Myologi

Hällristaren, blyerts på papper, J.A.G Acke (1859-1924)

”Ser du hur kappmuskeln svänger och skapar en vacker, mjuk form som kontrasterar nyckelbenet”, sa Julius och hängde sig fram över Amandas axel för att peka ut området på hennes kanvasduk. ”Du borde försöka fånga ljuset just här!”

Julius ringade in området med bakänden av en penna. Amanda sa ingenting. Julius var inte typen som inväntade svar. Amanda misstänkte att det berodde på hans självsäkerhet, hans övertygelse om att han, i egenskap av att vara Julius, den store konstnären, alltid hade rätt. Hon visste att han redan hovrade över en av de andra studenterna. Däremot visste hon inte vad han hade menat. Kappmuskel? Ingen hade gått igenom anatomiska begrepp. Det ingick inte i det konstnärliga basåret. Amanda var osäker på om de förväntades känna till detta eller om det var något som kom senare i utbildningen. På vägen hem skulle hon gå in på biblioteket och låna en bok om muskler. Någonstans i salen som fylldes med dagsljus tack vare de stora fönsterna hörde hon Julius.

”Det går inte att återge en människa som en säck med några ben i. Du måste förstå hur muskler, senor och skelett samarbetar, svänger och fyller ut huden till en volym!”

Han drog ut på y:et så länge att Amanda trodde att han skulle tappa andan. Men han lyckades bibehålla den och samtidigt fortsätta att läxa upp Vera som redan var klassens osäkraste elev.

Fotokälla: Nationalmuseum.

Priset på en tröja

Men’s wear by Pulkkinen, Kari Rainer – Finnish Heritage Agency, Finland – CC BY-ND.
https://www.europeana.eu/item/2021009/_005139FDD55BA52B914694FDBB297DC6

Ibland brukar jag sticka. Kanske virka. Då tror andra att de gör mig en tjänst när de ber mig tillverka något åt dem. Kanske tror de att jag behöver en ursäkt för att få sticka, kanske virka? Kanske tror de att det bara är en mysig lyx att ägna sig åt därför att man just för stunden inte har något viktigt att utföra, därför att man inte har något ansvarsfullt att göra så som att renovera något i hemmet? Jag vet inte. Jag ler och lägger locket på. Vill säga det har inte du råd med på frågan om det går att beställa något.

Det har inte du råd med.

Vad är priset på ett par hemstickade vantar? Garnkostnaden? Garnkostnaden plus arbetstiden? Garnkostnaden plus arbetstiden plus moms? Garnkostnaden plus arbetstiden plus moms plus sociala avgifter? Garnkostnaden plus arbetstiden plus moms plus sociala avgifter plus avgiften för sjukgymnastik som numera kallas fysioterapi? Kanske tillkommer tandläkarräkning för söndergnisslade tänder?

Eller så tar jag bara betalt för garnet? Garnet plus mitt självförtroende? Garnet plus mitt självförtroende plus min självkänsla? Plus besök hos psykolog för nedvärderande av det egna jaget och oförmågan att ställa motkrav på omgivningen, vara besvärlig, vara ofin nog att tro att just mina timmar i soffan kan vara värda något i reda pengar.

Garn är dyrt. Många skyggar undan redan där. Det är dyrare är att sticka en tröja än att köpa den färdig. Om det inte står ett tjusigt namn i nacken. Maskinstickade tröjor med speciella namn i nacken är dyra. Det går att kräva betalt för sådana.

Det går inte att kräva betalt för sina hemstickade tröjor.

Det går att kräva betalt för garn.

Men inte för stickat garn.

Inte för virkat garn.

Inte av mig.

Men jo.

Jo!

Affärsuppgörelsen

”Du, min bäste herre, lovade mig att jag skulle kunna fängsla mina läsare om jag gav dig… ja du vet… i utbyte. Men hur gick det med det där? Jag har inte fängslat en enda. INTE EN ENDA. Hör du det!?”

Janet slog knytnäven i skrivbordet och stirrade på skärmen. Det flimrande ljuset stack i ögonen och hon kisade för att kunna se mannen ordentligt.

”Skit. Bara skit. Det är allt som blir. En tragisk, hårdsmält harang av ord som inte hade med varandra att göra. Varför säger du inget!?”

Läs vidare på min nya hemsida som du hittar här!

Gnissel

 

“Var goda tag plats! Nu gnisslar vi mot helg.”

Tunnelbanechafförens röst fick passagerarna på tåg 14 mot Mörby centrum att blicka upp mot taket. Någon skrattade till. Någon annan suckade. Sofia såg ner i mobilen. Tjugo i nio. Om mindre än en kvart måste hon vara vid universitetet. Inte sitta på ett gammalt tåg so skramlande hotade med att lägga av vid minsta krök. Så fort föraren bromsade in skrek det plågat i slipen under vagnen. Det fick inte ske. Hon måste fram! Annars skulle dörren till föreläsningssalen vara låst. Gunnar var alltid nitisk med att hålla på tiderna. Den som inte uppfyllde sin del av avtalet fick inte vara med. Hon visste det för väl. Hade hört låset vridas om sekunden innan hon skulle ta tag i dörren. Genom dess runda fönster hade den skära huden på Gunnars skalp lyst mellan de grå stråna. Och i fonden… flinande kurskamrater som hunnit i tid.

“Det var då ett jävla idiotiskt skvallerhål till fönster”, tänkte hon och kastade en blick ut genom fönstret. “Den som kom på det, borde…”

Utanför glaset, på den smutsgrå betongen syntes ett bekant ansikte. Oskar! Det hoppade till i Sofia. Om han såg henne nu… med håret på ända, utan smink, försenad på väg mot dagens första och sista föreläsning… hon hukade sig ner och låtsades rota i ryggsäcken som stod placerad mellan två slitna gympadojor.

 

Inspirerat av Skrivpuff: gnissel.

Kärleksförklaringen

Fluga

F står för förälskelse

L för Looooove eller Lust

U för underbart

G för galet

A för Allsmäktigt

Fluga.

Du är min fluga, fattar du?

Tar du illa upp nu? Varför då?

Här sitter jag på tåget mellan Uppsala och Örebro och värker ur mig mitt hjärta för dig. Skratta inte åt mig… du…

Fattar du inte?

Det är min älsklingsinsekt.

Flugan.

Som surrar

Vimsar

Irrar

Som drar sig till sött.

Precis som du.

Hallå?

Hallå?

La du på nu?

Hallå?

 

Inspirerat av Skrivpuff: Fluga.

Intervjun

 

Det är en blåsig men solig dag här i Stockholm när jag ringer upp Stephen King via en datorapp. Jag har fått förmånen att tala direkt, via videosamtal, med skräckens store ikon, den tidigare så förkastade men sedan några år tillbaka alltmer hyllade författaren. En av min ungdoms idoler sitter så tätt med ansiktet mot webbkameran att jag kan se fettfläckarna på de metalbågade glasögonen. Håret är inte längre så där mörkt som de var på böckerna jag snodde åt mig under bokrean. Men klädstilen är densamma. En enkel t-shirt och jag gissar mig till att han parat ihop det med vanliga blå jeans. Han harklar sig där på skärmen och ser nyfiket mot mig. Jag blir osäker. Granskar han mig nu? Kommer jag bli en av karaktärerna i hans kommande berättelser? Slampan med det sönderblekta håret eller en blodtörstig häxa någonstans i stadsdjungelns vindlande bakgator? Han skrattar till som om han kan läsa mina tankar. Kan hända har han egen erfarenhet av den telapati som han ibland skriver om? Jag har väl rent mjöl i den påse han nu är i full färd med att ganska? Nu är det min tur att harkla mig. Bläckpennan glider mellan fuktiga fingrar. Jag har aldrig gjort det här förut. Kommer det synas på mig att jag är en rookie? Kommer det göra honom arg att någon bestämt att just jag, nykomlingen, nästan praktikanten, ska fråga ut honom? Jag David mittemot Goliat men istället för sten och slunga är jag beväpnad med papper och penna.

Nu när Covid-19 förvandlat världen till en levande Stephen King-roman, betyder det att du blir arbetslös nu?

Nej. Jag är författare. Jag har alltid arbete!

Men vad ska du skriva om när världen är raserad och på gränsen till dystopi?  Finns det plats för skräckböcker nu?

Mitt korta svar är nej. Men låt mig säga så här. I en värd där allt du någonsin varit rädd för ska hända banne mig håller på att gå i uppfyllelse, vad är det då som skrämmer som mest?

Mannen på skärmen lutar sig tillbaka i kontorsstolen och sätter låter fingertopparna mötas framför bröstet. Blicken vilar någonstans snett upp i taket och han blir tyst en lång stund. Det gör mig osäker. Borde jag säga något? Jag harklar mig igen, försiktigt eftersom jag inte vågar störa det stora geniet på andra sidan Atlanten. När ingenting händer tar jag mod till mig och frågar hur han menar. Han rycker till och stirrar in i kameran som om han glömt bort intervjun.

Tja… du blir naturligtvis rädd att du ska bli häftigt förälskad.

Hur menar du då? På vilket sätt skrämmer det?

Tänk dig själv. När man är förälskad blir livet på allvar samtidigt som man lever som på små moln. Sjunde himlen, du vet, den finns och… finns inte. Vad man inte vill då är att tvingas tillbaka ner till jorden. Vad kan tvinga ner förälskade från sitt rosa moln? En förlust, börskrasch, en pandemi eller förstås när hela världen rämnar under ens fötter. Det vi brukar ta för givet, möten, känslor, hopslagna påsar, önskade eller oönskade graviditeter, giftermål… vad händer med det nu? Vem törs bli kär, riskera veneriska sjukdomar eller att oron över att inte veta var man ska kunna föda sitt barn? Kommer det överleva, kommer det bli föräldralöst, kommer det ha en civilisation att dra ett strå till?  Kanske tusentals bebisar och små barn snart står utan vuxna som tar hand om dem… Flugornas härskare blir en barnlek i jämförelse. Där är vi nu. Vi vet inte om det blir så. Vem vågar drabbas av kärlekens och erotikens obönhörliga krafter i en sådan tillvaro?

Och?

Och? Min plan är att fortsätta som vanligt fast med en twist. Nu utgår jag inte längre från skräckgenren utan sadlar om mot romantik, romance, chic lit. Kalla det vad du vill. Det blir fortfarande skräck, men utifrån ett helt annat perspektiv.

Jaså, hur då?

Fattar du ingenting eller är du bara jäkligt bra på att hålla upp ett förvirringens pokerfejs? Lyssna här. jag ska skriva kärleksromaner. Du hörde rätt. Du får ett scoop här och nu. Ta hand om det. Gör vad fan du vill med det förresten. Om jag tolkar dig rätt kommer du slarva bort den här chansen. Dränka intervjun i en mängd adjektiv som får läsaren att tappa intresset eller rent av somna. Se inte ut som en fårskalle! Skärp dig lite och hör bara vad jag säger. Romantik är den nya skräcken. Två personen fattar tycke för varandra. Båda kämpar emot. Det blir mer och mer desperat. Till slut inser de att de inte längre kan göra motstånd och är redo att slita kläderna av varandra – jag försöker hålla transportsträckorna korta numera men du känner ju till hur jag skriver. Vid samma tidpunkt som de står där och fipplar med byxknappar och behåband… BOM! Karantänen slår ner som en osynlig, fast synlig, berlinsk mur mellan dem. De kastas rakt in i en ruinliknande labyrint med fler irrgångar och ringleder än det finns siffor för. De separeras från varandra. Den enas mage växer sig större samtidigt som hosta bryter loss hos den andre. Kärleken och dess effekter blir den nya skräcken.   

Vad kommer hända?

Hända? Det vet jag inte. Och om jag vet det tänker jag inte berätta det för en nyfiken typ som du. Kanske kryddar jag med inplanerade, hett åtrådda IVF-befruktningar som kanske blir av, kanske inte. Eller en surrogatmorsa i Indien som får ta hand om ett barn burit men aldrig önskat eller är biologisk mor till. Kärleken, livet, framtidshoppen – finns det något otäckare i tider av kris?

Samtidigt är väl just det också vår tröst?

Kanske det… kanske inte…

 

Det går en rysning genom kroppen när jag klickar bort videosamtalet. Har han rätt, är kärleken vår tids nya skräck? Jag vill inte tro det. Vad tror du själv?

 

Inspirerat av SkrivPuff:Banne mig.

Dominant

 

Ljudet brakade ut från högtalarna. Bosse lutade sig bakåt i läderstolen och satte handen till hakan.

Fa-an asså, den där gitarren är för dominant. Går det inte att ta bort den på nåt sätt? Amir, kan du dra ner disten lite? Nej, nej, inte den spaken! Den andra. Där ja… bra, nu börjar du lära dig. Jag sa ju att du skulle snygga till dig!

Han skrek ut orden. Inte för att det egentligen spelade någon roll. Hans röst var stark och överröstade det mesta. Ändå var det något som fick honom att riktigt befästa sin position som studions ultimate härskare. Han hade ställt sig på vågen i morse. Hundrafemtio kilo snart. Svetten hade spruckit ut i armhålorna så fort han såg det och han skyndade sig av vågen som om den riskerade att brista under hans bara fötter. Han hade alltid varit en stor pojke. Stark som en björn. Envis, målmedveten och med talang för musik. Carita brukade kalla honom för hennes egen Bamse. Fast snygg och utan töntig blå luva med tofs. Han hade ibland keps. Läderjacka av motorcykelsnitt vid speciella tillfällen. Svarta jeans. Alltid skönt urtvättade och med häng därbak. T-shirt som visade upp armarnas färgglada tatueringar efter japansk förebild. Bosse älskade karpen. En lyckofisk om han förstått det rätt. Och så draken som slingrade sig fram i en skummande svallvåg. Han sneglade på Amir. Brun, slät hud under ett blåsvart hår. Pigga ögon och en fjantig nosring som dallrade ovanför överläppen. Bosse hade lust att ta tag i den och dra hårt. Bröla och frusta som en tjur. Det gjorde honom irriterad att ynglingen var vältränad och dessutom hade fingertoppskänsla för musikmakeri. Han ville sätta dit honom, förnedra och skrika ut att det var han, Bosse Ringkvist, som var musikens härskare.

Det knarrade i lädret under honom när han lutade sig bak mot ryggstödet och satte händerna i nacken. Han lät fötterna ligga slappt mot golvet. De svarta träningsskorna började se solkiga ut. någon dag skulle han köpa nya, glänsande, som passade en musikdirektör. Då skulle den där snorvalpen få se att gammal är äldst.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Dominant.

Speglingar

 

Flicka med hund i Leiria. Fotograf: Ethel Hedström

 

 

Agnes satte ner espresson på plastbordet och stirrade.  Från sin plats utanför fiket mitt i hjärtat av Barcelona såg hon barnet tydligt. Flickan påminde om någon. Det mörka håret, klippt strax under öronen, de bruna ögonen, sättet att röra sig och klappa om den hund som snarare såg ut som en liten häst. Hur kunde det finnas ett så starkt släktskap mellan två individer som aldrig mött varandra? Och som i normala fall befann sig så långt bort från varandra att deras verkligheter förmodligen tedde sig overkliga och obegripliga för den andre. Ändå var det någonting… Det där sättet att lägga huvudet på sned, skratta så att det bildades gropar i kinderna och en extra haka. Det skarpa solljuset fick Agnes ögon att tåras. Hon sträckte sig efter en servettbehållaren och drog ut en tunn och hård pappersruta. Det frasade om den när hon tryckte den mot ögonen.

Hur står det till med fröken?

Hon såg upp och mötte ett par gröna ögon i ett solkysst, fårat ansikte. Den lilla spanska Agnes kunde fick henne att låta som ett barn när hon svarade att allt var fint. Bara fint. Kvinnan lade en varm hand på hennes axel och sa att hon fanns bakom disken om Agnes behövde hjälp. Kvinnans skor klapprade mot gatstenen när hon gick tillbaka in med några fläckade porslinskoppar och fat.

Behövde hon hjälp? Agnes såg på sig själv i reflektionen från ett fönster. En blek kvinna med uppsatt blonderat hår. Hon hade redan varit i staden en hel vecka men inte fått ens fräknar i ansiktet. Det var heller inte särskilt varmt den här tiden. Januari. Som bäst blev det upp emot tjugo grader men det hade inte hänt under tiden Agnes var där. Hon hade blivit varnad. Det skulle vara kallt och det skulle regna. Men det hade inte gjort det. Det hade varit ovanligt torrt, det sa alla hon stötte på. Men det spelade ingen roll. Agnes var där för att göra efterforskningar. Hon hade fått stipendium. Av någon anledning hade juryn tyckt att hennes idé att studera portaler i den spanska staden var värt att satsa på.

Agnes hade irrat runt bland gränderna med kamera och anteckningsblock. Människor hade nyfiket kommit fram och undrat vad hon höll på med. Det hade varit svårt för henne att få fram de rätta orden och de flesta hade skakat på huvudet åt henne. En del skrattade gott. Agnes förstod dem. hon brydde sig inte heller mycket om det som fanns runt omkring i den egna vardagen.

 

Kvinnan med de gröna ögonen lade sin hand på Agnes axel igen och ryckte henne ur tankarna. Hade hon druckit färdigt? Ja. Det hade hon. Hon tackade och reste sig. Såg mot flickan med hunden. Det där hjärtformade ansiktet… mandelögon… det var så bekant… men hur?

 

Inspirerat av SkrivPuff: foto.

Middagen

 

Den låg på fatet. Hästskoformad. Med snittade skåror fyllda med ost, äpple och senap. Fia stirrade på den. Fick inte händerna att gripa tag om besticken som låg placerade intill den. trots att hon försökte lyfta händerna från kroppen och ta tag i dem gick det inte. de stretade iväg, gjorde sig sladdriga samtidigt som de spjärnade emot. Hon såg mot karotten med makaroner. Stuvade, så klart. Rivna morötter med russin. Hon som inte klarade råkost utan att få gaser som hotade att spränga hela området i tusen bitar. Och mjölk… varför envisades folk med att hälla mjölk i maten? Det gjorde den kladdig och äcklig. Tuggorna kletade runt i munnen och fastnade på tänderna, tungan, i gommen…

 

– Tycker inte du om falukorv, frågade kvinnan med det blonderade håret, kortklippta håret som lockats för att se tjockare ut än det var. Du som är från Falun och allt…

– Jo…, ljög Fia och tvingade sig själv att le.

Kvinnan skrattade och placerade en stor bit av korven på Fias tallrik.

– Se så, ät upp nu. Du är ju så oerhört smal… man skulle kunna tro att ni inte får någon mat där uppe i Dalarna…

Fia sneglade på Fredrik. Han såg tillbaka på henne som om han glupskt väntade på att få se hur hon skulle hantera situationen. Själv sa han ingenting. Fia teg. Varför skulle alla hoppa på just henne hela tiden? Som om hon var någon att ifrågasätta och pika så fort en chans gavs och däremellan också. Hon ville vråla att hon hatade falukorv och att det inte var givet att man måste älska det bara för att man var från trakten den kom ifrån. Hon ville slå knytnävarna i bordet och skrika att den smakade disktrasa och hade konsistens som en sladdrig gammal byracka. Inte för att hon smakat en sådan men hon kunde livligt föreställa sig att det var samma. Hon ville spy ur sig sin aggression över sämskskinnsbyxor, knätofsar och målade trähästar. För att inte tala om de där förhatliga kurbitsarna som hon tvingats att studera ingående på det lokala museet och skriva en uppsats om bara för att en lärare på gymnasiet krävt det.

– Jo… vi får mat där…

Fia hörde sin röst, hur patetiskt svag och inställsam den lät, och kände hur svetten började sticka i armhålorna. Hon skruvade på sig och torkade de fuktiga handflatorna mot tygservetten som låg utvikt över låren precis så som hon sett på teve att det skulle vara. Kniven segade sig genom den smälta osten och Fia såg hur fett från korven sprack upp som blodet ur ett skärsår. Hon sköljde ner den första tuggan med mineralvatten som smakade plåster, hörde sig själv säga att maten var god men att hon började bli mätt och petade runt med gaffeln i ett försök att få resterna på tallriken att se mindre ut. Det här var sista gången hon skulle äta den fördömda falukorven. Hon skulle bli vegetarian. Kanske till och med vegan. Det skulle hon. Helt säkert.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Falukorv.

Fatta

Solen letade sig in genom det igengrodda fönstret. Strålarna var ovanligt starka för att vara i slutet på november. Rolf kisade mot det och vinklade för persiennen en aning. Rummet var fyllt av slipdamm och annat som ansamlats under hela hösten. Det var inte bra för lungorna. Tjugo års intensivt lutande över verktyg och silver med ciggen ständigt hängande i högra mungipan hade satt sina spår. Läkaren hade höjt ett varningens finger och sagt att det inte längre var säkert att arbeta i smedjan. Särskilt viktigt var det att ventilationen var i topptrim, att dragskåp användes och att städningen fick ta den tid den krävde.

Rolf hade inte tid att tänka på renhållningen av ateljén. Inte nu när den mest hektiska tiden närmade sig. Julen. Allt sedan någon hade skrivit ett blogginlägg om hans örhängen av så rent silver det gick att uppnå hade beställningarna trillat in i rasande fart. Snabbt skulle det gå. Ivriga kunder stressade på utan förståelse för skapelseprocessens långsamhet. Visst kunde han slarva lite här och där. Ingen skulle märka om lödfogen inte var helt jämn eller om miniatyrfågelns näbb minutiöst finslipad. Men det fanns något som hette stolthet.

Rolf hade mycket stolthet. Han ville inte lura någon. Inte ens av misstag. Det sved i honom när han presenterade priset för sina smycken och såg hur den andre drog efter andan. Två tusen för lite silver? Det var ju bara några sammanfogade tunna ringar och ett hänge föreställande en blomma. Hur kunde detta kosta en sådan förmögenhet? Särskilt som butikerna på stora köpgatan sålde liknande för en bråkdel av priset.

Till en början hade Rolf börjat tveka över sitt pris och övervägt att sänka dem. Sedan hade han blivit allt mer fylld av övertygelse om att det han gjorde måste få kosta och istället börjat motivera sig. Antalet arbetstimmar, materialet, verktygen, hyran, och så de där förbaskade sociala avgifterna och momsen som krävde ett påslag på nästan 100 procent. En näsvis kund hade gett svar på tal och påpekat att momsen och avgifterna samt materialet var avdragsgillt. Det hade fått rodnaden att slå ut på Rolfs kinder och hans röst att darra en aning. Det var sant. Det var det. Ändå… om han kalkylerade in den och sänkte priset, skulle han i slutändan ändå få mindre betalt själv särskilt om utgifterna inte var tillräckligt stora. Han återfann fattningen och frågade om han skulle göra påslag för den förslitning av kroppen arbetet med all sannolikhet innebar för honom och som han för närvarande inte tog betalt för. Det var med skräckblandad förtjusning han såg mannen i kostym knycka på axeln och slita upp dörren innan han försvann ur synhåll.

Numera brydde han sig inte om att argumentera vare sig för eller emot priserna. Det som stod var det han var tvungen att ha. Det blev ändå inte tillräckligt för mer än en knaper tillvaro utanför studion. Ändå fick det vara som det var. Han ångrade ingenting. Utan smedjan skulle hans liv ha varit värdelöst. Tomt. Det kliade i fingrarna när han inte befann sig vid sin arbetsbänk. Den mjuka infasningen som liknade en månskära. Filnageln med sina skåror som minde honom om tidigare verk. Det svaga fräsandet från brännaren när lågan när han smälte slaglod eller glödgade silvret.  Det enda som skrämt honom i början var svavelsyran för att få bort oxidskiktet efter lödningen och vitkokning. Men han vande sig snart vid att hantera det farliga ämnet även om det inte helt gick över. Han hade alltid varit en hare. Rädslan gick inte över med att skäggväxten tog fart, så som modern hade försäkrat honom och framför allt sig själv. Han hade gärna hängt kvar vid hennes ben om han kunnat. Men han blev vuxen. Hon hade puttat bort honom. Så var det. Livets gilla gång. Han hade ogillat den gången. Det hörde inte till att protestera. Så småningom hade han vant sig. Tack vare silvret och cigaretterna.

 

Inspirerat av SkrivPuff.