Skrivpuff, 4:e juli, 2018.

Fler.

”Vet du att det är kampanj på solprodukterna nu”, sa kvinnan i den vita rocken på andra sidan disken och log brett. ”Om du köper en till så FÅR du ytterligare en gratis! Det är väl bra?”

Solbritt stirrade på henne och kände hur greppet om den enda tuben hårdnade. Det hade varit svårt nog att välja ut en bland många tuber, flaskor och stift som fyllde hyllorna. Det hade varit lätt att sålla bort produkterna för barn. De ville hon inte ha. Hon hade aldrig tyckt om barn och hade inga egna. Tack och lov, hade hon ihärdigt svarat de som ställt nyfikna eller enträgna frågor. Det hade chockerat vissa att hon inte tyckte synd om sig själv, när de tyckte det om henne. Men vad skulle hon med barn till? Det fick räcka med att ta hand som sig själv. Dessutom hade hon inte lyckats träffa en enda karl-stackare som gett intryck av att kunna axla familjemanteln. De hade istället varit som barn själva. Krävt omvårdnad, uppmärksamhet och middagarna på bordet när de var hungriga. Solbritt kände en hand på sin arm. Den var mjuk och varm, framhävde Solbritts egna bleka, rynkig hud.

”Ville du ha fler produkter? Det är ju tre för två. Det gäller att passa på.”

”Ja, jo, jag vet inte…”, sa Solbritt. ”Det blir kanske lite mycket…”

”Man kan nog inte ha för mycket. Better safe than sorry, vet du. Det är ju så farligt med de där UV-strålarna. Man kan inte skydda sig tillräckligt.”

”Det kanske är bäst att jag tar ett par till då, så har jag ju till nästa år också…”

”Å, nej, du ska inte spara dem så länge, vet du. De blir förstörda. Härsknar. Det finns risk att krämerna blir lika farliga som de skadliga strålarna efter ett halvår-ett år.”

”Men då kanske jag inte ska ta någon mer, då…”

”Du kan ju ta en after sun och en som är speciellt framtagen för att skydda ansiktet och som innehåller anti-ageing serum. Ingen vill ju få rynkor i förtid… eller fler än nödvändigt.”

Solbritt tyckte att kvinnan bakom disken såg på henne med en lätt nervärderande blick, som att hon tyckte synd om henne för att ansiktet redan var så fullt av rynkor att det inte gick att få plats med fler. Förmodligen ansåg hon att det skulle kräva mycket mer kräm än ett normalt ansikte gjorde. Vad var det som fick unga att tro att de gamla alltid varit gamla och att de själva skulle förbli unga? Kanske hade hon också tänkt så. Allt det där var glömt nu. Hon hade haft roligt. Jobbat som sekreterare. Rest runt i tjänsten men också privat. Haft snäva kjolar och skor med klack. Nagellack. Läppstift. Blonderat hår. Kråkvingar. Serverat kaffe. Tagit diktamen. Fört protokoll. Bokat in möten. Bokat om möten. Haft en och annan het natt. Svettats i solen. Använt mer kokosolja vid polen än vad som producerades idag. Inte en gnutta sol fick gå till spillo. Hon hade haft svårt att bli så där härligt pepparkaksbrun som man skulle vara och fick ta i.

Men det var då. Nu stod hon här, på ett av alla stadens apotek och visste varken ut eller in kring de krämer som fanns. Läkaren hade förbjudit henne från att vistas i solen utan skydd. Helst skulle hon sitta i skuggan. Men hon var som en huggorm på vårkanten och älskade att känna solen värma upp hennes kinder och ge henne energi. Så hon måste köpa den där smörjan. Det gick inte att säga emot en doktor som tagit bort bitar av hennes kropp. Tre tumörer på ryggen. Godartade, men chockartat ändå. Solbritt ville inte göra om det.

Påsen, som kostat två kronor ytterligare, dinglade tung mot hennes lår. I den låg en flaska för ansiktet, en annan för armarna och kroppen, samt en tredje för benen. Det hade varit ett bra köp, hade expediten sagt. En billig livförsäkring. Om hon ville lyxa till det, kunde hon kosta på sig en after sun, ett kylbalsam med Aloe Vera och en gel med nästan helt ren Aloe Vera. Det skulle göra Solbritt brun och läcker utan att det var farligt. Inga extra rynkor heller. Men mina är skrattrynkor, hade Solbritt sagt i ett försök till skämt. Kvinnan i den vita rocken hade sett på henne med pannan i djupa veck som om det vore henne helt främmande att en människa som Solbritt någonsin hade haft roligt. Hon skulle bara veta, hade hon tänkt där hon gick längs gatan ner mot busshållplatsen.

Advertisements

Skrivpuff,13:e juni, 2018.

Ytterligare.

 

Den låg skinande och blank på bordet framför henne. Flickan rörde vid den med pekfingret. Dess blad var vasst och skapade en pytteliten reva i hennes hud. En droppe blod trängde sig ut och hon stack fingret i munnen och sög i sig den. En metallisk smak spred sig i munnen när hon sög allt hårdare som för att suga musten ur smärtan som pulserade i fingertoppen. Flickan kröp ihop på pinnstolen, drog upp fötterna på dess sits och satte armarna runt benen och lutade huvudet mot knäna. Ljusa hårtestar föll fram och täckte hennes bleka ansikte.

”Sitter du här”, sa en mansröst och fick henne att sprätta till.  ”Vad gör du här inne? Här får inte barn vara.”

Flickan ryggade tillbaka när mannen tog ett steg mot henne. Hans väldiga kropp böljade för varje steg han tog, ackompanjerade av ett par klumpiga träskor.

”Jag måste låsa här nu”, sa han och satte nävarna mot höfterna. Flickan kunde se en nyckelknippa dingla från en av byxhällorna. ”Det är dags för dig att gå hem. Alla andra elever har redan gått och jag tror inte att det är nån lärare kvar heller, förstår du.”

Utan ett ljud reste sig flickan från stolen. Det skrapade från stolen när hon sköt in den under bordet.

”Du, frugan väntar på mig, så du får sno dig på lite. Stå inte bara där. Iväg med dig!”

Flickan slog ner blicken mot golvet och sjönk ihop som om all luft gick ur henne. Mannen tog ytterligare ett par steg mot henne, la en hand på hennes axel och skulle just fråga hur de var fatt när han såg hur fibrerna i hennes kläder smulades sönder under tyngden från hans hand.

”Vad i…”, mumlade han och stod som förstenad när han såg en spenslig blek arm sträcka sig efter kniven på bordet. Den kniv som han tidigare använt till att kapa kablar med till en glappande fönsterlampa från ett av lärarrummen. Nu skulle han aldrig använda den mer.

Skrivpuff, 11:e juni, 2018.

Ingenting.

 

”Känner du verkligen ingenting?”

Nej. Ilse blinkade två gånger. Allt var som vanligt. Förutom att hon låg där hon låg, oförmögen att ta sig nånstans. Eller röra på sig överhuvudtaget, bortsett från ögonlocken. Det borde vara frustrerande. Men Ilse kände ingenting. Inte ett dyft. Det var som om hon aldrig hade haft en kropp att kontroller, hur pass den nu lät sig kontrolleras. Ilse hade varit tveksam många gånger till om det var hon själv eller den biologiska maskin hon befann sig i som avgjorde. Nu hade maskinen Ilse mer eller mindre lagt av. Den var ett tomt skal. Enbart själen rörde sig skadskjuten i den.

Ett skarpt sken bländade henne innan läkare klickade av sin ficklampa och började klämma här och där på hennes kropp. Han tog upp journalen och ögnade igenom den innan han lät pennan raspa mot dess yta.

”Jag kommer tillbaka om en stund. Försök att inte ha alltför roligt under tiden!”

Ilses blick följde den gråhårige mannen tills han försvann i ögonvrån och ur sikte. Hon hörde hur dörren gnisslande drogs upp och gick igen bakom läkaren med en dov smäll. Nu var hon ensam igen. Ensam med sina tankar och utan intresse för den teve som rullade amerikanska såpor efter varandra på väggen mitt emot. Ilse hade aldrig tyckt om den sortens program. Det var personalen som ställde in kanalen utan att fråga, som om alla kvinnor var genetiskt programmerade att vara intresserade av samma sak. Men de testosteronstinna männen och de yppiga kvinnornas problem var löjeväckande. Ilse tyckte att kvinnorna betedde sig som om männen aldrig själva hade något att säga till om vem de utsåg till sin käresta. Den kvinna som kunde spela sina kort bäst, vann både mannen och pengarna. Ett litet tag, sedan var karusellen igång igen och en annan kvinna fick mannen. Sånt var inte livet, tänkte hon. Inte det riktiga livet. Det var fyllt av tillfälligheter, slump och enbart en liten del skicklighet.

Ilse var en sån där som hade haft allt. Snygg man, jobb som modell och en dyr villa i ett av stadens bättre områden. Men ett spindelbett under ett uppdrag för en modekatalog hade satt stopp för allt. Ingen visste med säkerhet att hon fått ett spindelbett där i bungalowen intill stranden men det var den enda teori som läkarna hade att gå på. Det som hade börjat med en lokal klåda på ena handleden, hade slutat med näst intill totalförlamning. Ingen förstod varför det gått så lång tid mellan bett och paralys, under en månad hade hon gradvis försämrats. Nu hade hon legat här i fler dagar än hon kunde räkna till. Tony hade dykt upp flera gånger om dagen i början, men sedan hade besöken glesats ut allt mer och nu hade hon inte sett till honom på länge. Hon tänkte på honom en stund. Kanske hade han träffat en ny? Ilse kände inget vid tanken på det heller. Det var som om ingenting berörde henne längre. Det var värre än att hon inte kunde röra sin kropp. Hon hade tankar, javisst. Men inga känslor. Vad det än var hon råkat ut för, så hade det gjort något med hennes psyke. Ilse blundade hårt. Hon måste få tillbaka känslorna. Annars var livet inte värt ett dyft. Särskilt inte i en stålsäng med höj och sänkbart reglage som hon själv inte kunde styra.

 

Inspiration Skrivpuff.

Skrivpuff, 5:e juni, 2018.

Lättnad.

Utan att tänka på det hade Tyra köpt en kaffe latte och satt sig på en av uteserveringarna till den nyinvigda gallerian som skulle skänka området en air av New York. Hon hade alltid tyck att såna ambitioner var hopplösa och ytliga. Tyra såg ner på muffinsen som tog upp hela assietten med sin amerikanskt överdrivna storlek. Några blåbär syntes på dess skorpiga yta och följde med pappersformen när hon pillade bort den. Egentligen ville hon slicka rent det där pappret, precis som hon skulle ha gjort som barn. Men hon nöjde sig med att vika ihop det till en liten triangel som hon petade in under fatet. Det sorlade omkring henne. Bilar susade förbi och tutade ilsket på varandra på gatan intill. Barn skrek i sina vagnar medans deras fäder glodde ner i mobilerna i skydd av sina kepsar och solglasögon. Tyra hade lust att knacka en av dem på axeln och fråga om han sov. Det var något med barnskrik som gjorde henne obekväm och redo att ingripa. Hon visste att det var löjligt, att hon överdrev och att det säkert var bra för barn att skrika ibland. Men ändå… hon kunde inte släppa tanken på att barnet försökte kommunicera något som det behövde hjälp med. Hon såg mannen röra på sig och kände lättnaden i hela kroppen. Ljudlöst lutade han sig fram och stoppade in en napp i barnets mun innan han satte sig tillrätta i stolen igen och lät fingertopparna glida genom ett välansat skägg. Barnet tystnade men det skrek inom Tyra igen och skavde som om hon vore ett troll i solen.

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Skrivpuff, 4:e juni, 2018.

Närhet

 

Kan du inte bara dra åt helvete nån gång, skrek Asta. Jag hatar dig, din jävla idiot!

Göran tog ett par försiktiga steg framåt, men Asta slet åt sig en eldgaffel från den öppna spisen och riktade den mot honom. Den var kall och tung i hennes hand, ville inte riktigt låta sig kontrolleras men hon tvingade upp den mot den röda skjortan med vita blommor. Görans handflator svävade framför det uppsvällda bröstet som två bleka hägringar. Asta kunde se att det rann svett från hans hårfäste ner mot ögonen. Snart skulle han inte kunna se mer om han inte gnuggade sig i ögonen med fingrarna. Då skulle hon passa på, sätta gaffeln i honom och vrida till.

Ta det lugnt, stammade Göran. Jag har ju fru och två barn. Barnbarn, du vet… Snälla du… Du misstar dig… jag har aldrig varit annat än snäll mot dig…

Snäll? Asta såg ut som om hon skulle spy. Att komma in till mig på natten när alla andra sov är väl knappast snällt!?

Göran mumlade något som Asta inte kunde höra och rörde sig närmare henne. Hans andedräkt var tung och ytlig. Hon hötte eldgaffeln mot honom tills han backade.

Du var så ensam, sa han och blinkade hårt i ett försök att få bort svetten som rann in i ögonen. Jag ville bara att du skulle få känna lite närhet… att nån tyckte om dig… din familj verkade ju strunta i dig… de drack och spelade poker medans du satt där i ett hörn, hopkrupen och tyst som en mus. Jag ville hjälpa dig att öppna upp dig… må lite bättre…

Du, det var då ett jävla dåligt sätt att göra det på, sa Asta. Du märkte aldrig att jag inte ville!? Att jag hatade att du kom smygande och att jag var tvungen att ställa upp, för annars skulle du ge dig på Bea och hon var bara fyra. Du äcklar mig, ditt jävla svin. Men jag ska befria dig från ditt ynkliga liv. Se det som en gåva till ditt barnbarn att hon slipper dig och din feta lekamen guppande över sig som en strandad jävla valross.

Asta drämde till med eldgaffeln mot Görans huvud. Den lämnade en rispa från ena örat och ut mot kinden. Göran skrek till och satte ena handen mot blodet som rann ner och fläckade hans hawaiiskjorta. Asta kunde höra honom gnälla som ett skadskjutet djur.

Men du ville, sa han och sjönk ihop i en hög på golvet.

Ville jag verkligen det, frågade Asta och ställde sig bredbent intill honom innan hon höjde eldgaffeln mot taket. Ville jag verkligen. Eller var det du som ville? Det här har jag däremot velat göra sedan första gången du kröp ner där under mitt täcke. Och jag tror att du vill att jag gör det. Visst vill du?

Asta slutade inte slå förrän hon var helt utmattad och sjönk ihop på en pall som någon ställt intill eldstaden. Först nu såg hon de blommiga gardinerna och de puderrosa väggarna. Det luktade svagt från potpurri som någon hällt ut i en skål på vardagsrumsbordet. Lädret i soffan blänkte vitt trots att den inte såg ny ut och kuddarna med spetsbård hade puffats upp och lagts prydligt mot ryggstödet.

Som om en madrasserad cell i engelsk romantisk stil, muttrade Asta och reste sig. Hon drämde till med eldgaffeln mot altandörren och tog sig ut den vägen. Det spelade ingen roll om hon åkte fast, så länge världen var en dåre fattigare tänkte hon och sulade iväg eldgaffeln mot den angränsande skogsdungen. Men det skulle ta tid för dem att hitta henne. Tidigare ostraffad och i en stad där hon inte satt sin fot sedan barnsben var hon svår att känna igen.

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Skrivpuff, 4:e maj, 2018.

Beröring

 

Vita bomullstussar mot blå bakgrund. Angelica tittade på bilden som konstläraren svept fram med hjälp av en Ipad. Den skulle alltså beröra hennes sinnen, få henne att känna inspiration. Hur kunde hon inte klura ut. Antingen var hon fantasilös eller också var det en särdeles dålig målning. Vilket det var kunde hon inte heller bli riktigt klok på. Hon sneglade på Björn som fingrade i sitt veckogamla skägg. Han såg nöjd ut och gungade på hälarna. Angelica fick lust att dra honom hårt i armen och väsa att han skulle sluta. Det var enbart självgoda stofiler som höll på med sånt. Men han var inte hennes att tillrättavisa och hon bet sig i tungan. Det var tillräckligt illa att de andra kursdeltagarna redan uppfattade henne som burdus efter att hon skrattat rakt ut åt ett akvarellcollage föreställande en man med ett papegojhuvud, uppflugen på en trafikskylt någonstans i de småländska skogarna. De andra hade gjort förtjusta utrop när den dök upp på duken framför projektorn som surrade i taket. När hon själv började kritisera verket hade övriga kursdeltagare vänt sig mot henne och stirrat med kyliga blickar och stela ansiktsuttryck. Precis som om hon visat sig vara en kallblodig mördare och inte bara väldigt tydlig med sin smak. En barnunge skulle göra bättre konst!

Jag fattar inte det här med collage, klagade Angeliga till Birgitt som ställt sitt bord intill henne och höll på att spänna upp sitt våta akvarellpapper. Vad är det vi ska göra egentligen? Klippa och klistra som femåringar?

Birgitt skrattade och svarade att hon inte heller hade förstått uppgiften fullt ut. Men la till att hon tyckte om friheten att få tolka övningen fritt. Att den blå himlen med sina lätta moln hade berört henne starkt och kickat igång lusten att skapa. Angelica suckade och skakade på huvudet. Alla var tydligen lite korkade. Kanske hade de stått för nära dunken med kasserad linolja och förtunning som gett verkligheten ett rosa skimmer. Själv skulle hon undvika alla typer av kemikalier om det här var resultatet.

Angelica plockade upp ett papper ur kassen och bestämde sig för att ha så lite collage som möjligt i sin målning. Det skulle bli en tolkning av utsikten från ett av de stora, spröjsade fönstren. En realistisk avbildning av världen så som den faktiskt såg ut. Inget trams. Inga papegojhuvuden. Inga kostymklädda höns. Husfasader, träd. Mer än bara några löjliga, intetsägande moln mot en blå himmel.

Skrivpuff, 31:a januari, 2018.

Smala, soltorra läppar.

 

Sigrid trutade med sina smala soltorra läppar rakt ut i luften. Simon frågade hon var tokig och ryckte henne i armen för att dra henne med sig ner längst den smala gränden mot torget.

”Skynda dig, vi måste leta upp mamma och pappa”, sa han och drog envist i hennes arm men Sigrid rörde sig inte ur fläcken. ”Vad håller du på med egentligen!?”

Simon såg sig omkring. Den smala gränden var tom så när som på en katt som latade sig i skuggan från en klängranka som hängde ut över räcket på en av balkongerna. Han drog hårdare i systern och hon började protesterande ge efter, kallade honom för en störig idiot som inte förstod någonting.

”Du har rätt”, suckade Simon och släppte lite på taget om systerns arm. ”Jag fattar verkligen inte vad du håller på med. Varför står du så där och trutar med munnen? Tror du att det ska komma någon drömprins, eller?”

Sigrid svarade inte.

”Det är faktiskt bara vi två här”, fortsatte Simon, ”och nu har vi kanske tappat bort mamma och pappa bara för att du inbillar dig en massa saker och pratar för dig själv och så…!!”

Hans grepp om henne hårdnade igen och han drog henne med sig över kullerstenarna bort mot torget där föräldrarna för en stund sedan försvunnit runt ett hörn. En hop med turister ledd av en guide med solglasögon och en pärm i famnen täppte till gränden. Simon ställde sig på tå för att spana genom den utan att få syn på föräldrarna.

”Titta vad du har ställt till det”, väste Simon, ”bara för att du skulle stå där och fantisera om din låtsaskille!”

”Gjorde jag inte det”, protestera Sigrid och kliade sig på den brunbrända armen.

”Vad gjorde du då”, spottade Simon ur sig och stirrade ner på henne. ”Du stod ju där som en annan tönt och låtsades pussa någon som inte fanns där. Smack, smack, liksom!”

Sigrid svarade inte. Istället stirrade hon ner på marken och sparkade till en liten sten med ena foten. Den studsade iväg mot en av de andra turisterna som slängde en sur blick mot deras håll och muttrade något på ett språk de inte förstod. Simon sa att det var bäst att de fortsatte leta. Om de inte hittade föräldrarna skulle han säkert hitta tillbaka till hotellet, bara han fick ro att tänka lite. Han höjde upp handen som skydd för ögonen mot den stekande solen och spanade en stund till innan han gav upp och sa att de skulle försöka ta sig tillbaka. Snart skulle de vara samlade igen. Det var han säker på.