*Skrivpuff, 30:e juni, 2017.

Egentligen.

Egentligen skulle Lina ta sig samman, stänga av teven och resa sig ur soffan, göra något meningsfullt av den lediga dagen. Men kroppen lydde inte. Ögonen klippte och hon fick kämpa för att inte somna om. På teveskärmen flamsade kvinnor klädda i gymnastikdräkter med hög skurning i sidan och nylonstrumpor runt och skrek åt varandra innan de tog sats och gick till attack, gav varandra smisk eller dängde varandra i golvet. Lina hade aldrig förstått det där med amerikansk brottning, american wrestling som de slött kallade det även på svenska. Slogs de på riktigt eller var det enbart fejk?

Hela Linas liv kändes som en enda stor fejk, det visste hon. Hon gick till jobbet med en mask över det riktiga ansiktet, ett påklistrat illrött leende och höga klackar som klapprade mot asfalten. Det hade känts glamoröst att få tjänsten som försäljare på den fina varuhusets sminkavdelning även om lönen inte tillät några större utsvävningar. Lina hade glatt sig över att få befinna sig i den gamla byggnaden med detaljer av jugendstil. Men det hårda stengolvet slet på klackarna och damerna i skräddade dräkter var krävande och lynniga. Fler än en gång hade hon fått intrycket av att hon inte hade något egentligt människovärde utan enbart sågs på som en del av de fasta inventarierna. Kvinnornas män kunde bemöta henne med en nedlåtande attityd samtidigt som de skannade hennes figur ingående när frun var upptagen med att välja färg på nagellacket.

Du måste lära dig att stå över sånt, hade Lilian sagt när Lina kommit gråtande in på fikarummet, låtsas att du gör allt för dem och inte bry dig om att reagera på deras sätt. Det hör till spelet. De uppfyller sin del, du din. Du får dina pengar och de får betala dyrt för sina varor.

Lina hade inte förstått vad hon menade och undrat om allt var en fejk, ett spel i någon slags charader som hon aldrig gått med på att delta i. Lilian hade suckat och skyndat sig ut för att röka och lämnat Lina själv med ett gäng näsdukar och en kopp te. Lina snöt sig i en av dem och knölade ihop den innan hon kastade den på bordet framför sig. Hon var trött på att kallas för lilla gumman.

men försökt att inte ta åt sig när de talade till henne i en ton som fick det att framstå som att hon var en hund som de både ville och inte ville ha att göra med.

Advertisements

Skrivpuff, 28:e juni, 2017.

Undra.

Dödskallen började utkristallisera sig på väven i hennes händer. Ögonen var svarta hålor ur vilka det krälade en orm och i det nästan helt tandlösa gapet höll den en ros. Ulla visste inte vad hon skulle ha brodyren till. Kanske kunde hon göra den till en kudde att ha i soffan, men Bosse skulle nog inte uppskatta den. Han tyckte om rosor, men inte dödskallar. Själv hade hon tyckt om motivet sedan 1980-talet då vissa musikgrupper började omge sig med symbolen. WASP, Iron Maiden, och flera band bestående av enbart män. Män som Ulla beundrade i hemlighet.

Egentligen var det sönerna som lyssnade på musiken. Tonerna strömmade ut ur deras rum och fick väggarna att vibrera. Ulla kunde höra de späda tonårsrösterna sjunga med i refrängerna. Ibland sprack deras röster, men det hörde uppväxten till. Först hade hon bannat dem och försökt få dem att lyssna i hörlurar eller åtminstone sänka ljudet. Men utan resultat. Efter ett tag hade hon själv mjuknat och börjat uppskatta det själv. Hon hade ofta undrat varför. Men det var väl så med musik, att man vande sig med tiden ju mer man utsattes för den, tänkte hon och stack ner nålen i den vita linneväven.

Sönerna hade inte längre jeansjackor med avklippta ärmar och nitar. Numer gick de runt i välskräddade kostymer, bar på portföljer och hade håret klippt kort. Ulla visste inte vad de lyssnade på längre. När de sågs pratade de aldrig om sådant. Istället kretsade samtalen alltid mobiler, datorer och surfplattor. Ulla hade försökt förstå vad de jobbade med, men gett upp. Termerna var på engelska och även om de hade varit på svenska, så hade hon ändå inte begripit sig på dem. Själv hade hon varit assistent i en blomsteraffär, nypt av blommor som blommat över och gamla blad, bundit enkla buketter och skött bevattningen. Alla hade betalat med kontanter.

Hon hade själv knappt kvar kontanter längre och jobbet hade hon blivit uppsagd ifrån för länge sedan, när tomten skulle bli bostadsområde. Hon hade läst i tidningen på senare tid att marken var kontaminerad av gamla gifter från växthuset. Ingen hade tänkt på eller brytt sig om att sanera den innan bygget startades och nu hade familjer låtit sina barn leka på gräsmattan ovetande om de kemikalier som lurade i jorden.

Ulla fäste den röda tråden på baksidan av väven innan hon lade ner den i den lilla plåtask hon förvarade den i och stängde locket. Det gnisslade i garderobsdörren när hon öppnade den och tog ut kökshanddukarna från mittenhyllan och smusslade in asken.

Inte nog med att hon slösade sin tid och kraft på en kvinnosyssla som broderi, hon hade valt ett motiv som få skulle begripa sig på, tänkte hon och kände hur skammen grep tag i henne och gjorde henne stel. Ulla visste inte varifrån skammen kom. Kanske hade hon förläst sig på damtidningar under åttiotalet där alla kvinnor som var något skulle ha kostym, stora hår och göra karriär. Men samtidigt uppmuntrades man att baka, banta och laga all mat från grunden, tänkte Ulla. Kunde man säga att hon själv hade gjort en brodyrkarriär som gått från gulliga katter till dödskallar och ormar?

Toka, skrattade Ulla för sig själv, nu har du nog suttit själv alltför ofta!

Skrivpuff, 22:a juni, 2017.

Förflutna

 

Jag minns inte vad jag mindes igår. Det ändras ständigt, sa Jesper och såg ner i kaffekoppen som om det förflutna skulle utkristallisera sig i den svarta drycken. Kanske kommer jag att minnas det på ytterligare ett annat sätt imorgon?

Maria såg tyst på honom när han gjorde ett utlägg om hur hans uppfattning som sin uppväxt förändrats med tiden och att han inte längre kunde komma ihåg de goda stunderna. Hon borstade försiktigt bort lite ludd som landat på hans axel och såg hur det först flög uppåt innan det sakta dalade ner mot det rutiga golvet. Svarta och vita rutor, precis som i farmor och farfars kök, tänkte hon. Det hade kommit på modet igen och hon hade suktat efter det i glossiga inredningstidningar. Det och kylskåp i turkos emalj med rostfritt handtag.

Men du lyssnar ju inte, avbröt Jesper henne. Maria, här försöker jag förklara för dig hur ledsen jag är över att mina goda minnen har suddats ut genom de där terapisessionerna där jag tvingats grotta ner mig i allt det negativa, och du, du bara sitter och tänker på annat…!!

Maria kände hur kinderna brände. Hon visste att Jesper var känslig och ändå hade hon trampat rakt i klaveret! Hon bad om förlåtelse, sa att hon var okänslig och klantig men att det inte hade varit med flit. Men Jesper var redan sur. Maria kunde inget annat göra än att se honom storma ut genom fiket och försvinna bort i myllret av människor med shoppingkassar av plast.

Skrivpuff, 15:e juni, 2017.

Våt

Lång

Höra

 

Gunilla skrattade till när tänkte på hur Stina pratade om sitt senaste ragg. Våt och lång, hade hon verkligen sagt så? Ingen människa berättar väl sånt för andra? Fast Stina var inte som andra, hon gick sin egen väg och brydde sig inte om vad andra tyckte eller tänkte. Åtminstone verkade det inte så. Gunilla själv blev rosig om kinderna så fort hon nämnde något som ens antydde sex. Det berodde nog på den frireligiösa bakgrund som hennes egna föräldrar kom ifrån. Själv var Gunilla inte troende. Hon hade slutat med det redan under första konfirmationsveckan en kall juni för många år sedan. Prästen hade tryckt upp henne mot en vägg och snuddat vid henne bröst. ”Oj, nej men hoppsan, så tokigt det här blev” hade han sagt och skrattat innan han gick vidare in i prästgårdens mer privata delar. Gunilla hade dragit åt sig jeansjackan som hängde på en herrbetjänt i hallen och dragit därifrån. Hon hade inte ens talat om för Anita att hon gick.

Anita hade ringt henne under eftermiddagen och frågat, men Gunilla hade sagt att hon fått akut ont i magen, varit tvungen att rusa hem och att hon förmodligen skulle stanna hemma resten av veckan. Hon skyndade sig att avsluta samtalet. Gunilla ville inte att Anita skulle höra att hon var på väg att börja snyfta. Skammen brände på kinderna. Varför hade han gett sig på just henne? Hade hon bjudit in till det på något sätt? Hade jeansen varit för tajta? Naglarna för röda? Munnen för fyllig?

Gunilla tänkte aldrig gå tillbaka.

Skrivpuff, 13:e juni, 2017.

Ingenting.

Vad då, fem barn och tre är hennes egna, frågade Sussi och tittade på Maria. Jag fattar ingenting.

Maria drog in ett djupt andetag, ställde ner kaffekoppen och såg sin väninna i ögonen en lång stund innan hon tog till orda.

Jag tror att hon menar den där mannen, sa hon, du vet, han som hon har barn med. Sitt yngsta, du vet?

Sussie såg förbryllad ut och drog ett djupt bloss på cigaretten.

Han är inte bra, Sussi, fortsatte Maria, jag är orolig för henne.

Maria la förtroligt en hand på Sussis och lät den ligga kvar medan hon berättade om Lisbeths inlägg på Facebook.

Jag har luskat lite kring den där mannen, sa hon. Han verkar skum, tycker jag. Jag tror att han spelar något slags dubbelspel.

Nej, du skämtar, flämtade Sussi, han som är så trevlig!?

Vi vet ju ingenting om honom, fortsatte Maria. Ärligt talat, Sussi, men har du en aning om varifrån han kommer eller vad han gjorde innan han träffade henne?

Men det gör vi väl, protesterade Sussi och stirrade förbluffad på Maria. Du kan inte bara slänga ur dig såna här anklagelser. Det här känns ju befängt!

Maria tog bort sin hand och bad om ursäkt för att hon dragit in Sussi i sina anklagelser mot Jocke. Hon hade misstagit sig på Sussi när hon trott att hon skulle bli orolig för Lisbeths skull. För barnets. Kanske överdrev hon, förresten? Lisbeth hade säkert tillåtit Jocke att ta dit den där Marcus och låta honom bo där, trots att hon redan hade två egna och så bebisen. Men vem var den femte?

Maria sa att hon inte förstod någonting av Lisbeths inlägg på Facebook längre, och att hon verkade undvika att höra av sig eller svara på meddelanden. Det var olikt henne, påpekade Maria och förklarade att hon fick en olustig känsla av att något var fel.

Det enda felet som jag kan se, sa Sussi mellan blossen, är att du inbillar dig saker. Är du kanske avundsjuk på att hon fått en så snygg karl på kroken? Är det var det handlar om?

Maria såg ut över den halvtomma uteserveringen och suckade. Det skulle inte gå att övertyga Sussi, tänkte hon och tittade på klockan på armen.

Jag måste gå nu, sa hon och kramade om Sussi som besvarade den halvhjärtat. Glöm att jag sa nåt. Vi hörs!