Kragen

Jacob stod mitt i sakristian och drog i pipkragen. Han skrek efter Anna som försvunnit ut ur rummet att hon spänt åt den för hårt. Men det förblev tyst. Inget svar. Inga klapprande sulor mot stengolvet. Nu blev han tvungen att fixa till det själv.

Den satt som berg. Tryckte mot strupen som om den ville etsa in ett rött halsband på honom. Eldsband. Den där trollkonan går inte att lita på, muttrade han.

Luft. Han måste få luft!

Ett väsande läte letade sig ut från Jacobs mun. Samtidigt spändes halsen ut av blod som ville men inte kunde återvända till hjärtat, avskuret från det som strävade åt andra hållet. Synen grumsades och de ornamenterade väggarna i rummet tappade konturerna. Det var inte så här hans liv skulle sluta. Inte strypt av kragen som en annan syndare!  

Jacob fumlade med fingrarna i nacken. Kände det styva tyget göra motstånd och sticka mot huden som vassa knivseggar. Så letade sig ett finger in mellan kragen och huden, två fingrar till och sedan ett par från andra handen. Jacob slet till. Det knakade i kragen när gav efter och slets itu. Jacob hukade framåt. Satte händerna mot låren och flämtade efter luft. Munnen smakade av metall. Det var alltså så här det kändes att dö, tänkte Jacob. Men han hade lurat den.   

Tack gode Gud, amen.

Insprirerat av Skrivpuff; amen.

Normer

”Har du varit på loppis igen…”, sa Sonja och stirrade på Monkan som snurrade runt ett varv på skolgården. Klänningen lyfte och blottade benen, håret stod som en sky runt det hjärtformade ansiktet. Det rasslade i armband och halsband som hängde i långa tunga rader. Pärlorna glittrade i solskenet. Sandaletterna klickade mot asfalten.

”Och?”

”Kan du inte bara se normal ut?”

”Normal?”

Monkan rynkade pannan och lade huvudet på sned. En kall vind drog över skolgården och fick håret att resa sig på Sonjas bara armar.

”Ja, som vi andra…? Som… Jacky..”

”Men Jacky ser ju jättetråkig ut… adidaskläder och gympaskor… jag vill inte ha sånt. Jag vill inte va sån. Vill inte ha nån uniform som alla andra. Fattar du?”

”Jo, men ändå…” Sonja bet sig i läppen sparkade till en sten på marken. De tidigare så vita skorna med lätt kilad sula hade blivit gråa under våren. Hon visste att de stank. Fötterna blev blöta i dem när solen gassade på. Nog kunde hon tänka sig ett par tunnare skor. Men Jacky hade sagt att det var Nikes Air Max som gällde och… då var det liksom Nikes Air Max som gällde. Vita. Ju vitare desto bättre. Inte solkiga som Sonjas. Definitivt inte med bara tår och tunna remmar, som Monkans. De skulle aldrig bli accepterade i gänget så länge Monkan envisades med sina secondhandkläder. Hennes envisa tro på att livet bestod av ett romantiskt sus och dus med rysch och volanger, och små handväskor med rosetter. När det gällde att passa in.

Inspirerat av Skrivpuff: Sus och dus.

Kärnfull

Nålen trängde upp mellan den grova bomullsvarpen och lämnade en svans vita stygn efter sig. Täcket som bestod av sammansatta vävda remsor, handtryckt någonstans under den gassande solen i Kenya, hade älskats och slitits. Det var självklart för Esther att laga hålen för hand. Inte ta fram symaskinen och trycka in det mellan mataren och pressarfoten. Det var inte värdigt att låta en maskin tugga sig fram i ett handgjort landskap, och det i en fart som vida överskred handens. Esther rös vid blotta tanken. Livet gick för fort. Bilarna blev snabbare. Cyklisterna också. Pensionärerna hade svårt att hinna med sina rollatorer och hängde som vantar bakom dem. Själv hade Esther svårt att hänga med i sitt inre tempo. Trots att hon satt ner, djupt försjunken i fåtöljen, var det kaotiskt innanför skinnet. Andningen ytlig. Axlarna spända. Käkarna… hon kunde nästan höra hur tänderna gnisslade. Ändå satt hon där hon satt. Fast besluten att låta nålen och tråden guppa upp och ner över de abstrakta fälten av umbra och bränd ockra.

Förbannat!

Ordet smet ur Esthers mun. Kort och kärnfullt. Alldeles för högt. Det fick henne att stanna upp helt trots att det gjorde ont i tummen och trots att en blodsdroppe trängde fram. Hon lystrade och kände hur öronen vinklade sig som två paraboler på jakt efter ljudvågor från yttre rymden. Om barnen hörde henne nu skulle det vara kört. All trovärdighet kring svordomars förbud bortblåst. Men det var tyst från barnkammaren. Oroväckande tyst.

Inspirerat av Skrivpuff: kärnfull.