Dagbok

 

Jag förstod aldrig varför du gjorde det. Varför var du tvungen att skiva in i dig i armén? Den förde bort dig från mig den åttonde augusti 1914. Då hade du bara lite över en månad kvar i livet. Vi såg dig aldrig mer.

 

August, varför gav du dig av? Varför lämnade du ditt måleri, dina barn, din familj? Var det för att rädda ditt land? Dess människor? Din frihet? Du blev berövad din frihet. Din familj. Din konst.

 

Din kolorit var så stark och klar. Du använde färgerna lätt och kraftfullt på samma gång. Lystern i verken gick ingen förbi. Jag har aldrig träffat någon som inte förälskat sig i dina verk. Du kunde skildra en helt vardaglig situation och ändå få den att framstå som om den illustrerade ett visuelt mirakel.

Du målade av mig två hundra gånger. Minns du det? Du var som tokig i mig. Du sa att du älskade min profil. Den starka näsan. De mörka ögonen. Mina kraftiga ögonbryn och släta panna. Du sa att du inte kunde få nog av att se på mig. Jag minns din röst när du sa det. Len, vänlig och toppat av ett klingande skratt. När ändrades det? Var det i Tunisien?

Var det något Paul eller Louis sa? Eller hände det något där som du inte berättade för mig? Två år i Norra Afrika, sedan rusar du till militären och kastar sig i dess blodtörstiga famn. Visst förstår jag att vi behöver försvaras. Det gör jag, tro inget annat. Men var det din uppgift? Var inte ditt kall att återge världen så vacker som möjligt? Inte klä den i blod och lidande…

Det var förstås Frans som övertalade dig. Hans år som frivillig värnpliktig gjorde honom besatt av hästar. Du skulle förstås också få lära dig om att rykta och betsla en häst, rida på rygg. Det skulle ge dig en berusande maktposition att sitta där uppe och se världen från en annan vinkel? Visst var det så?

Du skulle säga att jag var bitter och orättvis om du var här nu. Jag känner dig.   Det enda jag har kvar nu är dina tavlor. I dem finns du. Samtidigt är det så tomt här. dina barn saknar dig. I början frågade de efter dig varje dag. Men det har glesats ut med tiden. Jag vill inte att de glömmer dig. Jag vill aldrig glömma dig. Jag vill hålla fast vid känslan av ditt mjuka bruna hår som kittlade mina fingertoppar när jag drog handen genom det. Du skrattade alltid och föste bort min hand. Du sa att jag förstörde din frisyr, fick dig att se tokig ut och så gjorde du en grimas som fick mig att brista ut i gapskratt.

Ibland skruvar jag av korken på en av dina flaskor i ateljén och drar in den stickiga doften från terpentin. Då minns jag dig bättre. Minns hur du kom ut därifrån, iklädd en målarrock som borde varit vit men som täckts med färgfläckar. Du såg ut som en regnbåge. Vet du det? Sa jag det till dig? Ditt ansikte strålade fastän jag såg att du var trött. Det tog på krafterna att stå vid staffliet hela dagarna. Samtidigt…

…samtidigt såg jag en glimt av det där djuriska inom dig. Det dök upp helt kort, särskilt när du var uppspelt över ett nytt motiv som du arbetat hårt med. Var det anledningen till att du drevs bort från mig? Jag får aldrig veta det nu. Inte i det här livet. Kanske möts vi igen. Jag hoppas det. Till dess fortsätter jag anteckna mina minnen av dig. För barnens skull, för min egen.

Kanske också för din.

Din älskade Lisbeth

Skärgården

Fortsättning från Korridoren

Eri bestämde sig för att försöka sova. Hon blundade hårt och tvingade sig själv att tänka på hoppande får. Men de ville inte ta sig över staketet. Istället sprang de in i det och landade i en stor hög. Hon slog upp ögonen igen.

Det var fortfarande lika mörkt omkring henne som tidigare. Men nu såg hon en springa lysa i dörren.

– Ett nyckelhål, utbrast hon och tryckte ena ögat mot det som om hon skulle kunna få hjälp ut ur korridoren på det viset.

Men rummet på andra sidan var tomt. Någonstans hade någon glömt en lampa som lyste upp rummet. Eri kunde se att det var en kammare hon aldrig sett förut, trots att hon gått igenom hela byggnaden och kände den utan och innan.

Rakt fram stod en säng, bäddad som de två andra som besökarna kunde se, med vita lakan och ett överkast med broderade mönster. Golvet hade trätiljor och en matta med persiskt mönster bredde ut sig över det. På ena sidan om sängen stod ett sminkbord med en spegel och flera dosor och flaskor. Över en stol framför det hade någon kastat ifrån sig kläder. Nedanför stod ett par svarta kängor med låt utsvängd klack och snören som spändes runt hyskor längs med skaftet.

En svag doft av mat trängde genom hålet till Eris näsa. Hon drog in doften och kände hur det kurrade i magen. Det tog en stund innan det slog henne att det inte borde lukta mat i museet, särskilt inte vid den här tiden. Om det inte betydde att någon fanns kvar i huset. Eri började skrika och banka på dörren igen.

 

Hon stod så en lång stund och tänkte först inte ge sig förrän den som lagade mat hörde henne. Men när det började ömma i händerna så mycket att hon inte klarade av att slå dem mot dörren längre gav hon upp och sjönk ner på golvet igen. Utmattad lät hon ögonen falla igen.

 

Ljuset från dörren när den öppnades föll rakt i ansiktet på Eri och hon satte sig genast upp och utbrast i en lång harang av ursäkter över att ha smitit in där hon inte borde vara. Men rösten som svarade lät inte som en ilsken vakt. Den verkade inte ens irriterad. Eri såg upp och mötte ett par klarblå ögon i ett blekt ansikte omramat av ljusa lockar.

– Vem är du, frågade flickan och stod med munnen öppen som om hon inte förmådde att stänga den igen.

Eri kom upp på fötter och satte ena foten utanför dörren för att inte riskera att bli inlåst igen. Hon svarade inte på frågan och flickan frågade henne igen och sa att om inte Eri svarade så skulle hon ropa på en av mannarna i huset.

– Du har ingen rätt att vara här, sa hon och drog i Eris arm.

Eri kände hur flickan nöp henne hårt i armen och drog den till sig.

– Sluta, sa hon och såg tillbaka mot garderobsdörren som nu var stängd. Jag vet att jag inte ska vara här, men jag kommer inte ut. Jag hamnade i den där korridoren och så stängde museet och alla gick hem.

– Museet? Gått hem? Vi ska snart till skärgården men Tilly i köket blir kvar och det blir även stallmästaren. Och några fler.

 

Flickan såg på henne med en förbryllad min och pannan i djupa veck.

– Om pappa får se dig här blir han vansinnig, sa hon och satte armarna i kors över bröstet. Varför har du så… konstiga kläder?

– Tala för dig själv du, svarade Eri. Du ser ju ut som om du kommer från artonhundratalet eller nåt.

– Vad är det med det då?

– Det är kanske lite… töntigt?

 

Inspirerat av Skrivpuff: bildinspo.

Korridoren

Fortsättning på Experimentera.

…vid sidan om sig hittade Eri en smal garderobsdörr som hon aldrig sett förut. Nyfiken drogs hon mot den och kände hur handen slöt sig om det kalla mässingsknoppen. Ett klick hördes innan dörren gled upp med en svagt jämmer.

Eri tappade andan när hon såg in bakom den. En smal korridor dolde sig därinnanför och dess väggar hade målade motiv av storkar i vatten, gungande damer med pösiga kjolar, lustigt höga frisyrer uppvaktade av män i shorts och strumpbyxor. Träd av exotiskt slag och blommor och frukter som Eri definitivt aldrig sett förr och därför antog var påhittade. Figurerna såg ut att röra sig, som om de levde. Hon tog ett steg in, vände sig om mot sovkammaren och tvekade innan hon fortsatte vidare. Dörren gled igen med en dov smäll.

Det blev mörkt. Så mörkt att Eri fick treva sig fram med hjälp av händerna mot väggen. Hon gled långsamt framåt med fötter hela tiden i kontakt med golvet. Det smala rummet verkade aldrig ta slut.

Bakom sig hörde hon rösten ropa ut i högtalaren igen att alla besökare nu måste gå, för museet stänger. Ljudet lät inte mycket högre en ett mumlande.

Eri stannade upp och såg sig om. En svag strimma ljus strilade in i en glipa mellan väggen och dörren. Hon borde gå tillbaka men fötterna löd henne inte. Istället tvingade de henne längre och längre in i byggnaden. Snart syntes inte längre någonting av garderobsdörren bakom henne. Framåt var det becksvart.

Eri började sjunga för sig själv för att hålla modet uppe. Hon hoppades att sången skulle få hennes kropp att lyda henne igen men inom sig visste hon att det inte skulle hjälpa. Hon hade gett sig av in i en del av huset där hon inte fick vara. Ingen kände till att hon var där.

Det hade börjat som ett kul experiment, bara för att se hur pass bara väktarna gjorde sitt jobb. Men det slog fel. Hon suckade när hon insåg att personalen antagligen hade packat ihop sina saker och rusat vidare till sina riktiga liv. Det kurrade i magen.

Så dumt att hon hade skolkat från skolan just idag.

Och så dumt att hon inte ätit av den där panerade fisken och de kokta potatisarna med sina hårda, tjocka hinnor omkring smaklöst snor. Nu skulle hon inte få mat förrän tidigast efter att museet öppnade igen. Morgonen efter.

Eri suckade och säckade ihop mot väggen. Där satt hon en lång stund och funderade över vad hon skulle ta sig till.

– Jag har väl inget annat alternativ än att fortsätta framåt, muttrade hon och reste sig upp för att hasa vidare.

 

Det tog en lång stund innan hon nådde gångens slut. Eri kände på dörren framför sig. Låst. Hon slog med nävarna mot den och skrek. Ingenting hände. De sista ur personalen hade lämnat byggnaden. Hon skulle bli fast i korridoren över kvällen och natten. Det förstod hon nu.

 

Inspirerat av Skrivpuff: definitivt.

Experimentera

 

 

Dammkorn dansade i ljuset som svepte in från höga fönster med blyinfattat glas. Runda, flaskbottenstora cirklar i fyrkanter i långa rader. Eri kikade ut genom ett av dem men lyckades inte se något genom det smutsiga glaset. Hon förde upp handen för att gnugga rent ett titthål men hejdades mitt i rörelsen. Någon harklade sig bakom henne. Kvickt vände hon sig om och såg rakt in i ett par blanka pepparkornsögon som satt alldeles för tätt i ett mycket runt ansikte med skäggstubb. mannens vita skjorta var knäppt ända upp till halsen stack och fram under en mörkgrön kavaj. På ena bröstet glänste en namnbricka med svarta bokstäver. M. Söderlund. Museivakt.

– Ops…, mumlade Eri och svor att hon inte skulle göra om det för hon visste vad som gällde och att det var strikt förbjudet att röra vid saker.

 

Eri gick genom museet och drog fingrarna mot den handmålade tapeten. Här och där kände hon penseldragen mot huden och fick lust att gräva in naglarna i den målade rosen i svagt aprikosrosa. I någon av de andra salarna hördes mummel från människor som studerade den genuina 1800-talsinredningen som ingen knappt verkat våga röra sedan friherrinnan hastigt dött, riden av feber och variga utslag över kroppen.

Steg ekade i trapphuset av sten bakom Eri och hon skyndade sig vidare in genom en korridor till det som en gång varit sängkammare. Hon ville inte ha sällskap när hon gick där och drömde att hon var en del av den rika familjen som bott i huset. Herrefolk som passats upp och tjänstefolk som hastat ljudlöst mellan sina olika sysslor. Inga pengabekymmer. Inga tjatiga lärare. Inga fula ärvda, kläder.

Sängarna var bäddade med vita linnelakan och i fotändan hade någon lagt överkast av blankt siden med broderade vinrankor. Eri fick lust att kasta sig i en av dem, känna efter om madrassen gick att studsa på och sedan sträcka ut sig ordentligt. Tanken på att ligga där, lutad mot tjocka bolster och bita av vindruvor direkt från klasen fick henne att fnissa.

Hon kastade en blick bakom sig. Korridoren var tom så när som på en vakt som med bestämda steg gick in i ett av de angränsande rummen. Eri hörde hur han tillrättavisade en annan besökare men kunde inte höra vad han sa eftersom en högtalarröst skar genom luften. Stängning. Eri suckade. Nu måste alla, inklusive hon själv.  ta sig till värdeskåpen, kränga på sig sina tjocka vinterjackor och ge sig ut på de glashala stadsgatorna igen.

Eri fick lust att experimentera.

Vad skulle hända om hon dröjde kvar i huset? Skulle någon märka att hon var där?

Hon såg sig om i sängkammaren. Rakt fram låg ett angränsande badrum. Bakom sig hade hon korridoren som ledde tillbaka mot trappan ner till entrén. Vid sidan om sängen…

 

Inspirerat av Skrivpuff: experimentera.

 

Jobbet

– Kan du inte intervjua den där förfärlige A.S., sa Harald och glodde på mig.

– Jag?

Jag kände hur mitt ansikte förvreds i en fåraktig grimas. Han var inte bara förfärlig, han var omöjligt att ha att göra med. Många kunde vittna om hur han tagit dem i nackskinnet efter en opassande fråga och mer eller mindre burit ut dem. Med ömma bakar fick de ta sig tillbaka till sina redaktioner igen och fabulera ihop något efter bästa förmåga.

– Ja, du, sa han. Du har ju sånt gott tålamod med folk.

Jag stirrade på honom. Tålamod? Var det för att jag inte gapade på som de andra när vi satt där pår redaktionen och hade våra morgonmöten?

– Ja, vi har ingen annan att skicka. Det får bli du.

 

 

Det gnisslade i träporten när jag tryckte upp den. Ljudet från mina skor ekade när jag gick uppför stentrappan som vred sig likt en spiralformad ryggrad genom byggnaden. Ett par trappor upp såg jag dörren med sina utsnidade speglar. Strindberg stod det med sirliga bokstäver på mässingsplåten. Jag drog ett djupt andetag innan jag knackade.

– Vem är det?

Rösten lät ung. Det gjorde mig förvånad. Ung, spänstig och… feminin…

– Vem önskas?

Jag såg upp och mötte ett par ljusblå ögon i ett runt ansikte. Ovanför pannan svävade en vit hätta och jag skrattade till. kvinnan såg på mig med ogillande blick, redo att trycka igen dörren framför näsan på mig.

– Förlåt mig, sa jag och harklade mig för att återfå sansen igen. Jag är här för att intervjua herr Strindberg.

– Intervju? Det har herrn inte sagt något om. Jag får tyvärr be er att gå. Herrn vill inte bli störd.

Jag vände mig om för att gå men hejdade mig mitt i rörelsen.

– Sa jag intervju… förlåt mig men det är en yrkesskada. Jag ska naturligtvis hälsa på min släkting.

Kvinnan stirrade på mig och en rynka bröt fram mellan ögonbrynen.

– Ja, du förstår, herrn är min mors kusin och jag är här för en helt privat visit. Fröken förstår att det är ett känsligt ärende…

 

Det small till mitt framför näsan på mig och kvinnan var borta.

– Fan, då, muttrade jag och gick slank ner för trapporna.

Intervjun måste bli av.

 

Jag halkade till på några löv när jag steg ut ur porten igen. En kall vind från norr drog tag i min kappa och jag svepte den hårdare omkring mig. Min blick svävade upp mot våningen med den låsta dörren.

 

Om jag inte kunde ta mig in den vanliga vägen, fick jag hitta på en annan…

 

Fasaden var smyckad med kolonner och festonger. Hängrännan var placerad i det ena hörnet. Jag studerade det noga. Om jag bara kunde ta mig upp till första avsatsen… där skulle jag sedan kunna gripa tag i fönsterblecket vid första våningen, trycka mig upp mot en fördjupning i fasaden och gripa tag i hans fönster. Jag såg att det stod öppet. Bakom det rörde sig tjocka, röda gardiner i draget.

Det var lätt att suga tag i rännan och klättra uppåt med fötterna mot väggen. Jag kände mig som en spindel. Fick jag bara till den här intervjun skulle jag snart landa en viktig post på redaktionen. Det kände jag på mig. Bara nu någon inte såg mig…

Inspirerat av Skrivpuff: intervju.

august

En snabb skiss för dig, Ljusletaren. 🙂

Händelser vid en receptionsdisk

”Taxichauffören verkade pinsamt [o-]berörd över att det inte fanns någon som hälsade mig välkommen, inte ens en portier i receptionen.” ur Den otröstade av Kazuo Ishiguro. (Min felläsning bjuder jag på… ;))

 

Han flinade samtidigt som han höjde handen till en vinkning och körde iväg. Baklyktorna syntes allt svagare i diset och jag gick tillbaka in i hotellet. Väskorna som tyngde ner händerna landade på golvet med en smäll framför receptionsdisken.

– Hallå, ropade jag och lutade mig fram över disken för att se om det fanns någon i rummet där innanför.

Det förblev tyst och tomt.

Jag såg mig omkring.

En sliten soffa intill ett glasbord belamrat med tidskrifter. Ett öde biljardbord med kulorna utspridda och köer lutade mot dess kant. En bortglömd jacka på en av stolarna intill fönstret. Jag bestämde mig för att lägga den på disken.

Jag vet inte varför jag gjorde det. Normalt brukade jag strunta i andras saker. Om de inte tog reda på dem själva, så var det knappast mitt problem.

Nu lyfte jag upp en kavaj av ljus manchester och tittade på den. Min storlek noterade jag belåtet när jag såg lappen i nacken. Large. Jag hade dragit den storleken sedan så länge jag kunde minnas. Det fanns ingenting i det som hänt dessförinnan som var värt att lägga på minnet.

Storleken till trots var jag inte lång. Snarare knapp medellängd. Om man var generös. Men om det skulle gå att knäppa skjortor och jackor måste jag upp dit. Till L. Min exfru hade petat mig i magen en gång för mycket och sagt att jag måste göra något åt den. Då hade jag bett henne fara tillbaka till sin hemska mor och stanna där.

 

Jag vred på jackan. Den luktade udda. Unket och metalliskt. En mörk fläck bredde ut sig över ena rygghalvan.

Jag släppte den som om jag bränt mig och tog ett hastigt andetag.

Det började snurra framför ögonen och jag stapplade tillbaka till disken där jag nätt och jämt höll mig stående och blev halvt lutad mot den.

Blod? Inte kunde det väl vara blod?

Jag tittade på mina händer som spretade som två bleka krattor framför mitt ansikte. Något rött droppade från dem och fick mig att skrika till. Vad i helvete?

Jag vände mig om och såg mot kavajen.

Den var kvar.

Men den låg inte längre slängd över en stol.

Nu bredde den ut sig över en kropp som den täckte från huvudet och en bit ner över ryggen. Under kroppen fanns en pöl.

 

Jag lutade huvudet mot disken och blundade hårt.

Vad i helvete hade jag hamnat i?

 

Blodiga händer.

Ensam i en hotellreception.

Taxichauffören visste att jag hade kommit dig och ungefär när.

Att kroppen legat där längre än så, skulle vara min enda räddning.

Jag såg försiktigt mot kroppen igen.

 

Blodet hade inte stelnat.

Det som skett hade skett nyligen.

Jag var bortom all räddning.

Jämlik

Fortsättning från gårdagens text Kemi.

… fortsatte jag. Det var mitt enda nöje. Under en lång tid hade jag gått där hemma och inte sett mer än barnen. Bortsett från personalen på Konsum, en och annan granne och moster Vanja som kom förbi ibland. Jag kände mig bortglömd där i köket. Min man var ju nästan aldrig hemma.

Du får försöka förstå hur det var för mig… jag vet att det måste vara svårt… men var inte arg på mig. Jag har sett att du haft det bra genom alla de här åren. Det är av hänsyn till dig som jag inte velat störa. Om jag hade klampat in i ditt liv hade det kanske rört till dig för dig och du blivit rotlös.

Det här är min sista chans att berätta för dig vem du är, vem han var och vem jag var. Det har varit svårt att ta tag i det här. Jag har velat fram och tillbaka, orolig över att göra dig illa. Men det kan vara så att du en dag ändå skulle få reda på sanningen och då vill jag att du ska veta så mycket av dem som möjligt. Det ska inte vara anonyma namn på ett papper. Vi var människor av kött och blod. Vi drogs in i det där som folk kallar för livet. Jag lät mig föras fram i hans famn, styrd av två brunbrända händer. Visst såg jag märket ringen lämnat efter sig på fingret. Det lyste ju vitt mot det där bruna! Men jag lyckades ändå inbilla mig att det var slut mellan de två. Själv var jag ju inte heller fri.

Vi dansade runt som två vilsna själar som fann en tröst i varandra. På så sätt var vi varandras jämlikar, om så bara för en sekund av en evighet.

Han ville ge mig extra lektioner. Sa att jag var en sådan läraktig elev, som skulle uppmuntras med gedigna kunskaper i dansens väsen. Nog virvlade vi runt på det där enorma trägolvet! Rosiga och svettiga skämtade vi om livets realiteter. Det var så skönt med en man som lyssnade. Jag menar, verkligen hörde vad jag sa och inte bara hummade med samtidigt som han tänkte på annat. Ja, jag kände mig sedd av honom.  

 

Inspirerat av Skrivpuff: jämlik.