Allvarlig.
”Ingen kille tycker om allvarliga flickor. Skratta lite nu och var glad. Var lite nöjd för en gångs skull. Försök att hitta på nåt kul. Sitt inte där och läs eller häcka framför teven. Du vill väl inte vara en sån där soffpotatis? Vill du det? Jag förstår inte varför du är så svår jämt. Nu suckar du igen… det låter för hemskt när du gör det. Bjud till lite. Kan du inte försöka piffa till dig lite? Se ut som en flicka. Ha rena kläder. Kjol. Kammat hår. Göra nåt åt de där finnarna. Ta på nåt som luktar lite gott. Har du provat puder? Dina jeans ser ut som om du hittat dem på soptippen. Trasiga och lappade… och den där pösiga tröjan… det är precis som om du ville vara ensam i resten av livet. Det är onaturligt. Ingen vill vara en sån där ogift kvinna. En sån där nucka… usch. Jag ryser vid blotta tanken. Men som du håller på är det nog det vi får räkna med. Det är för sorgligt att tänka på… att du inte ska få man och barn… du kommer att slösa bort ditt liv. Varför säger du ingenting? Du bara sitter där och ser ut som om du sålt smöret men sen tappat pengarna. Som vanligt. Nej, lägg ifrån dig den där gamla tidningen. Hitta på nåt istället. Jag vet att vi befinner oss i sommarstugan och att det är långt till närmaste granne. Men det är väl inget hinder för att inte du ska kunna göra nåt annat än att sitta i en vrå och se sur ut. Du gör då ingen glad.”
”Jag vet, mormor. Jag är en sorglig filur. Men finns det inte plats för såna som oss också? Vad har du för problem med det egentligen? Ska du gifta dig med mig eller? Dessutom är du inte särskilt kul själv heller och trots det är du gift. Låt mig va nu och sluta oroa dig hela tiden. Jag får väl bli det där du sa då, om det ska va så. Nu vill jag läsa i den här skittidningen en stund, för här finns ju inte ett skit att göra och dessutom är här fullt med knott och mygg. Jävla skitställe. Det gör ju ingen glad.”
”Vilken ton du har! Ja, ja, jag går väl men kom inte och säg sen att jag inte försökte.”
”Nej, då, jag lovar. Du står med ryggen fri. Sluta klaga på mig nu. Jag är trött på det. Aldrig har du kommit med annat än gnäll. Jag orkar inte med det mer. Hör du det? Om allt går åt helvete så beror det på att jag aldrig fått nåt stöd för den jag är, inte för att jag inte var tillräckligt glad. Hur skulle jag ens kunna vara det? Vänta, svara inte på det där. Jag vill läsa.”
”Jag går väl, om du ska vara sån!”
Jag drog upp filten till nästippen och stirrade stint in i den knyckliga veckotidningen med sina bantningstips intill recept på kakor och efterrätter, virkbeskrivningar till bordsdukar med rosor och akantusblad, fotografier på trinda, leende barn och illustrerade kärleksnoveller. Kärlekspar som mist varandra och åratal senare återfunnit varandra på andra sidan jordklotet. Kvinnor som blivit kvitt reumatism, generande hårväxt och tvingats se sin älskade katt avlivas. Jag bläddrade snabbt förbi allt det där till veckans kriminaldrama. Män som mördade kvinnor. Kvinnor som mördade barn. Barn som försvann. Bankrånare som först lyckades med sin kupp för att senare åka fast på det mest häpnadsväckande sätt. Doktorer som förgiftade patienter. Charlataner som knep åt sig stora förmögenheter som de tvingades återlämna när lagens långa arm grep tag i dem. Jag skulle nog aldrig bli gift. Men det gjorde ingenting. Så länge jag hade en historia att försjunka i.