Jacob stod mitt i sakristian och drog i pipkragen. Han skrek efter Anna som försvunnit ut ur rummet att hon spänt åt den för hårt. Men det förblev tyst. Inget svar. Inga klapprande sulor mot stengolvet. Nu blev han tvungen att fixa till det själv.
Den satt som berg. Tryckte mot strupen som om den ville etsa in ett rött halsband på honom. Eldsband. Den där trollkonan går inte att lita på, muttrade han.
Luft. Han måste få luft!
Ett väsande läte letade sig ut från Jacobs mun. Samtidigt spändes halsen ut av blod som ville men inte kunde återvända till hjärtat, avskuret från det som strävade åt andra hållet. Synen grumsades och de ornamenterade väggarna i rummet tappade konturerna. Det var inte så här hans liv skulle sluta. Inte strypt av kragen som en annan syndare!
Jacob fumlade med fingrarna i nacken. Kände det styva tyget göra motstånd och sticka mot huden som vassa knivseggar. Så letade sig ett finger in mellan kragen och huden, två fingrar till och sedan ett par från andra handen. Jacob slet till. Det knakade i kragen när gav efter och slets itu. Jacob hukade framåt. Satte händerna mot låren och flämtade efter luft. Munnen smakade av metall. Det var alltså så här det kändes att dö, tänkte Jacob. Men han hade lurat den.
Tack gode Gud, amen.
Insprirerat av Skrivpuff; amen.