Skrivpuff, 31:a maj, 2018.

Goda.

Jag vill suga ur livets goda, sa Glenda och sträckte sig efter jordgubben som prydde kladdkakan, doppade den i grädden på sin assiett och stoppade den i munnen. Kolla den där karln där borta… han som står där med walkie talkie i handen och friserat skägg.

”Menar du vakten”, frågade Åsa och kisade mot den mörkhårige mannen eftersom hon lämnat glasögonen hemma. ”Vad är det med honom?”

”Ser inte han ut att vara en sån som gärna hänger med på lite rajtan-tajtan?”

Åsa la ner sin sked intill den ännu orörda prinsesstårtan och skrattade sig. Några tårar frigjorde sig från hennes ögonvrår och hon torkade bort dem med en vikt pappersservett.

”Menar du allvar”, sa Åsa och harklade sig i ett försök att sluta skratta. ”Vad skulle du med den där till? Han har säkert såna där bluffmuskler och så smörjer han in skägget med skokräm varje morgon, som min morfar brukade göra. Det är därför som det blänker så där. Och varför skulle han vilja traktera en gammal tant?”

”Du och dina fördomar”, protesterade Glenda. ”Vet du, Åsa, det är inte stenåldern längre. Och vi så kallade tanter är rätt hett eftertraktade nu. Det är bara att bejaka detta faktum och låta sig svepas med på nya äventyr. Eller har du stelnat till i stela vanor och rutiner, kanske? Sa vi inte att vi skulle börja unna oss?”

”Jo, men då trodde jag att vi menade bakelser och andra godsaker”, svarade Åsa, ”och att vi skulle sluta noja över midjemåttet och sånt där utmattande trams. Inte att vi skulle börja ragga. Det orkar jag inte. Herregud, jag är inte tjugo längre. Det duger gott med nåt sött och en bra deckare på teve. Resten blir bara besvär.”

”Jösses, vad du är tråkig, och jag som tänkt bjuda dig på Chippendales.”

”Chippendales? Menar du möblerna eller besticken? Jag har aldrig tyckt om den stilen…”

Glenda himlade med sina nyfärgade ögonbryn och förklarade att det inte alls hade med inredning att göra, att det var snygga, vältränade män som tyckte om att låta kvinnor se på medans de klädde av sig.

”Ja, inte in på bara mässingen”, sa Glenda. ”Tyvärr. Men nästintill. Om vi sitter långt fram, kanske vi får en glimt under… ja, du vet…”

Åsa skrattade så mycket att två spisrosor bröt ut på kinderna och andra besökare på gallerian började stirra. Glenda suckade och sa att hon skulle leta upp någon annan att gå med, någon som inte blivit förslappad och inskränkt.

”Nu fikar vi klart”, sa hon när Åsas tystnat igen, sen kilar vi förbi kosmetikavdelningen. ”Jag vill ha ett läppstift, ett syndigt rött och så ska jag visa dig hur det går till att leva livet.”

”Ja, gör du det”, sa Åsa och tog en första tugga på den gröna tårtbiten och lät den sakta smälta i munnen. ”Det ska bli ett sant nöje att se dig söka pärlan i livets ostron. Vem vet, du kanske sitter med en ny familj snart. En sån där styvfamilj med tre små barn i behov av potträning och en känslig man som inte vill få sin manlighet ifrågasatt genom att bli tillsagd att hjälpa till. Jag trodde att vi var klara med det där, nu när barnen flyttat hemifrån. Åtminstone tills vi får barnbarn och får hoppa in som barnpigor… Jag vill påminna dig om att även om det var du som flyttade ifrån din man, så lämnade min mig för en mycket yngre förmåga. Så jag tror inte på det där med efterfrågan på oss belevade damer… vi ställer för mycket krav, tror jag.”

”Men det går väl att försöka vara lite optimist”, sa Glenda och petade undan sin tallrik med halva kladdkakan kvar. ”Jag orkar inte mer kaka nu. Måste tänka på figuren… det verkar viktigt för sådana som den där vakten…”

”Gå dit du, så äter jag klart och under tiden jag håller koll på dig.”

Åsa såg Glenda glida fram till vakten och säga något som fick honom att skrattande blottlägga ett pärlband av vita tänder. Glenda tryckte upp sig mot honom och sneglade tillbaka mot Åsa samtidigt som hon putade retsamt med läpparna. Det började bubbla inom Åsa igen och hon höll upp servetten mot munnen för att kväva sitt fnissande. En man i grå kostym som just skulle veckla upp cellofanplasten runt en baguette såg oroligt mot henne som om han trodde att hon höll på att sätta i halsen. Åsa vinkade urskuldande med handen för att han skulle kunna återgå till sin lunch. Men han missförstod den som en invit och kryssade fram mellan borden med sin bricka i händerna. Åsa kände pulsen stiga och såg sig om efter Glenda. Men varken hon eller vakten syntes till. Nu skulle hon vara tvungen att sitta där i det lilla caféet som var inrymt i hörnet av den lysrörsupplysta gången mellan butikerna i gallerian och konversera med en vilt främmande man. Det var det sista hon hade lust med.

 

Texten är inspirerad av Skrivpuff.

Skrivpuff, 30:e maj, 2018.

Slippa och Flytta

 

“Kan du flytta dig lite åt vänster”, frågade fotografen och såg på Helene. “Och kanske svänga över allt ditt hår åt höger? Det ser fint ut när du sitter där på ena höften och lutar dig mot vänsterhanden. Very artsy!”

Helene såg tålmodigt på honom där han böjde sig ner och kikade in i kamerans sökare. Det här hade hon helst sluppit, men om hon ville sälja sina målningar så fick hon ta det. Förresten var hon inte helt immun mot den uppståndelse som hennes person väckte. De tyckte att hon var snygg och det smickrade henne. Snygg och talangfull. Bästa kombinationen. Fast när fotografen försökte få henne att dra upp kjolen så pass att den blottade knäna sa hon ifrån. Det var trots allt inte en plåtning för någon pinupblaska. Ingen bad Jackson Pollock om att knäppa upp skjortan eller sätta på sig tajtare byxor. Såna som han fick vara sig själva och låta verken tala. Själv satt hon på två av sina, halvliggande som en annan odalisk, mot en fond av ytterligare två. Hon pressade fram ett leende. Det blev ett halvt. Men det fick duga. Mannen hejade på och försökte få henne att slappna av. Hon tänkte på akrylfärgen som torkade på paletten. Det skulle hinna bildas en skinnyta på färgklickarna som hon skulle tvingas peta bort. Penslarna låg redo på bordet intill staffliet. Det skulle bara vara att köra igång. Om nu bara den här sessionen var klar någon gång…

 

Med inspo från Skrivpuff.

 

Inspirationsbild: By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=34249664

 

Skrivpuff, 29:e maj, 2018.

Enkla

 

För att komma igång med en trädgårdsodling gäller det att starta på enklast möjliga sätt. Några frön, lite såjord, planteringskrukor eller rengjorda plastbyttor med genomskinliga lock. Fyll i jorden, stoppa ner frön, vattna, sätt på locket och ställ varmt i tio till fjorton dagar. Den varma platsen kan vara skåpet ovanför kyl eller frys, bredvid diskmaskinen eller vid ett element. Med locket på behövs det inte fyllas på vatten. Nybörjaren rekommenderas att utgå från en odlingsbok, inte flera.

Margitta kisar mot laptopens skärm och suckar. Nu ska hon alltså kunna få balkongen att prunka med så väl blommor som ätliga grödor. Hon kliar sig i huvudet och ser ut över de fyra kvadratmetrarna där hon slagit sig ner i försommarvärmen. Pelargonerna är redan på plats. Margitta lutar sig fram och nyper av ett av de tre bladen på stammen. Det är brunt och torrt. Hon synar det en stund men ser inte om det är ohyra, solstrålarna eller brist på omsorg som orsakat dess död. Hon låter bladet singla ner över räcket och hoppas att det ska landa på balkongen hos grannen under. Deras sena kvällar med cigarettrök och klirr har stört henne i flera veckor nu. Med solen krälade de sig ut i sina korgstolar och blev kvar där till sent in på kvällen. Jobbade de aldrig? Än så länge var det tyst. De sov antagligen. Margitta funderade på om hon skulle föra lite oväsen. Kanske podda något på hög volym via datorn? Hon ser ner mot skärmen igen men glömmer genast bort sin intention och klickar på länken till den oumbärliga nybörjarboken om trädgårdsodling. En man i rosa skjorta, grå chinos och naturfärgad cowboyhatt med svart brätte ler mot henne i grönskan. De bjärta färgerna, det käcka leendet och layouten på framsidan, som påminner mer om ett reklamblad från en lågprisbutik än en bok, känns typiskt amerikanskt. Skulle den ens gå att tillämpa i hennes karga klimat? Hon såg på pelargonerna igen och undrade om det stod något om vanliga krukväxter i den där boken. Men det verkade inte så.

Hon hade hört att påtande i jord var undergörande för den som var eller stod på randen till att bli utbränd. Men själv blev hon bara stressad av att tänka på allt som det där rogivande luckrandet innebar. Planering, investering i material, tid och pengar, och ovissheten i om det skulle bli mer än en ynka morot och en handfull minipotäter. Dessutom hade hon funderingar på att resa utomlands under sommaren och vem skulle då vattna och pyssla med hennes om än så minimala odling? Det var ingen idé att fråga Jonas. Han hade redan fullt upp med jobb och familj. Skulle hon be grannarna under om den tjänsten? Margitta skrattade till åt synen som flimrade förbi. Döda växter och livliga grannar var inte hennes melodi. Hon slog ihop datorn och lutade sig tillbaka i sin röda badenbaden som med lite trixande gick att fälla ut i halvliggande. Den gnisslade i protest när hon lyfte upp handtagen och tryckte ryggdelen bakåt. Hon skulle fortsätta handla sina morötter i livsmedelsbutiken. Det skulle bli enklast så. Ingen stress över försummade växter, inga tunga jordpåsar eller smutsiga svarta plastkrukor. Bara luggslitna fjolårspelargonen som kippade efter luft och näring. Margitta skulle ge dem det. Snart.

 

 

Inledningen är inspirerad av/fritt översatt från Living on a Dime.

Inspirationsordet kommer från Skrivpuff.

Skrivpuff, 28:e maj, 2018.

Souvenir.

Clara lät fingertopparna glida över snäckans släta yta. Den fick henne att minnas hela thailandsresan, med den svidande huden trots solkrämen, den kryddiga maten och myllret på gatorna. Allt verkade så enkelt där. Människor gled skrattande fram i flipflops som smällde rytmiskt mot de bara hälarna. Hade de inga bekymmer där ner i värmen? Clara såg ner på sina händer. De smala, seniga fingrarna påminde henne om räfsan som alltid stått lutad mot ena gaveln till mormoderns röda stuga. Hon hade fått blåsor i händerna när hon hjälpt till att fösa ihop gula löv eller gräsklipp med en sån där räfsa. Men hon hade aldrig ojat sig över svedan de orsakat. Istället hade hon nyfiket följt deras konturer och petat på den genomskinliga huden där en pytteliten vätskedroppe simmade runt. De där blåsorna hade fått henne att känna sig stark. Tålig. De var ett bevis på att hon gjort något, varit nyttig. Till nytta.

Allt hade varit så enkelt då. Någon annan hade tagit hand om de där svåra sakerna som livet förutsatte. Bostaden, räkningarna, maten… nu skulle hon snart vara ensam ansvarig. Hur skulle hon klara det? Hon som knappt tagit sig igenom grundskolan och sedan tvingat sig fram till studenten. Och vad skulle hon bli?

Studiekonsulenten hade rått henne att jobba med barn. Clara som verkade vara så lugn, hade hon sagt och stuckit åt henne en broschyr om förskollärarlinjen. Nackhåret hade rest sig på Clara vid tanken på att bli kvar i skolsystemet i resten av livet. Hellre skulle hon dö än bli kvar vid det och dessutom tvingas sära på bråkande barn pedagogiska lösningar. Clara hade inte protesterat, bara tagit emot foldern med ett tack och gått. Men hon skulle inte bli dagisfröken. Det svor hon på.

Clara såg ner på snäckan som vaggade i hennes hand från sida till sida över sin svälda buk. En dag skulle hon flytta ner till ett av de där varmare länderna, låta sig svepas med i ett äventyr och skriva böcker som den där gubben Maggan pratat om på svenskalektionerna. Han som drack rom på Kuba. Clara hade glömt vad han hette och det spelade ingen roll. Kunde han, kunde väl hon?

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Skrivpuff, 24:e maj, 2018.

Direkt

 

Surr…

Stina stirrade på getingen som letat sig in i bostaden och krockade med fönsterrutan om och om igen utan att inse det lönlösa. Dess kroppsvikt var för lätt för att åsamka glaset någon som helst skada. För var gång blev dess surrande allt intensivare. Antingen måste hon försöka få ut den eller döda den. Hon var inte typen som dödade. Stina såg sig omkring. På sängbordet låg en glossig tidning med en glatt leende kvinna uppslängd på en trapets under en trädkrona. Stina förstod inte varför hon hade köpt den där tidningen. Allt som stod i den var löften om inköp som skulle förvandla henne till en ny bättre Stina. Hennes sanna jag. Men hon hade börjat tvivla på det där. Ingen av de dyra krämer hon hade kostat på sig genom åren hade haft någon direkt verkan på hennes persona. Hon var och förblev samma gamla trista Stina oavsett hur gott hon luktade eller hur smidig hennes hud var. Ingen man vände sig om på gatan och svepte med henne ut på äventyr. Utom Roland då. Men honom hade hon inte tålt ens från början. Det räckte med att de satt bredvid varandra i kontorslandskapet, hon ville absolut inte dela sitt öde med honom också. Hans svettiga panna och nervöst ryckande ögonlock fick det att krypa i kroppen på henne. Hans ständiga försök att få med henne ut på en after work fick irritationen att bubbla som het lava inom henne. Hon ville be honom dra åt helvete, att hon var desperat men inte fullt så desperat och att han måste låta henne vara ifred. Men hon ville inte framstå som oförskämd och skrattade bara lite urskuldande åt hans närmanden.

”Att han aldrig kan förstå”, utbrast hon och snurrade ihop modetidningen innan hon drämde den mot glasrutan. Getingen kom undan med en hårsmån.

”Å förlåt mig, lilla getingen”, sa Stina och kände hjärtat galoppera och ansiktet bli rött. ”Förlåt, jag vet inte vad jag gjorde…! Förlåt…. Vänta ska jag öppna fönstret åt dig!”

Stina öppnade fönstret på glänt och följde getingens lustiga irrande, hoppande, surrande rörelser mot friheten. Det ilskna ljudet från insekten försvann ut genom springan. Stina stod kvar länge innan hon stängde fönstret och gick.

 

Inspiration från Skrivpuff.

Skrivpuff, 16:e maj, 2018.

Memorera.

Jag måste lära mig att komma ihåg att händerna sväller upp av promenader. Inte av själva promenaden, men av att de hänger där slappt straxt nedanför mina höfter. Det är inget nytt. Det har alltid varit så. Ändå har jag problem med att minnas det och blir alltid lika förvånad och irriterad när det händer. Det spelar ingen roll om jag strosar bland butikerna på gatan i stan eller om det är en rask promenad längs med gångvägarna som knyter samman de olika bostadsområdena.

Min egen bostad är inte så fint belägen som de små egnahemsvillor som byggts om till oigenkännliga lyxbostäder för människor som inte behöver tänka efter innan de öppnar plånboken. Jag avundas dem deras tomter, trots att de ofta är försummade och fyllda med ogräs eller till och med skräp. Själv har jag en balkong med utsikt rakt in på grannens om jag tittar det minsta lilla snett åt höger. Annars syns den lilla gräsplätten där barnen tycker om att spela boll trots att de inte får och där vuxna alltför gärna lämnar tända grillar obevakade. De två korsande vägarna som brusar intill balkongen är välanvända av människor som tycker om när motorljud studsar mot betong och dubbleras. Även om jag är emot bilister som tror att de är på en racerbana eller de där som ständigt ligger på tutan, är jag inte emot biltrafik. Bara för att den försvinner, kommer inte hänsynstagandet tillbaka. Tyvärr. Ibland får jag känslan av att den som viker undan och visar hänsyn också är den som har förlorat. Som om livet har förvandlats till ett enda stort chicken race där alla är deltagare, ung som gammal, frisk som sjuk. När blev det så? Vad är det vi förlorar på att vara artiga, tillmötesgående, omtänksamma och laglydiga?

Jag läste en gång en text som handlade om det här med hierarki i samspelet med andra, men jag minns inte vem som skrivit den. En man, men det är allt jag kommer ihåg. Var han sociolog? Han menade att olika situationer ger olika hierarkiska utslag. Personer som går på en trottoar och befinner sig närmast en vägg eller ett staket, har högre hierarkisk position eftersom det blir den mötande personen som tvingas flytta sig. Nåt sånt resonerade mannen och pekade på ett flertal andra exempel som jag helt förträngt. Man kan omöjligt memorera allt. Jag minns att texten gjorde mig illa berörd. Är en som lämnar företräde för andra en lägre stående person än den som bufflar sig fram? Den med högre samhällsposition lite finare och värdefullare än den som tvingas plocka skräp för att få behålla sin a-kassa? Jag vill inte tro det! Men bland folk påminner alltför många om att textförfattaren har rätt. Även om det inte är någon given sanning så verkar det ha blivit en social konstruktion som allt fler tror på och lever efter.

När jag går på mina promenader eller tar mig från A till B och möter en person som tar stor plats för att slippa kliva ner något snäpp i rang brukar jag tänka att jag kliver åt sidan eftersom jag värnar om mig själv. Det har på det sättet inte att göra med att jag är en svag person i en svag position. Jag tar hand om mig själv både psykiskt och fysiskt. Fysiskt eftersom den andre riskerar att göra mig illa om jag inte tar mig tid att släppa förbi hen. Psykiskt för att jag skulle må dåligt om jag betedde mig som en person som är lite bättre än alla andra. Vad i detta som skulle göra mig till en sämre person, det förstår jag inte och måtte jag aldrig begripa det heller.

Skrivpuff, 11:e maj, 2018.

Fumlig.

 

Häxa! Häxa! Skanderade den stora massan som rörde sig allt närmare. Alice närmade sig den snårigaste delen av skogen och skulle just dyka in i den när….

Jag kastar ifrån mig boken och slänger mig upp ur soffan som klämts in på balkongen. Ett barnskrik skär genom luften och som i dröm rör jag mig mot dess källa. Tankar på ond bråd död hinner rusa igenom min skalle innan de få metrarna till rummet med datorn lags bakom mig. Jag förebrår mig själv för att ha latat mig och försummat barnen genom att läsa. Dold för omvärlden av en meterhög tuva prydnadsgräs som prasslat i vinden och skärmat av de starkaste solstrålarna. Det viktigaste var att grannen mittemot, han som alltid satt där med en tänd cigg i munnen, inte skulle ha fri sikt. Allt det där hinner jag tänka. Som om tiden är någonting plastiskt, töjbart, och i situationer som denna kan dra ut sig i en evinnerlighet för att tillåta skräckscenario efter skräckscenario spela upp i en orolig hjärna.

Vad är det, frågar jag samtidigt som jag andas häftigt och slänger mig in genom dörren. Det lilla rummet med sina gråa tapeter prydda med stiliserade snöflingor. Valda av den tidigare hyresgästen som tänkt ha det till barnkammare. Innan separationen var ett faktum. Nu surrade två datorer där vid ett överbelamrat skrivbord, överröstade av skrik och snyftningar.

”Sebastian river mitt hus!”

”Förlåt…?”, säger jag och kisar som om detta skulle hjälpa mig att förstå bättre. ”Men vilket hus?”

”Hon ljuger”, svarar Sebastian och ta ner händerna som täckt öronen i ett fåfängt försök att stänga ute lillasysterns gälla pipa.” Jag har inte alls rivit nåt hus. Det har hon gjort själv och nu skyller hon på mig!”

”Har jag inte alls”, protesterar hon och gnider ovansidan av handleden mot den lilla näsan som brukar se ut som en blek potatis men nu snarare liknar ett paradisäpple. ”Du låtsades att du var en creeper och så kom du och förstörde mitt hus!”

Jag stirrade på dem, osäker över om jag skulle vara arg, lättad eller kanske… irriterad. Långsamt hukar jag mig ner bredvid Matilda och frågar om hon vill ha en kram. Det vill hon. Hennes bleka armar omfamnar min hals och jag lägger min näsa i den ljusa kalufsen.

Ska vi inte hitta på nåt annat att göra, frågar jag men de svarar att de inte kan, att det inte går att pausa Minecraft just nu. Det är ingen idé att protestera. Jag kikar på uret som envist hänger kvar runt handleden, mobilen till trots. Snart fem och dags att börja med middagen. Jag går ut i köket och börjar fumla med några papper som blivit kvar efter förmiddagens pysselstund. En föreställer en arg grön gris. En annan en röd rund fågel intill en prinsessa med ett trollspö. De är svåra att slänga trots att barnen har ratat dem och jag bestämmer mig för att låta dem ligga kvar på bordet.

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Skrivpuff, 9:e maj, 2018.

Tankspridd

 

”Men det enda jag vill är att kunna se”, utbrast Ruya och knöt nävarna mot taket som separerade henne från skyn. Och det utan de här de här klumpedunsarna till glasögon!”

”Så illa är det väl ändå inte”, protesterade Cecilia. ”Jag tycker de är helt ok.”

”Helt ok?”, fnös Ruya. ”Vad du menar är så klart fula. Asfula.”

Cecilia skakade på huvudet och sa att hon inte hade tid med neurotiska utbrott. Inte ens från den som hon såg som sin allra bästa vän och älskade. Det var dags att göra sig iordning inför bröllopet och de kunde inte låta gästerna vänta. De skulle vara få göra det bästa av situationen och låta glasögonen vara den bisak de faktiskt var.

”Fast du skulle inte heller tycka att det var så kul att ha de här på sig en sån här dag”, fortsatte Ruya och hötte med glasögonen i luften. ”Dessutom med helt knallröda ögon. Och allt detta kommer att förevigas på de fotografier som vi ska bära med oss och ha som minnen i resten av livet. Fan, var jag hatar allergi och torra ögon!”

 

Det var ett par som utåt sett tycktes stråla av lycka och bekymmersfrihet som fick längst altargången. Båda var klädda i långa vita klänningar med släp. Ruya hade i sista stund hittat en av sin farmors tunt virkade dukar att ha som slöja i ett sista desperat försök att göra någonting åt glasögonen. Cecilia hade skrattat och sagt att hon inte såg riktigt klok ut men inte invänt. Varken glasögon eller slöja kunde förstöra den lycka hon kände den här dagen. Det var trots allt bara ytliga ting. Ingenting annat.

 

Prästen, som under samtalen inför vigseln alltid hade varit entusiastisk och alert, verkade nu tankspridd. Han förväxlade namnen och verkade ha glömt de rätta orden i själva ceremonin. Ruya stirrade på honom genom de flaskbottnar som fick ögonen att alltför stora ut för det tunna ansiktet. Cecilia tog hennes hand, höll den hårt och gav henne ett leende för att signalera att allt skulle ordna sig. Men när prästen tappade ringen han just skulle välsigna på golvet så att den rullade iväg bort mot sakristian och gjorde sig omöjlig att finna, blev Ruya så arg att hon skrek högt att han var en förbannad idiotjävel som aldrig borde blivit präst. Cecilia försökte lugna henne genom att säga att allt var bra och att ceremonin ändå bara var en ren formalitet. Det viktiga var att de älskade varandra och att detta kom på pränt. Ruya stelnade till.

”Betyder det här inte mer än så för dig”, frågade hon och sjönk ihop som om hon tappade luften. ”Då tror jag att vi är fel ute.”

Cecilia såg hur hon gick tillbaka på den altargång de just kommit upp för, hörde hur porten gnisslande lät sig tryckas upp för att sedan slå igen med en dov smäll. Ett sorl bröt ut i kyrkorummet och prästen såg förvånad upp från golvet där han stod på alla fyra i sitt försök att hitta den försvunna ringen.

Skrivpuff, 7:e maj, 2018.

Uppmärksam.

 

”Jag behöver ha den här målningen såld”, sa Stig och sträckte över en tavla. ”Så fort som möjligt, helst.”

Li synade verket en stund och sa att det var bra med originalram även om den såg rätt naivistisk ut.

”Jag tror det är nån enkel list”, sa Stig, ”som köpts på löpmeter, sågats av och spikats ihop. Den gör sig inte riktigt hemma hos mig. En ful ankunge intill alla förgyllda ramar. Men kvinnan är fin, för att inte säga vacker. Lite lagom erotisk för att ändå gå hem även hos frugan.”

”Du anar inte vad folk har på väggarna”, svarade Liv och skrattade. ”Men de riktiga god bitarna finns oftast nere i bankvalv. Så är det med konst när den blir ännu en handelsvara. Den här expressionistiska stilen peakar nu, så det blir inga problem att hitta köpare. Jag vet flera stycken som skulle vilja slå klorna i den här. Jag ska briefa dem om att den finns.”

Stig såg sig om i rummet. Oramade dukar stod staplade tillsammans med inramade verk. I ett av hörnen stod en grafikvagga med etsningar sin han visste föreställde yppiga dalkullor och renässansmotiv. Det var här han hade köpt en tallrik med dekor av Picasso. Priset var vänskapligt och pengarna inte helt rena. Men Liv såg mellan fingrarna med sånt. Stig hade alltid gjort sina affärer via henne. Om hon varit tillräckligt uppmärksam hade hon redan listat ut vad han höll på med, men hon visade aldrig några tecken på att hon förstått. Eller också brydde hon sig inte. Hans affärer var goda för hennes affärer. En gallerist hade inte råd att vara kinkig. Det visste alla.

”Det är bra att du säljer den här nu”, sa Liv och ryckte Stig ur hans tankar. ”Snart är marknaden mättad på den här genren och då vet du vad som händer…”

”Ja”, sa Stig, ”då finns det inte en tavla som säljer för sitt rätta värde. Ingen vill ta i det som inte är trendigt, hur god kvalitet det än är. Hör av dig med buden så kilar jag iväg till min firma nu.”

Han rörde sig mot dörren och Li tryckte på en knapp dold bakom en dörrpost in till ett angränsande rum. Vinden drog tag i hans kavaj när han steg ut på trottoaren. Molnen drog ihop sig. Det skulle bli regn. Men Stig var nöjd. Snart skulle han vara av med den där målningen och frigjort en rejäl slant.

Skrivpuff, 4:e maj, 2018.

Beröring

 

Vita bomullstussar mot blå bakgrund. Angelica tittade på bilden som konstläraren svept fram med hjälp av en Ipad. Den skulle alltså beröra hennes sinnen, få henne att känna inspiration. Hur kunde hon inte klura ut. Antingen var hon fantasilös eller också var det en särdeles dålig målning. Vilket det var kunde hon inte heller bli riktigt klok på. Hon sneglade på Björn som fingrade i sitt veckogamla skägg. Han såg nöjd ut och gungade på hälarna. Angelica fick lust att dra honom hårt i armen och väsa att han skulle sluta. Det var enbart självgoda stofiler som höll på med sånt. Men han var inte hennes att tillrättavisa och hon bet sig i tungan. Det var tillräckligt illa att de andra kursdeltagarna redan uppfattade henne som burdus efter att hon skrattat rakt ut åt ett akvarellcollage föreställande en man med ett papegojhuvud, uppflugen på en trafikskylt någonstans i de småländska skogarna. De andra hade gjort förtjusta utrop när den dök upp på duken framför projektorn som surrade i taket. När hon själv började kritisera verket hade övriga kursdeltagare vänt sig mot henne och stirrat med kyliga blickar och stela ansiktsuttryck. Precis som om hon visat sig vara en kallblodig mördare och inte bara väldigt tydlig med sin smak. En barnunge skulle göra bättre konst!

Jag fattar inte det här med collage, klagade Angeliga till Birgitt som ställt sitt bord intill henne och höll på att spänna upp sitt våta akvarellpapper. Vad är det vi ska göra egentligen? Klippa och klistra som femåringar?

Birgitt skrattade och svarade att hon inte heller hade förstått uppgiften fullt ut. Men la till att hon tyckte om friheten att få tolka övningen fritt. Att den blå himlen med sina lätta moln hade berört henne starkt och kickat igång lusten att skapa. Angelica suckade och skakade på huvudet. Alla var tydligen lite korkade. Kanske hade de stått för nära dunken med kasserad linolja och förtunning som gett verkligheten ett rosa skimmer. Själv skulle hon undvika alla typer av kemikalier om det här var resultatet.

Angelica plockade upp ett papper ur kassen och bestämde sig för att ha så lite collage som möjligt i sin målning. Det skulle bli en tolkning av utsikten från ett av de stora, spröjsade fönstren. En realistisk avbildning av världen så som den faktiskt såg ut. Inget trams. Inga papegojhuvuden. Inga kostymklädda höns. Husfasader, träd. Mer än bara några löjliga, intetsägande moln mot en blå himmel.