Skrivpuff, 23:e februari, 2017.

Principer

Om nåt ska bli gjort måste det göras före frukost, sa Marianne till Gunvor. Det har jag alltid levt efter.

Ja, jag håller då med, svarade väninnan och tog en klunk kaffe. Annars blir inget gjort.

Det första jag gör är att gå upp och skrubba rent i köket. Stryker jag lite innan det är dags att gå ut med hunden. Hon får sitta i hundgården sen, naturligtvis, för jag behöver sy lite på en klänning som jag ska ha till semestern sen.

Ja, så gör jag också! Först städa, stryka och sen ut med vovven. Det går inte annars.

Ja, sen är det ju dags att göra sig själv i ordning en aning innan jag dammsuger igenom rummen och dammar.

Ja, det är samma visa vareviga dag!

Ibland försöker jag hinna med att baka lite också, sa Marianne. Sätta degen och låta den jäsa medan jag gör allt det där andra. Bullarna får stå och jäsa på plåten medan jag lägger håret.

Det är det bästa, sa Gunvor, och det enda sättet!

Annars blir det aldrig något av med nånting.

Nej, så sant, så sant.

Sen blir det väl frukost framåt åtta-nio-tiden. Lite sent, beklagade sig Marianne, men vad ska man göra…?

Så du har varit uppe och slitit sedan fem i morse, då?

Åh nej, inte idag, inte!

Nej, det går ju inte att hålla på så varje dag inte!

Nej, uh, nej! Idag gick jag upp vid fyra, för jag skulle baka lite bröd också. Annars hinns det inte med…!

Nej, det förstås…

Skrivpuff, 22:a februari, 2017.

Svara

Kate klickade motvilligt på den gröna luren. Så fort mobilen börjat vibrera förstod hon att något var fel. Det ringde aldrig någon till henne vid den här tidpunkten på dagen och hon insåg att det var dåliga nyheter. Okänt nummer kunde betyda vad som helst. Polisen… sjukhuset…

Hallå, sa hon och hörde hur hes rösten lät, som om hon gråtit i flera timmar.

Hallå, upprepade hon när ingen svarade i andra änden. Hallå, är det någon där?

Det skrapade i luren och klickade till innan sorlet av röster i bakgrunden nådde henne. Det ploppade till och ett jubel utbröt. Någon tycktes öppna en champagneflaska.

Hallå, ropade hon i ett försök att nå ut i bruset i det okända rummet på andra sidan tråden.

Ja, hejsan, jag heter Robert och jag ringer från Huvudstadsbredbandet, svarade en röst glättigt. Vi firar att antalet kunder ökat den senaste tiden och nu erbjuder vi dig att hänga med på vårt fina specialerbjudande. Vad har du för internetleverantör nu?

Va, sa Kate, internet?

Ja, du är väl redo för en prissänkning, fortsatte rösten i luren. Vi kan sänka dina kommande utgifter genom att du graderar upp din hastighet till det dubbla och därigenom får en snabbare access till internet och på så sätt halverar din surftid, vilket i sin tur gör att du kan sänka dina kostnader genom att du blir mer effektiv. Det låter väl toppen, tycker du inte?

Alltså… jag vet inte, svarade Kate och skakade på huvudet som om personen stått mitt framför henne. Jag tror inte det.

Men hur kan du inte vara intresserad av en prissänkning, frågade Robert med en nervärderande fnysning. Det här är ett erbjudande du bara inte får…

Kate klickade bort samtalet och la ifrån sig mobilen.

Skrivpuff, 20:e februari, 2017.

Övermorgon

 

Du, när sa du att den där konserten var, egentligen, frågade Gudrun och drog på sig en polotröja, en svart, som vanligt.

I övermorgon, svarade Andreas utan att titta upp från händer som kämpade med små vita knappar i en skjorta med ljust blå ränder.

I övermorgon, utbrast Gudrun, du skojar? Jag har ju ingenting att ta på mig och det kommer vara omöjligt att hinna till affären vare sig idag eller imorgon. Varför har du inte sagt nåt?

Andreas såg upp mot henne. Ett fint veck gjorde sig märkbart mellan hans buskiga ögonbryn. Han svarade att han trodde att hon redan visste och att hon måste hålla reda på saker själv också. Sen stoppade han ner skjortan innanför kostymbyxorna och speglade sig i den långsmala spegeln med teakram som Gudrun hittat på en loppis. Med ena handen strök han över hakan och svor och sa att han kanske måste raka sig i alla fall.

Vad menar du med att jag inte håller reda på nånting, utbrast Gudrun efter en stunds tystnad. Du lovade förresten att säga till i god tid innan konserten för att jag skulle hinna hitta en outfit.

Nej, det har jag aldrig sagt, svarade Andreas. Jag bad dig skriva upp datumet eftersom jag inte kan hålla reda på allt du ska göra.

Det gjorde du inte alls det, envisades Gudrun. Och jag brukar skriva upp saker, det vet du. Men nu gjorde jag inte det, för jag litade på att du skulle säga till. Fan vad sur jag blir…!

Andreas suckade och började gå mot badrummet. Han lät dörren stå på glänt och gick fram till spegeln och synade hakan. Det skulle funka idag, tänkte han, att låta det vara som det var.

Skrivpuff, 17:e februari, 2017.

Kanske

 

Stilleben med fisk, Abraham Hendricksz. van Beyeren, c. 1650 – c. 1670.

 

 

Om inte ens laxen orkar simma som de brukar utan tröttnar och drunknar, sa Maggan, då undrar jag om det kanske inte är ett större problem vi tampas med än enbart lathet.

Hon stängde av radion och gick ut på terrassen. Fingal följde efter henne med en kaffetermos och två koppar. Maggan slog ihop de två sittdynor de hämtat från garaget så att dammet yrde omkring dem innan hon la ner dem på de två trästolarna.

Jag hängde inte riktigt med där, sa Fingal, skulle du kunna förklara vad du menar?

Vad då, frågade Maggan och fingrade förstrött på en kaffekopp.

Med fiskarna, svarade Fingal och hällde upp en skvätt kaffe. Du sa att de drunknar…

Ja, jag tänkte bara att det kanske finns ett samband mellan alla oss som kört slut på oss själva. Tänk om det är så att det är nåt större än bara ett tecken på att man varit duktig för länge?

Maggan förde upp koppen till munnen men hejdade sig när hon insåg att den var tom. Fingal hade alltså glömt att hälla upp till henne. Hur skulle hon tolka det? Hade han tappat intresset för henne? Var hon inte attraktiv längre? Hon tog kannan och slog upp kaffe i den tomma koppen, smuttade på det medan hon kisande betraktade Fingal. Han hade lutat huvudet mot ryggstödet och blundat. Maggan kunde se att han log.

Vad tänker du på, frågade hon.

Ingenting särskilt, svarade Fingal. Eller på hur du skulle se ut som fisk simmande där i Torneälven.

Fingal skrattade och Maggan såg hur hans adamsäpple guppade upp och ner under den skäggiga hakan. Han var snygg för sin ålder, tänkte hon, skulle säkert kunna få någon ny om han bara ville.

Du kan aldrig ta något på allvar, klagade Maggan. Om det vore du som inte orkade iväg till jobbet om dagarna utan att komma hem mer död än levande, skulle du nog inte tycka att det var så kul.

Jag tycker inte att det är kul, sa Fingal, inte egentligen. Det var bara det där med laxen och du som lät så festligt. Du får skylla dig själv om du lägger fram det så där, precis som om du vore en lax. En rökt lax.

 

Bildkälla: Rijksmuseum.

Skrivpuff, 16:e februari, 2017.

Ta en bok.

Välj en slumpmässig mening i mitten av boken.

Skriv en text baserad på meningen.

Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara. Dina tankar och din inspiration är det viktigaste.

Berätta gärna vilken bok du valt.

 

”Jag kände mig förvirrad.”, ur Fateme Behros, Som ödet vill, sidan 199.

 

Jag kommer inte upp ur sängen idag, sa Olga i mobilen till Malena. Jag kan inte komma. Förlåt att det ställer till det för dig… men jag har haft flera dagar på raken då jag känt mig helt förvirrad. Det var nästan så att jag inte hittade hem i förrgår. Mmm… jag vet…. Jag måste ringa till vårdcentralen… får se vad de säger… ja, jo, jag ringer dem idag så fort de öppnar. Ja… jag vet… jag önskar att jag kunde komma. Men jag är inte någon bra pedagog om jag inte kan hålla ordning på mig själv ens. Hur ska det gå med barnen då? Mmm… jag hör av mig så fort jag får besked. Ja, jag lovar. Vi hörs!

Olga skönt tillbaka mot kudden. Hur skulle hon orka ta sig till vårdcentralen när benen kändes som slaka spagettistrån? Men hon antog att hon måste. Hon programmerade in ett alarm i mobilen. Strax före åtta skulle den signalera att det var dags att ringa för läkartid. Till dess skulle hon ligga här och stirra i taket, oviss om hur hon skulle orka få på sig kläderna och ta sig till centrum.

 

Skrivpuff, 15:e februari, 2017.

Huslig

Kaffekanna av Gerhardi.

 

Hon ser inte speciellt huslig ut, den där nya, sa Greta. Jag tror inte att det kommer bli bra det där. Vad skulle Gustav med en sån där till, tro?

Kaffebönan? Är det henne du pratar om, frågade Mary och sträckte sig efter en kaka från fatet på bordet. Det kan väl gå som det går. Hur så? Får han inte ha lite kul?

Greta teg och sörplade i sig lite kaffe.

Är det verkligen hela världen om hon inte tar hand om hushållet, fortsatte Mary utan att ta notis om Gretas tystnad. Det behöver ju inte bli perfekt, bara de trivs och har skoj ihop.

Så där skulle du inte säga om det vore din bror det handlade om, protesterade Greta. Hur kul skulle du tycka om Lennart kom hem med en fästmö som hela bygden kallade för Kaffebönan? Hon färgar håret och målar naglarna dagarna i ända. Vad ska det bli av en sån? Av något sånt?

Du oroar dig för mycket, Greta, det är inte bra för dig…!

Mary skrattade och doppade en bit pepparkaka i kaffet innan hon lät den glida in i munnen. En smula landade på hennes blus och hon borstade bort den. Greta följde den med blicken när den föll ner mot det nybonade golvet.

Du vet ju hur det är med folk och öknamn i den här trakten, fortsatte Mary. Nästan alla har ett. Det går inte att komma undan sånt. Och Kaffebönan låter i alla fall lite lyxigt så där, som Lill-Babs ungefär. Jag tänker på Marilyn Monroe när jag hör det.

Fast Kristina är mörkhårig, inte blond och det är det där med att hon vill likna en filmstjärna som oroar mig. Det passar inte Gustav. Han är inte gjord för sånt. Det kommer gå illa det här, Mary….

Du oroar dig bara, sa Mary. Ta det lugnt och låt det gå som det går. Gustav är stor nu, han klarar sig själv. Jag måste gå nu innan ungarna kommer hem från skolan. Vi får ses imorgon, du och oroa dig inte… det här löser sig!

Greta såg Mary försvinna ut mot farstun innan hon reste sig för att duka av. Hon blev stående med kakfatet i handen. Hade alla ett öknamn, tänkte hon. Vad kallar de då mig för…? Greta skakade bort en rysning och gick sakta ut mot köket. Hon visste inte om hon ville veta vad det var. Folk kunde vara så elaka, tänkte hon och försåg sig med en överbliven finsk pinne.

Bildkälla http://europeana.eu/portal/record/91699/RSMS_objekt_49944.html

Skrivpuff, 13:e februari, 2017.

Påtryckning

 

Du måste sälja den här åt mig, sa Leo och slängde åt Jonathan en påse från Coop.

Va…, svarade Jonathan och tvekade. Vad är det här…?

Lite grejer, bara, sa Leo, som jag vill att du tar hand om åt mig. Ett par tusen ska det väl kunna inbringa, tycker jag.

Jonathan tittade ner i påsen. Ett par mobilen, några smycken och ett litet avlångt paket inslaget i vad som såg ut som hushållspapper. Han förstod ingenting.

Vad har du fått det här ifrån, frågade han Leo.

Tja, mest från morsan, faktiskt, svarade Leo. Varifrån det kommer spelar inte så stor roll. Det viktiga är att du säljer det åt mig. Sen kan vi splitta på pengarna.

Jonathan drog den ena handen genom håret och la påsen på soffbordet. Den petade omkull en tom ölburk som landade i en askkopp fylld med cigarettfimpar. Några dammkorn virvlade dansande i solskenet som strömmade in genom ett par stora fönster.

Jag vet ingenting om försäljning, protesterade Jonathan.

Då är det väl dags att du lär dig då, skrockade Leo och stoppade en Marlboro i mungipan. Jonathan, kom igen nu! Visa vad du går för! Jag har gjort dig en massa tjänster. Nu får du göra en åt mig, ok?

Men just nu kommer det inte funka, protesterade Jonathan. Morsan kommer ner och du vet hur de kan vara? Lägger sig i och håller på…

I så fall får du väl skynda dig iväg med prylarna, svarade Leo. Berra är på puben nere vid torget. Det är bara att du raskar på ner dit och gör som han säger. Inga ursäkter nu. Är det förstått?

Ytterdörren smällde igen bakom Leo. Jonathan satte sig på soffan och suckade. Mobilerna och smyckena, tänkte han, var väl en sak. Men det där lilla paketet…

 

Skrivpuff, 10:e februari, 2

Skyltar

Nu, sa Jannica för sig själv, ska det bli gott med lite kaffe. Hon smällde ihop datorn och reste sig från skrivbordet. Hon hade äntligen fått ihop en artikel om brödbakets historia för Tidningen Bröd. Den hade inte varit så enkel att skriva som hon trott även om det bara skulle vara en snabb skiss över dess utveckling sedan Mesopotamien och framåt.

Det hade blivit dyrt med de surdegsfrallor med brie och salami som hon blivit sugen på medan hon skrev. Det var kruxet att bo mitt i smeten, tänkte hon. Alla dessa caféer och restauranger med sina sandwich-skyltar som lockade med listor på färdiggjorda läckerheter. Och så den dagliga researchen om bröd… Jannica var svag för bröd. Det hade hon alltid varit. Hon åt hellre en pumpernickel med skagenröra och en vippa dill än en tallrik lasagne trots att priset var detsamma.

Egentligen hade hon inte råd med några sådana extravaganser på den lön hon fick som frilansande skribent. Det hade gått bra i början av karriären, men alltmedan konkurrensen om jobben ökat hade priserna gått ner. Många gånger hade hon hört kolleger förbanna de som tog sig an jobb för en spottstyver, ibland ingenting alls. Tidningarna skyllde på vikande läsarsiffror och facket på cyniska arbetsgivare.

Jobbet i sig var det inget fel på. Jannica bestämde själv vad hon ville skriva om och när. Det gällde att ha disciplin och få det gjort. Inte vika sig för lusten, som hon gjorde med bröd. Någon hade sagt att hon åt alldeles för mycket gluten och att det var någonting dåligt. Som om de som åt bröd var lite sämre människor. Jannica hade skrattat bort det. Folk hade så konstiga idéer. Blev hysteriska så fort någon pekade på att det fanns en möjlighet till samband, men glömde bort alla vetenskapliga invändningar och förutsättningar. Det sålde fler lösnummer att skrika ut att något var dåligt för hälsan än att peka på hur komplext problemet var med alla om, men och kanske. Folk ville inte ha sånt. De ville ha något konkret, helst svart eller vitt.

Jannica gick till diskbänken. Innan hon fyllde på kaffebryggaren med vatten och pulver hejdade hon sig. Först skulle hon bara springa ner till bageriet på hörnet och köpa en macka. En med lax och deras egen färskost.

 

Skrivpuff, 9:e februari, 2017.

Härligt

 

Hon körde ner fingrarna i myllan och vägde den lätt i handen innan hon lät den rinna tillbaka mot marken. Det skulle bli ett fint potatisår i år, tänkte hon. Hon hade luckrat upp jorden efter att den legat i träda ett år. Den andra jordplätten skulle få vila nu. Den hade inte givit den mängd potatis hon hoppats på. Sommaren hade varit kall och regnig, med några få solglimtar.

Det var väl det som hade dragit henne till odlingen, dess oförutsägbarhet och chansning. Det gick aldrig att veta säkert. Men i år skulle det gå bra, det kände hon på sig. Det var alltid härligt att koka den egna potatisen för att sedan servera den med en klick smör och några sillbitar. Klara nynnande för sig själv när hon gick efter grepen som hon satt ner i ena änden av potatislandet. Nu skulle hon bara gå över jorden en gång till med den innan hon gick för att hämta sättpotatisen. Det gällde att passa på medan solen sken. Det skulle slå om till regn under sena eftermiddagen hade de sagt på nyheterna. Det passade henne perfekt.

Skrivpuff, 6:e februari, 2017.

80-talet

Du vet… så där länge sedan som… på 1980-talet eller nåt, grinade Olivia till och blottade en glugg i överkäken. På dinosauriernas tid! Då måste det ha varit farligt att leva!

Nej, men det var ju då som jag växte upp, svarade Peter och skrattade. Så länge sedan är det väl ändå inte?

Jo, det är ju jättelänge sen ju, svarade Olivia, det sa fröken idag. Hon sa att det var på den tiden då man bara hade stenar eller nåt. Ingenting annat. Inga mobiler eller datorspel eller så. Bara stenar!

Stenåldern, menar du, frågade Peter och tog tag i dotterns hand. Och det fanns faktiskt datorspel redan på 1980-talet. Jag hade ett. Men inga dinosaurier.

Datorspel? Hade du? Varför får inte jag ha ett då? Olivia stannade och stirrade upp mot Peter.

Därför att du är för liten, suckade Peter och bannade sig själv.

Men jag är ju nästan sex år, protesterade Olivia och stampade med ena foten i marken. Jag måste få ett! Alla andra har utom jag… det är så orättvist!

Men du har annat, suckade Peter och kramade hennes hand i sin.

Som vad då, svarade hon.

Tja… som dina dockor och legot och så, svarade Peter och ryckte lätt på axlarna. Vad vill du ha till middag, förresten? Ska vi överraska mamma med något gott när hon kommer hem?

Ja-a, pizza!