Venus

Fortsättning från På väg

– Ser du stjärnan där uppe? Det är Mars.

Matthieu såg på Young och skakade på huvudet när hon sa att det inte var Mars utan Venus som lyste så starkt över den Médoc.

– Venus, utbrast Matthieu, är du inte klok? Vad fick du lära dig egentligen?

Young förklarade att det var Venus som var Aftonstjärnan, och Morgonstjärnan med för den delen, men Matthieu pös till och slog ut med armarna. Det där begrep hon sig inte på. Lika lite som hon förstod vilka druvor som var mogna att skördas och vilka hon skulle låta hänga kvar på sin stock. Kanske skulle hon lära sig det där tills säsongen närmade sig sitt slut, sa han, men troligen inte. Hon skrattade och frågade om de skulle trampa druvorna med sina bara fötter men han hade avfärdat henne. Det var ingen idé att hon försökte göra sig lustig över en process som hon inte förstod sig på. För allt han visste drack hon säkert skitviner, så länge etiketten var snygg. Det var typiskt svenskar. Skräp i snygg förpackning och alla var glada och nöjda. Sådana var inte fransmännen. De smakade. På riktigt. Hade vinet ben? Ju fler dess bättre. Var bouqueten frisk eller dov? Mångfacetterad eller enkel? Smak av jord eller plommon? Kan ni ens den grundläggande skillnaden mellan champagne och mousserande vin, hade han frågat och blängt på Young.

Självklart visste hon det, hade hon svarat och lagt till att hon bara inte hade lust att säga det. Matthieu hade skrattat, konstaterat att hon inte visste och att hon för hans del lika väl kunde vara okunnig om saken. För vad spelade det för roll, egentligen, när hon ändå inte förstod sig på viner? Hon kunde gärna få trampa det i fantasin och sen dricka något billigt skräp. Han, däremot, stod över sådant.

– Du får ursäkta, sa Young, men jag måste ha en kaffe nu. Jag skulle kunna mörda för en cappucino. Det är sååå gott.

– Cappucino, sa Matthieu. Nu? Vet du inte att man måste dricka det före klockan elva, annars tror folk att man är ett barn…!

– Vad är det som är så farligt med det då, sa Young och skrattade. Jag gillar barn. De är fria och gör som de själva vill. Lyder inga påhittade, larviga lagar. Du, det var kul att snacka med dig och så. Verkligen. Men nu ska jag dra mig tillbaka. Med eller utan kaffevälling. Tyck vad du vill om det. Jag älskar det ändå.

Advertisements

Frieriet

Jag älskar ljudet av motorer, sa Young. Kalla mig gärna tokig, men jag gör det. Särskilt ute tidiga morgnar när det är lite folk ute och dagen är så där krispigt ny och fräsch som lakan som precis kommit ur mangeln. Det brummar och tjuter, pyser och gnisslar. Jag älskar det. Kan det betyda att jag är en stadsråtta? Fastän jag är född på landet? Jag hatar gräs, blommor och bin och sånt. Det är nog för att jag är allergisk. Jag vill så gärna ha en lya mitt i betongen. Några krukväxter i fönstren och kanske en eller två pelargoner på balkongen. That’s it. Det räcker för mig.

Jag visste inte att du manglar, sa Tugay. Säger du det för att jag ska förstå hur bra du skulle bli som fru? Men jag trivs inte i stan… jag måste ha gräs och blommor och skog och djurliv. Vi får diskutera det där, förstås.

Young skrattade. Tugay påstod att hon fått röda rosor på kinderna av förslaget och att det gladde honom. Det passade henne, hade han sagt och lagt ena armen om hennes midja. Han hade alltid velat ha en kvinna som kunde rodna. Det var vackert och känsligt, sa han. Young skakade av sig Tugays arm.

Du och jag…, sa hon, ta inte illa upp nu, jag gillar dig och så… Men det finns varken rim eller reson i sån konstellation.

 

Tuva

 

Marguerite satt på tunnelbanan och räknade lamporna som blinkade förbi utanför fönstret. Hon stod emot den gäspning som letat sig fram från djupt i hennes inre. Ryggsäcken gnagde mot benet när tåget bromsade in eller accelererade. Det skulle bli ett märke på insidan smalbenet.

Hon ångrade att hon tagit kjol på sig. De andra skulle prata bakom hennes rygg, påstå att hon tagit den snäva svarta med sprundet fram bara för att det var dags att löneförhandla. Hon hade glömt det där när hon stod i garderoben och valde kläder. Händerna hade valt ut kjolen och den dimrosa kjolen som helt av sig själva medan Marguerite tänkt på kaffet som bubblade ute i köket. Starkt svart kaffe. Rent. Utan socker eller mjölk. Till det en rågfralla med bönröra och grillad paprika. De andra kallade henne fullständigt galen som blivit vegan. Det var överdrivet och hon skulle snart ge upp det, hade de sagt. Men hon skulle visa dem.

– Menar du att du att de döpt barnet till Tuva-Lisa, sa en kvinna bakom Marguerite. Vad är det för påhitt? Är det inte namnet på någon slags förvirrad prinsessa i en av de där gamla tomtar och trollsagorna? Det låter hemskt tycker jag.

Marguerite fick lust att vända sig om och nypa kvinnan i örat. Alla dessa människor som ständigt kritiserade andras val… de gjorde henne illamående. Nu skulle hon inte vara tyst längre med sina egna val. Matvanor, klädval, frisyr… De fick säga vad de ville. Marguerite bestämde sig. Hon skulle gå in på kontoret med högburet huvud utan att bry sig om vad de sa om hennes kjol och hur den hjälpte till att framhäva den kurviga kroppen. Och hon skulle höja lönen. Den här gången skulle de andra inte få henne att huka i ren panik. Hon skulle inte låta sig bli skräckslagen över att om hon fick högre än den föreslagna summan. Hon skulle bli glad. Överväldigad. Det kunde de gärna ha! Och äta upp!

Skrivpuff, 20:e september, 2018.

Överallt

 

Det låg papper överallt. Kartonger, travar med tidningar, kläder och öppnade konservburkar. Smala gångar ringlade sig fram mellan det skräp som borde ha slängts men aldrig hittat till sopnedkastet.

”Fan, va äckligt”, utbrast Konny och höll upp en trasa framför sig med hjälp av en bläckpenna. ”Det här är ingen miljö för barn asså…”

”Har ingen slagit larm”, frågade Cissi. ”Jag menar, barnmorskan borde väl ha gjort ett hembesök och sett det här…”

Konny såg på henne med sina klarblå ögon och ryckte uppgivet på axlarna.

”Du vet att jag inte har fått nåra barn så jag vet inte hur det där funkar och du själv är lite för ung förstås, men”, fortsatte han, ”det mesta i det här landet är frivilligt så jag antar att man kan tacka nej till ett sånt där besök också utan att det är nåt konstigt…”

”Herregud”, utbrast Cissi när hon sköt upp dörren till badrummet med foten. ”Badkaret är helt svart och jag tror inte att det bara är kalkavlagringar…”

”Vad menar du”, sa Conny och kikade över hennes axel in mot det en gång så vita badrummet. ”Å fy fan… skit… och kolla högen med blöjor där i hörnet… stackars lilla barn… vart har du tagit vägen…”

”Men värden då?”

”De kan inte göra mycket om hyresgästen vägrar släppa in dem. Inte så länge de faktiskt betalar hyran och det inte uppstått nån akut situation i bostaden dårå, som vattenläcka eller så… du vet hur det är. Byråkrati. Dessutom tror jag inte att hon har bott här särskilt länge, skräphögarna till trots.”

Konny drog fram en av tidningarna underst i högen innanför ytterdörren.

”Titta, den här Metro-blaskan är bara ett år gammal. Hon kom alltså förmodligen hit när hon blivit på smällen. Men frågan är var fan hon håller hus nu… det är lite mycket att gallra igenom efter ledtrådar på det här stället. Fan också. Det här ser inte bra ut!”

 

 

Skrivpuff, 4:e juli, 2018.

Fler.

”Vet du att det är kampanj på solprodukterna nu”, sa kvinnan i den vita rocken på andra sidan disken och log brett. ”Om du köper en till så FÅR du ytterligare en gratis! Det är väl bra?”

Solbritt stirrade på henne och kände hur greppet om den enda tuben hårdnade. Det hade varit svårt nog att välja ut en bland många tuber, flaskor och stift som fyllde hyllorna. Det hade varit lätt att sålla bort produkterna för barn. De ville hon inte ha. Hon hade aldrig tyckt om barn och hade inga egna. Tack och lov, hade hon ihärdigt svarat de som ställt nyfikna eller enträgna frågor. Det hade chockerat vissa att hon inte tyckte synd om sig själv, när de tyckte det om henne. Men vad skulle hon med barn till? Det fick räcka med att ta hand som sig själv. Dessutom hade hon inte lyckats träffa en enda karl-stackare som gett intryck av att kunna axla familjemanteln. De hade istället varit som barn själva. Krävt omvårdnad, uppmärksamhet och middagarna på bordet när de var hungriga. Solbritt kände en hand på sin arm. Den var mjuk och varm, framhävde Solbritts egna bleka, rynkig hud.

”Ville du ha fler produkter? Det är ju tre för två. Det gäller att passa på.”

”Ja, jo, jag vet inte…”, sa Solbritt. ”Det blir kanske lite mycket…”

”Man kan nog inte ha för mycket. Better safe than sorry, vet du. Det är ju så farligt med de där UV-strålarna. Man kan inte skydda sig tillräckligt.”

”Det kanske är bäst att jag tar ett par till då, så har jag ju till nästa år också…”

”Å, nej, du ska inte spara dem så länge, vet du. De blir förstörda. Härsknar. Det finns risk att krämerna blir lika farliga som de skadliga strålarna efter ett halvår-ett år.”

”Men då kanske jag inte ska ta någon mer, då…”

”Du kan ju ta en after sun och en som är speciellt framtagen för att skydda ansiktet och som innehåller anti-ageing serum. Ingen vill ju få rynkor i förtid… eller fler än nödvändigt.”

Solbritt tyckte att kvinnan bakom disken såg på henne med en lätt nervärderande blick, som att hon tyckte synd om henne för att ansiktet redan var så fullt av rynkor att det inte gick att få plats med fler. Förmodligen ansåg hon att det skulle kräva mycket mer kräm än ett normalt ansikte gjorde. Vad var det som fick unga att tro att de gamla alltid varit gamla och att de själva skulle förbli unga? Kanske hade hon också tänkt så. Allt det där var glömt nu. Hon hade haft roligt. Jobbat som sekreterare. Rest runt i tjänsten men också privat. Haft snäva kjolar och skor med klack. Nagellack. Läppstift. Blonderat hår. Kråkvingar. Serverat kaffe. Tagit diktamen. Fört protokoll. Bokat in möten. Bokat om möten. Haft en och annan het natt. Svettats i solen. Använt mer kokosolja vid polen än vad som producerades idag. Inte en gnutta sol fick gå till spillo. Hon hade haft svårt att bli så där härligt pepparkaksbrun som man skulle vara och fick ta i.

Men det var då. Nu stod hon här, på ett av alla stadens apotek och visste varken ut eller in kring de krämer som fanns. Läkaren hade förbjudit henne från att vistas i solen utan skydd. Helst skulle hon sitta i skuggan. Men hon var som en huggorm på vårkanten och älskade att känna solen värma upp hennes kinder och ge henne energi. Så hon måste köpa den där smörjan. Det gick inte att säga emot en doktor som tagit bort bitar av hennes kropp. Tre tumörer på ryggen. Godartade, men chockartat ändå. Solbritt ville inte göra om det.

Påsen, som kostat två kronor ytterligare, dinglade tung mot hennes lår. I den låg en flaska för ansiktet, en annan för armarna och kroppen, samt en tredje för benen. Det hade varit ett bra köp, hade expediten sagt. En billig livförsäkring. Om hon ville lyxa till det, kunde hon kosta på sig en after sun, ett kylbalsam med Aloe Vera och en gel med nästan helt ren Aloe Vera. Det skulle göra Solbritt brun och läcker utan att det var farligt. Inga extra rynkor heller. Men mina är skrattrynkor, hade Solbritt sagt i ett försök till skämt. Kvinnan i den vita rocken hade sett på henne med pannan i djupa veck som om det vore henne helt främmande att en människa som Solbritt någonsin hade haft roligt. Hon skulle bara veta, hade hon tänkt där hon gick längs gatan ner mot busshållplatsen.

Skrivpuff,13:e juni, 2018.

Ytterligare.

 

Den låg skinande och blank på bordet framför henne. Flickan rörde vid den med pekfingret. Dess blad var vasst och skapade en pytteliten reva i hennes hud. En droppe blod trängde sig ut och hon stack fingret i munnen och sög i sig den. En metallisk smak spred sig i munnen när hon sög allt hårdare som för att suga musten ur smärtan som pulserade i fingertoppen. Flickan kröp ihop på pinnstolen, drog upp fötterna på dess sits och satte armarna runt benen och lutade huvudet mot knäna. Ljusa hårtestar föll fram och täckte hennes bleka ansikte.

”Sitter du här”, sa en mansröst och fick henne att sprätta till.  ”Vad gör du här inne? Här får inte barn vara.”

Flickan ryggade tillbaka när mannen tog ett steg mot henne. Hans väldiga kropp böljade för varje steg han tog, ackompanjerade av ett par klumpiga träskor.

”Jag måste låsa här nu”, sa han och satte nävarna mot höfterna. Flickan kunde se en nyckelknippa dingla från en av byxhällorna. ”Det är dags för dig att gå hem. Alla andra elever har redan gått och jag tror inte att det är nån lärare kvar heller, förstår du.”

Utan ett ljud reste sig flickan från stolen. Det skrapade från stolen när hon sköt in den under bordet.

”Du, frugan väntar på mig, så du får sno dig på lite. Stå inte bara där. Iväg med dig!”

Flickan slog ner blicken mot golvet och sjönk ihop som om all luft gick ur henne. Mannen tog ytterligare ett par steg mot henne, la en hand på hennes axel och skulle just fråga hur de var fatt när han såg hur fibrerna i hennes kläder smulades sönder under tyngden från hans hand.

”Vad i…”, mumlade han och stod som förstenad när han såg en spenslig blek arm sträcka sig efter kniven på bordet. Den kniv som han tidigare använt till att kapa kablar med till en glappande fönsterlampa från ett av lärarrummen. Nu skulle han aldrig använda den mer.

Skrivpuff, 11:e juni, 2018.

Ingenting.

 

”Känner du verkligen ingenting?”

Nej. Ilse blinkade två gånger. Allt var som vanligt. Förutom att hon låg där hon låg, oförmögen att ta sig nånstans. Eller röra på sig överhuvudtaget, bortsett från ögonlocken. Det borde vara frustrerande. Men Ilse kände ingenting. Inte ett dyft. Det var som om hon aldrig hade haft en kropp att kontroller, hur pass den nu lät sig kontrolleras. Ilse hade varit tveksam många gånger till om det var hon själv eller den biologiska maskin hon befann sig i som avgjorde. Nu hade maskinen Ilse mer eller mindre lagt av. Den var ett tomt skal. Enbart själen rörde sig skadskjuten i den.

Ett skarpt sken bländade henne innan läkare klickade av sin ficklampa och började klämma här och där på hennes kropp. Han tog upp journalen och ögnade igenom den innan han lät pennan raspa mot dess yta.

”Jag kommer tillbaka om en stund. Försök att inte ha alltför roligt under tiden!”

Ilses blick följde den gråhårige mannen tills han försvann i ögonvrån och ur sikte. Hon hörde hur dörren gnisslande drogs upp och gick igen bakom läkaren med en dov smäll. Nu var hon ensam igen. Ensam med sina tankar och utan intresse för den teve som rullade amerikanska såpor efter varandra på väggen mitt emot. Ilse hade aldrig tyckt om den sortens program. Det var personalen som ställde in kanalen utan att fråga, som om alla kvinnor var genetiskt programmerade att vara intresserade av samma sak. Men de testosteronstinna männen och de yppiga kvinnornas problem var löjeväckande. Ilse tyckte att kvinnorna betedde sig som om männen aldrig själva hade något att säga till om vem de utsåg till sin käresta. Den kvinna som kunde spela sina kort bäst, vann både mannen och pengarna. Ett litet tag, sedan var karusellen igång igen och en annan kvinna fick mannen. Sånt var inte livet, tänkte hon. Inte det riktiga livet. Det var fyllt av tillfälligheter, slump och enbart en liten del skicklighet.

Ilse var en sån där som hade haft allt. Snygg man, jobb som modell och en dyr villa i ett av stadens bättre områden. Men ett spindelbett under ett uppdrag för en modekatalog hade satt stopp för allt. Ingen visste med säkerhet att hon fått ett spindelbett där i bungalowen intill stranden men det var den enda teori som läkarna hade att gå på. Det som hade börjat med en lokal klåda på ena handleden, hade slutat med näst intill totalförlamning. Ingen förstod varför det gått så lång tid mellan bett och paralys, under en månad hade hon gradvis försämrats. Nu hade hon legat här i fler dagar än hon kunde räkna till. Tony hade dykt upp flera gånger om dagen i början, men sedan hade besöken glesats ut allt mer och nu hade hon inte sett till honom på länge. Hon tänkte på honom en stund. Kanske hade han träffat en ny? Ilse kände inget vid tanken på det heller. Det var som om ingenting berörde henne längre. Det var värre än att hon inte kunde röra sin kropp. Hon hade tankar, javisst. Men inga känslor. Vad det än var hon råkat ut för, så hade det gjort något med hennes psyke. Ilse blundade hårt. Hon måste få tillbaka känslorna. Annars var livet inte värt ett dyft. Särskilt inte i en stålsäng med höj och sänkbart reglage som hon själv inte kunde styra.

 

Inspiration Skrivpuff.