Skrivpuff, 4:e december, 2017.

”Stygnen nedan och på nästa sida är ett exempel på olika sätt att sammanfoga två tygstycken.”, ur Bonniers handarbetsböcker, Broderi & Lappteknik, sidan 42.

 

”Hur du gör det, spelar inte så stor roll”, sa Margitta. ”Det är resultatet som räknas:”

Roland såg efter henne men lyckades inte pressa fram frågorna som snurrade i huvudet. Gjorde han rätt eller fel? Hade det varit smart eller dumt att lägga de där pengarna på lite papperslump och några pennor?  Han sneglade mot de bleka händerna med de sönderbitna naglarna som for fram över det vita landskapet med snabba och lätta svep. Gestalten framme vid tavlan lösgjorde sig på flickans papper med streck som för Ronny påminde om vad barn brukade åstadkomma. Spretigt, oproportionerligt, hafsigt. Själv försökte han mejsla fram gråskalor med hjälp av olika sorters blyertspennor som han suddade och blandade med en stompf.

”Du kommer aldrig hinna klart om du gör så där…”

”Va…?”

Ronny såg mot det bleka ansiktet, tveksam om han hört fel. Ett tunt vitt ärr löpte över henne ena ögonbryn och upp en bit upp över pannan. Det gick fortfarande att se var kirurgen satt stygnen. Sju stycken.

”Du kommer inte hinna bli klar om du inte rappar på lite. Så här!”

Flickan drog några streck med en tuschpenna och manade fram tunna gröna linjer som i grova drag föreställde en kvinna med ena handen på höften och den andra hängande utmed ena sidan.

”Men det där är ju inte ens likt…”, protesterade Ronny. ”Hon ser ju inte alls ut så där… hon är ju för det första mycket kortare än på din teckning. Och smalare!”

Flickan suckade och mumlade något om att hon gav upp och Ronny kände sig nöjd över att ha lärt ut något. Han visste inte mycket om hur det gick till med mode och kläddesign, men hur en bra teckning skulle se ut, det visste han i varje fall.

”Det är bra att du har hittat din speciella stil”, Margittas röst överraskade Ronny och fick honom att dra linjen han just höll på med snett. ”Men du måste nog bli snabbare om du ska hinna med varje modell. Det här är inte kroki med syfte att skapa realism. Vi säljer en fantasi här. Snabbt, överdrivet, gärna svulstigt… Du måste tänka på att modellerna i vanliga fall brukar röra sig och det snabbt. Se på Alma här, hon gör precis rätt!”

Alma såg triumferande på Ronny.

”Du behöver inte…”

Ronny skulle just till att försvara sig när Margitta avbröt honom och bad honom inta modellplatsen längst fram i rummet.

Skrivpuff, 1:a december, 2017.

Försvann.

”Vi ses igen nästa vecka, då”, sa Margitta och försvann ut genom dörren med en pärm i famnen. Ronny såg hur hennes långa, svarta cardigan fladdrade bakom henne, och kände sin ljusa skjorta, med tunna ljust blå streck strama runt halsen. En svart fläck från pennan bredde ut sig över ena manschetten och han svor till samtidigt som han försökte gnugga bort dem ned tummen.

”Det där kommer aldrig gå…”, sa flickan med det svartfärgade håret släpigt och blåste en bubbla tuggummit. ”Tro mig, sånt där går inte ens bort i tvätten. Om du inte har riktigt usla grejer, förstås. Men sånt där borde du ju veta, fast det gör du förstås intet?”

Ronny såg henne slinka iväg ut ur salen innan han hann svara att det inte fanns någon anledning för henne att vara oförskämd mot en annan deltagare. Han plockade upp mobilen och klickade igång webbläsaren. Hahnemühle. Namnet utkristalliserade sig på den vita sökytan och Ronny tryckte på förstoringsglaset.

Skrivpuff, 28:e november, 2017.

Såg inget.

Tystnade sänkte sig över rummet och blickarna vändes mot Ronny. Han harklade sig, brände av ett leende och skämtade om att de flesta andra där borde känna igen honom, men säkert inte gjorde det. Att han börjat sin bana på Lilla Aktuellt, men att det var långt före deras tid och att han sedan gått vidare till andra nyhetsgigg men nu tänkt sadla om, bli något vettigt, något normalt och accepterat. De andra stirrade på honom. Ronny slog ut med händerna och skrattade nervöst till tonerna av suckar och prassel.

”Ja”, harklade Margitta fram efter en stunds tystnad. ”Då får jag tacka för alla… inspirerande och intressanta presentationer och så sätter vi igång! Tova, så hette du va? Skulle du kunna vara snäll att börja posera här framme en liten stund medans ni andra tecknar av henne?”

 

Ronny vek undan framsidan på blocket och såg upp mot flickan i randig tröja som han anade var från H&M:s allra billigaste vrå. Säkert ett statement, tänkte han och började följa hennes konturer med blicken och lät pennan möta pappret.

”Här gäller det att hålla tungan rätt i mun…!”, viskade han till sin bordsgranne som bara suckade till svar. Ronny såg hennes linjer bilda en tunn gestalt med utdragna, överdrivna proportioner och viskade att hon nog skulle tänka lite mer på hur Tova faktiskt såg ut. Tjejen blängde upp på honom under lugg och ett par ljust blå ögon som inte såg ut att höra ihop med det svarta håret mötte Ronnys egna gröna.

 

”Du, du kanske skulle tänka på vilket intryck du vill göra på betraktaren…?”

 

Ronny ryckte till och vände sig mot Margitta som såg ner på honom. Hennes glasögon reflekterade ljuset från lysrören i taket och han såg inget av hennes ögon men kände sig ändå granskad, nästan bortgjord. De svarta linjerna på pappret grötade ihop sig och Ronny fick lust att lägga en hand över hela motivet för att hon inte skulle se det och döma ut honom. Han hörde sig själv förklara att han var ringrostig, inte tecknat sedan tonåren och knappt då men att han snart skulle vara på banan igen men insåg att hon redan var framme vid en annan deltagare och där hummade gillande åt det hon såg.

Skrivpuff, 27:e november, 2017.

Orättvis.

 

”Då ska jag bara bocka av er. Eh… Alina?”, sa den blonda kvinnan med runda glasögon som hette Margitta och såg ut över bänkraderna med elever som tummade på ritblock, pennor eller sudd. Ronny såg ner på sitt block. Ett ritblock med en stor apelsin på framsidan som verkade försöka befria sig från den klo av gröna blad som höll den på plats. Tjocka, limmade blad med matt finish. Ronny sneglade på bordsgrannen. En späd hand med bitna naglar vilade på ett mycket större block än hans eget. Hahnemüller, stod det på omslaget under plastfilmen som flickan ännu inte hade tagit bort. Pärmarna var svarta under den vita och gula etiketten. Arken inbundna och inte limmade som i Ronnys. Han hade rusat in på Clas Ohlson i sista minuten, slitit åt sig block, penna och sudd och växlat några fraser med killen i kassan. Ronny hade känt sig nöjd när han skyndade vidare mot kurslokalen som låg ett par kvarter bort från huvudgatan med de strosande eller stressade människorna, sorlet och dofterna från kinarestaurangens middagsbuffé.

Han hade sett kursen av en slump. Reklambladet med de olika kurserna hade petats in i postlådan i ytterdörren och på vägen ner mot golvet slagit upp sidan med modellteckning. Ronny var säker på att det var ett tecken, fångade upp bladet och slog in numret på mobilen. En kvinna med släpig röst hade svarat. Suckande tog hon emot hans bokning och frågade vilket namn hon skulle skriva in på eleven.  När Ronny svarade att det var för honom själv, blev det tyst en stund innan kvinnan började tala igen. Han misstänkte att hon var vikarie, en oengagerad, säkert bakfull, vikarie som borde syssla med något annat än kundkontakt.

 

Väl på plats insåg Ronny att han var äldst. Det kom inte som någon överraskning, men att de andra deltagarna såg ut att inte ens ha slutat grundskolan var desto mer förvånande och han insåg att han inte skulle kunna knyta några nya kontakter. Medea hade varnat honom för att försöka sig på en ny karriär, sagt att han inte hade några kontakter och att det var svårt redan för en ung person att slå sig in i klädbranschen. Ronny hade tyckt att hon var onödigt hård och att hennes kritik enbart berodde på att hon kände sig spolad av honom. Hennes eget kontrakt med teve-bolaget tillät inte att hon sa upp sig innan hennes projekt var slut, eller åtminstone kom med god marginal. Men Ronny hade sagt att det inte var synd om henne bara för att han slutade och att hans kontrakt tillät honom att gå med bara ett par månaders varsel.

”Ronny, skulle du vilja presentera dig lite också”, frågade Margitta och såg på honom. ”Nu är det nog bara du kvar…!”