Tid att segla

Fortsättning från Olika intressen

 

– Asså, hon blev ju på smällen där och jag blev tvungen att lätta ankar…

Bella hörde mannen dra in snor och spotta när han sa det.

– Men, va, stack du bara!?

– Stack och stack… det var nog inte mitt ändå.

– Va då ”var inte ditt ändå”? Hur feg var inte du?

Det blev tyst från balkongen snett ovanför. Bella såg hur den spenslige kroppen sjönk ihop. Axlarna kutade så mycket att de nästan nådde örsnibbarna.

– Vem har sagt att det var jag som bestämde det?

Mannen vände sig om och öppnade balkongdörren. Några vilsna bluestoner letade sig ner till Bella.

– Nej, men du, förlåt! Vänta!

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Olika intressen

Fortsättning på Bävern.

– Du skulle ha sett Frank…. Jösses Amalia! Alltid en röd kimono som slutade strax under rumpan. Skor med låg klack. Ibland en vit basker… en väska hängande snett över axlarna… den skavde sönder hennes hud om den dinglade från ena axeln. Det sa hon ofta. Hennes hud var känslig, förstår du. Vit som alabaster. Svart hår klippt i linje med käkarna… Snövit kunde inte ha varit vackrare…

– Ja, ja, suckade Bella. Men Sartre? Och Beauvoir??

– Äsch, de där gökarna… de snackade en massa strunt om livet och existensen. Jag orkade bara lyssna med ett öra. ”En kvinna är inget man är utan nåt man blir” och sånt där. Du vet. Ingenting för en ung grabb som jag. Mina intressen fanns nån helt annanstans. Men Frank, hon var som uppslukad av allt det där. Det var ju skillnad för henne. Hon växte ju upp i det där. Det var ju hennes farsas vänner. Så jag fick väl stå ut. Men trist var det. Men stunderna vi fick ensamma däremellan gjorde det värt det. Jag hankade mig fram på skolfranskan och hon svarade på franska blandat med engelska. Fast det var förstås kroppsspråket som vi använde mest. Oj, oj, oj… hon kunde hon…

Bella himlade med ögonen. Det var inte det att hon missunnade gubben att minnas sina bästa år. Det var bara det att det gav henne skavsår i öronen att lyssna på. All sentimentalitet… den bristande insikten i vad hon ville höra, om hon nu måste lyssna. Hon såg sig om, som om räddningen skulle finnas där på hennes balkong eller ute på innergården. Skulle hon gå in och riskera att inget mer få veta om existentialismens huvudpersoner eller sitta kvar och riskera att en evighetslång föreläsning om tonårskärlek? Hon såg på klockan på mobilen. En kvart till kunde han få. Inte en sekund mer.

– Men vart tog hon vägen då, sa hon, den där otroligt fantastiska kvinnan?

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Bävern

Fortsättning från Allergin.
– Jag hade svart kostym och vit skjorta, svart slips och nyputsade glänsande svarta skor.

Bella ryckte på axlarna åt kommentaren och suckade samtidigt som hon blängde mot mannen snett ovanför. Det stack upp något grönt ogräsliknande över balkongräcket. Säkert Marijuana, tänkte Bella och skrattade till.

– Vad garvar du åt, snäste mannen och sög till på ciggen. Det var sannerligen ingen vacker historia. Kläderna var snygga men resten, menar jag.

– Som om jag kunde bry mig mindre, mumlade Bella och låtsades skrapa bort något i ena armvecket.

Den pipiga rösten fortsatte prata om sin sommar i Franrike utan att lägga märke till att Bella enbart lyssnade med ett halvt öra. Den vackraste kvinna han någonsin sett. Bordsservering. Parlör. Promenad i latinkvarteren. Sartre.

Sartre? Bella piggnade till. Det här skulle kunna bli stoff till en av de artiklar hon skrev på fritiden och skickade till olika tidningar. Nästan alltid med samma resultat. Tack, men nej, tack.

– Ja, en envis liten gubbe med svarta glajor. Knappt hälften så lång som jag, lite rund, ett skelande öga. Tänder som gud, eller i alla fall tandläkaren, glömde. Gift med Bävern. I praktiken gifta, men inte på pappret, förstås. Det hade med brist på pengar att göra, som vanligt.

– Bävern?

– Ja, Simone de Beauvoir. Eller le Castor som alla sa. Det betyder bäveren, vet du. Francoise kände de där på nåt sätt… fast jag kallade henne Frank. Lättare att säga för en svensk. Nä, men var fan la jag mina cigg nu då… Frank var snygg. Men hon brände mig. Och mina brev. Det tror jag i alla fall.

Bella kliade sig i huvudet. Hon ville tro den spenslige mannen men misstänkte att han rökte något som inte gick att köpa hos den ordinarie tobakshandlaren. Men ändå! Sartre och Beauvoir! Tänk om…

 

– Ja, gubben kallade sig själv för Pollux.

Bella spetsade öronen. Hon kände till om Castor om än vagt. Men Pollux?

– Castor och Pollux var någon slags mytiska elefanter. Oskiljaktiga. De gick döden till mötes båda två nån gång där i Paris under slutet på 1800-talet. Jag minns inte riktigt… fattade det som att de tillhörde nån djurpark… skjutna och uppätna under fransk-tyska kriget. Sorgligt. Men så finns ju de där halvtvillingbröderna i grekisk mytologi också… det kan vara därifrån de fick namnen. Fan vet…

 

Allergin

 

Hon slog sig ner på balkongen och tryckte igång radioappen på mobilen. Radio France Culture. Bella förstod inte vad de sa men snappade upp ett par ord här och där. Det räckte för henne. Sittkudden pös till en aning när Bella slängde ifrån sig den bok hon tänkt läsa. Hon sträckte ut sig i solskenet och kisade mot innergården. Pelargoner, Flitiga lisa och kaprifoler hade redan börjat prunka trots att sommaren knappt satt igång. Men så hade det varit en ovanligt varm vår. Dessutom var det lä inåt gården som var stängd åt alla håll. Det var det som gjorde att Bella slagit till på lyan. Inte många tjuvar skulle vara akrobatiska nog att klättra upp för de branta väggarna. Om de nu lyckats forcera de kodlåsta portarna in i husen och sedan ta sig ut genom ytterligare låsta dörrar, vill säga. Bella suckade och sjönk ner ytterligare i de mjuka dynorna i soffan. Komptid från jobbet, ingen annan ledig i bekantskapskretsen. Bara hon. Själv hela den långa varma dagen. Fri att göra vad hon ville.

 

– Snackar du franska, pep en röst någonstans ifrån. Parlez-vous francais or what?

Bella flög upp och sig omkring, men det var tomt på gården.

– Varför lyssnar du annars på den där grodkanalen?

– Vem är det som undrar, sa hon och satte handen som skydd mot ljuset medan hon sökte vidare med blicken.

– Jag, svarade rösten, här uppe!

Bella såg uppåt. En smal gestalt rörde sig på en av de skuggade balkongerna. Bella var tvungen att anstränga sig för att se honom. Mannen höjde en kaffekopp till hälsning samtidigt som han puffade på en cigarett.

– Jag skulle byta kanal om jag var du, sa han och sög tag i ciggen.

– Va, sa Bella. Vad menar du?

-Ja, att du får byta kanal, helt enkelt, sa mannen. Det kliar så in i helvete på foten av det. Jag tål inte grodor, ser du!

Bella synade mannen en stund innan hon sträckte sig efter mobilen. Skulle hon höja eller sänka, det var frågan…

 

Inspirerat av Byta fot från Skrivpuff.

Flykten

Fortsättning från Sedan gick jag ner

 

– Hela den här vingården skulle gå under om det inte vore för Matthieu, sa Josephine. Han är viktig. Inte konstigt om han blivit en snobb, faktiskt.

Young sa att hon fått nog av såna och att det skulle bli skönt att slippa ha honom hängande över axeln under arbetspasset. Hans vassa blick som såg varenda liten felaktig detalj. Fingret som kom skjutande och pekade ut det. Ryckningarna runt det högra ögat som kom så fort han såg Young och som fick henne att vilja dra på studs.

– Men du och jag är knappast viktiga här.

Young visste inte om hon skulle bli arg eller börja skratta. Det var inte enbart Matthieu som var en snobb här tänkte hon och bestämde sig för att rycka på axlarna åt det.

– Och eftersom vi inte är av nån betydelse för det här stället så tycker jag att vi smiter, fortsatte Josephine.

Young tvekade.

– Om du tänker på pengarna, så är det inga problem, sa Josephine och drog tag i Youngs arm. Vi går ut på plantagen som vanligt, men sen sticker vi. Ingen märker nåt. Okej?

 

Med inspo från Skrivpuff.

Sedan gick jag ner

Fortsättning från Josephine.

 

– Matthieu är som han är, sa Josephine, men han är i alla fall kunnig om vinprocessen. Han måste ha lärt dig massor om hur druvan ska plockas eller hur?

Young nickade och blåste på cappucinon. Hon tänkte inte tala om att hon inte begrep ett smack och mest plockat klasar på måfå. Matthieu hade granskat hennes korg och sagt att hon var hopplös men att han skulle göra sitt bästa för att ändra på det. Om hon var kvar så länge hade hon tänkt men inte sagt. Hon var på tillfälligt besök på vingården och hade inte gjort sken av något annat. Ingen kunde hålla henne ansvarig om hon tog sina saker och stack. Men först efter att lönen delats ut. Young föreställde sig ett kuvert sprängfyllt av sedlar eftersom ingen frågat om några kontouppgifter. Det spelade inte henne någon roll om det var svarta eller vita pengar, så länge hon fick dem och hade tjänat ihop till dem själv. Efter det skulle det bli hasta la vista för hela slanten.

– Sedan gick jag ner på honom, sa Josephine och Young vaknade till med ett ryck osäker på om hon hört rätt. Du, hallå, är du vaken? Här står jag och snackar medan du verkar vara nån helt annanstans…

Inspirerat av Skrivpuff.

Josephine

En fortsättning från Venus

– En cappucino!

Young tog den och svor över att drycken brände rakt igenom pappersmuggen.

– Här, ta en servett och linda runt koppen.

Young tog emot det pappret. Hon svängde sig om och såg in i ett par kastanjefärgade ögon. Ett smalt ansikte. Hår uppsatt i en slarvig knut mitt på huvudet. En lång hals som dök rakt ner i ryschat linne. Breda korta byxor som fladdrade av hennes rastlösa rörelser.  En liten flagga intill snörningen på träningsskorna avslöjade att de var italienska.

– Tack. Young. Jag är ny här.

-Josephine. Jag är inte ny här. Har varit här rätt mycket faktiskt. Jag har sett dig men inte hunnit heja, förrän nu då… Matthieu har tagit hand om dig. Hoppas att han inte var alltför… ja, han är som han är… men du ska inte bry dig om honom.

 

Med inspiration från Skrivpuff.