jag är rätt säker på att det finns nåt som heter tölta och att de gör det på Island eller nåt. Du kan väl googla?

Gör det själv, sa han och lutade sig fram över korsordet som låg uppslaget på köksbordet och krafsade ner några bokstäver i ett par tomma rutor.

Skrivpuff 11:e och 12:e januari, 2018.

Underligt och bestämt

Det vore underligt om du faktiskt skulle ha fått någonting gjort idag. Det brukar du inte få, så varför skulle just den här dagen vara annorlunda?

Men käften! Du fattar ju ingenting!

Det gör jag väl!

Äh, du fattar ju ingenting! Faktiskt!

Men du gör ju inte någonting för att bidra till samhället! Du bara parasiterar och vem har nytta av det där skräpet som du producerar vid ditt gamla staffli? Ingen! Jag lovar dig.

 

Det ringde på dörren och jag slets ur de självupptagna tankarna om mitt livs mening. Klockan ringde ilsket gång på gång och jag ropade ut mot den tomma hallen att jag var på väg och att det inte fanns någon anledning att tryckas så infernaliskt mycket på klockan. Jag muttrade för mig själv att personen utanför inte verkade ha använt en dörrklocka förr. Tofflorna hasade mot trägolvet och jag såg ner på de gamla trotjänarna av konstskinn, tveksam över om jag skulle sparka av mig dem innan jag öppnade dörren. Men beslöt mig för att behålla dem på. Det var ändå en felringning, om än en mycket irriterande sådan. Jag kände hur mina mungipor drogs neråt i ett stelt upp och nedvänt leende samtidigt som jag vred låskolven åt höger och tryckte ner handtaget.

Ursäkta mig, min bäste herre, men är det inte här som greven von Grishuvud bor?

Jag stirrade ut mot kvinnan framför mig, där hon stod, stelt i upprätt position som skulle få vilken officer som helst att brista ut i glädjetårar. Klackskorna blänkte i vårsolen och tåspetsarna pekade som två projektiler mot mina slitna tofflor som ville de deklarera eller avskräcka ett krig. Jag försökte gömma mina fötter bakom varandra men det gick dåligt och kvinnan såg ogillande ner på dem och harklade sig.

Nej, det är förstås uppenbart att ni inte är någon adlig person, sa hon och stack sin vassa näsa i vädret. Men det kan inte hjälpas. Kungen och drottningen är trötta och måste få komma in i värmen. Du får försöka hålla dig ur vägen så mycket som möjligt. Det blir bäst så.

Jag stirrade oförstående på henne när hon viftade med handen åt mig för att signalera att jag skulle stiga åt sidan. Kvinnan nickade ut mot gatan och jag visste inte vad som gjorde mig mest förvånad, att rörelsen inte fick håret att röra sig en millimeter eller att en kostymklädd man kvickt slank ut ur passagerarsätet och öppnade bakdörren på den överdrivet långa, svarta bilen.

En högblank svart sko stack fram innan jag kunde se vem det var. Kungen. Jag nöp mig själv hårt i låret för att väcka mig själv men ingenting hände och tyst för mig själv förbannade jag de amerikanska filmer som prånglat ut budskapet om nypandets effektivitet för ett bryskt uppvaknande. Det sista jag ville var att nationens chefsöverhuvud skulle träda in i min egen enkla boning. Visserligen var det en gammal jaktvilla, men utsidan stämde dåligt med insidan. Jag hade hyrt den sedan många år tillbaka och min hyresvärd till like gamla vän såg till att hålla fasad och trädgård i fint skick. Det var för att inte värdet skulle sjunka, brukade han säga, nu när han själv inte hade möjlighet att bo där. En diskbråcksskada gjorde det omöjligt för honom att ta sig in via trappen som löpte en halv våning upp längst med den timrade husfasaden. Själv undvek jag också att använda den, även om jag kunde. Det var skönt att slippa röra sig ute bland alla besvärliga människor som tog plast, överreagerade och såg allmänt ovårdade ut.

Det stack till i foten på mig och jag svor till. Kvinnan med det stelpermanentade håret, harklade sig och gav mig en kall, sträng blick som fick mig att lomma längre in i bostaden och dimpa baklänges rakt ner i min gamla chesterfieldfåtölj. Därifrån stirrade jag gapande på följet som äntrade bostaden och artigt såg sig omkring utan att röja några som helst känslor om vad de såg där i den medaljongtapetserade hallen med ett älghorn istället för hatthylla. Kungen rörde sig framåt med ljudlösa steg och hummade emellanåt åt de svartvita fotografier som avporträtterade min hyresvärds förfäder. Bakom honom skred drottningen fram i en snäv, ljus dräkt, balanserande en hatt med stort brätte och flor. Jag hade aldrig förr sett henne ha en sådan överdrivet pompös hatt, å andra sidan hade jag inte sett så många foton på kungligheterna överhuvudtaget att jag skulle kunna säga om det var hennes normala stil eller inte. Sett och sett… de hade väl svept förbi i nyhetsflödet ibland men jag hade aldrig riktigt sett dem. Jag hade nog med mitt eget för att bry mig. Dessutom hade jag haft ett fasligt sjå med att skala av mig min egen familj och var inte intresserad av att adoptera den kungliga som ett slags medialt substitut.

Prinsen och prinsessan var onekligen ett näpet syskonpar, för att citera min egen mor. De tycktes trippa fram över golvtiljorna i hallen och styra rakt mot godisskålen på ekbordet framför teven och som jag tidigare under dagen hade fyllt på inför kvällens avsnitt av På spåret. Det var en av fördelarna med att handla via internet. Jag kunde klicka hem det jag ville ha och slapp gå iväg till den där förbaskade mataffären med alla sina vindlande gångar och dignande hyllor. Alla valmöjligheter gjorde mig fullständigt kollrig och så var det ju det där med de skrikande barnfamiljerna… tänk om föräldrar av idag kunde ta lite mer inspiration av kungafamiljen, tänkte jag för mig själv och såg hur de två barnen höll hårt i händerna för att inte plocka åt sig av mina godsaker. Jag gjorde en gest för att visa att de fick smaka, men innan något av barnen hann röra sig ur fläcken var damen med de vassa skorna framme med pekfingret i vädret. Det vore en underdrift att säga att hon såg sträng ut och det onekligen hade effekt. De båda barnen förblev blickstilla och jag satt i min fåtölj och undrade vad de egentligen behövde göra i mitt hem när mina tankar avbröts av att det spolades i toaletten.

Jag kikade ut mot hallen i ett försök att se vem som kom ut från den lilla skrubb som tjänstgjorde som toalett men en gorilla med telefontråd rinnande ner från örat och in under kragen stod i vägen och jag förmådde inte resa mig upp från min plats.

Jag är hemskt ledsen över det besvär vi har åsamkat er, sa kvinnan med det stela håret och höll händerna framför sig och balansen på främre delen av foten, som om hon skulle kasta sig ut i en piruett. Men ni ska veta att våra kungliga högheter är mycket tacksamma för…

Plié, hörde jag mig brista ut och kände två spisrosor flamma upp på kinderna samtidigt som händerna rörde sig upp i luften som om jag just skulle till att fäktas mot en tjur. Jag skrattade ett torrt nervöst skratt och kände något gripa tag om insidan av magen när hennes förvånade men missnöjda blick naglade fast mig.  Jag fingrade på mina manchesterbyxor och låtsades skrapa bort en fläck på ena låret i hopp om att hon skulle sluta stirra och gå.

Det slamrade ute i köket och jag reste mig upp för att hindra den som röjde runt där men gorillan i hallen hindrade mig från att gå ut trots att jag röt åt honom att det faktiskt var min bostad, inte det kungliga slottet och att de slitna möblerna torde varit en indikation i rätt riktning. Men han svarade inte utan höll mig bara i ett bestämt grepp, som om jag varit på väg att attackera de kungliga högheterna. Sånt trams! Jag skulle inte kunna göra en fluga förnär, så till vida inte den gjorde anspråk på min mat, förstås.

Den solbrända broilerns tag om mig släpptes först när suckande sjönk ihop en aning. Vad skulle jag ha gjort? Ringt polisen och bett dem rycka ut eftersom kungen, drottningen och deras två barn befann sig i min bostad? Att de länsade mitt skafferi? Att jag tvingades hålla mig lugn i min fåtölj annars blev jag antastad av en stor grobian med pumpade muskler, illa dolda under en blank kostym? Vem visste ens vad som fanns utanför, på gatan. Förmodligen ytterligare en uppsättning tränade apor med vajer i örat och direktkontakt med Säpo.

Det spolade återigen i toaletten och jag insåg att även kungligheter kunde drabbas av diarré. Men varför just på min toalett och vem var den där von Grishuvud egentligen som borde ha fått betalat för toapapper och vatten? Han skulle inte riskera att drabbas av samma elaka bacill som jag blev utsattför och dessutom inte tycktes ha rätt att värja mig emot. Nu skulle jag bli tvungen att tvätta händerna många gånger om. Jag, som alltid var så noga med att inte dra hem bakterier! Det var också en av anledningarna till att jag hushöll så mycket med mina besök i omvärlden. Jag såg den helst från mitt privata fönster mot tevevärlden.

Nu får det väl ändå för fan vara nog, muttrade jag och knöt näven i knäet. Här blir jag gisslan i mitt eget hem och kan inte annat än se på när välbärgade personer river runt i mitt hem och länsar det på mat och toapapper…

En fnysning hördes från kvinnan som fortfarande stod i givakt och som jag inte visste vem hon höll mest koll på, mig eller de två barnen. Jag sa att de gärna fick ta sig en karamell ur skålen men kvinnan protesterade och sa att de kunde vara kontaminerade av något gift och att det var uteslutet att de två barnen fick smaka.

Gift, spottade jag ur mig in en till min egen förvåning i skarp ton. Det har jag bara på maten ute i köket…

Kvinnan blev blek i ansiktet och stelnade till ytterligare trots att det tycktes omöjligt så överspänd hon var. Jag följde henne med blicken när hon trippade ut till vakten i hallen och viskade något i hans öra. Jag nickade åt barnen att förse sig ur skålen och de snappade åt sig varsin karamell med som de raskt stoppade i munnen. Deras bleka kinder fick färg och jag såg hur de slappnade av och kikade på varandra som om de funderade om de skulle våga förse sig med mer. Jag viskade att de kunde göra det och att de till skillnad från de vuxna hade mitt tillstånd att ta för sig. Men de hejdades av ljudet från vassa klackar mot parkettgolv. Klick klack klick klack och ett skarpt raska på mes enfants!

Jag betraktade det udda följet skrida tillbaka ner mot den polerade bilen som blänkte trots att det var mulet ute. Den yngsta, flickan, vände sig mot mig och vinkade försiktigt med handen. Ett staniolpapper blänkte i solen och jag förstod att hon lyckats smuggla med sig en av chokladpralinerna som jag köpt via Coops hemsida och fått levererat av en vuxen man iförd en keps som såg ut att vara från barnavdelningen. Jag höjde upp handen och gjorde tummen upp. En liten stund hade två hårt hållna barn fått vara två vanliga barn hemma hos en helt vanlig enstöring om så bara för en kort sekund. Ingen skulle tro mig, men jag skulle veta och jag skulle komma ihåg att oavsett vad så hade mitt liv haft en liten inverkan på någonting till det bättre och det räckte bra för mig.