Skrivpuff 11:e och 12:e januari, 2018.

Underligt och bestämt

Det vore underligt om du faktiskt skulle ha fått någonting gjort idag. Det brukar du inte få, så varför skulle just den här dagen vara annorlunda?

Men käften! Du fattar ju ingenting!

Det gör jag väl!

Äh, du fattar ju ingenting! Faktiskt!

Men du gör ju inte någonting för att bidra till samhället! Du bara parasiterar och vem har nytta av det där skräpet som du producerar vid ditt gamla staffli? Ingen! Jag lovar dig.

 

Det ringde på dörren och jag slets ur de självupptagna tankarna om mitt livs mening. Klockan ringde ilsket gång på gång och jag ropade ut mot den tomma hallen att jag var på väg och att det inte fanns någon anledning att tryckas så infernaliskt mycket på klockan. Jag muttrade för mig själv att personen utanför inte verkade ha använt en dörrklocka förr. Tofflorna hasade mot trägolvet och jag såg ner på de gamla trotjänarna av konstskinn, tveksam över om jag skulle sparka av mig dem innan jag öppnade dörren. Men beslöt mig för att behålla dem på. Det var ändå en felringning, om än en mycket irriterande sådan. Jag kände hur mina mungipor drogs neråt i ett stelt upp och nedvänt leende samtidigt som jag vred låskolven åt höger och tryckte ner handtaget.

Ursäkta mig, min bäste herre, men är det inte här som greven von Grishuvud bor?

Jag stirrade ut mot kvinnan framför mig, där hon stod, stelt i upprätt position som skulle få vilken officer som helst att brista ut i glädjetårar. Klackskorna blänkte i vårsolen och tåspetsarna pekade som två projektiler mot mina slitna tofflor som ville de deklarera eller avskräcka ett krig. Jag försökte gömma mina fötter bakom varandra men det gick dåligt och kvinnan såg ogillande ner på dem och harklade sig.

Nej, det är förstås uppenbart att ni inte är någon adlig person, sa hon och stack sin vassa näsa i vädret. Men det kan inte hjälpas. Kungen och drottningen är trötta och måste få komma in i värmen. Du får försöka hålla dig ur vägen så mycket som möjligt. Det blir bäst så.

Jag stirrade oförstående på henne när hon viftade med handen åt mig för att signalera att jag skulle stiga åt sidan. Kvinnan nickade ut mot gatan och jag visste inte vad som gjorde mig mest förvånad, att rörelsen inte fick håret att röra sig en millimeter eller att en kostymklädd man kvickt slank ut ur passagerarsätet och öppnade bakdörren på den överdrivet långa, svarta bilen.

En högblank svart sko stack fram innan jag kunde se vem det var. Kungen. Jag nöp mig själv hårt i låret för att väcka mig själv men ingenting hände och tyst för mig själv förbannade jag de amerikanska filmer som prånglat ut budskapet om nypandets effektivitet för ett bryskt uppvaknande. Det sista jag ville var att nationens chefsöverhuvud skulle träda in i min egen enkla boning. Visserligen var det en gammal jaktvilla, men utsidan stämde dåligt med insidan. Jag hade hyrt den sedan många år tillbaka och min hyresvärd till like gamla vän såg till att hålla fasad och trädgård i fint skick. Det var för att inte värdet skulle sjunka, brukade han säga, nu när han själv inte hade möjlighet att bo där. En diskbråcksskada gjorde det omöjligt för honom att ta sig in via trappen som löpte en halv våning upp längst med den timrade husfasaden. Själv undvek jag också att använda den, även om jag kunde. Det var skönt att slippa röra sig ute bland alla besvärliga människor som tog plast, överreagerade och såg allmänt ovårdade ut.

Det stack till i foten på mig och jag svor till. Kvinnan med det stelpermanentade håret, harklade sig och gav mig en kall, sträng blick som fick mig att lomma längre in i bostaden och dimpa baklänges rakt ner i min gamla chesterfieldfåtölj. Därifrån stirrade jag gapande på följet som äntrade bostaden och artigt såg sig omkring utan att röja några som helst känslor om vad de såg där i den medaljongtapetserade hallen med ett älghorn istället för hatthylla. Kungen rörde sig framåt med ljudlösa steg och hummade emellanåt åt de svartvita fotografier som avporträtterade min hyresvärds förfäder. Bakom honom skred drottningen fram i en snäv, ljus dräkt, balanserande en hatt med stort brätte och flor. Jag hade aldrig förr sett henne ha en sådan överdrivet pompös hatt, å andra sidan hade jag inte sett så många foton på kungligheterna överhuvudtaget att jag skulle kunna säga om det var hennes normala stil eller inte. Sett och sett… de hade väl svept förbi i nyhetsflödet ibland men jag hade aldrig riktigt sett dem. Jag hade nog med mitt eget för att bry mig. Dessutom hade jag haft ett fasligt sjå med att skala av mig min egen familj och var inte intresserad av att adoptera den kungliga som ett slags medialt substitut.

Prinsen och prinsessan var onekligen ett näpet syskonpar, för att citera min egen mor. De tycktes trippa fram över golvtiljorna i hallen och styra rakt mot godisskålen på ekbordet framför teven och som jag tidigare under dagen hade fyllt på inför kvällens avsnitt av På spåret. Det var en av fördelarna med att handla via internet. Jag kunde klicka hem det jag ville ha och slapp gå iväg till den där förbaskade mataffären med alla sina vindlande gångar och dignande hyllor. Alla valmöjligheter gjorde mig fullständigt kollrig och så var det ju det där med de skrikande barnfamiljerna… tänk om föräldrar av idag kunde ta lite mer inspiration av kungafamiljen, tänkte jag för mig själv och såg hur de två barnen höll hårt i händerna för att inte plocka åt sig av mina godsaker. Jag gjorde en gest för att visa att de fick smaka, men innan något av barnen hann röra sig ur fläcken var damen med de vassa skorna framme med pekfingret i vädret. Det vore en underdrift att säga att hon såg sträng ut och det onekligen hade effekt. De båda barnen förblev blickstilla och jag satt i min fåtölj och undrade vad de egentligen behövde göra i mitt hem när mina tankar avbröts av att det spolades i toaletten.

Jag kikade ut mot hallen i ett försök att se vem som kom ut från den lilla skrubb som tjänstgjorde som toalett men en gorilla med telefontråd rinnande ner från örat och in under kragen stod i vägen och jag förmådde inte resa mig upp från min plats.

Jag är hemskt ledsen över det besvär vi har åsamkat er, sa kvinnan med det stela håret och höll händerna framför sig och balansen på främre delen av foten, som om hon skulle kasta sig ut i en piruett. Men ni ska veta att våra kungliga högheter är mycket tacksamma för…

Plié, hörde jag mig brista ut och kände två spisrosor flamma upp på kinderna samtidigt som händerna rörde sig upp i luften som om jag just skulle till att fäktas mot en tjur. Jag skrattade ett torrt nervöst skratt och kände något gripa tag om insidan av magen när hennes förvånade men missnöjda blick naglade fast mig.  Jag fingrade på mina manchesterbyxor och låtsades skrapa bort en fläck på ena låret i hopp om att hon skulle sluta stirra och gå.

Det slamrade ute i köket och jag reste mig upp för att hindra den som röjde runt där men gorillan i hallen hindrade mig från att gå ut trots att jag röt åt honom att det faktiskt var min bostad, inte det kungliga slottet och att de slitna möblerna torde varit en indikation i rätt riktning. Men han svarade inte utan höll mig bara i ett bestämt grepp, som om jag varit på väg att attackera de kungliga högheterna. Sånt trams! Jag skulle inte kunna göra en fluga förnär, så till vida inte den gjorde anspråk på min mat, förstås.

Den solbrända broilerns tag om mig släpptes först när suckande sjönk ihop en aning. Vad skulle jag ha gjort? Ringt polisen och bett dem rycka ut eftersom kungen, drottningen och deras två barn befann sig i min bostad? Att de länsade mitt skafferi? Att jag tvingades hålla mig lugn i min fåtölj annars blev jag antastad av en stor grobian med pumpade muskler, illa dolda under en blank kostym? Vem visste ens vad som fanns utanför, på gatan. Förmodligen ytterligare en uppsättning tränade apor med vajer i örat och direktkontakt med Säpo.

Det spolade återigen i toaletten och jag insåg att även kungligheter kunde drabbas av diarré. Men varför just på min toalett och vem var den där von Grishuvud egentligen som borde ha fått betalat för toapapper och vatten? Han skulle inte riskera att drabbas av samma elaka bacill som jag blev utsattför och dessutom inte tycktes ha rätt att värja mig emot. Nu skulle jag bli tvungen att tvätta händerna många gånger om. Jag, som alltid var så noga med att inte dra hem bakterier! Det var också en av anledningarna till att jag hushöll så mycket med mina besök i omvärlden. Jag såg den helst från mitt privata fönster mot tevevärlden.

Nu får det väl ändå för fan vara nog, muttrade jag och knöt näven i knäet. Här blir jag gisslan i mitt eget hem och kan inte annat än se på när välbärgade personer river runt i mitt hem och länsar det på mat och toapapper…

En fnysning hördes från kvinnan som fortfarande stod i givakt och som jag inte visste vem hon höll mest koll på, mig eller de två barnen. Jag sa att de gärna fick ta sig en karamell ur skålen men kvinnan protesterade och sa att de kunde vara kontaminerade av något gift och att det var uteslutet att de två barnen fick smaka.

Gift, spottade jag ur mig in en till min egen förvåning i skarp ton. Det har jag bara på maten ute i köket…

Kvinnan blev blek i ansiktet och stelnade till ytterligare trots att det tycktes omöjligt så överspänd hon var. Jag följde henne med blicken när hon trippade ut till vakten i hallen och viskade något i hans öra. Jag nickade åt barnen att förse sig ur skålen och de snappade åt sig varsin karamell med som de raskt stoppade i munnen. Deras bleka kinder fick färg och jag såg hur de slappnade av och kikade på varandra som om de funderade om de skulle våga förse sig med mer. Jag viskade att de kunde göra det och att de till skillnad från de vuxna hade mitt tillstånd att ta för sig. Men de hejdades av ljudet från vassa klackar mot parkettgolv. Klick klack klick klack och ett skarpt raska på mes enfants!

Jag betraktade det udda följet skrida tillbaka ner mot den polerade bilen som blänkte trots att det var mulet ute. Den yngsta, flickan, vände sig mot mig och vinkade försiktigt med handen. Ett staniolpapper blänkte i solen och jag förstod att hon lyckats smuggla med sig en av chokladpralinerna som jag köpt via Coops hemsida och fått levererat av en vuxen man iförd en keps som såg ut att vara från barnavdelningen. Jag höjde upp handen och gjorde tummen upp. En liten stund hade två hårt hållna barn fått vara två vanliga barn hemma hos en helt vanlig enstöring om så bara för en kort sekund. Ingen skulle tro mig, men jag skulle veta och jag skulle komma ihåg att oavsett vad så hade mitt liv haft en liten inverkan på någonting till det bättre och det räckte bra för mig.

 

 

Advertisements

Skrivpuff, 4:e december, 2017.

”Stygnen nedan och på nästa sida är ett exempel på olika sätt att sammanfoga två tygstycken.”, ur Bonniers handarbetsböcker, Broderi & Lappteknik, sidan 42.

 

”Hur du gör det, spelar inte så stor roll”, sa Margitta. ”Det är resultatet som räknas:”

Roland såg efter henne men lyckades inte pressa fram frågorna som snurrade i huvudet. Gjorde han rätt eller fel? Hade det varit smart eller dumt att lägga de där pengarna på lite papperslump och några pennor?  Han sneglade mot de bleka händerna med de sönderbitna naglarna som for fram över det vita landskapet med snabba och lätta svep. Gestalten framme vid tavlan lösgjorde sig på flickans papper med streck som för Ronny påminde om vad barn brukade åstadkomma. Spretigt, oproportionerligt, hafsigt. Själv försökte han mejsla fram gråskalor med hjälp av olika sorters blyertspennor som han suddade och blandade med en stompf.

”Du kommer aldrig hinna klart om du gör så där…”

”Va…?”

Ronny såg mot det bleka ansiktet, tveksam om han hört fel. Ett tunt vitt ärr löpte över henne ena ögonbryn och upp en bit upp över pannan. Det gick fortfarande att se var kirurgen satt stygnen. Sju stycken.

”Du kommer inte hinna bli klar om du inte rappar på lite. Så här!”

Flickan drog några streck med en tuschpenna och manade fram tunna gröna linjer som i grova drag föreställde en kvinna med ena handen på höften och den andra hängande utmed ena sidan.

”Men det där är ju inte ens likt…”, protesterade Ronny. ”Hon ser ju inte alls ut så där… hon är ju för det första mycket kortare än på din teckning. Och smalare!”

Flickan suckade och mumlade något om att hon gav upp och Ronny kände sig nöjd över att ha lärt ut något. Han visste inte mycket om hur det gick till med mode och kläddesign, men hur en bra teckning skulle se ut, det visste han i varje fall.

”Det är bra att du har hittat din speciella stil”, Margittas röst överraskade Ronny och fick honom att dra linjen han just höll på med snett. ”Men du måste nog bli snabbare om du ska hinna med varje modell. Det här är inte kroki med syfte att skapa realism. Vi säljer en fantasi här. Snabbt, överdrivet, gärna svulstigt… Du måste tänka på att modellerna i vanliga fall brukar röra sig och det snabbt. Se på Alma här, hon gör precis rätt!”

Alma såg triumferande på Ronny.

”Du behöver inte…”

Ronny skulle just till att försvara sig när Margitta avbröt honom och bad honom inta modellplatsen längst fram i rummet.

Skrivpuff, 1:a december, 2017.

Försvann.

”Vi ses igen nästa vecka, då”, sa Margitta och försvann ut genom dörren med en pärm i famnen. Ronny såg hur hennes långa, svarta cardigan fladdrade bakom henne, och kände sin ljusa skjorta, med tunna ljust blå streck strama runt halsen. En svart fläck från pennan bredde ut sig över ena manschetten och han svor till samtidigt som han försökte gnugga bort dem ned tummen.

”Det där kommer aldrig gå…”, sa flickan med det svartfärgade håret släpigt och blåste en bubbla tuggummit. ”Tro mig, sånt där går inte ens bort i tvätten. Om du inte har riktigt usla grejer, förstås. Men sånt där borde du ju veta, fast det gör du förstås intet?”

Ronny såg henne slinka iväg ut ur salen innan han hann svara att det inte fanns någon anledning för henne att vara oförskämd mot en annan deltagare. Han plockade upp mobilen och klickade igång webbläsaren. Hahnemühle. Namnet utkristalliserade sig på den vita sökytan och Ronny tryckte på förstoringsglaset.

Skrivpuff, 28:e november, 2017.

Såg inget.

Tystnade sänkte sig över rummet och blickarna vändes mot Ronny. Han harklade sig, brände av ett leende och skämtade om att de flesta andra där borde känna igen honom, men säkert inte gjorde det. Att han börjat sin bana på Lilla Aktuellt, men att det var långt före deras tid och att han sedan gått vidare till andra nyhetsgigg men nu tänkt sadla om, bli något vettigt, något normalt och accepterat. De andra stirrade på honom. Ronny slog ut med händerna och skrattade nervöst till tonerna av suckar och prassel.

”Ja”, harklade Margitta fram efter en stunds tystnad. ”Då får jag tacka för alla… inspirerande och intressanta presentationer och så sätter vi igång! Tova, så hette du va? Skulle du kunna vara snäll att börja posera här framme en liten stund medans ni andra tecknar av henne?”

 

Ronny vek undan framsidan på blocket och såg upp mot flickan i randig tröja som han anade var från H&M:s allra billigaste vrå. Säkert ett statement, tänkte han och började följa hennes konturer med blicken och lät pennan möta pappret.

”Här gäller det att hålla tungan rätt i mun…!”, viskade han till sin bordsgranne som bara suckade till svar. Ronny såg hennes linjer bilda en tunn gestalt med utdragna, överdrivna proportioner och viskade att hon nog skulle tänka lite mer på hur Tova faktiskt såg ut. Tjejen blängde upp på honom under lugg och ett par ljust blå ögon som inte såg ut att höra ihop med det svarta håret mötte Ronnys egna gröna.

 

”Du, du kanske skulle tänka på vilket intryck du vill göra på betraktaren…?”

 

Ronny ryckte till och vände sig mot Margitta som såg ner på honom. Hennes glasögon reflekterade ljuset från lysrören i taket och han såg inget av hennes ögon men kände sig ändå granskad, nästan bortgjord. De svarta linjerna på pappret grötade ihop sig och Ronny fick lust att lägga en hand över hela motivet för att hon inte skulle se det och döma ut honom. Han hörde sig själv förklara att han var ringrostig, inte tecknat sedan tonåren och knappt då men att han snart skulle vara på banan igen men insåg att hon redan var framme vid en annan deltagare och där hummade gillande åt det hon såg.

Skrivpuff, 27:e november, 2017.

Orättvis.

 

”Då ska jag bara bocka av er. Eh… Alina?”, sa den blonda kvinnan med runda glasögon som hette Margitta och såg ut över bänkraderna med elever som tummade på ritblock, pennor eller sudd. Ronny såg ner på sitt block. Ett ritblock med en stor apelsin på framsidan som verkade försöka befria sig från den klo av gröna blad som höll den på plats. Tjocka, limmade blad med matt finish. Ronny sneglade på bordsgrannen. En späd hand med bitna naglar vilade på ett mycket större block än hans eget. Hahnemüller, stod det på omslaget under plastfilmen som flickan ännu inte hade tagit bort. Pärmarna var svarta under den vita och gula etiketten. Arken inbundna och inte limmade som i Ronnys. Han hade rusat in på Clas Ohlson i sista minuten, slitit åt sig block, penna och sudd och växlat några fraser med killen i kassan. Ronny hade känt sig nöjd när han skyndade vidare mot kurslokalen som låg ett par kvarter bort från huvudgatan med de strosande eller stressade människorna, sorlet och dofterna från kinarestaurangens middagsbuffé.

Han hade sett kursen av en slump. Reklambladet med de olika kurserna hade petats in i postlådan i ytterdörren och på vägen ner mot golvet slagit upp sidan med modellteckning. Ronny var säker på att det var ett tecken, fångade upp bladet och slog in numret på mobilen. En kvinna med släpig röst hade svarat. Suckande tog hon emot hans bokning och frågade vilket namn hon skulle skriva in på eleven.  När Ronny svarade att det var för honom själv, blev det tyst en stund innan kvinnan började tala igen. Han misstänkte att hon var vikarie, en oengagerad, säkert bakfull, vikarie som borde syssla med något annat än kundkontakt.

 

Väl på plats insåg Ronny att han var äldst. Det kom inte som någon överraskning, men att de andra deltagarna såg ut att inte ens ha slutat grundskolan var desto mer förvånande och han insåg att han inte skulle kunna knyta några nya kontakter. Medea hade varnat honom för att försöka sig på en ny karriär, sagt att han inte hade några kontakter och att det var svårt redan för en ung person att slå sig in i klädbranschen. Ronny hade tyckt att hon var onödigt hård och att hennes kritik enbart berodde på att hon kände sig spolad av honom. Hennes eget kontrakt med teve-bolaget tillät inte att hon sa upp sig innan hennes projekt var slut, eller åtminstone kom med god marginal. Men Ronny hade sagt att det inte var synd om henne bara för att han slutade och att hans kontrakt tillät honom att gå med bara ett par månaders varsel.

”Ronny, skulle du vilja presentera dig lite också”, frågade Margitta och såg på honom. ”Nu är det nog bara du kvar…!”

Utesluta

 

”Då ska jag bara tacka för mig och önska en fortsatt god kväll…!”, sa Ronny och samlade ihop papperen i en hög framför sig med en tillgjord min av viktighet. Egentligen hade de där papperen ingen funktion utöver den rent estetiska. Det skulle se ut om han hade alla nyheter i huvudet och enbart slängde ett öga då och då på ett översiktligt manus med ledande nyckelord. Men egentligen läste han allt han sa på en skärm framför sig som aldrig syntes i kameran som kablade ut honom till de nyhetstörstande tittarna. Han pressade fram ett leende och inledde ett småprat med meteorologen om hur lite snö alltid lyckades lamslå den stora stadens infrastruktur. Ronny visste mycket väl att det var svårare att hantera nederbörd i samhällen med mycket folk, bilar och ett oöverskådligt nätverk av bil-, gång- och cykelvägar, samtidigt som det dumsnålats in på samhällsresurser och underhåll. Ronny var glad att hans sarkastiska skratt inte gick igenom rutan till befolkningen. Det enda de såg var att han så glad ut. Antagligen drog de slutsatsen att han var lättad över att dagens nyhetsrapportering var över. Men han trivdes med sitt jobb. Därför var det minst sagt förvånande att han en kort stund senare kom på sig själv med att kliva fram till producenten och be om en avskedsansökan.

Producenten såg frågande på Ronny och var ovillig att gå honom till mötes, sa att det inte var uteslutet att det skulle börja spekuleras i orsakerna till avgången och att det därför kunde bli svårt att gå vidare. Ronny skrattade till och sa att han aldrig tidigare brytt sig om vad folk tyckte eller tänkte och att han sannerligen inte tänkte börja göra det nu. Att det var hög tid att han började leva efter sin inre kompass och att den inre kompassen pekade mot kläddesign.

”Men du kan väl inget om kläder?!”, protesterade Medea. ”Det enda du kan är ju nyheter! Jag förstår inte alls hur du tänker. Du menar alltså att du ska lämna allt det här – alla oss – för att börja sy kläder...!? Men du är ju inte ens… gay!!”

Ronny förklarade att det just var själva problemet. Att jobbet som nyhetsankare hindrat honom från att följa sin dröm och att det först på senare tid gått upp för honom att detta inte var det han gjorde just nu och att han aldrig skulle förlåta sig själv om han inte bytte spår.

”Förresten visste jag inte att du var så jävla fördomsfull…!”, sa han och lämnade den gapande producenten bakom sig.

Skrivpuff, 23:e november, 2017.

Bestämt

 

Fan vad jag hatar när det svider i halsen, klagade Irina. Det smyger sig på utan att jag fattar att jag börjar bli sjuk och så tror jag alltid att jag är deprimerad igen. Allting blir liksom meningslöst och jag pallar ingenting…

Sofia såg på henne och en rynka började avteckna sig mellan ögonen, men hon sa inget.

Jag är nog sämst i hela världen, fortsatte Irina. Det finns ingen som har så bra förutsättningar som jag, men som ändå aldrig lyckas åstadkomma någonting. Ingenting vettigt i alla fall…

Hade inte du bestämt att du skulle börja på den där konstskolan…?

Irina såg på sin väninna och suckade samtidigt som hon ryckte lätt på axlarna och sjönk ner över fikabordet. Håret föll fram och dolde hennes ansikte när hon lät pannan vila mot handryggarna. Sofia la försiktigt en hand på hennes axel.

Jo, men är det verkligen det jag vill, mumlade Irina. Pappa sa att han skulle betala avgiften eftersom det var bättre att jag gick där än att jag inte gjorde någonting alls. Och det är förstås sant… men vad vill jag? Jag menar, jag själv? På riktigt, liksom? Är det mina drömmar som uppfylls eller bara… ett simpelt tidsfördriv…? Är mitt liv en enda lång väntan på Godot, eller?

Godot? Nää…Jag förstår att det känns så…, sa Sofia och klappade försiktigt Irinas axel. Men du har ju en chans att gå där och samtidigt fundera över vad du vill göra med ditt liv. Jag önskar att jag hade en sån pappa, som kunde ställa upp och som brydde sig…

Bryr sig?, suckade Irina. Han bryr sig inte om mig, inte på riktigt i alla fall. Han bryr sig bara om hur det ser ut utåt. Han vill inte att andra ska tro att hans dotter bara driver omkring utan mål. Tro att hon är hopplös och så… fast det stämmer ju. Jag är ju hopplös.

Nej, du är inte hopplös, protesterade Sofia. Du är bara lite förkyld, det sa du ju själv! Det är okej att tycka synd om sig själv ibland, jag tror att det är bra, faktiskt… man utvärderar livet och funderar på vilken väg man ska ta, och så…

Irina såg upp på Sofia. De ljust grå ögonen studerade munnen som orden strömmade ut från innan hon höjde handen för att stoppa flödet.

Tack, det räcker, sa Irina. Jag fattar, du tycker också att jag är bortskämd och att jag borde ta tag i mig själv, se de möjligheter jag har och att det bara är att bestämma sig för en väg.  Tack, men det hjälper inte. Jag kanske måste dimpa ner i den där bottenlösa avgrunden för att kunna det? Jag vet faktiskt inte… vad fan ska jag göra…? Allt är så jävla svårt när kroppen känns som en enda stor… tårkanal…!

Det blev tyst vid det lilla runda cafébordet. Sofia petade på en halväten kanelbulle innan hon fångade upp en vit pappersservett som hon knycklade till en boll i handen. Irinas huvud hade sjunkit ner igen.

Vet du, sa Sofia efter en stund. Om det inte känns bättre om ett par dagar eller så, så boka in en tid på vårdcentralen. Jag följer med dig dit om du vill. Om det skulle kännas bra eller så…

Mmmm… kanske det…, mumlade Irina mot bordsytan så att en ljust grå imma bildades, krympte ihop och försvann.