Stockholm, den 20:e januari, nådens år 2020.

 

 

Jag gingo till busshållplatsen så som brukligt äro varje morgon. Flera andra människor stodo redan där och frustade sömndrucket samtidigt som de rastlöst bytte från fot till fot. Näsor nerstuckna i scarfar och kragar. Plusgraderna till trots äro det alltid råkallt i denna här staden. Åtta grader minus kännas alltid varmare än åtta plus. Kön ringlade sig lång. Jag tänkte, skola bussen hinna i tid denna frostnupna dag? Skola jag komma på den eller äro den – som så ofta – full redan när den anlända?

Det har varit som höst hela vintern så långt som vi kommit. En januari med blommor som vilja knoppas och fröstänglar som skjuta iväg. Vad vilja vår herre säga oss med detta spratt? Denna dag, i fjol, finge vi alla pulsa fram genom den knähöga snön. Bussarne kommo icke så som de borde. Några av oss bestämde sig för att ta sig mot Hornstull per fots. Jag sågo dem aldrig igen.

 

Bussen kom om så en aning sent. Men jag voro ute i god tid och hann sålunda till kontoret utan att tvingas hasta. Kamrer Jansson bad mig se över datasystemet. Tydligen hade där förekommit något ofog. Någon med djupa kunskaper i IT-kunskap hade på något outgrundligt sätt lyckats ta sig ända in i det heligaste av heliga bokföringskalkyler och däri flyttat om siffrorna! Jag hade fullt ut med att täppa till de hålor den råttan krupit in genom resten av dagen. Min lunch finge jag äta vid skärmen, försiktigt för att icke råka spilla smulor i tangentbordet.

Men nog om mig och mina bekymmer! Hur står det till där ute på landet? Har ni fått ordning på torpet ännu? Jag skola snart hava en och annan dag ledig och då kunna ta mig ut till er på ett litet besök. Jag har kontrollerat att SL kunna taga mig halva vägen, sedan väntar en lokaltransport. Det vore så hjärtligt roligt att få se er lilla täppa! Hava de hunno med att draga ut fibernät till er del av världen ännu? Jag hava det så erbarmerligt svårt att klara mig utan serierna från de där strömningstjänsterna. Bliro rent av grinig och deprimerad om jag inte finge en daglig dos filmatiserat berättande.

Nåja, jag skola icke tynga ner er med mina bekymmer. Jag hava det bra och hoppas att ni hava detsamma. Med hopp om att snart ses!

Kära hälsningar,

Anthon

 

 

Inspirerat av SkrivPuff: brev.

Köpenhamn, den tjugonde november 1962.

 

Jag stirrade på mig själv i spegeln i dag. Kände och klämde på ansiktet som en gång varit så spänstigt och skimrande. Nu var det grådaskigt och slappt. Hängde som torra skinnlappar från kindbenet ner mot halsen. Är det så jag ser ut nu? Mörka ringar under ögonen, grå strån som tränger sig på runt ansiktet och de där rynkorna på halsen… Jag förstår att C inte stod ut med mig i längden. Jag är tvär och ilsken. Avig. Och nu ful också. Jag som alltid brukat hävda att jag är bestämd, envis och tydlig känner mig ny som en gammal ragata.

Det är en sådan dag idag.

Den där ljust, ljust bruna skjortan jag köpte igår och tog på mig i morse klär mig inte. Det såg jag först nu. Kvinnan i boutiquen lovordade den. Polyester är så enkelt att hantera, sa hon. Praktiskt och lätt. Bara att skölja ur och hänga upp. Det hade varit skönt för lilla mamma att tvätta såna plagg istället för att koka och luta andras byk…!  Lilla, söta, rara mamma. Du hade inte mycket men du hade din stolthet och den är jag tacksam över. Jag ärvde den av dig. Den tog mig ut i världen och gjorde mig till en stjärna. Det spelade ingen roll att somliga tyckte att det jag gjorde var vulgärt. Det finns värre saker än att dansa på scenen tillsammans med en karl! Det var ju bara teater, inte verkligheten.

Nej, värre var det med de som utnyttjade min mors behov av försörjning. Mat och husrum till sig själv och sina barn. Arbeta på tvätteriet från tidig morgon till sen kväll för en lön som med nöd räckte till det mest basala. Sedan hem och fortsätta. Hon satte stor ära i att hemmet skulle vara städat och iordningställt oavsett hur trött hon var. Vi barn var alltid hela och rena.

 

Jag har min fars ögon. Mörka som källarbrunnar. Honom slet de sönder på fabriken. Jag var fjorton år och förstod inte vidden. Han hade varit sjuk länge. Trasig till kropp och själ.

Ofta tänkte jag på mina föräldrar när jag stod framför kameran. Den älskade mig så som jag älskade dem. Den gav mig en fristad från livets baksidor. Ordlöst spelade jag ut mina roller. Sen kom den där nya tekniken som gav ljud till filmen. Jag var gammal redan då. Överspelad. Det var ingen idé att fortsätta. Jag drog mig tillbaka till teatern. Där blev jag fri igen. Fick uppskattning om så i mindre skala än tidigare. Det gjorde mig inget.

Jag har haft det bra. Det har jag. Ändå står jag där framför spegeln och begråter det bedagade ansikte som inte längre åtrås. Jag har klippt av mig håret. Det är skönt att slippa den tjocka, mörka, man jag hade tidigare. Försökte pigga upp mig med läppstift. Ett sådant där syndigt rött. Men torkade snart bort det. Det påminde för mycket om det gamla. Tider som aldrig kommer åter. När slutade jag uppskatta stunden? Jag kommer en dag sakna det här också.

Var så säker.

 

Inspirerat av SkrivPuff: 20 november 1962.

Kvinna okänd

 

– Åh, där är ju min drink! Tack, Johnny, du är en klippa. Extra stark som vanligt? Bra.

Hon såg på mig genom två grumliga ögon. Vitorna som en gång måste ha varit vita var nu blodsprängda med inslag av ljus äggula.

– Det började när jag var fyra år, sa hon och läppjade på martinin. Eller faktiskt tidigare. Min mor dog och min far ville inte ha mig. Jag skeppades runt mellan släktingar som inte heller ville ta sig an mig men som av någon anledning inte heller tackade nej fullständigt.

 

Jag såg att glaset var redan tomt när hon tystnade. Hennes enda källa till näring var oliven som följde med. Med en tunn och senig hand, inte större än en fågelklo, vinkade hon till sig en ny.

– Det var länge sedan jag kunde äta något, sa hon och såg rakt in i min själ. Jag kan knappt öppna munnen, än mindre tugga sönder något. Det bär mig emot, det bär mig så fruktansvärt emot att ta hand dom den här kroppen…  Jag är knappt sextiosex år men ser en hundraåring i spegeln. Se på mina händer! Inte mer än skinn och ben.

Hon höll upp dem framför sig och granskade dem i det svaga skenet från baren. Skuggorna förstärkte det kloliknande draget och jag kände hur jag vacklade till där jag satt uppflugen på en barstol med dyna av flagnande fuskläder. Kvinnan mitt emot skrockade till.

– En gång var jag en skönhet. Det är nog lite svårt att tro…

Hon fingrade nervöst över de insjunkna kinderna och började tvinna en av hårtestarna som stack fram under en hatt som sedan länge varit omodern.

– Rik var jag också. Som ett troll. Men det förlamande självtvivlet var det samma då som nu. Om jag bara hade känt att jag dugt till något…

Jag vet inte hur länge jag blev sittande där med mitt enda glas Budweiser. Någonting fick mig att dricka den långsamt medan hon berättade sin historia.  Det var den enda jag hade råd med till kropp, själ och plånbok. Jag visste inte om hon var ute efter att lura mig eller bara vinna sympati, men när hon väl börjat hade jag svårt att slita mig. Var hon verkligen arvtagare till en av landets rikaste män? Det var svårt att ta in att hon slarvat bort de miljarder hon haft på män och olyckliga investeringar.

– Jag ville ha de där pengarna lika lite som min far ville ha mig. Och min mor… jag kan aldrig förlåta henne för att hon svek mig så som hon gjorde… hennes förbannelse gick vidare till mig. Nerverna. Det ligger i släkten… på hennes sida.

Hela historien med en magnat till morfar som ägde landets anrikaste klädvaruhus, kvinnas förmögenhet och historier med stora skådespelare, idrottsmän och statslösa ryska prinsar gjorde mig konfunderad. Var det ens möjligt att hon, ett utmärglat exemplar på en sjaskig bar, talade sanning? Visserligen förde hon sig som om hon skolats in i finare kretsar och nog var språket välvårdat och fyllt av svåra ord. Men det gick att lära sig från film!

– Jag ser att du tvivlar på det jag säger, sa hon och sög i sig av drinken vars nummer i ordningen jag sedan länge tappat räkningen på. Du får kontrollera min utsaga om du måste. Mig gör det detsamma! Det fanns en tid då reportrarna bökade runt i mitt liv. Tursamma lilla rika flicka blev snart till stackars lilla rika flicka i deras rubriker. Ja, det är inte utan att det stämmer… En hel del olyckliga omständigheter och val krossade det jag tog för givet. Livets realitet… Nej, här sitter jag och pratar på om gamla tiden. Det går icke för sig.

Hon tömde martinin och skrockade lika torrt som tidigare. Jag såg henne klättra ner från sin stol och vingla ut från lokalen för att sedan försvinna i folkvimlet på femte avenyn. En skadskjuten fågel som övergivits av sin flock. Lika okänd för mig nu som några timmar tidigare. Jag satt kvar en god stund och samlade ihop mig innan även jag slukades av folkmassan.

Inspirerat av SkrivPuff: prata.

 

Hon

20200114_155431

Foto på snabbskiss i akvarell föreställande kvinna med cigarrett och kaffekopp.

Hon ville ha händerna fria. Det enda som hon aldrig riktigt lade ifrån sig var den tända cigaretten av märket Camel. Den påminde henne om tiden i Afrika. Där hade hon varit fri på riktigt, oavsett hur mycket hon hade för just händerna. Hon hade älskat det. Människorna, klimatet, arbetet på plantagen, de frekventa besöken från de andra västerlänningarna. Och så han, mannen som hon barnsligt nog alltid stavade med stort H. Eller M. Han brukade skratta åt henne och retsamt kalla henne för romantiker trots att hon stod med dynga ända upp till låren. Och kanske var hon det? hon Visste inte säkert. Det enda hon visste på riktigt var att hon hatade de fuktiga vindarna som drog in i staden från havet. De där iskalla allestädes närvarande luftdragen som letade sig in i minsta vrå. Ingenstans gick det att finna skydd från den. knappt ens under den korta tiden som kallades sommar släppte den sitt grepp om staden och dess stenbyggnader och hårt sammanbitna folk.

 

Inspirerat av SkrivPuff; fri.

Brevet

Brevskriverskan

Bild på collage efter förelaga av Sadie Hennessy.

 

 

Täby, 13/1, 2015.

Det strömmar igenom mig som om jag vore ansluten till eluttaget. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det är vidrigt. Vågorna brusar och sticker, som stötar som kommer tiotusentals i sekunden. Stick, stick, stick, stick, stick… fast gånger tusen och exponentiellt för varje gång det inträffar. Håret reser sig i nacken bara jag tänker på det. Försök att leva ett normalt liv när det är så här. Jag är ju helt slut efteråt. När det började? Det vet jag inte… kanske har det alltid funnits där men inte så tydligt som det blivit de senaste åren. Ja, jag borde ha sökt hjälp för länge sen men så har vi ju det här med skammen som gör det etter värre. Det är ju ett personligt misslyckande att inte må bra. Särskilt när det kommer till huvudet. Det vet ju alla. Dessutom är folk rädda för att det ska smitta av sig, den här karaktärsbristen… så jag håller mig liksom undan, för att inte skrämma andra. Så mycket det bara går undviker jag att ”socialisera”. Förresten blir jag bara trött av det och får inte den där energikicken som de brukar tala om. Nej, den har jag nog aldrig fått. Inte för att det hjälper så mycket att vila sig i for heller. Den där strömmen som pilar genom kroppen… den tröttar ut, den också. Medicinen hjälpte lite i början men sen blev det värre av den. Det var inte rätt dos, sa läkaren. Eller om han sa att det var fel sort… jag minns inte längre. Jag körde på ett tag innan det fick vara nog. Något är fel när man mår sämre av läkemedel än innan. Fast den hjälpte till viss del när jag tänker efter. Jag sov nog lite mer och slutade känna så mycket. Jag har alltid haft nerverna på utsidan så det var skönt. Du vet ju hur jag har varit. Och är, ska jag väl säga. Det har inte gått över.

 

Livet är annars som vanligt här. Jag tar mig upp som jag ska oavsett hur natten sett ut eller om strömmen fortfarande rusar genom mig. En kopp te, en macka och så ut genom dörren. Bussen väntar inte, som jag brukar säga! De vita kläderna som hängde i skåpet i omklädningsrummet har nu blivit blå. Det ska lätta upp stämningen för de gamla, säger de som vet. Jag har inte märkt något av det ännu men det är alltid trevligt med lite färg. Du vet hur illa jag tyckt om den där blekt gröna färgen som de envisats med på väggarna… blekgrönt och smutsig vit… det blir ingen glad av. Jag läste förresten att det är tvärt emot vad jag trodde med blått. Den piggar upp! Det är den röda färgen som gör oss lugnare. Jag som alltid trott att rött gör oss smått galna! Det heter ju att man ser rött. Men det är alltså fel. Blått är det som retar upp oss. Livar upp är kanske bättre ordval?

Jag önskar att jag hade mer tid att sitta hos de gamla som jag ser har samma strömmar genom kroppen som jag själv. Tillsammans med dem känner jag inte av de där fördomarna mot mitt tillstånd. Men då hinner jag inte med de andra och annat som ska göras. Alla ska få sitt av tvätt och mat och mediciner. På sistone har vi haft besvär med en av patienterna som vill ha en lampa tänd om natten. Det är emot reglerna. Rutiner är ju av största vikt, sägs det. Lampor släcks tidigt och tänds sent. Det måste vara lugn och ro i korridoren. Inget spring. Det är förstås bara de som är inlagda för demens eller alzheimer som kan vara aktiva lite när som helst under dygnet. De gör varandra oroliga när det händer. Det är förstås inte bra. Jag antar att det är bättre om de får lugn och ro fullt ut även om de har energi at göra slut på.

Nu har jag gått på om mig och mitt som vanligt. Jag skulle ställa dig några frågor om jag visste att du kunde besvara dem. Jag har många. Men det gör mig rädd att du, som inte kan ge mig några svar, ska känna otillräcklig och ledsen. Därför vill jag inte uttala något som tvingar dig att känna efter och kanske även gör dig elektrisk när du inte längre kan något ut med din röst.   

 

 Jag vet att det inte är någon idé att jag skickar det här brevet till dig. Likväl känns det som om du hör mig när jag fattar pennan och skriver till dig. Förlåt att det blir så deprimerande innehåll varje gång men du är den enda som jag kan kommunicera ärligt med. Samtidigt vet jag att du inte vill att jag ska ursäkta mig. Det har du aldrig tyckt om och det har jag uppskattat hos dig. Din vänlighet, öppenhet och förståelse som jag aldrig förstod hur du kunde besitta. Ditt sinnelag har varit som balsam för min själ. Det är jag tacksam över att ha fått ta del av.

Din M.

 

 

 

Inspirerat av SkrivPuff: strömmar.

Skoluppgiften

Övningsuppgift till tisdag nästa vecka. Tolka och analysera:

Där Korpars stränga Cras, och Ufvars läten hörs.

Jacob Freese, Passionstankar, 1728.

Döden knoszar i kraas alt hwad här kraft har, och heelt är.

Georg Stiernhielm, Hercules, 1648.

Skriv en halv A4:a, tolv punkter och ett och ett halvt radavstånd om vad du läser in i de här två korta citaten. Lycka till!

Suzi

– Asså, jag fattar inte vad de menar, suckade Clara och kliade sig i hårbottnen med den gula, söndergnagda blyertspennan. Va då korpars stränga Cras? Kan döden knosa i kraas? Jag HATAR att ”analysera” poesi. Det finns bara en tolkning som är rätt, trots att Suzi påstår att ingen tolkning är fel…

Hon kastade ifrån sig pennan på bänken och såg hur den skramlande studsade mot ytan innan den landade på golvet. Snart lät hon pannan sjunka ner och möta skolbänkens kalla, glatta yta. Hon låtsades gråta.

– Hjälp mig, Mirre… du brukar alltid fatta sånt här…

– Det handlar ju bara om livet och döden, sa Mirre och strök med ena handen över Claras rygg. Det där att allt försvinner. Och sorgen när någon rycks bort.

– Men jag vill inte tänka på sånt där, mumlade Clara och tryckte handflatorna mot öronen. Jag får ÅNGEST av det. Och om nu allt ändå dör bort va är då meningen med att tolka sånt här? Skolan suger verkligen!

– Vet inte, sa Mirre samtidigt som hon föste bort en hårslinga från Claras ansikte. Men jag gillar poesi. Den gör liksom att jag inte känner mig så ensam med mina tankar och så… det är liksom fler som har tänkt likadant som jag och det är skönt på nåt vis.

Skolklockan rev sönder lugnet i korridoren och en dörr small upp. Trötta elever skyndade sig från klassrummet mot sina klädkrokar och slet åt sig jackor och mössor. Clara och Mirre satt tysta tills de hade försvunnit ut genom glasdörrarna mot skolgården.

– Jag är inte lika smart som du…

– Jo, det är du, vi tänker bara på lite olika sätt. Och det finns ingen som kan bakar sockerkaka i mugg i mikron som du! Kom så sticker vi hem till dig och gör en med chokladsmak. Vi kan knosa ägg i kraas och kraxa som korpar under tiden.

 

 

Inspirerat av SkrivPuff; Kras.

Kassetbandspelaren

– Fan, ta ut det där jävla jävulskapet innan jag tar och klubbar till den!

Mona såg häpet på Jörgen som plötsligt stod i vardagsrummet och ångade av svett och ilska. Han hade snö ända upp på kängorna och det gjorde henne irriterad att han inte brytt sig om att stampa av dem innan han kom in i huset. Hon öppnade munnen men blev gapande som en fisk. Nors hade hennes mor pikat henne och petat upp Monas haka med ett kallt och stelt pekfinger. Mona hatade att känna sig som en sån. Stum tassade hon fram till kassettbandspelaren och stängde av den.

– Förlåt, sa hon lågt och kände sig som en tre-åring med fingrarna i syltburken. Jag vet ju att du inte tycker om att jag spelar Sven-Ingvars och det blev nog lite högt…

Jörgen klampade fram till apparaten och slet den till sig utan att ta av sig lovikkavantarna han fått i julklapp av Mona. Sladden åkte ur den och blev liggande som en lam orm som ringlade ner från bordet in i de två små hålen i väggen.

– Det kommer inte bli nån mer gång. Va fa-an skulle du få en sån där för… du är väl ingen barnunge heller!?

– Pappa ville bara vara snäll… Vi bor ju så långt ut från stan och han vill att vi ska kunna höra vad som händer och så…

– Nyheter är en sak, men den här satans musiken… den har inget gott med sig. Nä du, ut med den!

Ytterdörren small igen bakom Jörgen. Mona såg ut genom fönstret hur han öppnade soptunnan och slängde ner bandspelaren i den. En ensam istapp hängde ner från dess lock. Jörgen grep tag i den och bröt av den. Mona såg hur han kastade den in mot skogen som kantade gårdsplanen.

 

Skrivpuff; Klubba.