fem minuter i fred.
”Men ge mig bara fem minuter så kommer jag, har jag ju sagt!”
Elisabeth knep ihop munnen och stirrade in i spegeln. Mascaraborsten svärtade ögonfransarna och fick de ljust gröna ögonen att lysa mot det svarta.
”Ungarna ska då alltid tjata på mig”, muttrade hon och grep tag i svinborsten som låg på skötbordet intill handfatet. ”Aldrig får jag vara ifred!!”
Det surrade från teven i vardagsrummet och barnen skrek ut sin frustration över att inte kunna enas om programvalet.
”Mamma, Olle slåss…!!”
Elisabeth knöt nävarna hårt och stelnade till. Mellan ett par vitnade läppar pressade hon ut att de skulle hålla sams en liten stund och att hon inte ville att de skvallrade på varandra. Den lille såg på henne med klara blå ögon och kliade sig på den nakna rumpan.
”Men du måste komma… han slutar inte!!”
Elisabeth svarade inte. Istället tog hon ner kajalen som låg på översta hyllan i badrumsskåpet för att inte barnen skulle få tag i den och drog ett par streck på ögonlocken.
”Att sudda eller inte sudda, det är frågan”, mumlade hon för sig själv medan hon studerade sitt ansikte i spegeln. Med några snabba svep med långfingret suddade hon ut de skarpa konturerna och gav sig själv en slängkyss i spegeln. ”För att vara småbarnsmorsa är jag inte så dum…!”
”Men när kommer du då…!”
Olles gälla röst överröstade teven och fick de två yngre att protestera. Elisabeth suckade.
”Kan ni tre inte hålla sams ens i fem minuter medan jag gör mig iordning?”, skrek hon. ”Jag förstår inte varför ni inte kan låta mig vara ifred en liten stund ens.
De tre barnen gnabbades i soffan. Olle hade hamnat underst i en hög av armar och ben som Elisabeth försökte trassla ut. Tunna droppar fuktade hennes panna och hon svor medan hon slet till i en överarm och fångade upp den yngsta. Frustande rabblade hon ut hotelser mot barnen som inte verkade bry sig om henne. Nävar och fötter krockade och rev. Ilskna tjut blandades med gälla snyftningar. Elisabeth skrek högre och fortsatte slita i de små armarna och benen när det knackade på fönsterrutan. En fågel stirrade på dem med pepparkornsögon och solen blänkte i dess svarta fjädrar.
”Dra åt helvete”, svor Elisabeth och hötte med näven. ”Vad fan glor du på, kråkjävel?”
Hon knackade hårt mot rutan och såg den ta till flykten. Elisabeth skakade av sig en rysning och stirrade ner på högen av förstummade barn.
”Sätt på er kläder nu”, kommenderade hon. ”Lelle kommer strax!”
Elisabeth stannade till i hallen och rättade till kjolen framför spegeln innan hon öppnade ytterdörren och släppte in Lelle. Han drog av ett leende och blottade sina vita tänder. Elisabeth svarade med en kyss och spann som en katt i hans famn. Med Elisabeth hängande runt hans arm petade han av sig träningsskorna och gick in till soffan. En påse dinglade från hans hand och barnen stirrade på den som hypnotiserade.
”Stick härifrån, va”, sa han ”så vi får lite spejs!”
Han brydde sig inte om att barnen inte rest sig upp ur soffan innan han damp ner och fiskade upp en flaska ur kassen.
”Å så gott”, kvittrade Elisabeth och snappade åt sig ett par glas från hyllan intill teven. ”Som jag har längtat hela dagen efter det här…!”
De tre barnen försvann ljudlöst in på sitt rum.