Skrivpuff, tidsrymd. 30:e januari, 2015.

fortsättning från gårdagen.

Han stannade motorn och vi hoppade ur traktorn. Med stela fingrar slog jag numret till nummerupplysningen och bad att bli kopplad till ett bärgningsbolag. Mannen som svarade frågade med raspig röst om jag visste var bilen stod.

– äsch, ro hit telefonen, sa Åke och tog den ur min hand. Jag tittade på honom medan han pratade om vägar och korsningar. För att hålla värmen i tårna stampade jag på stället. Fötterna värkte av de stela, tunna sulorna med de höga klackarna och jag tänkte på min bror som alltid hävdat att man skulle ha skoteroverall och varma skor i bilen på vintern. Jag hade skrattat åt det och föreställt mig själv som en vadderad astronaut på vift i ett vitt landskap. Aldrig i livet, hade jag sagt och hävdat att risken ändå var minimal att något hände med bilen de få gånger jag rörde mig på vägen vintertid. Nu var det svårare att skratta.

Åke slängde åt mig mobilen och sa att det var bäst att vi hoppade in i traktorn igen om vi skulle hinna fram till bilen innan bärgaren kom. Jag klämde in mig bakom förarsätet igen. Hytten gungade till när mannen klev in och krängde iväg med ny kurs. Min blick sökte sig till horisonten med de vindpinade träden som påminde mig om den heta savannens torra, utsatta träd. Och jag tänkte på hur mycket jag upplevt under den korta tid det gått sedan bilen stannat. Som om tiden stod still men ändå rörde sig framåt.

Skrivpuff, Svett. 28:e januari, 2015.

fortsättning från tidigare puff.

– Jag tror ändå att…, trevade jag men Åke avbröt mig.

– Jag vet itne vad det är som får dig att tro att du begriper dig på det här bättre än vad jag gör, och jag har inte lust att bråka med dig om det här, men du får helt enkelt sluta lägga dig i.

Jag stirrade ut på fältet. Trots kylan blossade mina kinder. Pälsen hade börjat klia i nacken. Egentligen ville jag ta av mig den. Det sista jag ville var att börja lukta svett. Det var tillräckligt illa som det var och jag skämdes över att ha klampat rakt in i en känslig situation utan att inse det. Jag ville protestera, men visste inte hur det skulle gå till utan att jag gjorde göra allt värre. Hade han rätt, la jag mig i sånt jag varken hade med att göra eller ens visste hur det egentligen låt till? min hand slöt sig och mobilen i fickan. Utan att riktigt tänka på det tog jag ut den och tittade på den.

-Stopp, vrålade jag, jag har fått kontakt.

Åke stampade på bromsen och vände sig hastigt om.

– Hur mår du? Har du fått en katt? Han tittade frågande på mig. Blicken såg orolig ut.

– Jag har fått kontakt, jublade jag, jag har äntligen fått kontakt. Ja, med mobilnätet, menar jag. Nu kan jag ringa efter hjälp.

Fortsättning från 15:e januari.

Skrivpuff, Skvallra. 23:e januari, 2015.

– Men han måste ju få hjälp, utbrast jag, av proffs, menar jag.

– I helvete heller, röt Åke och stampade på bromsen. Han vände sig häftigt om mot mig och jag kunde se hans ögon nagla fast mig. Ingen jävel får komma och börjar mixtra med Stures hjärna. Förresten blir det bara en massa snack bland kärringarna på byn.

Han vände sig och trampade ner gasen. Traktorn morrade till och vaggade igång. Jag stod tyst och glodde ut på den lilla kullen som fordonet sakta tog sig upp för. Hade jag gått för långt? Lagt mig i?

Skrivpuff, Mening ur bok. 17:e januari, 2015.

Statistikens grunder, Staffan Stukat.

– Sambandet mellan två variabler kan också uttryckas i ett statistiskt mått, en korrelationskoefficient (r_xy), sa han och hängde kavajen över stolen nedanför den vita tavlan. Med en röd tuschpenna i handen vände han sig om och började skriva. Snabba, spretiga bokstäver och siffror fyllde ytan.

Han kallades ”Kulsprutan” bakom ryggen, och det var uppenbart att det inte var någon överdrift. Min bordsgranne suckade och antecknade febrilt. Sida upp och sida ner. Mitt block var tomt. Jag stirrade på mannen framför tavlan. Tänk om han förstod att jag inget förstod? Att jag bara satt här och låtsades hänga med, när jag i själva verket skulle bli tvungen att gå hem och slå i böckerna. Igen. Trots förberedelser dagen innan framstod uträkningarna som rena grekiskan. Och hur sjutton skulle man kunna dra slutsatser från statistiska tabeller med prickar längst x- och y-axlar? Jag suckade tungt. Mina egna axlar närmade sig örsnibbarna. Det hade redan börjat dunka i huvudet. Dagen skulle bli lång och jag visste redan nu att min insats under eftermiddagens grupparbete skulle bli mer av en belastning än ett tillskott. Antagligen skulle jag snart få ett öknamn också, och det skulle inte bli Kulsprutan. Jag tittade mot dörren och övervägde att slita åt mig böckerna och sticka. Men jag satt kvar, tungt på stolen. Kulsprutan hackade pennan mot tavlan. Jag suckade. Det skulle bli en lång dag.

Skrivpuff, Rättvisa. 16:e januari, 2015.

Jag minns inte om tanten brukade diska ur kaffekopparna genom att dra tummen mot insidan under rinnande kallt vatten eller om hon stack ner tummen i kopparna för att kontrollera så att alla fick lika mycket kaffe. Jag minns bara doften. Doften av det gamla, av härsken filmjölk, damm och smutsiga möbler. Och hur det kröp i min kropp av obehag inför allt det omoderna, murkna och trasiga i den gamla fallfärdiga stugan. Hon var gammal, jag ett barn. Hon hade bara transistorradio, jag var van vid teve. Jag försökte att inte andas in den unkna doften. Hon andades tungt och ljudligt. Jag ångrade att jag låtit min nyfikenhet förmå mig att följa med in i huset. Hon hade inget val. Hon kunde inte gå ut.

Skrivpuff, bildinspiration Skämta. 15:e januari, 2015.

– Hon är död, sa han med ett gravallvar som fick mig att häpna.

– Nej, du skämtar, svarade jag, osäker på om han faktiskt menade allvar eller bara ville få mig att sluta lägga mig i andras privatsaker.

– Nej, jag skämtar inte. Jag skulle gärna ha visat dig graven men hon ligger i minneslunden. Det var hon själv som ville det. Ja… hon ville inte att någon skulle behöva känna sig tvungen att ta hand om gravvården. Det var den där jävla cancern… det tycks drabba var och varannan nu för tiden. Den tog henne och Sture, tja… han har inte varit sig riktigt lik sedan dess. Han vill inte acceptera det och jag vill inte tvinga honom. Somligt tar tid, som mor min sa…

Jag tittade ut genom fönstret på den utsträckta vidden. Begrundade de vindpinade träden som om de bar på svaret på livets gåtor i sina krökta kronor, men de vajade bara tyst i vinden och skänkte ingen ledtråd. Åke rattade vidare. Traktorn bullrade och vibrerade. Den skuffade långsamt fram i de smala traktorspåren den rullat i många gånger förr men som var ny för mig.

– Men han måste få någon slags hjälp, sa jag trevande och tittade ner på mannen framför mig.

– Jag och några andra tar hand om det. Oroa dig inte. Det här kommer att ta tid och det finns ingenting du kan göra. Du såg själv hur det såg ut där hemma och det var onekligen värre än jag trodde. Jag har ju inte kommit in där på länge… Men du såg också att inget av det där syntes Sture. Då skulle du ha sett honom för några veckor sedan… gick som ett spöke, ovårdad, svår att prata med… en sån där zombie, heter det va..?

– Ja, zombie, svarade jag, det har tydligen blivit populärt igen… de klär ut sig, går på stan ibland och skrämmer ihjäl pensionärerna.

– Med Sture var det på allvar. Han var nästan okontaktbar och några kompisar och jag började hålla koll på honom. Drog med honom till stan för att äta och sånt. Han hade gått under annars.

Skrivpuff, Rak. 14:e januari, 2015.

fortsättning.

Sture uppgivet på Åke. Han tänkte inte låta mig tala med henne. Åke la handen på min axel och mumlade att det var bäst att vi tog traktorn ner till bensinstationen även om det skulle ta tid. Ovilligt lät jag mig föras med ut till traktorn igen. Den kalla vinden rev tag i mitt hår när vi klev ut på trappen. Mitt ansikte hettade. Jag ville stanna, protestera, kämpa för den okända kvinnan som mådde dåligt. Tvinga fram en förändring, tvinga bort all skräp och smuts. Tvinga mannen att agera, reagera. Men Åke tog mig fast under armen och ledde mig raka vägen tillbaka till traktorn.

– Upp med dig, sa han och öppnade dörren till förarhytten. Skamsen över min oförmåga att protestera hoppade jag in och klämde mig in bakom förarsätet. Förvånansvärt smidigt hoppade Åke in efter mig och startade motorn.

– Du kan inte tro att du bara kan komma hit och ställa en massa krav, sa han och kastade en snabb blick på mig i backspegeln. Jag kände ilskan flamma upp inom mig och försvarade mig med att jag trots allt bara ville hjälpa den stackars kvinnan och även hennes man. Åke suckade och bad mig lugna ner mig, men jag var för upprörd över att tvingas till tystnad.

Skrivpuff, Likgiltighet. 13:e januari, 2015.

Fortsättning från förra puffen.

Jag såg mig om i det överbelamrade köket. Åke granskade förstrött sina naglar som om han ville ge intryck av att vara likgiltig inför tillståndet i huset. Det irriterade mig. Han stack huvudet i sanden hellre än att ifrågasätta situationen. Jag tittade på klockan och mumlade att jag inte hade tid med det här och att jag hade egna problem att lösa. Ett av dem var att hitta en telefon.

– Hur ska vi kunna hitta telefonen i all den här bråten, frågade jag. Den korta tonen i frågan fick båda männen att höja på ögonbrynen. Sture såg på mig med en blick som hårdnade. Jag skyndade att ursäkta mig med att röran såg livsfarlig ut, att de aldrig skulle ha en chans att larma räddningstjänsten om det hände något och knappat heller kunna ta sig ut.

– Din fru behöver komma ut, få hjälp, deklarerade jag och såg mig om för att försöka lokalisera var i huset hon kunde befinna sig.

Skrivpuff, närvaro. 8:e januari, 2015.

– Alla gör misstag ibland, sa Åke och ursäktade sig med att han bara hade skojat om det där med klantiga nollåttor. Jag svarade med en suck att jag inte var van vid den typen av misstag som skett med bilen, men att det däremot inte var första gången jag stött på fördomar om mitt ursprung. Jag gick mot trappen och lämnade Åke med gapande mun bakom mig. Jag tog trappen med ett par kliv och sträckte fram handen mot mannen i dörröppningen.

-Hej, sa jag och kände hur hans varma hand snabbt gled ur min kalla, jag är nollåttan med soppatorsk. Men du kan kalla mig Jeanette. Har du möjligen en telefon?

Mannen tittade på mig.

– Jovars, nog har jag en sån, sa mannen som presenterade sig som Sture och bjöd oss att stiga in. En unken doft slog emot oss när vi steg över tröskeln. En trave dagstidningar låg i hallen, tillsammans med gamla plastpåsar, brev, kartonger och kläder. En smal stig mellan bråten ledde ut i köket. Travar av tallrikar, koppar, kastruller och matrester belamrade diskbänken med de snedställda köksskåpen som kommit i ropet igen de senaste åren. Under en hög med ytterligare kartonger, tidningar, papper och prylar skymtade en bit av en perstorpsplatta fram och ena bordsbenet. Jag suckade uppgivet och insåg att även om mannen hade en telefon, så skulle det bli svårt att hitta den.

– Det här är inte mitt, sa Sture och slog ut mot handen i en uppgiven gest mot bråten. Det är frugan som fått för sig att allt måste sparas, ifall det skulle hända något. Fan vet varför… det är ju bara skräp men hon envisas och jag vill inte göra henne ledsen. Hjälp vill hon inte heller ha, för hon är ju inte sjuk, säger hon. Ja, jag skulle bjuda er att sitta ner, men som ni ser finns det inte mycket plats över till det.

Jag drog den gamla pälsjackan tätare om mig trots värmen i huset som i ett försök att skydda mig från den obehagliga stanken och tanken på alla bakterier som besudlade ytorna. Ett minne från ett radioprogram om städning som ett estetiskt ingrepp i hemmen fick mig att ofrivilligt dra på smilbanden. Det här, tänkte jag, var allt annat än rolig eller estetiskt.

– Var är hon, frågade jag med blicken riktad rakt mot en oförstående Sture, ja, din fru alltså?

– Hon är i sovrummet. Lär inte komma ut, sa han och vände ner blicken, hon har blivit lite.. trött på människor.. kan man säga… det var länge sedan sist hon kom ut när någon utomstående varit närvarande.

Min blick sökte sig till Åke som ryckte lite lätt på axlarna och slog ut med händerna. Jag insåg att han aldrig varit inne i huset förut.

Skrivpuff, Gräva. 5:e januari, 2015.

Fortsättning från igår.

Fårskinnsjackan kliade i nacken. Den värmde kroppen, men mina kinder var stela av kölden som drog in från den trasiga rutan. Jag tänkte på rådet man fick som nybliven förälder. Om barnets kinder fick vita fläckar i kyla var det fara å färde. Jag roterade på käkarna i hopp om att det kunde hjälpa blodcirkulationen, men ansiktet var stelt och rörelserna klumpiga. Traktorn körde in mot stugan bortanför kullen. Gårdsplanen var stor och rund. Den steniga marken barskrapad på växtlighet. Framför en ladugård av sten och trä stod ytterligare en traktor. Bortanför den en bil. Rök strömmade ut från skorstenen på stugan och det rörde sig bakom gardinen i fönstret. Åke sa åt mig att hoppa ur. Jag krängde mig stelt ner från förarhytten och följde efter honom. Han gick med raska steg mot stugan. Jag halkade efter. Mina skor var för tunna för drama på landet mitt i vintern. Sulorna gled på de frostbelupna stenarna på marken.

Halvvägs framme vid farstubron till stugan slogs ytterdörren upp. En smal, spenslig man i rutig flanellskjorta och gröna byxor klev ut. Han körde sin hand genom håret som stod på ända och såg frågande ut men hejade vänligt på oss. Åke morsade och började förklara hur allt låg till. Jag kände mig skamsen över att inte haft koll på en så enkel sak som bensinmätaren och tittade försynt ner i marken när Åke plötsligt la ena armen om mina axlar.

– Det är inget att gräva ner sig för, sa han samtidigt som han skakade om mig lite och klappade mig på axeln. Jag tittade förvånat på honom.