Skrivpuff, 29:e april 2016.

Väg.

 

Morgon. Säng. Frukost. Tänder. Kläder.

Skor. Jacka. Gosedjur. Ryggsäck. Barnvagn.

Lås. Hiss. Port. Gångväg. Regn.

Grind. Vagnsställ. Skor. Jacka. Gosedjur. Kram. Puss. Vink.

Ryggsäck. Regn. Grind. Gångväg. Tunnelbana. Trängsel.

Trottoar. Portkod. Hiss. God morgon.

Dator. Möte. Lunch. Dator.

Ryggsäck. Hiss. Trängsel. Tunnelbana.

Gångväg. Grind. Kram. Puss. Gosedjur.

Jacka. Skor. Vagn. Grind.

Gångväg. Port. Hiss. Lås.

Skor. Jacka. Soffa.

Mat. Tänder. Pyjamas. Säng.

Natt.

Skrivpuff, 28:e april 2016.

Kläder.

Varför är det så svårt med kläder tänkte tina och tittade in i sin garderob. Det var en sån där walk-in-closet som alla verkade åtrå för tillfället. Men själv tyckte hon att den mest gjorde livet rörigt och tog upp värdefull yta. De hade varit bättre med garderober placerade längst med hallen, tänkte hon och tog några trevande steg över kassarna med gamla leksaker och ärvda kläder. Det var länge sedan hon tagit något längst inifrån klädkammaren. Det stod helt enkelt för mycket saker i vägen. Nu skulle hon vara tvungen att balansera förbi bråten på golvet, hålla sig fast i hyllan ovanför klädstången för att på så sätt nappa åt sig den grå yllekappan som hon inte använt på åratal. Hon var glad att hon inte kommit sig för att rensa bland alla saker där inne, nu när det äntligen blivit trendigt med kappa igen. Att köpa en ny verkade onödigt. Hon hade redan en och även om den kanske inte höll modenivån på topp, skulle den duga fint och dessutom spara henne den där extra utgiften. Det var dyrt med barn som ständigt växte ur sina kläder och skor och om de skulle ha en chans att hitta på något roligt på fritiden fick hon själv nöja sig med det hon hade. Visst ville hon också unna sig saker ibland, men hon var tacksam över att ha råd att tillgodose barnens behov utan att det sved alltför mycket i plånboken.

Hon svingade sig försiktigt i hyllan och sträckte ut högra handen mot den grå ullen. Fingrarna slöt sig om axelpartiet och plagget gled av galgen av ljust trä. Hättemarks-trycket gungade fram och tillbaka på stången. Hon körde ner ansiktet i kapptyget och drog ett djupt andetag. En svag doft av parfym satt fortfarande kvar i den. Den där sorten hon köpt i Paris då för så många år sedan och som tog henne tillbaka i tiden på en millisekund. Plötsligt var hon i Frankrike igen. Med honom. Mannen med den mjuka blicken och varma skrattet. Var fanns han nu?

Drömmande gick hon bort mot datorn. Snart skulle lucia-firandet börja på skolan, men det fanns fortfarande lite tid att surfa. Bara hon nu mindes hans efternamn…

Skrivpuff, 27: april, 2016

Tillfälligt

Å gud vad jag hatar när luggen åker in i ögonen sa hon och skakade huvudet lite lätt bakåt.

Jag tycker att det ser fint ut, sa han och kikade på henne ur ögonvrån

Men jag ser ju ingenting! Det måste ju ändå vara det viktigaste.

Jo, det är klart…. Självklart. Du är fin även med luggen bakåt.

Fast min panna är väl väldigt hög..? jag tycker att jag ser det varenda gång jag går förbi en spegel. Det är hopplöst. Jag måste ha lugg, fastän den glider in i ögonen.

Men den där väl inte särskilt hög..?

Fast då menar du ändå att den är hög?

Nej, den är… normal.

Normal? Vad är en normal panna?

En… mittemellan panna…? Varken hög eller låg… tänker jag… som din.

Fast min är väl hög?

Nej, det tycker jag nog inte…

Ja, fast det tycker jag. Så den får bli kvar… ja, luggen, alltså. förresten måste jag gå nu… jag har en kille på lut som jag träffar lite tillfälligt så där. Han är så söt så du anar inte! Vi ses!

Du…?

Ja..?

Äsch, det var inget… vi ses sen.

Ok. Hej!

Skrivpuff, 26:e april, 2016.

Men, hur svårt ska det vara att hitta något nytt, sa hon och svängde runt ett bord med prunkande petunior i rött, vitt och rosa.

Måste du ha något ny, då? Pelargoner är väl fint?

Nej, det är så trist att ha samma sak år ut och år in. Jag känner att det är dags för en förändring. Jag tar vad som helst, bara inte pelargoner i år igen. Eller, ja.. nästan vad som helst.

Jaha… vad har du tänkt nu då?

Jag vet inte riktigt, kanske någon slags gräs… eller varför inte klängrosor? Blir inte det fint?

Klängrosor? Kommer det att funka tror du? Jag menar, är inte vår balkong lite för mörk för det? Och blåsig?

Men nu är du så där tråkig igen. Tänk nytt och stort. Vi ska ju ändå trivas där ute!

Vad ska till för att vi ska trivas där…? Ett stort plank? Jag börjar bli trött på grannen som alltid röker och stirrar på oss. Han sitter där och jäser hela dagarna och det är nästan så att jag kan räkna hårstråna han har på bröstet.

Ja, jag vet att det är nära till huset mitt emot. Men det kan vi inte göra något åt, så tänk på blommor nu är du snäll.

Ja, ja, jag tänker för fullt här. Men det är attan vad svårt det ska vara att tänka bort mannen med ciggen… finns det någon växt som blir stor och lummig, som kanske kan spaljeras upp?

Men då tar vi klängrosor då. Då bestämmer jag det.

Okej, ta vad du vill, bara det blir stort och täckande. Annars tänker jag inte sitta där ute.

Tråkmåns.

Jaså? Du kanske tycker att han är snygg?

Va, nej..! Nu får du ge dig!

Varför ska du annars sitta där ute och mysa, om det inte är för hans skull?

Sluta nu!

Oj så känsligt det blev nu då!

Okej, nu struntar vi i det här. Vi åker hem.

Men rosorna då?

Det blir inga rosor, har jag ju sagt! Vi åker. Jag får väl ställa ut en av pelargonerna från mataffären istället, så att du inte tror något.

 

 

”Ofta jagar vi efter de ’annorlunda’ växterna, de spännande blommorna och glömmer samtidigt våra gamla bekanta.” sidan 84, ur Krukväxtåret. Växtporträtt i ord och bild, Marguerite Walfridson.

Skrivpuff, 20:e april 2016

Då var det dags, sa den brunbrända killen med de röda shortsen och blå vindtygsjackan, skynda er ut till fotbollsplanen utan tjafs nu!

Gruppen rörde sig långsamt framåt. Solen gjorde sitt bästa men kunde inte mildra de kalla vindarna som drog in från norr.

Kom vi drar, sa Benke och drog i Håkans tröja, jag har ingen lust att springa runt på den där grusplanen idag. Vi sticker istället!

Ok, jag har inte heller lust!

Håkan andades tungt och kliade sig i ögonen. Han kunde alltid säga att han var tvungen att hämta sin astmaspray om någon kom på dem. Det var alltid bombsäkert vid den här tiden på året. Och sällskap fick han alltid ta med sig, för att vara på den säkra sidan.

De korsade skolgården och gick mot det busshållplatsen. Där kunde de köpa godis i den lilla träkiosken och hänga en stund innan de gick tillbaka. Benke köpte Toy och några kolor som de delade på.

Skolk, tänkte Håkan och drog efter andan. Hans morsa skulle bli tokig om hon fick reda på det. Det hände att de gick till kiosken på skoltid, men alltid på raster och aldrig så här när det var lektion. Men gymnastik, var det ens skola? På riktigt?

Benke försökt blåsa bubblor med tuggummit. De blev små och small direkt. Hubba Bubba var det som funkade för sånt, men den sorten var för tjejer. Precis som hästar och hopprep. Killar tuggade Toy eller Juciy Fruit och cyklade eller spelade landhockey.

De klättrade upp på ett räcke med tjocka järnrör som händerna inte nådde runt och som vette ut mot vägen. Benen dinglade lojt medan bilar susade förbi. En av förarna, en äldre kvinna, hukade sig fram över ratten som om hon försökte få bilen att röra sig fortare än den förmådde. Benke och Håkan tittade på varandra och brast ut i skratt. Vilken dag som helst kunde livas upp av en stund vid bilvägen. Ibland kom det fordon som fick dem att tappa andan av beundran. Som den där gången då det åkt förbi en beach buggy utan tak och med stora däck. Det hade de bara sett på teve förut. Det såg häftigt ut att blåsa runt i den och då hade båda pratat om den länge efteråt.

Äh, vi går tillbaka, sa Benke och spottade ut tuggummit på marken innan han slängde benen över räcket och hoppade ner. Håkan följde efter, klappade sin kompis på axeln och skrek kull!

Dammet på vägen yrde kring deras gympadojor när de jagade varandra tillbaka mot skolan.

Skrivpuff, 19:e april, 2016.

Kuvert

Tungan löpte längs med de två kanterna som möttes i en spets. Randen av klister lämnade en skarp smak i munnen. Nu skulle hennes öde beseglas. Det stora kuvertet vägde tungt i hennes hand. Förhoppningsvis skulle hennes betyg räcka för att ta henne bort från den här hålan, tänkt hon och drog på sig kängorna och täckjackan. Det var fortfarande kallt ute trots att det nästan var mitt i april. Hon mindes andra vårar där sommaren plötsligt gjort besök och fått alla omkring henne att kasta av sig sina tunga kläder. Alla utom hon.

Sommaren skulle svettas in, påpekade hennes föräldrar, och vinter möttes alltid upp frysande. Annars skulle hon aldrig vänja sig vid sommarhettan, påstod de. Hon hade slängt avundsjuka blickar på bara ben och korta ärmar. Men nu, nu var tiden äntligen inne! Snart skulle hon få bestämma själv. Om hon nu bara hade betyg nog för att ta sig härifrån, långt härifrån… då!

Skrivpuff, 18:e april, 2016

Försvinna

 

Vart tar tiden vägen? Den bara försvinner..!

Han tittade över axeln som om svaret fanns där borta i de träfärgade bokhyllorna som bågnade under tyngden från alla inbundna alster han köpt på sig genom åren. Bibliofil, det var väl det han var… fast han hade läst det mesta han köpt. Några enstaka böcker som han funnit hopplösa att komma vidare i hade blivit inställda utan att han läst klart dem. Annars lät han olästa berättelser ligga på sängbordet, som en hög med morötter som lockade honom att skynda sig igenom den bok han för stunden höll på med.

Han tänkte att det var viktigt att läsa. Hålla igång hjärnan. Det skulle motverka demens, hade han hört. Fast han visste inte säkert. Var det inte så att någon av hans gamla kolleger på institutionen gått och blivit gaggig? Han, den där docenten som alltid haft så snabba svar på allting och som var skolad i klassiska språk? Men han hade kanske missuppfattat något… det var säkert ytterst ovanligt för tränade, kritiska och analytiska hjärnor att plötsligt kapsejsa ner i ett hav av mörker och dimma.

Han ryste till och försökte skaka av sig olusten över något han inte kunde kontrollera. Livet var som det var. Det gick sina egna vägar, lydde sina egna osynliga lagar. Lika bra att inte veta vad framtiden höll i sitt sköte, tänkte han och lät blicken sjunka in i den lysande skärmen framför honom. Just nu satt han här, vid datorn, och kunde ta del av nyheter från hela världen genom några enkla klick. Just nu, just här, var han nöjd.