Skrivpuff, närmast, 30:e mars, 2016.

 

Va, nej, det står att det är två bananer för priset av en där på skylten och om det inte stämmer vill jag inte ha dem.

Kvinnan med den mörka långa flätan la ifrån sig frukten på disken och drog upp axelremmen till den bruna läderväskan på axeln. Hon tittade på kassörskan som var iförd rutig skjorta och keps.

Nej, ok, då får du vara utan, för skylten stämmer inte. Det erbjudandet gäller inte längre.

Men ta ner skylten då, så att ingen mer blir lurad. Vi är trots allt fattiga studenter här!

Ja, jag ska, sa expediten och slog sig ner på en pall bakom disken, snappade åt sig den tidning som låg närmast henne av tre modemagasin med hundöron.

Vet du om att det är straffbart med falsk marknadsföring?

Fast jag ska ju, svarade hon med en suck och tittade upp över tidningen.

Sluta läs och gör det då!

Kvinnan med den långa flätan vände sig om och började gå mot utgången. De smala klackarna klickade mot det polerade stengolvet. Expediten slängde ifrån sig magasinet med en smäll.

Köp inte bananer här. Gå någon annanstans.

Jag tittade ner på de två kroknande gula frukterna i mina händer.

Skrivpuff, Trött, 24:e mars, 2016.

 

Mitt fel? Vad menar du, varför är det mitt fel?

Ja, men du säger ju aldrig ifrån! Du bara låter andra göra som de vill och ställer inte krav. Du måste knyta näven och slå den i skrivbordet, förstår du väl!

Fast det är väl ändå du som är bestämmer här? Hur ska jag kunna vara den som bringar ordning, när ingen lyssnar på mig utan bara hänvisar till att de gör som du har bett dem?

Men herregud, vad trött jag blir på dig! Ska du lägga över ansvaret på mig nu också?

Fast det är väl ditt ansvar, egentligen? I grund och botten, menar jag…

Fast jag har ju anställt dig för att du ska sköta dina sysslor!

Men de gör jag ju, bara det att det här inte riktigt faller på mitt bord… om han inte gör det han ska, oavsett vad jag säger, varför är det mitt fel?

Han är ju din assistent.

Fast jag har sagt till honom vad som gäller, vad han ska göra och att han ska göra det jag begär av honom. När han ändå inte gör det, måste jag ju ta upp det med dig, eller hur?

Ja, fast det är du som måste se till att han gör det han ska.

Men det går ju inte, han lyssnar ju inte!

Du kanske har fel attityd? Du har ju varit lite.. negativ på sistone…

Ja, är det konstigt, om han inte gör som jag säger och det han är anställd för att göra?

Men det är väl ändå inget att bli grinig för! Varför låter du så irriterad!?

För att det här inte fungerar och det enda som händer är att jag blir trött och snart går in i väggen.

Oj då, har du det mycket jobbigt?

Ja, det har jag.

Men ditt privatliv kan inte få styra här på jobbet!

Mitt privatliv?

Ja, stress på jobbet brukar bero på problem i hemmet.

Men det här har ju inget med mitt hem att göra, det handlar ju om att assistenten inte gör det han ska!

Det är kanske vad du tror, ja. Men det där måste du lösa hemmavid. Här gör vi vårt jobb, det är det vi får betalt för.

Ja, men han gör ju inte sitt jobb! Det är ju det jag försöker säga.

Nu ska du inte projicera dina problem på andra.

Men…

Nej, säger jag, nu löser du din hemsituation så var saken slutdiskuterad.

…

Skrivpuff, Tid och rum, 23:e mars 2016.

Samma rum, en annan tid. Jag tittar på fotografiet som oväntat fyller ut en del av datorns skärm. Du står där, avtecknad i silhuett mot det ljusa fönstret. Den ljust lila klänningen fyller ut bilden med sin puffiga kjol. Du tittar snett neråt och kroppen är svagt oskarp, som om du svänger lite fram och tillbaka, stolt över dina kläder. Bakom ryggen håller du i en stekpanna som hör till den lilla röda spisen av trä. Du är inte längre du. Du är Rapunzel, den försvunna prinsessan som hålls inlåst i ett torn av en elak häxa som du tror är snäll. Du är så liten, där på bilden, du förstod inte spelet bakom orden. Hur någon kan vara elak men låtsas vara snäll, visa omsorg och egoism på samma gång. Jag minns det som om det vore igår, hur du stod där framför fönstret, stolt över dina nya kläder, med stekpannan dold bakom ryggen redo att knocka inkräktaren. Du har sedan länge vuxit ur klänningen och slutat drömma om prinsessor. Blivit självständig. Men jag befinner mig i samma rum, fast i en annan tid.

Skrivpuff, Lätt rätt sätt mätt klätt, 21:a mars 2016.

 

Men! Har du inte klätt dig än?

Han tittade på henne där hon satt i sängen. Det randiga nattlinnet låg i en hög bredvid henne. Små fingrar rev och slet i håret som tvinnats till en fläta som gnuggats till oigenkännlighet under natten.

Förstår du inte, sa han och böjde sig fram mot henne, att du måste klä dig och äta innan du börjar med håret?

Hans hand vilade lätt på hennes ena axel. Hon skakade av sig den med en frustning. Det lilla ansiktet knep ihop sig och ögonen stirrade trotsigt bort från honom. Han suckade och gick ut till köket igen. Handen slöt sig om kaffekoppen. Den var fortfarande varm, tänkte han och förde den till munnen. Han kände sig uppgiven. Han ville göra rätt, få henne att förstå vad som gällde utan att bli arg och stressad. Det fanns bara ett problem. Han visste inte vad som var rätt sätt och det verkade han ha gemensamt med experterna vars råd han läst sent om kvällarna. De sa emot varandra, ibland sig själva, och inget hade hittills fungerat. De skulle bli sena idag också. Men då får det väl bli så, tänkte han och sjönk ner på stolen intill bordet innan han lutade pannan mot dess väldiga träyta.

 

Skrivpuff, ord på P, 18: mars 2016.

Fem ord på bokstaven p välj minst två av dem

Putto

Precis

penna

Pretentiöst

Portabellosvamp

 

Jag blir snart tokig, det heter inte kerub det heter putto. Försök att lära er det någon gång!

Damen med det blonderade håret tittade på oss med ögon ackompanjerade av två precist målade måsvingar. De röda läpparna hade förvandlats till ett hårt streck och hennes händer slöt sig hårt om den grå fjärrkontrollen som styrde diabilderna som svävade ovanför hennes huvud. Hon klickade till med tummen. Sixtinska kapellets tak lyste upp i dunklet med sitt myller av nakna människogestalter sittande på molntussar mot en ljust blå bakgrund.

Jag suckade och tittade ner i bordet framför mig. Det var ett sådant där fällbord av trä som alltid satt lite för långt bort från de fasta bänkarna för att fungera bekvämt under de långa tentorna som alltid tog plats i salen. Dessutom vippade det lätt till och fick pennorna att rulla iväg ner för den terrasserade salen. Den här gången var det inte mig hon skällde ut kollektivt. För en gångs skull hade jag lyckats skriva ett prov utan inslag av den typen av felstavningar eller associationer som föreläsarna brukade lyfta fram som exempel på studenter intill vansinnets rand. Men jag kände mig ändå skyldig. Det var oundvikligt, som om hela utbildningsväsendet vilade på just mina axlar. Och just mina axlar var inte särskilt akademiska.

Skrivpuff, Söka, 17:e mars 2016.

 

 

Nej, men det är dags nu, sa hon och lade ner surfplattan på köksbordet.

Hennes man tittade frågande upp från tidningen genom grumliga glasögon. Det irriterade henne att han aldrig gjorde rent dem. Istället satte han i linser och lät glasen gro igen av fett och damm.

Ja jag menar inte att dags att göra rent glasögon, ifall det var det du trodde, svarade hon syrligt och pekade med ett finger mot den lysande skärmen på bordet. Jag menar att det är dags för oss att söka oss vidare nu.

Vad då vidare? Han sköt upp glasögonen på näsan och såg på henne.

Ja, men alltså, nu kan vi det här området och livet som hyresgäster. Det är dags att vi försöker hitta något eget, något bättre, där vi kan trivas och verkligen vara oss själva.

Kan vi inte det här då, menar du?

Det är alla bilar i området, och så är lägenheten så mörk och trist. Trång, faktiskt. Ingen av våra vänner vill komma hit och umgås med oss.

Jo… det vill de väl?

Ja, dina kanske men inte mina! De vill aldrig komma hit och det vet du att jag sagt förut.

Fast Nina var väl här i helgen?

Jo, men trivdes hon?

Jaha… vad har du tänkt dig då?

En villa, helst på Lidingö.

Men hur ska vi få lån till det?

Men den behöver inte vara stor, och den kan ligga en bit ut på ön. Bara den har en liten tomt, och gärna ett trädäck för sommarpartyn och så stora fönster, förstås.

Jaha, och hur hittar vi en sådan då, som vi har råd med och som är tillräckligt stor för dina vänner?

Den här, sa hon och pekade på datorskärmen.

Fast det där är väl en sportstuga och inget riktigt hus..?

Nej, det är ett hus. Eller, vi kommer att kunna renovera upp det, isolera och bygga ut! Kanske ha en friggebod också!

Fast den är ju på trettiofem kvadrat, och du sa att det var trångt här?

Vi kan bygga ut, sa jag ju!

Men den kostar fyra miljoner och så alla extra utgifter på det. Det kommer vi inte få lån till.

Men vi behöver ju inte bygga ut det på en gång. Vi kan ju bo in oss ett tag och spara under tiden.

Hmm… ja.. jo… men skyll inte på mig sen om det inte blir som du tänkt dig.

Varför skulle jag göra det när det kommer bli precis så som jag alltid drömt om? Det här är vår chans!

Ja, jag bara säger…

Kan du aldrig vara lite uppmuntrande? Du ska alltid vara så negativ.

Men jag sa ju att du får som du vill. Vi köper den där sport… öh.. huset, menar jag.

Nej, nu har jag inte lust längre. Du vill inte, har aldrig velat engagera dig i oss och nu försöker du bara ge mig dåligt samvete för att jag äntligen hittat något bra.

Men det har jag väl aldrig sagt?

Jo då, och nu blir vi sittande i den här mörka, trista, fula lägenheten i resten av våra liv.

Skrivpuff, Med ett raskt snitt, 16:e mars 2016.

Han satte skalpellen mot duken. Med ett rask snitt skar han sönder det hårt uppspända linnet. Det måste finnas något där bakom, tänkte han och skar ytterligare en skåra, det måste gå att komma åt det tredimensionella som finns bakom varje målning. Han arbetade frenetiskt, som i trans. Betraktade duken länge innan han skred till verket. Varje reva måste bli perfekt. Det måste få duken att kränga precis så som han tänkt sig. Allt annat skulle framstå som ett verk av en amatör. Han var ingen amatör, det visste han. Det gick inte att få bättre utbildning än den han fått som skulptör i Italien, det var han övertygad om.

Skalpellen var vass och lämnade rena skär efter sig. Duken böjde sig motvilligt och blottlade ett sår mot oändligheten. Han lade ifrån sig skalpellen på det lilla bordet intill staffliet och sjönk ner i en fåtölj som stod intill en vägg i andra änden av rummet. Han hade köpt den hos en antikhandlare lite längre upp längs gatan. Pekat på skavanker och prutat ner den till en spottstyver. Den var ful med sitt gamla slitna sammetstyg i puderrosa men han satt skönt i den och kunde snabbt koppla av. Ögonen vilade på den nyskurna duken. Snitten hade blivit så som de skulle. Men någonting saknades… han kisade och satte handen mot hakan. Skäggstubben stack mot handflatan. Rakning var ingenting han hann göra dagligen när han skapade även om det varit då han fått idén till sina nya verk. Ett sår på hakan… Med knivbladet skulle han synliggöra ett kvisthål mot det okända. Ett nytt universum, fortfarande dolt men samtidigt synligt. Verk för rymdåldern! Men något saknades fortfarande…

Det knarrade i sitsens när han reste sig för att sluta upp med de andra konstnärerna på krogen några kvarter bort. Han hejdade sig mitt i rörelsen. Så klart, nu visste han hur han skulle göra! Naturligtvis skulle han fodra baksidan med svart duk och på så sätt framhäva revans mystik och tredimensionalitet. Tavlan skulle bli en egen rymd, en sluten enhet med en öppning. Istället för att ta på sig rocken rullade han ut nytt linne på golvet, klämde ut en tjock sträng svart färg och gnuggade ut den med en trasa. Nu, tänkte han, nu hade han inte tid att träffa någon. Nu fanns det bara tid att skapa rymd!

Byta skrivpuff 15:e mars 2016

 

Ibland undrar jag varifrån den där känslan av att vilja byta ut varenda del av min kropp kommer ifrån, sa hon och tittade sin väninna djupt i ögonen.

Nä, trams, svarade väninnan och doppade en italiensk skorpa i den lilla koppen med svart, kärvt kaffe.  Inte ska du byta ut något på din kropp, heller. Vad skulle det tjäna till?

Vad då menar du, svarade hon och kisade med ögonen och knyckte på nacken. Skulle jag vara lika ful ändå, är det det du säger? Typ ohjälpligt redo för skroten?

Nej, nej! Väninnan viftade med handen som höll i den halvätna skorpan. Jag menar bara att även om du byter ut dig själv kommer du inte att bli nöjd. Det sitter här uppe, fortsatte hon och knackade sig själv i huvudet så att armbanden klirrade. Det är reklamen som ställer till det. Den blir aldrig nöjd och då blir inte du det heller. Inte så länge som de behöver dina pengar, i alla fall.

Ja, men då säger du väl att det är kört för mig?

Nej, jag säger bara att du aldrig blir nöjd. Det kommer alltid att finnas något nytt att fixa till och byta ut. Det är rena dominoeffekten. Till slut ser alla likadana ut.

Då måste jag ju se ut så här i resten av mitt liv, det är ju det du säger?

Ja, men det är nog lika bra, svarade väninnan och kastade in den sista skorpbiten i munnen. Tänk dig själv om du plötsligt börjar se ut som alla andra och dessutom med uppsvullen hud och kanske märken efter nålsticken. Då kommer du att önska tillbaka ditt gamla utseende. Och tro mig, det kommer bli dyrt att återställa. Förresten vill jag helst ha dig precis just så som du är. Med alla de skavanker du påstår att du har. Jag tycker att du är vacker.

Ja, jag antar att det är insidan som räknas…

Ja, det är det verkligen. Kommer du nu? Jag måste komma ihåg att köpa den där nattkrämen som ska vara så fantastiskt bra, och affären stänger snart.

Men…

Vad då?

Nej, äsch, det var inget… vi går.

Skrivpuff, Lyx, 11:e mars 2016.

Lyx

 

Hon hade aldrig tänkt att det skulle finnas någon lyx i att gå runt i skogen. Tallarna stod där de stod, lika så granarna och de små enarna. Mossan luktade som den alltid hade gjort. Lyxen fanns alltid i storstadens larm och ljus, på restaurangerna, diskoteken och de små barerna, hade hon tänkt. En gång i livet hade hon flytt undan allt det där levande gröna som dolde så mycket ovisst. Solen värmde så mycket bättre mot gatans sten och väggarnas betong än i den skuggiga gläntan. Det fanns så mycket att se, så mycket att göra och så många saker att köpa.

 

Men nu stod hon här igen. Mitt i skogen. Fötterna nedstuckna i ett par svarta gummistövlar som var någon storlek förstora. Solens strålar som lockade fram olika nyanser i de gamla stammarna och som fick marken att vibrera. De blåa bären som tyngde ner tuvan.  Ljungen som krasade under hennes fötter. Hon skrattade till. Hon som alltid tyckt det varit så löjligt med trädkramare och att naturen kunde ge näring åt själen, skulle tvingas bekänna färg. Hon hade haft fel. Den var någonting mer än en stor samling till synes död materia. Den var ett stort organ som andades och levde, som gav utan att kräva någonting tillbaka. Ett mystiskt väsen som fick hennes inre hastighet att slå av på takten.

 

Hon lade handen mot en knagglig trädstam, tacksam att den fanns där och skulle finnas kvar länge efter henne. Hon hade den bara till låns. Ingenting stod och föll med henne. Allt skulle finnas kvar även när inte hon gjorde det. Det var en lyx. Hon förstod det nu.

Skrivpuff, Mycket, 10:e mars 2016.

 

Det är inte mycket bevänt med den saken längre, sa hon med en suck och ställde ner kaffekoppen på diskbänken. Jag minns det som igår. Trots att hon dukat fram på bordet hade hon inte satt sig ner själv.

Varför gjorde hon aldrig det? Vi andra bänkade oss alltid runt bordet med den ljusgrå perstorpsplattan som sällan täcktes av en duk men väl bullar, kakor och kokkaffe. Jag hade aldrig tänkt på det tidigare, bara tagit det förgivet att hon var en sådan som aldrig satt ner.

Varför satt hon aldrig ner med oss där runt det där bordet i, det lilla egnahemsköket intill skogsbrynet? Och vad hade hon pratat om den där gången då jag som vanligt inte lyssnat? Det är inte mycket bevänt med den saken längre, sa hon när hon ställde ner kaffekoppen med sump i botten och suckade. Och jag undrar vad det var hon tänkte på men som jag aldrig brydde mig om att lyssna på för kakorna och saften var i vägen. Då den där gången, för länge sedan.