Läromästaren

 

Vänta ska jag visa hur man gör, sa du och puttade av mig från brädan. Jag såg när du steg upp på den med ena foten och lät den andra skjuta fart. Först sakta. Sedan snabbare. Du rullade mot parkeringen och gjorde en gir precis framför holkarna. De där gröna, där folk kastar ölflaskor och buteljer. Sen kom du tillbaka.

Fattar du nu då?

Nej, sa jag och stirrade på dig. Nej, jag fattar inte vad du håller på mig. Ge tillbaka den!

Men jag talade till din rygg. Som vanligt. Den där som alltid var klädd i rutig flanell, oknäppt och med en t-shirt under. Varför hade du alltid det där på dig? Det var så förutsägbart. Här kommer Mackan med sin omisskänneliga stil. Rutan borde du heta för du var ju alltid det. Rutig. Inrutad. Och så alltid shorts. Cargomodell… med stora påsfickor på sidan… som två bäverkinder… Svårt att veta om du hade saker i dem eller om de stod ut så där i alla fall.

Den är min, fattar du väl. Pucko!

Jag såg hur du tog fart, körde rakt mot kanterna av gatsten som skilde vägen från rabatterna. De fula buskarna började få blad igen. Jag ropade åt dig att låta bli, att brädan skulle bli sabbad och att jag sparat till den själv. Du bara skrattade. Brädan flög upp på kanten och gled längs med den. Mitt hjärta spratt till när den small ner i asfalten igen. Om den var trasig skulle jag…

Innan du gav tillbaka den gjorde du några snurrar. Stampade ner bakänden mot marken och spann runt. Du skulle lära mig alla dina tricks sa du. Jag sa att jag inte ville. Men du var bättre. Sa du. Om jag någonsin skulle kunna imponera på ens småungar måste jag lära mig. Av dig. Sa du. Sen sa du att jag skulle se och lära. Se och lära. Jag såg dig göra dina konster. Balansera brädan och få upp den i hög fart. Du visade länge hur det gick till. Din panna var blank och du torkade ofta av den med handleden. Flåsande sparkade du tillbaka till mig efter ett varv runt gården. Du gav mig brädan och sa att det var min tur. Då ropade mamma att maten var klar. Otur, sa du när jag vände mig om och jag hörde dig ropa att imorgon, då var det min tur. Då skulle du visa på riktigt, hur man gör.

 

Med inspo från Skrivpuffen!

Advertisements

Tveksamheter

 

Om jag låter mig själv erkänna det känner jag att det är fel att låta Eivor sitta med vid bordet. Men jag vill inte nagga stämningen i kanten. Vara en bitterfitta. Nej. Jag låtsas som ingenting och ser på hur de höjer sina glas och skålar. Helan går. Jag sjunger med. Blundar. Som vanligt. Låtsas som att det är helt normalt att en fjortonåring sitter med vid bordet och dricker… ja, vad vet jag… saft? Vuxensaft, som någon sa och skrattade. Nog måste man få unna sig lite saft? Det hör livet till. Ändå… hon är ju bara barnet… Varför säger jag ingenting? Min mun gapar men orden strömmar inte ut. En fisk på torra land. Dödsryckningar i mungiporna. Istället för jag glaset till läpparna och sippar. Mmm…. Vad gott, hör jag mig själv säga. Precis vad jag behövde efter den här veckan, månaden, terminen… alla hummar med. Eivor ser glad ut. Hon myser. Det är i alla fall så jag tolkar det. Inte vill jag vara den som förstör för henne? Nu när hon har det så kul? Nej. Jag gör det inte. Jag gör det bara inte säger jag! Är det inte Sara och Max som ansvarar för henne? Vart har de tagit vägen, förresten? Jag ser dem ingenstans… om jag tänker efter minns jag att de sa sig vara på väg till jordkällaren efter något mer att dricka… den där jordkällaren ja… med alla sina ormar… de ligger där under takpannorna och förökar sig… jag skulle inte sätta min fot där för allt i världen… nej, så dum är jag då rakt inte.

 

Med inspiration från Skrivpuff!

Misstänksam

 

 

– ”Skriv ärligt”, säger han och jag blir genast misstänksam.

Ärligt?

– ”Men ärligt?”, säger jag och suckar. ”Ska jag skriva ärligt? Det går ju inte.”

Men han är ihärdig, tittar på mig med bruna ögon som är lätta att drunkna i. Såna där ögon som ser ut att ha hela världsalltet skrivet över iris. Karlavagnen. Orions bälte. Skorpionen. Libra. Allt finns där. Kräftan också. Särskilt kräftan. Jag ser ner mot golvet. Adidasskor. Mer grå än vita. Det gungar och det beror inte bara på att tåget kränger sig fram från station till station.

– ”Men hur ska jag kunna skriva ärligt”, säger jag och låter min blå blick vila på en bergvägg som flimrar förbi mellan inristade repor på dörrarnas fönster, ”när jag inte ens vet vem jag är?”

Jag säger att den jag är alltid varit fel. Alltid behövt finjusteras, anpassas, tystas, fogas. Alltid haft fler brister än tillgångar. Något som måste döljas, inte avslöjas. Inte visas upp. Och vad detta än är, ska det hållas inlåst, dolt, gömt, bevarat.

Bruna ögon med stjärnor strösslat över näthinnan följer mina läppars rörelser.

– ”Jag skulle vilja…”, säger jag och låter min blick svepa över hans ansikte.

Han frågar vad jag vill och jag tvekar, får inte fram orden, tar sats och misslyckas. Hjärtat dunkar i takt med tåget som rycker fram genom förortens villor och miljonprojekt. Någon hostar. Det luktar bränt från bromsarnas ojämna tryck mot skenorna.

– ”Jag skulle vilja se på världen genom dina ögon”, säger jag. ”Låta min kropp fylla ut din och känna din själ blandas med min.”

Han frågar om det är det jag vill och jag svarar att det är det jag vill, eller nej, att jag tror det men inte är säker. Fast, jo. Eller nej… vänta… och jag säger att jag inte vet. Han lägger en hand på min axel. Den är tung och värmer rakt igenom den tunna blå syntetjackan med sina tre vita ränder. De bruna himlavalven ser på mig med sina glimrande stjärnor och han säger att det inte gör något. Man måste inte veta. Men man måste vara ärlig. Vara ärlig och följa sitt eget hjärta. Hur galet det än är. Då blir det äkta.

Precis så säger han innan han går ut genom de öppna dörrarna och försvinner bort i vimlet på perrongen. Själv står jag kvar och ser stationen glida bort mellan de inristade reporna från urbana poeters vassa föremål.

 

skrivpuff.

Päronen

– ”Jag vet, vi singlar slant om det”, sa Oskar och grävde i byxfickan. ”Här!”

Pelle såg på honom och slickade i sig en sträng snor som rann från näsan. Kinderna blossade som om han varit ute för länge i solskenet. Men det hade regnat i flera veckor och först nu hade blivit uppehåll.

– ”Den som förlorar får hoppa in till Gustavssons där och sno åt sig ett par päron”, fortsatte Oskar och slängde myntet i luften. ”Klave. Det blir du, Pelle.”

– ”Asså… ja vet inte”, sa Pelle och skruvade på sig medan han såg ner på de alltför stora skorna som fick hans myggbitna ben att se ut som kvastkäppar. Snörena var knutna med dubbelknutar för att inte lossna och riskera att skon gled av. ”Den där gubben är ju kvarterets tokigaste… ögon som en hök. Får han tag i mig är jag körd… morsan kommer…”

Oskar avbröt honom och lade sina knotiga händer på hans axlar. Två blå ögon stirrade in i Pelles gröna. En stund stod de så där, tysta med blicken i varandras, i skydd av en björk med hängande grenar. Små insekter surrade omkring dem och inte förrän något stack Pelle på vaden och han böjde sig fram för att klämma till den bröts tystnaden. Han svor till och tittade i handflatan. Den var tom, bortsett från en droppe blod.

– ”Okej då”, sa han och drog med handen fram och tillbaka över näsan så att det kluckade av snor. ”Kör för det då. Men tusan om han kommer…”

 

Pelle satte upp ena kängan på staketet och slängde över det andra benet. Som om han vore en fjäder flög han över träribborna och landade på mattan som grannarna föraktfullt kallade för tennisplan eftersom den alltid var kortklippt och krattats fri från klippet. Oskar tittade på när Pelle först kikade mot fönstret i trävillan och sedan smög vidare mot det dignande päronträdet. Med ett språng grep Pelle tag i en gren och drog av ett päron, två…

– ”Va i helvete tror du att du håller på med…!?”

Orden small som åska genom luften och fick Pelle att stelna till. Utan att släppa de två frukterna rusade han mot staketet och kastade dem det hårdaste han kunde på Oskar. Det ena träffade den ljust blå skjortan, det andra studsade mot huvudet och fick Oskar att svärande undra vad det hade varit bra för. Med ena handen på en träribba svingade Pelle över fötterna mot räddningen men fastnade med ena skosnöret och ramlade huvudstupa ner på marken.

– ”Skynda dig för fan”, väste Oskar och grep honom om armen. ”Upp med dig innan gubbjäveln får på sig skorna!”

Pelle kastade en blick över axeln och såg Gustavsson svära samtidigt som han trevade med fötterna för att pressa ner dem i ett par svarta träskor. Skrattande kom Pelle upp på benen och sprang tillsammans med Oskar bort mellan de små trähusen på sina blåbetongfundament. De stannade inte förrän de nåt skogen på andra sidan området.

– ”Här”, sa Oskar och tryckte åt Pelle ett av päronen.

De satte tänderna i dem och bet. Fruktköttet var hårt som sten och smakade trä. Pojkarna såg på varandra innan de suttade iväg päronen mellan granarna, rykte på axlarna och gick sin väg.

 

 

Inspirerat av Skrivpuffs ord knyta.

Statyn

”Han hade en pepitarutig rock, långa smala snörskor, blanka som glas.” sidan 30 i Steglitsan av Donna Tartt.

– Det här är banne mig ett mästerverk!

Han tog upp en monokel ur rockfickan, höll den framför ögonen och studerade den slanka vita skulpturen. Hans blick blev glasartad och det började rycka i ena näsvingen. Ett par svettdroppar blänkte intill hårfästet.

– Jag måste köpa det. Få dem att nämna ett pris, Jean!

Orden skorrade ur hans hals som om han befann sig i en torr öken och inte på Académie des Beaux-Arts I Paris mitt i vintern. Utan att slita blicken från kvinnofiguren som balanserade på en piedestal gjord av finaste carraramarmor beordrade han sin assistent och bad denne göra upp om köpeskillingen.

– Jag är ledsen men hon är inte till salu.

Rösten kom från ett rum dolt bakom ett tungt sammetsdraperi och fick Marcel att tappa monokeln. Glaset splittrades på stengolvet i små, vassa skärvor. Marcel såg på dem. Det skulle ta tid att få ett par nya. Kostsamt var det också. Men värst var nederlaget gällande statyn. Mannen som frigjorde sig från skuggorna bakom draperiet kom närmare, ursäktande över att ha betett sig illa. Han visste ju att besökarna inte kände till kontoret vars dörr lågt gömd i salen.

– Jag ska återgälda dig på bästa sätt, Monsieur, försäkrade han och klappade i händerna för att kalla på någon ur personalen som skulle få sopa upp monokelsmulorna. Jag ber tusen gånger om ursäkt, Monsieur. Detta är förfärligt.

Marcel tog upp en näsduk ur rockfickan och strök bort svettdropparna som envisades med att rinna nerför pannan och in i ögonen där de förblindade honom ytterligare. De sved och tvang honom att blinka hårt. Besviken och ilsken över att ha nekats den sköna damen som krumbuktade sig för att nå ner till sina tår och vidare förnedrad när glasögonen gick i krasch spände han ögonen i mannen framför sig. Granskade honom uppifrån och ner med en ogillande min. Det flottiga håret fick honom att rysa av obehag. De stora näsborrarna tycktes pyra ut en stank av övergödd gris som fick Marcel att må illa. Händerna såg ovanligt bleka ut. Nästan gröna. Smala med tunna, långa fingrar som knep om en bunt med papper. Marcel fick lust att slå den ur handen på mannen och se dem singla runt som yrvakna snöflingor i november. Herregud, vägra honom, den berömde Marcel Cortot, att köpa en staty. Vansinne!

– Antingen låter ni mig få den där statyn eller också ser jag till att den här verksamheten får lägga ner.

– Men Monsieur…

– Inga men! Gör bara så som jag säger så ska allt gå bra.

 

Mannen med det fettdrypande håret kämpade emot i det längsta, men Marcel kunde genom att rabbla upp namn på viktiga bekanta, slutligen vinna kampen. För en summa som skulle ha försatt de flesta i personlig konkurs fick han den sköna damen levererar till sin adress. Med darrande händer öppnade han paketet och frigjorde kvinnan från sitt emballage. Han hade sedan länge sett ut en plats för henne. Hon skulle få stå i ena hörnet, skyddad från obehörigas blickar genom fönstret men belyst av dagsljuset ur den bästa vinkeln. När Marcel lyfte upp henne med varsamma händer och kände hur stenen i hennes kropp kylde ner hans varma händer, föll ett kuvert ner på golvet. Marcel ställde statyn på piedestalen i vrån intill fönstret och snappade åt sig brevet. Med en kniv sprättade han upp det och drog ut en lapp med sirligt skriven text.

   Kära Monsieur, ni fick er staty, så som ni absolut ville. Men jag ber att få informera er om att anledningen till att jag egentligen inte ville sälja henne var att statyn är en simpel kopia. Den äkta varan är utlånad till Louvren för ett mycket speciellt syfte. Hade ni lyssnat istället för att vara ihärdig, hade ni aldrig gjort detta misstag.

Vänlig hälsning,

Adrien Gaumy,

Académie des Beaux-Arts, Paris.

 

Berättelsen är inspirerad av Skrivpuff.

Gastkramande

Inspirerat av Skrivpuff.

 

Hon skulle fan krama skiten ur Börje när hon såg honom. Det var inte första gången han gjorde så här. Just typiskt honom att göra det vid mest idiotiska tillfället nu när det börjat en ny snygg kille i plugget. En dag skulle han få igen, den självgode smilfinken. Tina knöt näven så att knogarna vitnade. Naglarna lämnade halvmåneformade märken i handflatan. Hon svor åt svedan. Just typiskt henne att börja skada sig själv också. Sån jävla idiot hon var. Han hade nog rätt, Börje, när kan kallade henne för korkskalle. Det var ett av de mildare epitet han givit henne. De andra ville hon inte ens tänka på. Ändå kom han alltid undan. Tina fattade inte hur han gjorde för att lyckas utföra de mest gastkramande spratt mot henne och samtidigt vara familjens gullegris. Alla sa att han var så fantastiskt snäll. Jo, jättesnäll. Om man nu tycker att daggmaskar innanför nattlinnet var snällt. Eller att få en komocka kastad mot de nytvättade jeansen från Gul och blå som man köat i flera timmar för att kunna köpa.

Hon sa ifrån, precis så som läraren brukade säga till klassens hackkyckling när de värsta översittarna var på honom. Men det hjälpte henne lika lite som den där stackaren på skolgården. Oftast blev det värre. Hon snappade åt sig borsten från sminkbordet och den genom det långa blonda håret. På nåt sätt skulle hon få sin hämnd.  Men hur? Repa alla hans vinyler? Nej, det skulle hon aldrig komma undan med. Kanske förstöra nån av hans inlämningsuppgifter? Men han gjorde ju läxorna så sällan och alltid lika hafsigt att det inte skulle göra nån skillnad för honom. Punktera hjulet på moppen var en möjlighet. Men skulle det få honom att fatta att det var hon som börjat hämnas och därmed sluta trakassera henne il ren panik? Knappast. Skulle han nånsin sluta? Inte troligt.

 

– Min brorsa brukar kissa i sängen, sa Tina till Gittan och gjorde en min av avsky. Du får lova att inte säga det till nån, men det händer att han bajsar på sig också. Du håller tyst om det, eller hur?

 

Gittan drog ett halsbloss innan hon nickade och log med ett grin som fick det att knyta sig i magen på Tina. Hade hon gått för långt som sagt det där till skolans största glappkäft? Å andra sidan visste hon säkert att det gick ett rykte om att hon hade klamydia. Och det trots att hon fortfarande var oskuld. Hon hade aldrig ens haft en pojkvän och nu hade Börje gjort det kört för henne på den punkten också. Han kunde likaväl få lida lite själv.

 

– Det hänger alltid kallingar på tork, sa Tina lågt. Morsan är skitsur. Tvingar honom att skölja ur dom själv.

– Jag visste ju att Börje var taskig mot alla men inte att han var så jävla äcklig också., sa Gittan och sög på ciggen som om den vore enda sättet för henne att få luft. Men oroa dig inte. Your secret is safe with me.

Ett illmarigt flin drog över Gittans ansikte samtidigt som hon slängde fimpen på marken. Tina såg på hur hon nonchalant kvävde den med en platåsko som fick henne att se minst en decimeter längre ut än hon var. När Gittan tog henne under armen och gick med henne över skolgården mot ingången kände Tina sig stärkt. Även om planen inte gick i lås skulle hon säkert vara garanterad en plats bland de häftigaste i hela plugget. Hon skulle alltid kunna förse dem med hemligheter om den stöddige killen ett par klasser över dem. Tids nog skulle Börje fatta att han låg illa till om han inte slutade jävlas med henne.

Att förklara det oförklarliga.

Karaktär

 

Vad är det som får dig att skjuta upp det här?

Jag vet inte…

Men tänk efter lite nu. Vad händer i dig när jag frågar det här?

Ja, vad händer egentligen… det är så svårt att förklara… det liksom blir svart… eller tomt…

Tomt?

Men det är så svårt att förklara, säger jag ju. Du vet hur det är för blinda som tvingas berätta hur det är att inte se nåt? Du vet, dom som aldrig har sett i hela sitt liv?

Jaså, är det svårt?

Ja… kan du förklara hur det känns att inte kunna se med dina fingerspetsar? Dom kan ju det, på sätt och vis. Se med sina fingerspetsar, menar jag… men det kan inte vi andra… med skillnaden att vi kan träna upp det där, förstås. Dom kan ju inte träna upp det där med synen, liksom. Och om man aldrig har sett, vet man inte vad man gått miste om. Ja, men du fattar, va? Så är det mej och det där att försöka förklara vad som händer när jag ska ta tag i saker… det blir liksom bara… svart… fast inte svart… tomt, blir det…

Jag vet inte om jag hänger med riktigt… menar du att du är känslomässigt blind?

Jag tror det…

Men går inte det att träna upp, tror du? Så som vi skulle kunna träna upp våra fingrar att se? Var det inte så du sa det?

Jooo… men tänk om just mina känslor alltid har varit blinda och aldrig kunnat se och aldrig kommer att se heller…

Men tänk om de kan det? Vad tror du att de skulle se då?

En person som bara ställer till det för sej… en sån där som det aldrig blir nåt av och som aldrig kan ta tag i sej själv…

Hjälper det att jag säger att jag tror att du kan det? Om du försöker och samtidigt ger det lite tid?

Det är ju lätt för dej att säga, med alla dina diplom och grejer… du har ju sån där… karaktär. Du vet inte hur det är att inte ha nån framtid eller att famla runt från dag till dag och samtidigt hoppas att man klarar sej tills det gryr igen. Och vem skulle bry sej om jag inte gjorde det?

Tja… jag till exempel. Jag tror att din bild av dig själv och den du verkligen är inte stämmer överens. Någonstans finns det något som blockerar dig. En slags mental konflikt. Jag vill gärna ta reda på vad detta är och hjälpa dig komma vidare. Vad tror du om att vi försöker göra det? Att vi trevar oss fram tillsammans?

Kanske… eller jag vet inte… jag måste nog dra nu… jag får se…

Jag förstår. Men du, kom en gång till. Hur det än känns så dyk upp här igen samma tid i nästa vecka. Då väntar jag på dig och, du, jag bryr mig.