Prick

Fortsättning från Herrens vägar men kan läsas fristående.

 

Louis gick. Han slutade inte att gå förrän han kom ut ur dörren igen och fann sig mitt framför katedralen. Ingen ville ha honom så som han var och han kunde inte göra något för att passa in. Det skulle vara outhärdligt att bli en sån där ytlig person som smidde planer för att sko sig själv. Han ville inte bli en av de där som satt vid festbord och tryckte i sig mat under skratt och narrspel samtidigt som det fanns människor runtomkring som led av fattigdom och härjades av sjukdomar. Varför kunde de inte förstå det?

Han sköt upp portarna till katedralen och steg in. Doften av rökelse som munkarna från det närbelägna klostret hade för vana att tända tidigt varje morgon för att sedan låta brinna ner under dagen låg fortfarande tät över rummet. Louis steg in och satte sig på en av träbänkarna och knäppte händerna. Träet knarrade under honom trots att han var en spenslig ung man.

– Gud, jag ber dig att vägleda mig. Visa mig hur jag ska gå för att inte röra upp starka känslor hos dem jag borde helga samtidigt som jag kan följa mitt hjärta med rent samvete.

 

– Vad gör du här, min son?

Frågan fick Louis att hoppa till. Han hade tagit för givet att han var ensam i salen och inte brytt sig om ifall han talat högt för sig själv som de utstötta människorna som vankade av och an längs med stadens gränder. Han vände sig om och mötte två bruna, vänliga ögon som såg rakt in i hans egna.

– Jag kom in hit för att få vägledning, sa Louis och struntade att dölja ångesten som ridit honom den senaste tiden. Det är av yttersta vikta att jag gör rätt val och inte ger mig vika för andras vilja… men samtidigt inte heller förtrycka mig själv. Jag vill veta att det val jag gör också är det rätta och att jag därmed inte leder in mig själv i synd.

– Leda in dig själv i synd…, sa mannen och knäppte händerna framför bröstet. Vad är det för väg du talar om som skulle kunna leda till något sådant?

– Jag vill välja en annan väg än den mina föräldrar påstår är den rätta, sa Louis och sänkte rösten för att inte råka förarga den man som stod framför honom genom att häda sina föräldrar.

– Det är det många som vill, sa mannen långsamt, men få förunnat…

– De vill att jag ska bli handelsman med resor till fjärran länder. På så sätt ska jag söka att öka våra intäkter och makt för att därigenom visa min underkastelse inför vår Herres vilja.

Den andre nickade utan att säga någonting.

– Men det är inte vad jag själv vill, sa Louis och kände hur vreden återigen rev runt i bröstet på honom. Jag vill inte gå den vägen.

– Jaså? Varför inte det?

– Jag vill bli som ni, min herre…

Louis sjönk ner på knä framför mannen och grep tag i hans händer- Han kysste den guldring som satt på den andres pekfinger.

 

– Han är helt omöjlig, sa modern och gned sina händer mot varandra. Jag förstår inte varifrån han har fått att han ska bli en Guds tjänare… han är inte uppfostrad på det viset.

– Frun ska inte vara orolig, sa Agnise och strök händerna mot sitt grova förkläde av lin. Han kommer till sans snart ska du se. Alla unga män beter sig så där. De vill göra uppror. De kan inte rå för det… förlåt honom detta men se till att han inte tror att ni för den sakens skull går med på hans idéer. Mat i magen och en god natts sömn kommer göra honom gott. Det är redan dukat i matsalen!

 

 

– Vad är det för fläck du har fått där på skjortan, frågade modern Louis när han kom för att sätta sig och äta kvällsvard.

– Vad då för fläck, sa han och såg ner på sin bål. Jag kan inte se någon…

– Där, den där pricken där, sa hon och pekade med ett gulblekt finger mot det ljusa silkestyget. Säg inte att det är blod?

Blod? Tanken fick Louis att rygga tillbaka. Om det var något i livet han inte tålde så var det åsynen av blod, oavsett om det var hans eget eller någon annans. Det var en brist i karaktären hade läkaren konstaterat efter att han tillkallats när Louis svimmat av vid åsynen av en man som kommit till skada under en skenande häst. Det gjorde honom olämplig som riddare vilket var det öde fadern åtrått som hetast för honom. Det hade varit till nytta i försvar mot allehanda lösdrivare ute på handelsfärderna, hade han sagt och länge sörjt att detta inte föll ut som han tänkt. Men Louis var tacksam över bristen. Om det var något han än mindre ville än att följa i sin faders fotspår så var det att bli en krigare till häst som stötte sin lans eller sitt svärd in i andra människor. Han rös.

– Det är inte blod, kära mor, sa han.

– Vad är det då?

– Det är vin…

– Vin? har du varit inne på en krog?! Vad har jag sagt om att umgås med människor på sådana ställen…

Louis stirrade på sin moder och kände blodet rinna ut genom fötterna.

– Hur kan du tro något sådant om mig? Jag har varit till katedralen och talat med vår fader där. Han var god nog att skänka mig sinnesro med nattvard trots att det inte ens är söndag.

– Prästen?

– Ja, prästen, han förstår mig. Tillskillnad från er.

Modern såg på honom och spände varenda muskel i ett försök att hålla tillbaka sin ilska. Ansiktet förvreds i en stel grimas och Louis såg hur hon gnodde händerna så hårt mot varandra att knogarna vitnade helt.

– Vad var det bra för? Du behöver varken förlåtelse eller något annat. Du har det bra, min pojke. Mycket bättre än de flesta. Om du…

– Om jag bara stannar här, så blir allt perfekt!?

Louis röt till så oväntat att modern hoppade till och tog ett steg bakåt.

– Du är inte lärd till att bli en av Guds män. förstår du inte det? Du kommer att gå under av alla krav som ställs på dina axlar. Min son, snälla du… se på mig…

Hon närmade sig Louis försiktig och sträckte ut handen mot hans kind men han vred bort huvudet. Han tänkte inte låta sig blidkas av hennes gråtmilda röst.

– Hur kan du göra så här mot mig, klagade hon och vände sig bort mot fönstret. Jag kommer att bli lidande om du försöker dig på att gå i kloster eller bli präst…

– Du, fnös Louis och såg hur ljuset spelade i hennes ansikte. Svaga skuggor underströk hennes bleka hy. Det handlar alltid om dig!

– Nej, du förstår inte…

– Just det. JAG förstår inte. Men du, du begriper förstås allt?

– Jag förstår åtminstone mer än vad du gör. Om du själv levt så länge som jag och hade egna barn så…

Hon avbröt sig och pressade fram några snyftningar som fick Louis att stormade ut ur salen. Nu struntade han i att bry sig om hennes kvidanden så som han annars skulle ha gjort. Han avskydde att se andra lida och det visste hon.

– Det får vara nog, muttrade han för sig själv om och om igen.

 

 

Torpet

– Jag växte upp i ett sånt där hus, sa Truls och pekade fram mot en röd stuga med vita knutar som dök upp bakom ett krön. Folk tror att det är romantiskt att göra det men det var ett helsikte. Morsan stod och svettades vid den öppna spisen och man fick alltid gå ut i svinkylan för att hämta ved eller gå på dass. Det var allt annat än kul…

Kai såg mot gården med sitt boningshus och bod. En skälvning gick genom Truls kropp och han slog av på takten så att hon hamnade några steg före.

– Jag trodde att ni bodde i stan, sa hon och vände sig till hälften om mot Truls. Hon såg på honom genom två smala springor i ett blekt ansikte fyllt av fräknar.

– Du har ju själv pekat ut lägenheten för mig.

– ja det gjorde jag också, sa Truls. Men så här bodde vi varje ledig stund. Helger, sommarlov, julen…  Det är det jag minns mest av. En ensam stuga mitt i skogen. Inget att göra. Oländig skog runtomkring där man lätt kunde gå vilse. Och så glömmer jag aldrig hur skönt det var att komma tillbaka till civilisationen igen. Visserligen vardag igen med skola och läxor. Men grannar. Barn. Badrum och toalett. Ingenting gick upp mot att sätta sig på en plastring och spola efter sig. Kylskåp istället för ett kallt, dragigt skafferi och så den där jävla jordkällaren…

– Jordkällare?

– Ja, det fanns en jordkällare till huset. En dörr in i en liten upphöjning i marken. Takpannor av mossigt rött tegel som topping. Under de där pannorna tyckte huggormarna om att vara. Fy fan. Jag minns hur de väste när farsan lyfte på en av plattorna. Helvete….

Det knastrade under skorna när Truls och Kai gick på grusvägen upp mot huset. Här och var prasslade det till i skogsbrynet när en skrämd fågel tog sig i säkerhet. Kai hoppade till och gick närmare Truls.

. Det är bara fåglar som låter, sa Truls och lade en arm om Kai. Ingenting annat. Lilla dumsnut…

– Du vet att jag hatar ormar, sa Kai och drog sin fleecejacka tätare om kroppen. Här är tillräckligt högt gräs för att de ska kunna känna sig säkra… typiskt att jag inte tog gummistövlar. De här gympaskorna känns så… låga. Tänk om…

– Det gör de inte, avbröt Truls henne och slöt henne i sin famn. Jag lovar att skydda dig. Men nu förstår du varför jag inte vill ha nåt torp?

Kai svarade att hon gjorde det, men att hon ändå ville att de skulle ta sig en titt på stugan när de nu var där.

– Man vet ju aldrig om det klickar…

– Det är det jag är rädd för, svarade Truls och skrattade. Att det ska klicka för dig. Då har jag ju så svårt för att säga nej. Ormar och dragiga skafferier och kalla dass till trots…

 

 

Text inspirerad av Skrivpuff; bildinspo.

Venus

Fortsättning från På väg

– Ser du stjärnan där uppe? Det är Mars.

Matthieu såg på Young och skakade på huvudet när hon sa att det inte var Mars utan Venus som lyste så starkt över den Médoc.

– Venus, utbrast Matthieu, är du inte klok? Vad fick du lära dig egentligen?

Young förklarade att det var Venus som var Aftonstjärnan, och Morgonstjärnan med för den delen, men Matthieu pös till och slog ut med armarna. Det där begrep hon sig inte på. Lika lite som hon förstod vilka druvor som var mogna att skördas och vilka hon skulle låta hänga kvar på sin stock. Kanske skulle hon lära sig det där tills säsongen närmade sig sitt slut, sa han, men troligen inte. Hon skrattade och frågade om de skulle trampa druvorna med sina bara fötter men han hade avfärdat henne. Det var ingen idé att hon försökte göra sig lustig över en process som hon inte förstod sig på. För allt han visste drack hon säkert skitviner, så länge etiketten var snygg. Det var typiskt svenskar. Skräp i snygg förpackning och alla var glada och nöjda. Sådana var inte fransmännen. De smakade. På riktigt. Hade vinet ben? Ju fler dess bättre. Var bouqueten frisk eller dov? Mångfacetterad eller enkel? Smak av jord eller plommon? Kan ni ens den grundläggande skillnaden mellan champagne och mousserande vin, hade han frågat och blängt på Young.

Självklart visste hon det, hade hon svarat och lagt till att hon bara inte hade lust att säga det. Matthieu hade skrattat, konstaterat att hon inte visste och att hon för hans del lika väl kunde vara okunnig om saken. För vad spelade det för roll, egentligen, när hon ändå inte förstod sig på viner? Hon kunde gärna få trampa det i fantasin och sen dricka något billigt skräp. Han, däremot, stod över sådant.

– Du får ursäkta, sa Young, men jag måste ha en kaffe nu. Jag skulle kunna mörda för en cappucino. Det är sååå gott.

– Cappucino, sa Matthieu. Nu? Vet du inte att man måste dricka det före klockan elva, annars tror folk att man är ett barn…!

– Vad är det som är så farligt med det då, sa Young och skrattade. Jag gillar barn. De är fria och gör som de själva vill. Lyder inga påhittade, larviga lagar. Du, det var kul att snacka med dig och så. Verkligen. Men nu ska jag dra mig tillbaka. Med eller utan kaffevälling. Tyck vad du vill om det. Jag älskar det ändå.

Frieriet

Jag älskar ljudet av motorer, sa Young. Kalla mig gärna tokig, men jag gör det. Särskilt ute tidiga morgnar när det är lite folk ute och dagen är så där krispigt ny och fräsch som lakan som precis kommit ur mangeln. Det brummar och tjuter, pyser och gnisslar. Jag älskar det. Kan det betyda att jag är en stadsråtta? Fastän jag är född på landet? Jag hatar gräs, blommor och bin och sånt. Det är nog för att jag är allergisk. Jag vill så gärna ha en lya mitt i betongen. Några krukväxter i fönstren och kanske en eller två pelargoner på balkongen. That’s it. Det räcker för mig.

Jag visste inte att du manglar, sa Tugay. Säger du det för att jag ska förstå hur bra du skulle bli som fru? Men jag trivs inte i stan… jag måste ha gräs och blommor och skog och djurliv. Vi får diskutera det där, förstås.

Young skrattade. Tugay påstod att hon fått röda rosor på kinderna av förslaget och att det gladde honom. Det passade henne, hade han sagt och lagt ena armen om hennes midja. Han hade alltid velat ha en kvinna som kunde rodna. Det var vackert och känsligt, sa han. Young skakade av sig Tugays arm.

Du och jag…, sa hon, ta inte illa upp nu, jag gillar dig och så… Men det finns varken rim eller reson i sån konstellation.

 

Tuva

 

Marguerite satt på tunnelbanan och räknade lamporna som blinkade förbi utanför fönstret. Hon stod emot den gäspning som letat sig fram från djupt i hennes inre. Ryggsäcken gnagde mot benet när tåget bromsade in eller accelererade. Det skulle bli ett märke på insidan smalbenet.

Hon ångrade att hon tagit kjol på sig. De andra skulle prata bakom hennes rygg, påstå att hon tagit den snäva svarta med sprundet fram bara för att det var dags att löneförhandla. Hon hade glömt det där när hon stod i garderoben och valde kläder. Händerna hade valt ut kjolen och den dimrosa kjolen som helt av sig själva medan Marguerite tänkt på kaffet som bubblade ute i köket. Starkt svart kaffe. Rent. Utan socker eller mjölk. Till det en rågfralla med bönröra och grillad paprika. De andra kallade henne fullständigt galen som blivit vegan. Det var överdrivet och hon skulle snart ge upp det, hade de sagt. Men hon skulle visa dem.

– Menar du att du att de döpt barnet till Tuva-Lisa, sa en kvinna bakom Marguerite. Vad är det för påhitt? Är det inte namnet på någon slags förvirrad prinsessa i en av de där gamla tomtar och trollsagorna? Det låter hemskt tycker jag.

Marguerite fick lust att vända sig om och nypa kvinnan i örat. Alla dessa människor som ständigt kritiserade andras val… de gjorde henne illamående. Nu skulle hon inte vara tyst längre med sina egna val. Matvanor, klädval, frisyr… De fick säga vad de ville. Marguerite bestämde sig. Hon skulle gå in på kontoret med högburet huvud utan att bry sig om vad de sa om hennes kjol och hur den hjälpte till att framhäva den kurviga kroppen. Och hon skulle höja lönen. Den här gången skulle de andra inte få henne att huka i ren panik. Hon skulle inte låta sig bli skräckslagen över att om hon fick högre än den föreslagna summan. Hon skulle bli glad. Överväldigad. Det kunde de gärna ha! Och äta upp!

Skrivpuff, 20:e september, 2018.

Överallt

 

Det låg papper överallt. Kartonger, travar med tidningar, kläder och öppnade konservburkar. Smala gångar ringlade sig fram mellan det skräp som borde ha slängts men aldrig hittat till sopnedkastet.

”Fan, va äckligt”, utbrast Konny och höll upp en trasa framför sig med hjälp av en bläckpenna. ”Det här är ingen miljö för barn asså…”

”Har ingen slagit larm”, frågade Cissi. ”Jag menar, barnmorskan borde väl ha gjort ett hembesök och sett det här…”

Konny såg på henne med sina klarblå ögon och ryckte uppgivet på axlarna.

”Du vet att jag inte har fått nåra barn så jag vet inte hur det där funkar och du själv är lite för ung förstås, men”, fortsatte han, ”det mesta i det här landet är frivilligt så jag antar att man kan tacka nej till ett sånt där besök också utan att det är nåt konstigt…”

”Herregud”, utbrast Cissi när hon sköt upp dörren till badrummet med foten. ”Badkaret är helt svart och jag tror inte att det bara är kalkavlagringar…”

”Vad menar du”, sa Conny och kikade över hennes axel in mot det en gång så vita badrummet. ”Å fy fan… skit… och kolla högen med blöjor där i hörnet… stackars lilla barn… vart har du tagit vägen…”

”Men värden då?”

”De kan inte göra mycket om hyresgästen vägrar släppa in dem. Inte så länge de faktiskt betalar hyran och det inte uppstått nån akut situation i bostaden dårå, som vattenläcka eller så… du vet hur det är. Byråkrati. Dessutom tror jag inte att hon har bott här särskilt länge, skräphögarna till trots.”

Konny drog fram en av tidningarna underst i högen innanför ytterdörren.

”Titta, den här Metro-blaskan är bara ett år gammal. Hon kom alltså förmodligen hit när hon blivit på smällen. Men frågan är var fan hon håller hus nu… det är lite mycket att gallra igenom efter ledtrådar på det här stället. Fan också. Det här ser inte bra ut!”

 

 

Skrivpuff, 4:e juli, 2018.

Fler.

”Vet du att det är kampanj på solprodukterna nu”, sa kvinnan i den vita rocken på andra sidan disken och log brett. ”Om du köper en till så FÅR du ytterligare en gratis! Det är väl bra?”

Solbritt stirrade på henne och kände hur greppet om den enda tuben hårdnade. Det hade varit svårt nog att välja ut en bland många tuber, flaskor och stift som fyllde hyllorna. Det hade varit lätt att sålla bort produkterna för barn. De ville hon inte ha. Hon hade aldrig tyckt om barn och hade inga egna. Tack och lov, hade hon ihärdigt svarat de som ställt nyfikna eller enträgna frågor. Det hade chockerat vissa att hon inte tyckte synd om sig själv, när de tyckte det om henne. Men vad skulle hon med barn till? Det fick räcka med att ta hand som sig själv. Dessutom hade hon inte lyckats träffa en enda karl-stackare som gett intryck av att kunna axla familjemanteln. De hade istället varit som barn själva. Krävt omvårdnad, uppmärksamhet och middagarna på bordet när de var hungriga. Solbritt kände en hand på sin arm. Den var mjuk och varm, framhävde Solbritts egna bleka, rynkig hud.

”Ville du ha fler produkter? Det är ju tre för två. Det gäller att passa på.”

”Ja, jo, jag vet inte…”, sa Solbritt. ”Det blir kanske lite mycket…”

”Man kan nog inte ha för mycket. Better safe than sorry, vet du. Det är ju så farligt med de där UV-strålarna. Man kan inte skydda sig tillräckligt.”

”Det kanske är bäst att jag tar ett par till då, så har jag ju till nästa år också…”

”Å, nej, du ska inte spara dem så länge, vet du. De blir förstörda. Härsknar. Det finns risk att krämerna blir lika farliga som de skadliga strålarna efter ett halvår-ett år.”

”Men då kanske jag inte ska ta någon mer, då…”

”Du kan ju ta en after sun och en som är speciellt framtagen för att skydda ansiktet och som innehåller anti-ageing serum. Ingen vill ju få rynkor i förtid… eller fler än nödvändigt.”

Solbritt tyckte att kvinnan bakom disken såg på henne med en lätt nervärderande blick, som att hon tyckte synd om henne för att ansiktet redan var så fullt av rynkor att det inte gick att få plats med fler. Förmodligen ansåg hon att det skulle kräva mycket mer kräm än ett normalt ansikte gjorde. Vad var det som fick unga att tro att de gamla alltid varit gamla och att de själva skulle förbli unga? Kanske hade hon också tänkt så. Allt det där var glömt nu. Hon hade haft roligt. Jobbat som sekreterare. Rest runt i tjänsten men också privat. Haft snäva kjolar och skor med klack. Nagellack. Läppstift. Blonderat hår. Kråkvingar. Serverat kaffe. Tagit diktamen. Fört protokoll. Bokat in möten. Bokat om möten. Haft en och annan het natt. Svettats i solen. Använt mer kokosolja vid polen än vad som producerades idag. Inte en gnutta sol fick gå till spillo. Hon hade haft svårt att bli så där härligt pepparkaksbrun som man skulle vara och fick ta i.

Men det var då. Nu stod hon här, på ett av alla stadens apotek och visste varken ut eller in kring de krämer som fanns. Läkaren hade förbjudit henne från att vistas i solen utan skydd. Helst skulle hon sitta i skuggan. Men hon var som en huggorm på vårkanten och älskade att känna solen värma upp hennes kinder och ge henne energi. Så hon måste köpa den där smörjan. Det gick inte att säga emot en doktor som tagit bort bitar av hennes kropp. Tre tumörer på ryggen. Godartade, men chockartat ändå. Solbritt ville inte göra om det.

Påsen, som kostat två kronor ytterligare, dinglade tung mot hennes lår. I den låg en flaska för ansiktet, en annan för armarna och kroppen, samt en tredje för benen. Det hade varit ett bra köp, hade expediten sagt. En billig livförsäkring. Om hon ville lyxa till det, kunde hon kosta på sig en after sun, ett kylbalsam med Aloe Vera och en gel med nästan helt ren Aloe Vera. Det skulle göra Solbritt brun och läcker utan att det var farligt. Inga extra rynkor heller. Men mina är skrattrynkor, hade Solbritt sagt i ett försök till skämt. Kvinnan i den vita rocken hade sett på henne med pannan i djupa veck som om det vore henne helt främmande att en människa som Solbritt någonsin hade haft roligt. Hon skulle bara veta, hade hon tänkt där hon gick längs gatan ner mot busshållplatsen.