Skrivpuff, ärligt talat, 20:e december, 2016.

”Ärligt talat var det där bland det värsta jag har sett”, sa Karin och drog efter andan. ”Gör hon det här bara för att trilskas?”

”Tror du verkligen det?” Olle tittade på datorskärmen och skrattade till. ”Den där var väl inte så farlig…”

”Jo, hon lägger upp sånt här bara för att hon vet att jag inte tycker om det. Det är för… för… obehagligt. Kan ingenting få vara heligt längre?”

”Du tar det för personligt. Hon har ju gjort den där för att visa vad hon kan.”, svarade Olle och la en hand på Karins axel. ”Visst ser det lite läskigt ut, men den är ju samtidigt rolig!”

”Rolig? Vad är det som är kul med det här”, utbrast Karin och Olle märkte hur hon riste till. ”Är det roligt att driva med döden?”

”Tja, det kan ju vara ett sätt…”, svarade Olle och tystnade.

”Ett sätt? Vad menar du med det?” Karin gned sina händer mot varandra som om hon frös om dem trots att det var mitt i sommaren.

”Att hantera det, menar jag. Döden, alltså… och livet.”

”Livet…?”, frågade Karin men insåg att hon var ensam i rummet.

 

Giphy av A. L. Crego. Källa: Europeana. http://gph.is/2foCWff

Skrivpuff, söka, 19:e december 2016.

”Hjärnan påstår hela tiden att vi går åt fel hål”, säger den skallige mannen och flackar med blicken ut över publikhavet. ”även om vi någonstans inom oss vet vart vi ska ta vägen.”

Längst bak på scenen skymtar några musikinstrument. Tina kan se de stora cymbalerna till trumsetet blänka svagt av lamporna som belyser mannen i den blå skjortan och svarta jeansen. Hon har rest i flera timmar för att få se honom prata och gick upp tidigt för att hinna köra hela vägen. Kollegerna sa att de avundades henne för att hon lyckats få en biljett.

Det hade inte varit lätt. Hon hade fått söka runt länge på internet innan hon fick tag på en biljett och hittat en annons. Den hade varit dyr. Överdrivet dyr. Säljaren hade saltat på med ett par hundra procent. Men hon kunde inte låta bli. Hon fick dra av den på firman. Det var trots allt fortbildning.

Många av patienterna var vilsna och visste inte vart de skulle sträva för att må bättre. Ibland brukade Tina sitta i fikarummet och skämta över att hon inte visste det själv heller. Att hon var som en blind som leder en skock blinda.

 

Skrivpuff, För min del, 14:e december 2016.

 

 

För min del kan man gärna prata om det, men jag hinner inte just nu. Det är inte så att jag är rädd, eller så. Det är verkligen bara det att just nu har jag lite bråttom. Livet väntar inte, du vet. Ja, det är inte roligt, det är det förstås inte men inte mycket att göra åt. Värmepannan har börjat trassla igen också. Jag vet inte vad det är. Jag får be Ola hjälpa mig med det där. Du vet, det går ju inte att stå utan värme så här till vintern, inte. Nej, det vore ju förargligt. Vad säger du? Har Oscarssons fru dött? Nej, det var tråkigt att höra. Hon var ju så pass ung och frisk ändå. Vad dog hon av då? Jaså, du vet inte? Jaha, det var synd. Du får hälsa Oscarsson från mig sen när ni ses. Vad då, har han redan flyttat? Jaså, det var snabba ryck! Nej, men är det så länge sedan vi talades vid sist? Det får vi ändra på. Ja tiden flyger iväg så snabbt. Ena dagen lägger man undan vinterkläderna, nästa är det dags att ta fram dem igen. Men du, nu måste jag gå. Det var roligt att prata med dig. Vi hörs sen. Hej… ja… hej med dig…!

 

 

 

Telephone 8746 Foto: tony_duell, Creative commons. https://flic.kr/p/f2nWMc

Skrivpuff, Leka, 13:e december 2016.

 

Jag skulle verkligen vilja leka indian igen. Eller vara cowboy. Springa runt barfota. Skrika pang du är död! Låta svetten droppa ner över ansiktet. Bränna kinderna i solen. Klippa sönder papper. Bråka med min kompis. Stjäla kakor ur burken. Köpa snask. Vara fri.

Fast så där var det ju inte. Inte bara. Det var ju det där andra också. Det där som ingen talade om. Och inte jag heller.

 

Sir Genille Cave-Browne-Cave som cowboy 1922. Agance Rol. Källa: Europeana Collections. 

Länk till foto.

Skrivpuff, Hjärta, 12:e december, 2016.

Jag tror inte att jag har nåt hjärta. Asså, jag kan känna att det tickar därinne och ibland höra pulsen, men ingen värme. Det finns ingen värme i min kropp. Bara kyla.

Du överdriver. Jag har ju själv känt att du är varm. Och det är klart att du har ett hjärta. Det har ju alla!

Men jag tror inte att har nåt i alla fall. Det är som att jag är helt känslomässigt kall. Om jag ser nån råka ut för nåt obehagligt på teve eller så, då känner jag liksom ingenting…

Du som alltid har varit så känslig… vad kommer det här ifrån…?

Jag vet inte… har jag varit känslig, förresten…? Det minns jag inte… jag tycker att jag alltid har varit sån här. Hård och kall, liksom.

Nej, men gumman, det har du verkligen inte. kommer du inte ihåg hur du grät åt den där boken… God natt herr Muffin, hette den väl?

Nej, minns jag inte…

Men det gör jag. Oroa dig inte, det känns snart bättre. Kom så går vi ut i köket och tar en kopp varm choklad…!

Skrivpuff, Beskylla, 11:e december, 2016.

 

 

”Det där kan du väl inte beskylla mig för”, utbrast Kevin. ”Jag har inte gjort nåt fel. Det var han som bara kom och skällde ut mig, fast jag inte gjort nåt.”

”Vad tycker du att jag ska tro, egentligen? Han sa att det var du som hade förstört den där apparaten och att vi måste ersätta den.” Nina skakade på huvudet och vände sig om. Hon gick till diskbänken och satte på kallvattnet. Det forsade ut mot en tallrik i vasken så att vattendroppar stänkte på hennes blus. Hon svor. Sa att den varit för dyr och att hon aldrig borde ha köpt den. Att den nu säkert skulle bli förstörd också.

Kevin följde henne med blicken när hon tog kaffekannan ur diskstället och fyllde på den med vatten innan han suckade och lämnade henne ensam i köket. Hon hörde dörren smälla igen.

Skrivpuff, svepa, 9:e december 2016.

 

”Å, en sån där skulle en ha och svepa in sig i”, sa Kristin och drog med fingertopparna över den glossiga damtidningen. ”Synd bara att jag absolut inte tänker sticka.”

”Nej, det där la man ju av med så fort man hade chansen”, sa Greta och skrockade. ”Dessutom kostar ju garnet mer än en liknande sjal från butiken. Om det ens går att få tag på garn…”

”Jag har sett att de håller på med sånt där igen”, sa Kristin, ”för det påstås ju vara så bra mot stress…”

”Mot stress…”, utbrast Greta, ”det var det roligaste jag hört på länge..! Finns det nåt mer stressande än att hålla på med en stickning som aldrig blir klar? Man stickar och stickar… avig, rät, avig…”

”Ojämnt blir det också”, inflikade Kristin, ”och så de där små felen som alltid smyger sin in… repa upp eller inte repa upp, det är frågan som snabbt blir ett fixt mantra.”

”Aldrig i livet att jag skulle repa upp”, protesterade Greta. ”Då skulle jag ju bara tappa alla maskorna också. Och sen när man är klar, ska det sys ihop och fästas lösa ändar. Näe, tack!”

”Ja, och sen inser man att det var ett misstag att inte orka sticka den där lilla trista provlappen. Så slutresultatet stämmer inte och då åker plagget raka vägen in i garderoben. För slänga går ju inte, och repa upp är bara att glömma.”

”Nej, visst är det så”, nickade Greta instämmande. ”Jag har kvar de där babyplaggen man fick göra i skolan. De hade jag inte hjärta att sätta på mina barn. Men slänga.. nej…”

”Fast nog vore det väl skönt med en sån där sjal…?” Kristin såg längtansfullt på den blonda kvinnan med den röda sjalen. ”Att svepa in sig i och så…”

Skrivpuff, Fel, 7:e december, 2016.

 

 

Vad jag än gör så blir det fel, sa han och tystnade.

Vad menar du med fel, frågade kvinnan i den vita fåtöljen. Kan du utveckla det lite?

Han suckade och lät blicken dröja vid fönstret. Någon i huset mittemot rörde vid en gardin. Han såg den röra sig lite fram och tillbaka, men kunde inte urskilja personen som åstadkommit rörelsen. Vad skulle han svara? Vad gjorde han här? Han var väl ändå inget psykfall som behövde lagas eller spärras in?

Det är vanligt att det är svårt att få grepp om sin situation, sa kvinnan och såg forskande på honom. Väldigt många har svårt att redogöra för hur de har det. Känns det så för dig också?

Han mumlade till svars utan att veta vad han skulle säga eller hur hon tolkade det. Han drog ett djupt andetag och tittade ner på sina händer. De låg sammantvinnade i knäet, lutade mot det blå jeanstyget. Fötterna var istuckna i ett par vita sneakers. Han hade fått dem av sin mor, eller snarare presentkortet han använt för att köpa dem.

Det är så svårt att förklara, sa han, men jag drabbas alltid av en känsla av att det jag gör, oavsett vad det är, är fel. Att jag borde göra något annat. Och det spelar ingen roll om det handlar om att gå på toa, läsa en bok, ta bussen till jobbet, äta eller sova. Vad jag än gör, tänker jag att det är fel och att jag borde göra något annat. Eller göra det annorlunda.

Vad är det du borde göra då?

Men det är så olika, jag vet inte riktigt… jag tänker liksom att jag borde göra saker snabbare, bättre och inte slösa bort tiden på sånt som är oväsentligt.

Fast det låter ganska vettigt att gå på toaletten? Håller du inte med om det?

Jo, kanske det, men ändå… den där stressen… den säger att jag inte har tid med det och att om jag måste, så får det gå fort…

Det kan ju ställa till det för dig, sa kvinnan och harklade. Den här känslan, vad gör den med dig?

Jag vet inte…, han tänkte efter och lät blicken vandra i det kala rummet. Den gör liksom att jag sitter fast, som i kvicksand eller nåt, och det hindrar mig från att få nåt gjort… allt går långsamt, liksom och så blir det lätt fel eftersom jag har så bråttom.

 

Skrivpuff, försök, 5:e december, 2016.

Jag gör väl ett försöka, men sen får det vara nog tänkte hon och glodde in i skärmen. Den där jävla tentan driver mig till vansinne. Måste jag svara rätt också eller går det bra med ett felaktigt svar som ändå på något vis är argumenterat motiverat?

Hon rev sig i huvudet. Svor över att hon varit klantig nog att ta i så hår att nageln på långfingret vek sig och gick av. Det sved när hon ryckte bort den helt från sitt fäste intill nagelbandet. En droppe blod trängde fram och rann ut över den ojämna nagelkanten som skivat sig. Nu skulle fingret vara oanvändbart på resten av veckan.

Det fick bli pekfingervalsen, tänkte hon och suckade. Det där hackandet som hon föraktat varje gång hon varit på arbetsförmedlingen eller någon annan myndighetsinstitution där hon tvingats sitta och vänta på att personen bakom skrivbordet skulle hacka klart hennes adressuppgifter. Varför fick de inte gå en maskinskrivningskurs? Hur svårt kunde det vara?

Den egna gymnasieutbildningen hade stått långt ner på rangskalan, men hon hade i alla fall fått lära sig hitta tangenterna. Snabbt gick det. några felslag blev det förstås, men det gick ändå fortare för henne än de flesta andra. Ibland hade hon varit frestad att be om att själv få skriva i sina kontaktuppgifter, liksom för att rädda den andre från en jobbig situation och själv dra nytta av att snabbare komma därifrån. Men hon gitte inte, utan satt där snällt och väntade på att allt skulle bli klart.

Skrivpuff, alltför, 2:a december 2016.

Jag försöker acceptera att jag är alltför rädd för att skriva idag. Det går dåligt. Men det måste göras. Eller vänta, det måste det inte alls göras. Jag får försöka, och ändå misslyckas. Det är okej. Det är inte alltför mycket begärt.

Leonid Pasternak, The Passion of Creation. Källa: Creative Commons.