Stockholm, den 20:e januari, nådens år 2020.

 

 

Jag gingo till busshållplatsen så som brukligt äro varje morgon. Flera andra människor stodo redan där och frustade sömndrucket samtidigt som de rastlöst bytte från fot till fot. Näsor nerstuckna i scarfar och kragar. Plusgraderna till trots äro det alltid råkallt i denna här staden. Åtta grader minus kännas alltid varmare än åtta plus. Kön ringlade sig lång. Jag tänkte, skola bussen hinna i tid denna frostnupna dag? Skola jag komma på den eller äro den – som så ofta – full redan när den anlända?

Det har varit som höst hela vintern så långt som vi kommit. En januari med blommor som vilja knoppas och fröstänglar som skjuta iväg. Vad vilja vår herre säga oss med detta spratt? Denna dag, i fjol, finge vi alla pulsa fram genom den knähöga snön. Bussarne kommo icke så som de borde. Några av oss bestämde sig för att ta sig mot Hornstull per fots. Jag sågo dem aldrig igen.

 

Bussen kom om så en aning sent. Men jag voro ute i god tid och hann sålunda till kontoret utan att tvingas hasta. Kamrer Jansson bad mig se över datasystemet. Tydligen hade där förekommit något ofog. Någon med djupa kunskaper i IT-kunskap hade på något outgrundligt sätt lyckats ta sig ända in i det heligaste av heliga bokföringskalkyler och däri flyttat om siffrorna! Jag hade fullt ut med att täppa till de hålor den råttan krupit in genom resten av dagen. Min lunch finge jag äta vid skärmen, försiktigt för att icke råka spilla smulor i tangentbordet.

Men nog om mig och mina bekymmer! Hur står det till där ute på landet? Har ni fått ordning på torpet ännu? Jag skola snart hava en och annan dag ledig och då kunna ta mig ut till er på ett litet besök. Jag har kontrollerat att SL kunna taga mig halva vägen, sedan väntar en lokaltransport. Det vore så hjärtligt roligt att få se er lilla täppa! Hava de hunno med att draga ut fibernät till er del av världen ännu? Jag hava det så erbarmerligt svårt att klara mig utan serierna från de där strömningstjänsterna. Bliro rent av grinig och deprimerad om jag inte finge en daglig dos filmatiserat berättande.

Nåja, jag skola icke tynga ner er med mina bekymmer. Jag hava det bra och hoppas att ni hava detsamma. Med hopp om att snart ses!

Kära hälsningar,

Anthon

 

 

Inspirerat av SkrivPuff: brev.

Köpenhamn, den tjugonde november 1962.

 

Jag stirrade på mig själv i spegeln i dag. Kände och klämde på ansiktet som en gång varit så spänstigt och skimrande. Nu var det grådaskigt och slappt. Hängde som torra skinnlappar från kindbenet ner mot halsen. Är det så jag ser ut nu? Mörka ringar under ögonen, grå strån som tränger sig på runt ansiktet och de där rynkorna på halsen… Jag förstår att C inte stod ut med mig i längden. Jag är tvär och ilsken. Avig. Och nu ful också. Jag som alltid brukat hävda att jag är bestämd, envis och tydlig känner mig ny som en gammal ragata.

Det är en sådan dag idag.

Den där ljust, ljust bruna skjortan jag köpte igår och tog på mig i morse klär mig inte. Det såg jag först nu. Kvinnan i boutiquen lovordade den. Polyester är så enkelt att hantera, sa hon. Praktiskt och lätt. Bara att skölja ur och hänga upp. Det hade varit skönt för lilla mamma att tvätta såna plagg istället för att koka och luta andras byk…!  Lilla, söta, rara mamma. Du hade inte mycket men du hade din stolthet och den är jag tacksam över. Jag ärvde den av dig. Den tog mig ut i världen och gjorde mig till en stjärna. Det spelade ingen roll att somliga tyckte att det jag gjorde var vulgärt. Det finns värre saker än att dansa på scenen tillsammans med en karl! Det var ju bara teater, inte verkligheten.

Nej, värre var det med de som utnyttjade min mors behov av försörjning. Mat och husrum till sig själv och sina barn. Arbeta på tvätteriet från tidig morgon till sen kväll för en lön som med nöd räckte till det mest basala. Sedan hem och fortsätta. Hon satte stor ära i att hemmet skulle vara städat och iordningställt oavsett hur trött hon var. Vi barn var alltid hela och rena.

 

Jag har min fars ögon. Mörka som källarbrunnar. Honom slet de sönder på fabriken. Jag var fjorton år och förstod inte vidden. Han hade varit sjuk länge. Trasig till kropp och själ.

Ofta tänkte jag på mina föräldrar när jag stod framför kameran. Den älskade mig så som jag älskade dem. Den gav mig en fristad från livets baksidor. Ordlöst spelade jag ut mina roller. Sen kom den där nya tekniken som gav ljud till filmen. Jag var gammal redan då. Överspelad. Det var ingen idé att fortsätta. Jag drog mig tillbaka till teatern. Där blev jag fri igen. Fick uppskattning om så i mindre skala än tidigare. Det gjorde mig inget.

Jag har haft det bra. Det har jag. Ändå står jag där framför spegeln och begråter det bedagade ansikte som inte längre åtrås. Jag har klippt av mig håret. Det är skönt att slippa den tjocka, mörka, man jag hade tidigare. Försökte pigga upp mig med läppstift. Ett sådant där syndigt rött. Men torkade snart bort det. Det påminde för mycket om det gamla. Tider som aldrig kommer åter. När slutade jag uppskatta stunden? Jag kommer en dag sakna det här också.

Var så säker.

 

Inspirerat av SkrivPuff: 20 november 1962.

Kvinna okänd

 

– Åh, där är ju min drink! Tack, Johnny, du är en klippa. Extra stark som vanligt? Bra.

Hon såg på mig genom två grumliga ögon. Vitorna som en gång måste ha varit vita var nu blodsprängda med inslag av ljus äggula.

– Det började när jag var fyra år, sa hon och läppjade på martinin. Eller faktiskt tidigare. Min mor dog och min far ville inte ha mig. Jag skeppades runt mellan släktingar som inte heller ville ta sig an mig men som av någon anledning inte heller tackade nej fullständigt.

 

Jag såg att glaset var redan tomt när hon tystnade. Hennes enda källa till näring var oliven som följde med. Med en tunn och senig hand, inte större än en fågelklo, vinkade hon till sig en ny.

– Det var länge sedan jag kunde äta något, sa hon och såg rakt in i min själ. Jag kan knappt öppna munnen, än mindre tugga sönder något. Det bär mig emot, det bär mig så fruktansvärt emot att ta hand dom den här kroppen…  Jag är knappt sextiosex år men ser en hundraåring i spegeln. Se på mina händer! Inte mer än skinn och ben.

Hon höll upp dem framför sig och granskade dem i det svaga skenet från baren. Skuggorna förstärkte det kloliknande draget och jag kände hur jag vacklade till där jag satt uppflugen på en barstol med dyna av flagnande fuskläder. Kvinnan mitt emot skrockade till.

– En gång var jag en skönhet. Det är nog lite svårt att tro…

Hon fingrade nervöst över de insjunkna kinderna och började tvinna en av hårtestarna som stack fram under en hatt som sedan länge varit omodern.

– Rik var jag också. Som ett troll. Men det förlamande självtvivlet var det samma då som nu. Om jag bara hade känt att jag dugt till något…

Jag vet inte hur länge jag blev sittande där med mitt enda glas Budweiser. Någonting fick mig att dricka den långsamt medan hon berättade sin historia.  Det var den enda jag hade råd med till kropp, själ och plånbok. Jag visste inte om hon var ute efter att lura mig eller bara vinna sympati, men när hon väl börjat hade jag svårt att slita mig. Var hon verkligen arvtagare till en av landets rikaste män? Det var svårt att ta in att hon slarvat bort de miljarder hon haft på män och olyckliga investeringar.

– Jag ville ha de där pengarna lika lite som min far ville ha mig. Och min mor… jag kan aldrig förlåta henne för att hon svek mig så som hon gjorde… hennes förbannelse gick vidare till mig. Nerverna. Det ligger i släkten… på hennes sida.

Hela historien med en magnat till morfar som ägde landets anrikaste klädvaruhus, kvinnas förmögenhet och historier med stora skådespelare, idrottsmän och statslösa ryska prinsar gjorde mig konfunderad. Var det ens möjligt att hon, ett utmärglat exemplar på en sjaskig bar, talade sanning? Visserligen förde hon sig som om hon skolats in i finare kretsar och nog var språket välvårdat och fyllt av svåra ord. Men det gick att lära sig från film!

– Jag ser att du tvivlar på det jag säger, sa hon och sög i sig av drinken vars nummer i ordningen jag sedan länge tappat räkningen på. Du får kontrollera min utsaga om du måste. Mig gör det detsamma! Det fanns en tid då reportrarna bökade runt i mitt liv. Tursamma lilla rika flicka blev snart till stackars lilla rika flicka i deras rubriker. Ja, det är inte utan att det stämmer… En hel del olyckliga omständigheter och val krossade det jag tog för givet. Livets realitet… Nej, här sitter jag och pratar på om gamla tiden. Det går icke för sig.

Hon tömde martinin och skrockade lika torrt som tidigare. Jag såg henne klättra ner från sin stol och vingla ut från lokalen för att sedan försvinna i folkvimlet på femte avenyn. En skadskjuten fågel som övergivits av sin flock. Lika okänd för mig nu som några timmar tidigare. Jag satt kvar en god stund och samlade ihop mig innan även jag slukades av folkmassan.

Inspirerat av SkrivPuff: prata.

 

Förhöret

 

”Alltså jag vet inte vad som hände. När vi kom dit hade den försvunnit. Vägkanten var tom.”

”Så du menar att bilen redan var borta när ni kom… vem hade tagit den då?”

Det blev tyst i rummet med de kala väggarna. Vilhelm hörde sin puls slå hårt. Han var trött och ville hem. Det hade varit en lång dag och nu var han tvungen att stanna över tiden för att genomföra ett förhör med kille som länge hållit sig under radarn utan att registreras för brott.

”Hur ska jag kunna veta det? Seriöst?”

 

Regnet smattrade mot fönsterblecket. Vilhelm gäspade och tänkte på kaffet som kallnade på skrivbordet i rummet intill. Han hade glömt ta med den. Om inte den här snorvalpen började tala snart skulle han få huvudvärk.

”Det fanns inga tillfogade skador på bilen när vi fann den. Den som tog den hade nyckel. Inga brytspår på bildörren och inga sönderslitna kablar som indikerade tjuvstart. Det märkliga är också att du hade nyckeln på dig.”

Den unge mannen stirrade ut genom fönstret utan att svara. Vilhelm fick för sig att han räknade dropparna som föll mot rutan i ett försök att distrahera sig själv och fördriva tiden.

”Du, Uffe, får jag kalla dig så? Det är inte så trevligt här inne. Stolarna är hårda och lysröret där blinkar hela tiden. Det frestar väl på dig lika mycket som mig? Ska vi inte ta och göra en ansträngning nu för att få ett slut på det här?”

En suck undslapp Ulf där han satt och Vilhelm såg hur han ryckte på axlarna.

”Jag vet inte vad vi ska göra annat än sitta här och vänta på att du berättar vad som faktiskt hände. Ju längre tid det tar desto värre blir det för dig.”

”Du menar att du vill härifrån, eller hur? Jag har sagt att det inte var jag och att jag inte vet hur det gick till. Känner du inte till om de där nya sändarna som stör låsningsmekanismen? De gör så att bilen förblir olåst. Det var nåt sånt som hände. Det är min gissning. Vilken är din?”

Nu var det Vilhelms tur att sucka. Nog kände han till om utrustning som kunde slå ut signalen från bilnycklarna. Men att det skulle ha hänt nu var långsökt.

”Du befann dig i ett område som är helt öde. Varför skulle någon ha befunnit sig där i väntan på att en bil dök upp? Mitt ute i skogen? Eller menar du att älgarna har avancerat?”

”Hahaha… du är rolig du…. Vad sägs om att hitta de skyldiga och fråga dom?”

”Jag är säker på att jag har gjort det.”

”Jaså, det säger du.”

”Javisst.”

Det knackade på dörren och Gunnar stack in sin röda näsa i rummet. Vilhelm kastade sig runt på stolen och bad honom vänta utanför.

”Det går inte chefen. Det står någon här utanför som säger sig ha varit tillsammans med den misstänkte och hans unge kompanjon under den aktuella tiden.”

Stolen skrapade mot golvet när Vilhelm reste sig. Pannan och axlarna spände och värkte. Naturligtvis skulle det komma någon för att rädda den skyldige. Så var det alltid. Frågan var bara hur det kommit ut att de tagit in just Ulf Bernesson… om han skulle lösa det här fallet måste han först hitta läckan.

 

Inspirerat av SkrivPuff; “Då vi kom dit hade den försvunnit”

Bakdelen

Saga skulle vara med i skolans luciatåg. Hon hade sett fram emot det. Sångerna, särkarna, ljusen och de andäktiga åhörarna som satt klassvis i aulan spända av förväntan. Veckors förberedelser med musikläraren tillsammans med andra frivilliga. Det fanns ingen mening med att tvinga någon att ställa upp när en eller två klasser skötte firandet för de andra eleverna. Det var bättre så för alla. Saga mindes hur Kevin och Matilda suckat när de fått veta att de skulle vara med i det obligatoriska tåget för femmorna. Repetitionerna hade tagit tid och fyllts av skämt och skratt som störde läraren och de som ville sjunga. Det var sista gången det var obligatoriskt. Beslutet innebar att de äldre eleverna i mellanstadiet fick ställa upp om de ville.

Lucia var det mest ärofyllda. Det visste hon. Det visste alla.  Ändå ville inte Saga vara den som stod där längst fram i ledet med händerna sammantryckta som i bön, med ljus i håret och stum. Hon visste inte vad som var värst, att stå där med brinnande ljus i håret eller att vara tvingad till tystnad när hon ville brista ut i sång tillsammans med de andra. Helst var hon tärna, men tomte kunde också duga. Därför kändes det snopet när Anders delade ut de olika rollerna.

– Saga, du får bli Rudolf tillsammans med Angelina. Bakdelen, alltså, blir din grej. Angie, du står fram.

Hon mindes orden. De hade etsat sig fast i minnet tillsammans med det dämpade fniss som brutit ut i rummet. Det hade gjort henne så paff att hon inte kommit sig för med att protestera.

 

– Du slipper i alla fall stå där framför hela aulan med en röd näsa, tröstade Angelina henne. Och horn… Kanske måste jag ha en bjällra runt halsen också… man vet aldrig med Anders…

– Jo, men kan jag sjunga? Verkar det inte lite konstigt med en sjungande rumpa?

– Klart du kan! Jag tycker att vår ren kan få heta Rudolf med den sjungande röven. Då kan jag slippa den där clownnäsan. Två flugor i en smäll!

 

Med inspo från SkrivPuff: Tärna.

Prick

Fortsättning från Herrens vägar men kan läsas fristående.

 

Louis gick. Han slutade inte att gå förrän han kom ut ur dörren igen och fann sig mitt framför katedralen. Ingen ville ha honom så som han var och han kunde inte göra något för att passa in. Det skulle vara outhärdligt att bli en sån där ytlig person som smidde planer för att sko sig själv. Han ville inte bli en av de där som satt vid festbord och tryckte i sig mat under skratt och narrspel samtidigt som det fanns människor runtomkring som led av fattigdom och härjades av sjukdomar. Varför kunde de inte förstå det?

Han sköt upp portarna till katedralen och steg in. Doften av rökelse som munkarna från det närbelägna klostret hade för vana att tända tidigt varje morgon för att sedan låta brinna ner under dagen låg fortfarande tät över rummet. Louis steg in och satte sig på en av träbänkarna och knäppte händerna. Träet knarrade under honom trots att han var en spenslig ung man.

– Gud, jag ber dig att vägleda mig. Visa mig hur jag ska gå för att inte röra upp starka känslor hos dem jag borde helga samtidigt som jag kan följa mitt hjärta med rent samvete.

 

– Vad gör du här, min son?

Frågan fick Louis att hoppa till. Han hade tagit för givet att han var ensam i salen och inte brytt sig om ifall han talat högt för sig själv som de utstötta människorna som vankade av och an längs med stadens gränder. Han vände sig om och mötte två bruna, vänliga ögon som såg rakt in i hans egna.

– Jag kom in hit för att få vägledning, sa Louis och struntade att dölja ångesten som ridit honom den senaste tiden. Det är av yttersta vikta att jag gör rätt val och inte ger mig vika för andras vilja… men samtidigt inte heller förtrycka mig själv. Jag vill veta att det val jag gör också är det rätta och att jag därmed inte leder in mig själv i synd.

– Leda in dig själv i synd…, sa mannen och knäppte händerna framför bröstet. Vad är det för väg du talar om som skulle kunna leda till något sådant?

– Jag vill välja en annan väg än den mina föräldrar påstår är den rätta, sa Louis och sänkte rösten för att inte råka förarga den man som stod framför honom genom att häda sina föräldrar.

– Det är det många som vill, sa mannen långsamt, men få förunnat…

– De vill att jag ska bli handelsman med resor till fjärran länder. På så sätt ska jag söka att öka våra intäkter och makt för att därigenom visa min underkastelse inför vår Herres vilja.

Den andre nickade utan att säga någonting.

– Men det är inte vad jag själv vill, sa Louis och kände hur vreden återigen rev runt i bröstet på honom. Jag vill inte gå den vägen.

– Jaså? Varför inte det?

– Jag vill bli som ni, min herre…

Louis sjönk ner på knä framför mannen och grep tag i hans händer- Han kysste den guldring som satt på den andres pekfinger.

 

– Han är helt omöjlig, sa modern och gned sina händer mot varandra. Jag förstår inte varifrån han har fått att han ska bli en Guds tjänare… han är inte uppfostrad på det viset.

– Frun ska inte vara orolig, sa Agnise och strök händerna mot sitt grova förkläde av lin. Han kommer till sans snart ska du se. Alla unga män beter sig så där. De vill göra uppror. De kan inte rå för det… förlåt honom detta men se till att han inte tror att ni för den sakens skull går med på hans idéer. Mat i magen och en god natts sömn kommer göra honom gott. Det är redan dukat i matsalen!

 

 

– Vad är det för fläck du har fått där på skjortan, frågade modern Louis när han kom för att sätta sig och äta kvällsvard.

– Vad då för fläck, sa han och såg ner på sin bål. Jag kan inte se någon…

– Där, den där pricken där, sa hon och pekade med ett gulblekt finger mot det ljusa silkestyget. Säg inte att det är blod?

Blod? Tanken fick Louis att rygga tillbaka. Om det var något i livet han inte tålde så var det åsynen av blod, oavsett om det var hans eget eller någon annans. Det var en brist i karaktären hade läkaren konstaterat efter att han tillkallats när Louis svimmat av vid åsynen av en man som kommit till skada under en skenande häst. Det gjorde honom olämplig som riddare vilket var det öde fadern åtrått som hetast för honom. Det hade varit till nytta i försvar mot allehanda lösdrivare ute på handelsfärderna, hade han sagt och länge sörjt att detta inte föll ut som han tänkt. Men Louis var tacksam över bristen. Om det var något han än mindre ville än att följa i sin faders fotspår så var det att bli en krigare till häst som stötte sin lans eller sitt svärd in i andra människor. Han rös.

– Det är inte blod, kära mor, sa han.

– Vad är det då?

– Det är vin…

– Vin? har du varit inne på en krog?! Vad har jag sagt om att umgås med människor på sådana ställen…

Louis stirrade på sin moder och kände blodet rinna ut genom fötterna.

– Hur kan du tro något sådant om mig? Jag har varit till katedralen och talat med vår fader där. Han var god nog att skänka mig sinnesro med nattvard trots att det inte ens är söndag.

– Prästen?

– Ja, prästen, han förstår mig. Tillskillnad från er.

Modern såg på honom och spände varenda muskel i ett försök att hålla tillbaka sin ilska. Ansiktet förvreds i en stel grimas och Louis såg hur hon gnodde händerna så hårt mot varandra att knogarna vitnade helt.

– Vad var det bra för? Du behöver varken förlåtelse eller något annat. Du har det bra, min pojke. Mycket bättre än de flesta. Om du…

– Om jag bara stannar här, så blir allt perfekt!?

Louis röt till så oväntat att modern hoppade till och tog ett steg bakåt.

– Du är inte lärd till att bli en av Guds män. förstår du inte det? Du kommer att gå under av alla krav som ställs på dina axlar. Min son, snälla du… se på mig…

Hon närmade sig Louis försiktig och sträckte ut handen mot hans kind men han vred bort huvudet. Han tänkte inte låta sig blidkas av hennes gråtmilda röst.

– Hur kan du göra så här mot mig, klagade hon och vände sig bort mot fönstret. Jag kommer att bli lidande om du försöker dig på att gå i kloster eller bli präst…

– Du, fnös Louis och såg hur ljuset spelade i hennes ansikte. Svaga skuggor underströk hennes bleka hy. Det handlar alltid om dig!

– Nej, du förstår inte…

– Just det. JAG förstår inte. Men du, du begriper förstås allt?

– Jag förstår åtminstone mer än vad du gör. Om du själv levt så länge som jag och hade egna barn så…

Hon avbröt sig och pressade fram några snyftningar som fick Louis att stormade ut ur salen. Nu struntade han i att bry sig om hennes kvidanden så som han annars skulle ha gjort. Han avskydde att se andra lida och det visste hon.

– Det får vara nog, muttrade han för sig själv om och om igen.

 

 

Torpet

– Jag växte upp i ett sånt där hus, sa Truls och pekade fram mot en röd stuga med vita knutar som dök upp bakom ett krön. Folk tror att det är romantiskt att göra det men det var ett helsikte. Morsan stod och svettades vid den öppna spisen och man fick alltid gå ut i svinkylan för att hämta ved eller gå på dass. Det var allt annat än kul…

Kai såg mot gården med sitt boningshus och bod. En skälvning gick genom Truls kropp och han slog av på takten så att hon hamnade några steg före.

– Jag trodde att ni bodde i stan, sa hon och vände sig till hälften om mot Truls. Hon såg på honom genom två smala springor i ett blekt ansikte fyllt av fräknar.

– Du har ju själv pekat ut lägenheten för mig.

– ja det gjorde jag också, sa Truls. Men så här bodde vi varje ledig stund. Helger, sommarlov, julen…  Det är det jag minns mest av. En ensam stuga mitt i skogen. Inget att göra. Oländig skog runtomkring där man lätt kunde gå vilse. Och så glömmer jag aldrig hur skönt det var att komma tillbaka till civilisationen igen. Visserligen vardag igen med skola och läxor. Men grannar. Barn. Badrum och toalett. Ingenting gick upp mot att sätta sig på en plastring och spola efter sig. Kylskåp istället för ett kallt, dragigt skafferi och så den där jävla jordkällaren…

– Jordkällare?

– Ja, det fanns en jordkällare till huset. En dörr in i en liten upphöjning i marken. Takpannor av mossigt rött tegel som topping. Under de där pannorna tyckte huggormarna om att vara. Fy fan. Jag minns hur de väste när farsan lyfte på en av plattorna. Helvete….

Det knastrade under skorna när Truls och Kai gick på grusvägen upp mot huset. Här och var prasslade det till i skogsbrynet när en skrämd fågel tog sig i säkerhet. Kai hoppade till och gick närmare Truls.

. Det är bara fåglar som låter, sa Truls och lade en arm om Kai. Ingenting annat. Lilla dumsnut…

– Du vet att jag hatar ormar, sa Kai och drog sin fleecejacka tätare om kroppen. Här är tillräckligt högt gräs för att de ska kunna känna sig säkra… typiskt att jag inte tog gummistövlar. De här gympaskorna känns så… låga. Tänk om…

– Det gör de inte, avbröt Truls henne och slöt henne i sin famn. Jag lovar att skydda dig. Men nu förstår du varför jag inte vill ha nåt torp?

Kai svarade att hon gjorde det, men att hon ändå ville att de skulle ta sig en titt på stugan när de nu var där.

– Man vet ju aldrig om det klickar…

– Det är det jag är rädd för, svarade Truls och skrattade. Att det ska klicka för dig. Då har jag ju så svårt för att säga nej. Ormar och dragiga skafferier och kalla dass till trots…

 

 

Text inspirerad av Skrivpuff; bildinspo.