Skrivpuff, tala om och härma, 20-21:a juni 2016.

Jag gör väl vad fan jag vill!

 

Hon slängde på luren och drog på sig en jacka. Doften av skinn lugnade henne. Varför visste hon inte, men det kanske var något med det där rebelliska i att ha svart och att skita i vad andra tänker som lugnade henne. Vad hade andra med hennes liv att göra? Ingenting. Hon tänkte ta kommandot själv, och styra mot sina egna mål utan att bry sig om vad andra tyckte om det. Det fick vara slut med den där plågsamma inställsamheten nu. Det var bara hon som skulle anpassa sig hela tiden. De andra slapp tydligen och kunde säga vad som än föll dem in.

 

Hennes kompis skulle till London och hon skulle med. Punkt slut. Hon struntade i om hennes farfar tyckte att det var för farligt för henne att besöka Glastonbury. Men hon var 18. Stor nog att ta hand om sig själv. Han måste vänja sig vid det. Om hennes föräldrar varit i livet skulle de ha stöttat henne. Det visste hon. Hon hade läst sin pappas gamla dagböcker och lärt känna honom genom hans egna ord. Han hade inte varit rädd. Hon var det inte heller. Ingen skulle tala om för henne vad hon fick och inte fick göra.

 

Biljetten brände i fickan. Nu skulle hon sticka över till Linda och boka flyget. Hon hade tillgång till sina pengar på banken. Ingen kunde hindra att hon tog lite av dem. Inte ens farfar, tänkte hon och smällde igen dörren efter sig. De hade allt de behövde. Tält. Sovsäckar. Ombyte. Pund. Om några dagar skulle de sitta på gräset i den lilla sömniga hålan strax söder om Bristol och ivrigt vänta på att stå i trängseln framför den stora scenen och härma sina idolers rörelser. De hade tänkt på allt. Inget kunde gå fel.

Advertisements

Skrivpuff 13:e juni 2016.

Lässkäpp? Han kliade sig själv i huvudet. Aldrig något han ens hört talas om, svarade han den unge mannen på andra sidan kassan.

Men jag måste ha en sådan, sa killen och spände sina intensivt blå ögon i honom.

Ja, jag skulle vilja hjälpa dig, men jag har ingen sådan och vet tyvärr inte ens vad det är. Vad ska du ha den till?

Det är mormor, hon säger att hon behöver en sån. Jag vet inte vad det är, men hon är så noga med att jag gör det hon vill.

 

Mannen trummade med fingrarna mot bordskanten och funderade. Lässkäpp, tänkte han, det måste ju vara något påhittat av en förvirrad kvinna. Han harklade sig innan han tog till orda igen.

Du vet, grabben, det här är bara en vanlig liten konsumaffär. Vi kan beställa hem saker, det brukar vi alltid stå till tjänst med. Men då gäller det ju att jag vet vad det är jag ska beställa och varifrån.

Men mormor måste ha en sån, det går inte annars. Hon…

Jag vet inte hur jag kan hjälpa dig med det. Jag kan försöka ringa runt till mina leverantörer, men det är inte säkert att det blir något resultat av det. Förmodligen inte. Är du härifrån, förresten? Jag känner inte igen dig.

På sätt och vis. Jag är här för att hjälpa mormor lite. Nu under sommarlovet och så… och hon måste ha en lässkäpp annars måste jag vara hos henne hela tiden så att hon inte hittar på något.

Vad menar du med det?

Killen vägde på fötterna och undvek den äldre mannens blick. Han tvekade. Verkade väga orden innan han lät dem sägas.

Det har hänt nåt. Hon är inte sig själv längre. Jag måste vara hos henne hela tiden när mamma jobbar, för att hon inte ska försvinna eller så… Men hon kan sitta vid vävstolen i flera timmar och väva. Då kan jag gå ut lite och slipper hålla koll hela tiden. Det enda jag behöver är att kolla till henne ibland och fylla på skytteln med tygremsor. Fast hon bryr sig inte om ifall den har några eller… inte egentligen… men risken är att hon bara sitter och bankar med slagbommen så att jag blir tokig.

Jaså, det låter inte bra. Har ni varit iväg med henne? Till doktorn menar jag, förstås.

Ja, de kan inte göra nåt men hon fick några mediciner. Jag vet inte…

Nej, det är klart. Men vad har det här med den där saken du behöver, att göra?

Jag vet inte… eller, jo.. det är till vävstolen. Den är trasig. Den där lässkäppen alltså. Säger mamma. Då kan inte mormor sitta där och väva. Medan mamma är i Mora och jobbar. Jag hjälper till med mat och sånt… under tiden.

Jaså, är den till vävstolen, säger du. Ja men då så, det gör ju det hela lite enklare, tänker jag. Jag ska göra mitt bästa, men det kan ju ta ett par dagar. Kom förbi igen så ska det nog finnas en. Och du, kom hit om det är något. Om du behöver nåt, ja.. vad som helst. Jag är ju här nästan för jämnan.

Det pinglade till i dörren när pojken försvann ut ur affären. Mannen suckade och kavlade upp ärmarna. Om den där unge mannen ska få någon ro den här sommaren, tänkte han, så är det nog bäst att jag sätter igång och letar upp en sån där grej. Bara jag nu kommer på vad tusan den hette…

 

 

Skrivpuff, Vackert, 8:e juni 2016.

Hon kastade sig in i den andra kulverten, snabbt i hopp om att han inte skulle se henne. Hon såg hemsk ut idag. Eller idag, förresten, tänkte hon och suckade för sig själv. Det var vad hon gjorde varenda dag. Hennes fingertoppar rörde sig blixtsnabbt upp till kinderna. De gled över ärren som kändes som djupa kratrar.

Hej, hördu, vad du var snabb idag då!

Hon hörde honom ropa efter henne och vände sig snabbt om medan hon svarade att det var bråttom tillbaka till avdelningen. Hon skrattade till lite, för att ge intrycket av att vara avslappnad och cool, innan hon skyndade vidare mot hörnet i slutet av korridoren. Hans blick brände bakom henne. Det var löjligt, tänkte hon. Hon hade ju hört hans mjuka träskor hasa mot linoleummattan när han hastat vidare i korridoren mot omklädningsrummen. Det var dit hon själv hade varit på väg, men nu måste hon vänta tills han lämnat sjukhuset. Det skulle se underligt ut om hon plötsligt mötte honom på väg mot bussen. Hon hade ju sagt att hon skulle jobba kväll. Hon suckade igen. Det här var just vackert. Precis vad hon inte behövde. Hon tittade på klockan. Nu var hon sen till tandläkaren också. Sköterskan i receptionen skulle antagligen gnälla för att hon var sen och tandläkaren ville hon inte ens tänka på. Han var den där nervösa, flamsiga sorten som drog dåliga skämt för att slippa undan tystnaden. Hon borde byta mottagning, men hur lätt var det i en småstad?