Skrivpuff, 5:e april, 2017.

Vi ses, sa han och ställde ifrån sig colaburken.

Åsa betraktade hur han tryckte på sig motorcykelhjälmen och drog upp dragkedjan på det svarta skinnstället med vita detaljer innan han gränslade mc:n och försvann. Det var sista gången hon såg honom. Minnet av avskedet hade etsats sig fast i huvudet på henne och hon gick igenom det i detalj gång på gång. Om hon bara hade övertalat honom att stanna en stund till, eller kanske bett honom ta en omväg eller om hon helt enkelt hade låtit bli att ringa över honom bara för att hon känt sig ensam och i behov av hans sällskap….

Vad tänker du på?

Åsa ryckte till och såg Jonas stå framför henne med en bekymrad min och skyndade sig svara att hon bara tänkte på sommarens semesterresa till Mallorca och hur mycket hon såg fram emot den. Jonas såg lättad ut och satte sig bredvid henne. I handen höll han en röd burk. Åsa behövde inte se logotypen för att veta att det var en cola. Hon svalde hårt. Det spelade ingen roll hur lång tid det gått sedan den där dagen, det var ändå som att det hänt igår. Som om hon fortfarande var där, såg honom försvinna mot horisonten för att några timmar senare får samtalet. Hon hade inte druckit cola sedan dess. Inte velat se åt en motorcykel heller. Jonas visste ingenting. Han skulle bli oroad, misstänkte hon, kanske till och med börja jämföra sig med den kille som en gång försvann så hastigt ur hennes liv. När de var som lyckligast. Och Åsa hade dessutom aldrig sett någon med så vackert leende som Tonys. Hans ögon hade varit varma och djupa. Händerna varsamma. Och hans doft…

Om hon bara inte hade ringt den där gången! Eller insisterat på att han skulle stanna lite längre! Hon svalde hårt och påminde sig om att hon befann sig någon annanstans i livet nu, att han aldrig skulle komma tillbaka, vare sig till henne eller någon annan. Att hon satt där i hammocken på terrassen, med solen värmande på kinderna medan han låg där på kyrkogården. Hon reste sig och gick in i huset.

Vart ska du?

Hon hörde Jonas ropa efter henne och hon svarade att hon bara skulle hämta katalogen med resorna i, att hon ville titta lite på hotellen. Hon gick in på toaletten och vred igång kallvattnet. Det svala vattnet svalkade det hettande ansiktet och hon betraktade sig själv i spegeln. Vi ses, hade han sagt, men det gjorde de inte.

Advertisements

Skrivpuff, 4:e april, 2017.

”Och det ska finnas varelser inne i detta huvud, små män och kvinnor som sysslar med olika saker.” Siri Hustvedt, Den lysande världen.

 

Nej, röt Olle, du får inte kalla mig för sånt!

Han slog ut med armarna som om han blev attackerad av någon där han stod på torget intill grönsakshandlarnas stirrande ögon.

Jag vill inte ha mer med dig att göra har jag ju sagt!

Olle skrek och viftade med armarna som besatt. De två köpmännen intill hukade bakom bord dignande av tomater, gurkor och gula kantareller från Polen. En av dem halade fram en mobiltelefon ur fickan och slog 112.

Och så kommer du och flikar in att jag är en idiot också, fattas väl bara annat, kärringsate! Aldrig har du gjort annat än skällt på mig, slagit mig och kallat mig för odugling. Men du själv då, är du så jävla bra själv!?

Olle sprutade ur sig orden som svar till röster som ingen annan än han själv hörde. Hans beigea jacka hade svettfläckar under ärmarna och de ljust grå byxorna var smutsiga på benen. Det såg ut som om han krupit runt på marken. Blicken var frånvarande och tycktes stirra in i en annan dimension. De två försäljarna såg ömsom på varandra, ömsom mot Olle. Torget låg annars öde, så som den så ofta brukade innan lunchrusningen kommit igång på riktigt. En och annan hade tidigare passerat för att slinka in i rådhuset i ena änden, men sedan Olle kommit och skrikit hade de inte sett till någon enda person gå förbi. Det var som om hela staden undvek torget och mannen med utbrottet.

Alla visste vem Olle var. Alla visste att han hade problem med den psykiska stabiliteten och att han verkade höra röster. Men han hade aldrig varit hotfull förut. Aldrig som idag. Allra mest verkade han vara hotfull mot sig själv, men ingen av de två i grönsaksståndet ville ta risken att komma honom till undsättning av rädsla för att bli nedslagna. När polisbilen svängde runt hörnet pustade de ut.

 

Skrivpuff, 31:a mars, 2017.

Spontan

Ja, du vet man får unna sig ibland, sa Malin till kvinna i blombutiken för att ge intrycket av att vara spontan och lättsam. Hon visste inte varför hon kände ett tvång av att behöva framstå som glad och okomplicerad, men hade tampats med tvånget sedan hon varit i tonåren. De kvinnor som jobbade inom skolvärlden verkade alla personifiera den alerta, pratsamma typen som alltid hade ett leende på läpparna. Själv hade Malin känt sig som raka motsatsen. Den där trumpna, tysta flickan som alla glömde bort. Hon ville också vara den som fick stå i centrum och gotta sig, inte alltid slåss med tankar om livets förgänglighet och meningslöshet. Försök att se lite glad ut, hade modern ofta förmanat henne och hon mindes mormoderns ord klinga i öronen: ingen pojke vill ha en flicka som inte ser glad ut!

Ja, man måste väl det, svarade kvinnan med det gröna förklädet knutet om midjan släpigt och klippte av stjälkarna på de tre rosorna med snabba, bryska klipp med sekatören. Var det bra så?

Tack, det var bra så, svarade Malin och pressade fram ett bredare leende på läpparna i ett försök att få floristen på gott humör och bekräfta att hon inte var till besvär. Det var precis som att det var Malins eget ansvar att andra behandlade henne vänligt för att inte känna sig misslyckad.

På vägen ut ur butiken klankade hon ner på sig själv. Hade hon köpt något annat, något ovanligare än tre röda rosor, så hade säkert kvinnan blivit gladare. Eller om hon hade sagt något uppmuntrande om butiken, eller om kvinnans förmåga att binda ihop den taniga buketten… Om hon inte skärpte sig, tänkte hon, skulle hon aldrig bli som de där lyckliga, populära kvinnorna som vågade ta plats och vars närvaro alltid tycktes uppskattas och bekräftas.

Skrivpuff, 29:e och 30:e mars, 2017.

Har aldrig sett henne klädd annat ä & kraftfull

 

Har aldrig sett henne klädd annat än så där vulgärt, alltid med rött läppstift på de putiga läpparna, konstaterade Nancy, som hon den där slampan på teve, du vet…! Vad heter hon nu igen…?

Det där, sa Camilla och pekade på en cardigan med tajt passform som hängde på en galge i den välfyllda klädkedjan, är sånt som hon skulle ha på sig!

De skrattade och vände tvärt på klacken. Camilla tryckte Nancys arm och drog henne närmare intill sig. De gick alltid i armkrok när de vara ute på stan och spanade in vad vanligt folk hade för sig. Nancys syrliga kommentarer roade Camilla. Hon såg saker för var de var, och gjorde sig inga omsvep.

De själva var inte som alla andra. Hade alltid propra kläder, blusar och kjolar, odlade pärlor i diskreta urringningar. Varsamt sminkade för att inge den där naturliga looken som utstrålade genuinitet och god smak. Kunde föra sig i fina sammanhang och hade goda kontakter. Andra människor såg billiga ut, klädde sig i opassande bijouterier och i kläder som såg oformliga, för snäva eller urtvättade ut.

Folk har ingen stil, sa Nancy när de långsamt promenerade ner längst med shoppingstråket. Det är nästan plågsamt att se.

Ja, skulle det inte var så roligt att se dem pila fram och tillbaka som små grå möss, sa Camilla, så skulle jag aldrig utsätta mig för det här.

Grå, utbrast Nancy och skrattade, de är väl knappast grå? Snarare multifärgade! Det är ju regnbågens alla färger i det här kaoset till liv!

Min man har köpt en ny Rolls, sa Camilla för att byta samtalsämne. Den är kraftfull må du tro. Och snygg som attan! Lackad svart cabb. Den förra började bli lite väl gammal.

Ja, den har ni väl haft i nästan tre år nu, frågade Nancy och rättade till frisyren med ena handen. Vi brukar byta lite oftare än så. Du vet, vi kör ju så mycket. Till landet och så….

Nej, nu ska det smaka bra med lite god mat på det här lilla äventyret, skrattade Camilla, sedan blir det raka vägen hem och bums in i duschen. Den här stadsstanken som folk sprider runt sig måste bort så fort som möjligt.

De båda kvinnorna skrattade samtidigt som de svängde av från köpgatan och styrde stegen mot Operakällaren. Nancy kastade en hastig blick på sig själv i ett av skyltfönstren. En kvinna med stirrig blick och stelt leende såg tillbaka mot henne och hon ryckte till. Hon kastade en snabb blick mot Camilla för att se om hon märkt något, men hon fnittrade fortfarande. Hur skulle hon kunna berätta för Camilla att hon förlorat allt, att maken lämnat henne för en annan och att hon saknade pengar till att upprätthålla sin livsstil? Att hon kanske skulle bli en av det där… folket? Hon drog in ett djupt andetag och kände hur hon föll.

 

 

 

Skrivpuff, 28:e mars 2017.

Lott

Va, har du försökt åderlåta dig själv, skrockade mannen i stolen framför henne. Eller vad är det där för märke du har på handleden?

Lotta visste inte vad hon skulle säga, om hon skulle skämta bort det eller låta saken bero. Hon låtsades som om hon inte hörde och sprayade med vattensprutan över mannens tunna, gråa hår innan hon lät kammen glida genom det. Det hade varit en jobbig tid. Trots alla jobbtimmar räckte inte lönen till för de utlägg hon hade och dessutom visade det sig att Jonas hade köpt kläder på Stadium som han tagit på faktura i hennes namn. Lotta fattade inte hur det hade gått till. Hon hade ju tackat nej till att aktivera fakturering på medlemskortet där, ändå hade han kunnat gå dit och köpa en massa kläder som hon nu skulle få betala. Han måste ha gjort det bara några dagar innan han gjorde slut och flyttade ut.

Ja, du, livet är ett enda stort lotteri, suckade mannen i stolen. Man vet aldrig hur livet blir. Jag hade en jäkla tur som blev både fackrepresentant på kneget och innan dess var jag fotbollsspelare som det gick skapligt bra för. Men brorsan, du vet… honom blev det inte mycket med. Sitter på kåken nu och frågan är vad det ska bli av honom när han kommer ut den här gången. Ja, du vet, det är in och ut hela tiden. Småbrott och annat skit. Knark förstås. Det höll på att ta knäcken av morsan. Ja, farsan med, förstås. Men vad kunde de göra annat än se på när han körde ner sig?

Aj då, sa Lotta och sträckte sig efter saxen som låg på vagnhyllan av svart plast. Det kan inte ha varit lätt för dem…

Nej, det kan du tro, sa mannen, jag fick ju rycka in några gånger och hjälpa honom ur några trassliga situationer. Men du vet, sånt där tar på krafterna. Till slut orkar man inte mer. Det hjälper ju ändå inte. Jag tror att han inte vill bli hjälpt, som de brukar säga. Eller, vad fasiken vet jag, förresten…

Lotta kammade upp några hårtestar och höll fast dem mellan två fingrar innan klippte av topparna. Hårtestarna var tunna men långa och täckte över flinten mitt på huvudet. Hon hade frågat om han ville fortsätta ha det så och han hade svarat att det ville han, eftersom det var den enda frisyr han haft så länge han kunde minnas. Att han inte alls hade den av fåfänga skäl, utan av gammal vana. Det var modernt med sidbena på 70-talet hade han sagt och skrattat. Lotta kom inte ihåg när hon själv skrattat senast. Det måste vara åratal sedan, tänkte hon och förstod att det var en överdrift men ändå på något sätt sant. Jobbet hade börjat gå henne på nerverna också. Hon mindes inte när hon plötsligt funnit sig själv mitt i ett ekorrhjul av jobb, matlagning och dålig sömn. Det där med att fly den grå, inrutade vardagen hade hon skrattat åt som ung. Vad som hade varit roligt med det, hade hon glömt nu. Det var utmattande att ens tänka på att livet skulle fortsätta på samma sätt tills pensionen kom som en befrielse. Om det nu fanns någon sådan kvar när det var dags för henne själv…. Lotta suckade och lade ifrån sig saxen igen. Med en liten borste svepte hon bort det bortklippta håret från mannens axlar och lossade på det svarta skynket som skyddat honom. Han hade sa att det var ett riktigt klipp han gjort och skrattade när det var dags för betalning och han insåg att han uppfyllde kriterierna för pensionärsrabatt trots att han inte slutat jobba än. Lotta följde honom med blicken när han försvann ut genom dörren.

Skrivpuff, 27:e mars, 2017.

Särskilt.

Det var fan vad solen skiner idag, utbrast Rolf. Nu får du ta och dra ner rullgardinen, Gullan, annars står jag inte ut!

Han pillade in ett finger i naveln och gäspade stort innan han ropade på Gullan igen och svor över att hon inte svarade. En solstråle letade sig fram genom krukväxterna i fönstret och landade i ansiktet på Rolf. Han rullade ur sängen och svor. En lördag skulle han inte behöva vakna på det här sättet, muttrade han och tittade på klockan på nattygsbordet. 08:05. Han lyssnade ut mot lägenheten. Det var tyst, så tyst att han skulle kunna höra en knappnål falla. Att grannarna med alla sina tonårsungar sov så här dags, visste han, de brukade knappast börja föra oväsen före klockan elva. Men Gullan brukade vara uppe med tuppen och lyssna på radion samtidigt som hon ställde iordning frukosten. Ring så spelar vi hade hon inte missat på tjugo år, minst. Det spelade ingen roll var de befann sig, klockan åtta knäpptes radion igång och vinjetten fyllde ut rummet. Den var lite för klämkäck för Rolf, men han hade stått ut för hennes skull. Han hörde dessutom aldrig frågorna och om han mot förmodan gjorde det, så missade han alltid svaret.

Det var inte särskilt likt henne att dra upp rullgardinen innan han stigit upp, tänkte Rolf, och absolut inte att hon missade radioprogrammet. Lisa Syrén var hennes favorit. Ingen kunde låta så glad och uppmuntrande som hon, brukade hon säga. Han sträckte sig efter sina byxor som låg slängda över en stolsrygg och kände sig klumpig när han drog dem på sig. Egentligen borde han börja träna, tänkte han, men kom fram till att säkert var farligt i hans ålder och inget någon vettig människa skulle rekommendera.

Han var just på väg att lämna sovrummet när han hejdade sig. Någonting inom honom gjorde motstånd. Han ville inte se det som väntade på andra sidan tröskeln.

Skrivpuff, 24:e mars, 2017.

Grind

 

Den där Curt kan inte ha varit någon större affärsman, skrattade Lena och pekade mot den flimrande skärmen på skrivbordet. Inte konstigt att han gick i konken om han köpte Grindslanten för 16 mille, men sen inte kunde kränga den vidare för mer än två…!

Det är nästan lite synd om honom, protesterade Rune. Både förköpa sig på en gammal tavla och sedan se hur den reas bort utan att kunna göra varken till eller från för konkursboet.

Jag minns att jag såg den där tavlan som liten, fortsatte Lena. Den var så fylld av desperation och fattigdom. Jag vet inte varför man skulle vilja ha den på väggen?

Man har inte såna där tavlor på väggen, sköt Rune in. Det förstår du väl själv att de ligger och trycker i ett mörkt bankfack. De är bara rena investeringarna. En slags symbol för pengatransaktioner. Vem bryr sig om motivet, så länge de genererar pengar?

Lena sa att hon inte trodde Rune, att ingen vettig människa köpte tavlor utan intentionen att sätta upp dem. Hon klickade på namnet och utropade triumfatoriskt att visst var det meningen att tavlan skulle hängas upp. Visserligen inte i hans eget hem men i museet över Per Ekström, sa hon och sträckte på sig lite extra. Rune muttrade att det i stort sett var att liknas vid ett bankvalv, så mycket larm och skit som de måste ha på ett museum. Det visste väl han som blivit åthutad en gång av en nitisk vakt, som tyckt att han rört sig lite för nära en ikon föreställande Jesus själv med två fingrar i luften och gloria. Han hade visst inte varit på väg att vidröra tavlan, utan skulle bara visa de tunna streck som strålade ut från glorian för Lena. Det var säkert minst tio centimeter mellan handen och tavlan. Men den där vakten hade gett honom en lektion i larm och allt möjligt annat medan ilskan och skammen brännande på kinderna på Rune.

Ja, det borde väl du veta, skrattade Lena och såg menade på honom. Du fick dig ju…

Rune avbröt henne och bad henne sluta tjata om det där. Det var gammalt och överspelat. Han ville lägga det bakom sig, inte älta i gammalt strunt. Förresten hade han inte alls blivit så generad som hon påstod, deklarerade han men Lena bara skrattade och påstod att det hade han visst det.