Intervjun

 

Det är en blåsig men solig dag här i Stockholm när jag ringer upp Stephen King via en datorapp. Jag har fått förmånen att tala direkt, via videosamtal, med skräckens store ikon, den tidigare så förkastade men sedan några år tillbaka alltmer hyllade författaren. En av min ungdoms idoler sitter så tätt med ansiktet mot webbkameran att jag kan se fettfläckarna på de metalbågade glasögonen. Håret är inte längre så där mörkt som de var på böckerna jag snodde åt mig under bokrean. Men klädstilen är densamma. En enkel t-shirt och jag gissar mig till att han parat ihop det med vanliga blå jeans. Han harklar sig där på skärmen och ser nyfiket mot mig. Jag blir osäker. Granskar han mig nu? Kommer jag bli en av karaktärerna i hans kommande berättelser? Slampan med det sönderblekta håret eller en blodtörstig häxa någonstans i stadsdjungelns vindlande bakgator? Han skrattar till som om han kan läsa mina tankar. Kan hända har han egen erfarenhet av den telapati som han ibland skriver om? Jag har väl rent mjöl i den påse han nu är i full färd med att ganska? Nu är det min tur att harkla mig. Bläckpennan glider mellan fuktiga fingrar. Jag har aldrig gjort det här förut. Kommer det synas på mig att jag är en rookie? Kommer det göra honom arg att någon bestämt att just jag, nykomlingen, nästan praktikanten, ska fråga ut honom? Jag David mittemot Goliat men istället för sten och slunga är jag beväpnad med papper och penna.

Nu när Covid-19 förvandlat världen till en levande Stephen King-roman, betyder det att du blir arbetslös nu?

Nej. Jag är författare. Jag har alltid arbete!

Men vad ska du skriva om när världen är raserad och på gränsen till dystopi?  Finns det plats för skräckböcker nu?

Mitt korta svar är nej. Men låt mig säga så här. I en värd där allt du någonsin varit rädd för ska hända banne mig håller på att gå i uppfyllelse, vad är det då som skrämmer som mest?

Mannen på skärmen lutar sig tillbaka i kontorsstolen och sätter låter fingertopparna mötas framför bröstet. Blicken vilar någonstans snett upp i taket och han blir tyst en lång stund. Det gör mig osäker. Borde jag säga något? Jag harklar mig igen, försiktigt eftersom jag inte vågar störa det stora geniet på andra sidan Atlanten. När ingenting händer tar jag mod till mig och frågar hur han menar. Han rycker till och stirrar in i kameran som om han glömt bort intervjun.

Tja… du blir naturligtvis rädd att du ska bli häftigt förälskad.

Hur menar du då? På vilket sätt skrämmer det?

Tänk dig själv. När man är förälskad blir livet på allvar samtidigt som man lever som på små moln. Sjunde himlen, du vet, den finns och… finns inte. Vad man inte vill då är att tvingas tillbaka ner till jorden. Vad kan tvinga ner förälskade från sitt rosa moln? En förlust, börskrasch, en pandemi eller förstås när hela världen rämnar under ens fötter. Det vi brukar ta för givet, möten, känslor, hopslagna påsar, önskade eller oönskade graviditeter, giftermål… vad händer med det nu? Vem törs bli kär, riskera veneriska sjukdomar eller att oron över att inte veta var man ska kunna föda sitt barn? Kommer det överleva, kommer det bli föräldralöst, kommer det ha en civilisation att dra ett strå till?  Kanske tusentals bebisar och små barn snart står utan vuxna som tar hand om dem… Flugornas härskare blir en barnlek i jämförelse. Där är vi nu. Vi vet inte om det blir så. Vem vågar drabbas av kärlekens och erotikens obönhörliga krafter i en sådan tillvaro?

Och?

Och? Min plan är att fortsätta som vanligt fast med en twist. Nu utgår jag inte längre från skräckgenren utan sadlar om mot romantik, romance, chic lit. Kalla det vad du vill. Det blir fortfarande skräck, men utifrån ett helt annat perspektiv.

Jaså, hur då?

Fattar du ingenting eller är du bara jäkligt bra på att hålla upp ett förvirringens pokerfejs? Lyssna här. jag ska skriva kärleksromaner. Du hörde rätt. Du får ett scoop här och nu. Ta hand om det. Gör vad fan du vill med det förresten. Om jag tolkar dig rätt kommer du slarva bort den här chansen. Dränka intervjun i en mängd adjektiv som får läsaren att tappa intresset eller rent av somna. Se inte ut som en fårskalle! Skärp dig lite och hör bara vad jag säger. Romantik är den nya skräcken. Två personen fattar tycke för varandra. Båda kämpar emot. Det blir mer och mer desperat. Till slut inser de att de inte längre kan göra motstånd och är redo att slita kläderna av varandra – jag försöker hålla transportsträckorna korta numera men du känner ju till hur jag skriver. Vid samma tidpunkt som de står där och fipplar med byxknappar och behåband… BOM! Karantänen slår ner som en osynlig, fast synlig, berlinsk mur mellan dem. De kastas rakt in i en ruinliknande labyrint med fler irrgångar och ringleder än det finns siffor för. De separeras från varandra. Den enas mage växer sig större samtidigt som hosta bryter loss hos den andre. Kärleken och dess effekter blir den nya skräcken.   

Vad kommer hända?

Hända? Det vet jag inte. Och om jag vet det tänker jag inte berätta det för en nyfiken typ som du. Kanske kryddar jag med inplanerade, hett åtrådda IVF-befruktningar som kanske blir av, kanske inte. Eller en surrogatmorsa i Indien som får ta hand om ett barn burit men aldrig önskat eller är biologisk mor till. Kärleken, livet, framtidshoppen – finns det något otäckare i tider av kris?

Samtidigt är väl just det också vår tröst?

Kanske det… kanske inte…

 

Det går en rysning genom kroppen när jag klickar bort videosamtalet. Har han rätt, är kärleken vår tids nya skräck? Jag vill inte tro det. Vad tror du själv?

 

Inspirerat av SkrivPuff:Banne mig.

Dominant

 

Ljudet brakade ut från högtalarna. Bosse lutade sig bakåt i läderstolen och satte handen till hakan.

Fa-an asså, den där gitarren är för dominant. Går det inte att ta bort den på nåt sätt? Amir, kan du dra ner disten lite? Nej, nej, inte den spaken! Den andra. Där ja… bra, nu börjar du lära dig. Jag sa ju att du skulle snygga till dig!

Han skrek ut orden. Inte för att det egentligen spelade någon roll. Hans röst var stark och överröstade det mesta. Ändå var det något som fick honom att riktigt befästa sin position som studions ultimate härskare. Han hade ställt sig på vågen i morse. Hundrafemtio kilo snart. Svetten hade spruckit ut i armhålorna så fort han såg det och han skyndade sig av vågen som om den riskerade att brista under hans bara fötter. Han hade alltid varit en stor pojke. Stark som en björn. Envis, målmedveten och med talang för musik. Carita brukade kalla honom för hennes egen Bamse. Fast snygg och utan töntig blå luva med tofs. Han hade ibland keps. Läderjacka av motorcykelsnitt vid speciella tillfällen. Svarta jeans. Alltid skönt urtvättade och med häng därbak. T-shirt som visade upp armarnas färgglada tatueringar efter japansk förebild. Bosse älskade karpen. En lyckofisk om han förstått det rätt. Och så draken som slingrade sig fram i en skummande svallvåg. Han sneglade på Amir. Brun, slät hud under ett blåsvart hår. Pigga ögon och en fjantig nosring som dallrade ovanför överläppen. Bosse hade lust att ta tag i den och dra hårt. Bröla och frusta som en tjur. Det gjorde honom irriterad att ynglingen var vältränad och dessutom hade fingertoppskänsla för musikmakeri. Han ville sätta dit honom, förnedra och skrika ut att det var han, Bosse Ringkvist, som var musikens härskare.

Det knarrade i lädret under honom när han lutade sig bak mot ryggstödet och satte händerna i nacken. Han lät fötterna ligga slappt mot golvet. De svarta träningsskorna började se solkiga ut. någon dag skulle han köpa nya, glänsande, som passade en musikdirektör. Då skulle den där snorvalpen få se att gammal är äldst.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Dominant.

Speglingar

 

Flicka med hund i Leiria

Flicka med hund i Leiria. Fotograf: Ethel Hedström

 

 

Agnes satte ner espresson på plastbordet och stirrade.  Från sin plats utanför fiket mitt i hjärtat av Barcelona såg hon barnet tydligt. Flickan påminde om någon. Det mörka håret, klippt strax under öronen, de bruna ögonen, sättet att röra sig och klappa om den hund som snarare såg ut som en liten häst. Hur kunde det finnas ett så starkt släktskap mellan två individer som aldrig mött varandra? Och som i normala fall befann sig så långt bort från varandra att deras verkligheter förmodligen tedde sig overkliga och obegripliga för den andre. Ändå var det någonting… Det där sättet att lägga huvudet på sned, skratta så att det bildades gropar i kinderna och en extra haka. Det skarpa solljuset fick Agnes ögon att tåras. Hon sträckte sig efter en servettbehållaren och drog ut en tunn och hård pappersruta. Det frasade om den när hon tryckte den mot ögonen.

Hur står det till med fröken?

Hon såg upp och mötte ett par gröna ögon i ett solkysst, fårat ansikte. Den lilla spanska Agnes kunde fick henne att låta som ett barn när hon svarade att allt var fint. Bara fint. Kvinnan lade en varm hand på hennes axel och sa att hon fanns bakom disken om Agnes behövde hjälp. Kvinnans skor klapprade mot gatstenen när hon gick tillbaka in med några fläckade porslinskoppar och fat.

Behövde hon hjälp? Agnes såg på sig själv i reflektionen från ett fönster. En blek kvinna med uppsatt blonderat hår. Hon hade redan varit i staden en hel vecka men inte fått ens fräknar i ansiktet. Det var heller inte särskilt varmt den här tiden. Januari. Som bäst blev det upp emot tjugo grader men det hade inte hänt under tiden Agnes var där. Hon hade blivit varnad. Det skulle vara kallt och det skulle regna. Men det hade inte gjort det. Det hade varit ovanligt torrt, det sa alla hon stötte på. Men det spelade ingen roll. Agnes var där för att göra efterforskningar. Hon hade fått stipendium. Av någon anledning hade juryn tyckt att hennes idé att studera portaler i den spanska staden var värt att satsa på.

Agnes hade irrat runt bland gränderna med kamera och anteckningsblock. Människor hade nyfiket kommit fram och undrat vad hon höll på med. Det hade varit svårt för henne att få fram de rätta orden och de flesta hade skakat på huvudet åt henne. En del skrattade gott. Agnes förstod dem. hon brydde sig inte heller mycket om det som fanns runt omkring i den egna vardagen.

 

Kvinnan med de gröna ögonen lade sin hand på Agnes axel igen och ryckte henne ur tankarna. Hade hon druckit färdigt? Ja. Det hade hon. Hon tackade och reste sig. Såg mot flickan med hunden. Det där hjärtformade ansiktet… mandelögon… det var så bekant… men hur?

 

Inspirerat av SkrivPuff: foto.

Middagen

 

Den låg på fatet. Hästskoformad. Med snittade skåror fyllda med ost, äpple och senap. Fia stirrade på den. Fick inte händerna att gripa tag om besticken som låg placerade intill den. trots att hon försökte lyfta händerna från kroppen och ta tag i dem gick det inte. de stretade iväg, gjorde sig sladdriga samtidigt som de spjärnade emot. Hon såg mot karotten med makaroner. Stuvade, så klart. Rivna morötter med russin. Hon som inte klarade råkost utan att få gaser som hotade att spränga hela området i tusen bitar. Och mjölk… varför envisades folk med att hälla mjölk i maten? Det gjorde den kladdig och äcklig. Tuggorna kletade runt i munnen och fastnade på tänderna, tungan, i gommen…

 

– Tycker inte du om falukorv, frågade kvinnan med det blonderade håret, kortklippta håret som lockats för att se tjockare ut än det var. Du som är från Falun och allt…

– Jo…, ljög Fia och tvingade sig själv att le.

Kvinnan skrattade och placerade en stor bit av korven på Fias tallrik.

– Se så, ät upp nu. Du är ju så oerhört smal… man skulle kunna tro att ni inte får någon mat där uppe i Dalarna…

Fia sneglade på Fredrik. Han såg tillbaka på henne som om han glupskt väntade på att få se hur hon skulle hantera situationen. Själv sa han ingenting. Fia teg. Varför skulle alla hoppa på just henne hela tiden? Som om hon var någon att ifrågasätta och pika så fort en chans gavs och däremellan också. Hon ville vråla att hon hatade falukorv och att det inte var givet att man måste älska det bara för att man var från trakten den kom ifrån. Hon ville slå knytnävarna i bordet och skrika att den smakade disktrasa och hade konsistens som en sladdrig gammal byracka. Inte för att hon smakat en sådan men hon kunde livligt föreställa sig att det var samma. Hon ville spy ur sig sin aggression över sämskskinnsbyxor, knätofsar och målade trähästar. För att inte tala om de där förhatliga kurbitsarna som hon tvingats att studera ingående på det lokala museet och skriva en uppsats om bara för att en lärare på gymnasiet krävt det.

– Jo… vi får mat där…

Fia hörde sin röst, hur patetiskt svag och inställsam den lät, och kände hur svetten började sticka i armhålorna. Hon skruvade på sig och torkade de fuktiga handflatorna mot tygservetten som låg utvikt över låren precis så som hon sett på teve att det skulle vara. Kniven segade sig genom den smälta osten och Fia såg hur fett från korven sprack upp som blodet ur ett skärsår. Hon sköljde ner den första tuggan med mineralvatten som smakade plåster, hörde sig själv säga att maten var god men att hon började bli mätt och petade runt med gaffeln i ett försök att få resterna på tallriken att se mindre ut. Det här var sista gången hon skulle äta den fördömda falukorven. Hon skulle bli vegetarian. Kanske till och med vegan. Det skulle hon. Helt säkert.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Falukorv.

Fatta

Solen letade sig in genom det igengrodda fönstret. Strålarna var ovanligt starka för att vara i slutet på november. Rolf kisade mot det och vinklade för persiennen en aning. Rummet var fyllt av slipdamm och annat som ansamlats under hela hösten. Det var inte bra för lungorna. Tjugo års intensivt lutande över verktyg och silver med ciggen ständigt hängande i högra mungipan hade satt sina spår. Läkaren hade höjt ett varningens finger och sagt att det inte längre var säkert att arbeta i smedjan. Särskilt viktigt var det att ventilationen var i topptrim, att dragskåp användes och att städningen fick ta den tid den krävde.

Rolf hade inte tid att tänka på renhållningen av ateljén. Inte nu när den mest hektiska tiden närmade sig. Julen. Allt sedan någon hade skrivit ett blogginlägg om hans örhängen av så rent silver det gick att uppnå hade beställningarna trillat in i rasande fart. Snabbt skulle det gå. Ivriga kunder stressade på utan förståelse för skapelseprocessens långsamhet. Visst kunde han slarva lite här och där. Ingen skulle märka om lödfogen inte var helt jämn eller om miniatyrfågelns näbb minutiöst finslipad. Men det fanns något som hette stolthet.

Rolf hade mycket stolthet. Han ville inte lura någon. Inte ens av misstag. Det sved i honom när han presenterade priset för sina smycken och såg hur den andre drog efter andan. Två tusen för lite silver? Det var ju bara några sammanfogade tunna ringar och ett hänge föreställande en blomma. Hur kunde detta kosta en sådan förmögenhet? Särskilt som butikerna på stora köpgatan sålde liknande för en bråkdel av priset.

Till en början hade Rolf börjat tveka över sitt pris och övervägt att sänka dem. Sedan hade han blivit allt mer fylld av övertygelse om att det han gjorde måste få kosta och istället börjat motivera sig. Antalet arbetstimmar, materialet, verktygen, hyran, och så de där förbaskade sociala avgifterna och momsen som krävde ett påslag på nästan 100 procent. En näsvis kund hade gett svar på tal och påpekat att momsen och avgifterna samt materialet var avdragsgillt. Det hade fått rodnaden att slå ut på Rolfs kinder och hans röst att darra en aning. Det var sant. Det var det. Ändå… om han kalkylerade in den och sänkte priset, skulle han i slutändan ändå få mindre betalt själv särskilt om utgifterna inte var tillräckligt stora. Han återfann fattningen och frågade om han skulle göra påslag för den förslitning av kroppen arbetet med all sannolikhet innebar för honom och som han för närvarande inte tog betalt för. Det var med skräckblandad förtjusning han såg mannen i kostym knycka på axeln och slita upp dörren innan han försvann ur synhåll.

Numera brydde han sig inte om att argumentera vare sig för eller emot priserna. Det som stod var det han var tvungen att ha. Det blev ändå inte tillräckligt för mer än en knaper tillvaro utanför studion. Ändå fick det vara som det var. Han ångrade ingenting. Utan smedjan skulle hans liv ha varit värdelöst. Tomt. Det kliade i fingrarna när han inte befann sig vid sin arbetsbänk. Den mjuka infasningen som liknade en månskära. Filnageln med sina skåror som minde honom om tidigare verk. Det svaga fräsandet från brännaren när lågan när han smälte slaglod eller glödgade silvret.  Det enda som skrämt honom i början var svavelsyran för att få bort oxidskiktet efter lödningen och vitkokning. Men han vande sig snart vid att hantera det farliga ämnet även om det inte helt gick över. Han hade alltid varit en hare. Rädslan gick inte över med att skäggväxten tog fart, så som modern hade försäkrat honom och framför allt sig själv. Han hade gärna hängt kvar vid hennes ben om han kunnat. Men han blev vuxen. Hon hade puttat bort honom. Så var det. Livets gilla gång. Han hade ogillat den gången. Det hörde inte till att protestera. Så småningom hade han vant sig. Tack vare silvret och cigaretterna.

 

Inspirerat av SkrivPuff.

Promenaden

Foto på gångväg med gångskylt. Copyright: Ethel Hedström.

Det var en gång och den var grusad, pappa!

Skrattet klingade i den krispiga luften. Oskar snörvlade och pressa fram ett leende men fick bara ut ett torrt hummande. Men barnet märkte inget. Det klamrade sig fast i hans hand och pratade vidare om snön som förhoppningsvis skulle göra det möjligt att åka pulka senare under dagen. Oskar rös till. Pulka. Snö som kröp in i minsta springa i kläderna och smalt ner i en kylande flod som hur man än gjorde alltid letade sig ner till tårna. Dessutom var han ur form. Han hade köpt ett träningskort men glömt att utnyttja det. Glömt och glömt… det kändes pinsamt att komma dit med en kropp lika oformlig som michelingubbens. Han visste att han var löjlig som tänkte så ändå kunde han inte släppa det. De andra som varit där under introduktionen hade sett ut som om de inte gjort annat än tränat. Vad hade de på en sådan där introduktion att göra? De lyfte hantlarna som om de vore viktlösa. Nej, blotta tanken på att gå dit gav Oskar panikångest. Det stack i kroppen och svetten började spricka ut. Kinderna hettade lika ilsket som när han var liten och blivit påkommen med att bläddra i en vuxenbok på biblioteket. Herregud så patetisk han var!

Pappa…? Pappa! Lyssnar du? Varför har de inte grusat den här gången?

Oskar såg ner på barnet som stannat upp och dragit honom i armen. En sträng snor rann ner från ena näsborren och letade sig in i munnen där den lilla tungan ivrigt tog emot den. Oskar grävde i fickan med den lediga handen och fick upp en näsduk som han torkade det snoriga barnet med.

Pappa, det är ju halt här. Se hur jag glider med fötterna… varför sandar dom inte?

Jag vet inte, svarade Oskar. De har sagt att de inte har råd att göra det längre. Det verkar vara dyrt med sand…

Tänk om vi halkar då? Fröknarna har sagt att det är farligt. Och sandlådorna… kommer dom blir tomma sen? Jag som vill bygga sandslott och köra med bilarna där i sommar…

Oskar kliade sig i huvudet. Vad skulle han säga? Att han tyckte kommunen var dumsnål? Att de spenderade pengarna fel? Att världen höll på att braka åt helvete? Hur skulle det påverka det nyfikna barnet som trodde att allt ännu var möjligt och att alla ville varandra väl?

Vi får gå försiktigt, sa han, och hjälpa varandra. Här håll i mig så hasar vi över till sidan där och går på gräset nu när det fortfarande är möjligt. Du ska se att det ordnar sig med sandslottet. Annars får vi fundera ut nåt.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Bildinspiration.

 

Stockholm, den 20:e januari, nådens år 2020.

 

 

Jag gingo till busshållplatsen så som brukligt äro varje morgon. Flera andra människor stodo redan där och frustade sömndrucket samtidigt som de rastlöst bytte från fot till fot. Näsor nerstuckna i scarfar och kragar. Plusgraderna till trots äro det alltid råkallt i denna här staden. Åtta grader minus kännas alltid varmare än åtta plus. Kön ringlade sig lång. Jag tänkte, skola bussen hinna i tid denna frostnupna dag? Skola jag komma på den eller äro den – som så ofta – full redan när den anlända?

Det har varit som höst hela vintern så långt som vi kommit. En januari med blommor som vilja knoppas och fröstänglar som skjuta iväg. Vad vilja vår herre säga oss med detta spratt? Denna dag, i fjol, finge vi alla pulsa fram genom den knähöga snön. Bussarne kommo icke så som de borde. Några av oss bestämde sig för att ta sig mot Hornstull per fots. Jag sågo dem aldrig igen.

 

Bussen kom om så en aning sent. Men jag voro ute i god tid och hann sålunda till kontoret utan att tvingas hasta. Kamrer Jansson bad mig se över datasystemet. Tydligen hade där förekommit något ofog. Någon med djupa kunskaper i IT-kunskap hade på något outgrundligt sätt lyckats ta sig ända in i det heligaste av heliga bokföringskalkyler och däri flyttat om siffrorna! Jag hade fullt ut med att täppa till de hålor den råttan krupit in genom resten av dagen. Min lunch finge jag äta vid skärmen, försiktigt för att icke råka spilla smulor i tangentbordet.

Men nog om mig och mina bekymmer! Hur står det till där ute på landet? Har ni fått ordning på torpet ännu? Jag skola snart hava en och annan dag ledig och då kunna ta mig ut till er på ett litet besök. Jag har kontrollerat att SL kunna taga mig halva vägen, sedan väntar en lokaltransport. Det vore så hjärtligt roligt att få se er lilla täppa! Hava de hunno med att draga ut fibernät till er del av världen ännu? Jag hava det så erbarmerligt svårt att klara mig utan serierna från de där strömningstjänsterna. Bliro rent av grinig och deprimerad om jag inte finge en daglig dos filmatiserat berättande.

Nåja, jag skola icke tynga ner er med mina bekymmer. Jag hava det bra och hoppas att ni hava detsamma. Med hopp om att snart ses!

Kära hälsningar,

Anthon

 

 

Inspirerat av SkrivPuff: brev.

Köpenhamn, den tjugonde november 1962.

 

Jag stirrade på mig själv i spegeln i dag. Kände och klämde på ansiktet som en gång varit så spänstigt och skimrande. Nu var det grådaskigt och slappt. Hängde som torra skinnlappar från kindbenet ner mot halsen. Är det så jag ser ut nu? Mörka ringar under ögonen, grå strån som tränger sig på runt ansiktet och de där rynkorna på halsen… Jag förstår att C inte stod ut med mig i längden. Jag är tvär och ilsken. Avig. Och nu ful också. Jag som alltid brukat hävda att jag är bestämd, envis och tydlig känner mig ny som en gammal ragata.

Det är en sådan dag idag.

Den där ljust, ljust bruna skjortan jag köpte igår och tog på mig i morse klär mig inte. Det såg jag först nu. Kvinnan i boutiquen lovordade den. Polyester är så enkelt att hantera, sa hon. Praktiskt och lätt. Bara att skölja ur och hänga upp. Det hade varit skönt för lilla mamma att tvätta såna plagg istället för att koka och luta andras byk…!  Lilla, söta, rara mamma. Du hade inte mycket men du hade din stolthet och den är jag tacksam över. Jag ärvde den av dig. Den tog mig ut i världen och gjorde mig till en stjärna. Det spelade ingen roll att somliga tyckte att det jag gjorde var vulgärt. Det finns värre saker än att dansa på scenen tillsammans med en karl! Det var ju bara teater, inte verkligheten.

Nej, värre var det med de som utnyttjade min mors behov av försörjning. Mat och husrum till sig själv och sina barn. Arbeta på tvätteriet från tidig morgon till sen kväll för en lön som med nöd räckte till det mest basala. Sedan hem och fortsätta. Hon satte stor ära i att hemmet skulle vara städat och iordningställt oavsett hur trött hon var. Vi barn var alltid hela och rena.

 

Jag har min fars ögon. Mörka som källarbrunnar. Honom slet de sönder på fabriken. Jag var fjorton år och förstod inte vidden. Han hade varit sjuk länge. Trasig till kropp och själ.

Ofta tänkte jag på mina föräldrar när jag stod framför kameran. Den älskade mig så som jag älskade dem. Den gav mig en fristad från livets baksidor. Ordlöst spelade jag ut mina roller. Sen kom den där nya tekniken som gav ljud till filmen. Jag var gammal redan då. Överspelad. Det var ingen idé att fortsätta. Jag drog mig tillbaka till teatern. Där blev jag fri igen. Fick uppskattning om så i mindre skala än tidigare. Det gjorde mig inget.

Jag har haft det bra. Det har jag. Ändå står jag där framför spegeln och begråter det bedagade ansikte som inte längre åtrås. Jag har klippt av mig håret. Det är skönt att slippa den tjocka, mörka, man jag hade tidigare. Försökte pigga upp mig med läppstift. Ett sådant där syndigt rött. Men torkade snart bort det. Det påminde för mycket om det gamla. Tider som aldrig kommer åter. När slutade jag uppskatta stunden? Jag kommer en dag sakna det här också.

Var så säker.

 

Inspirerat av SkrivPuff: 20 november 1962.

Kvinna okänd

 

– Åh, där är ju min drink! Tack, Johnny, du är en klippa. Extra stark som vanligt? Bra.

Hon såg på mig genom två grumliga ögon. Vitorna som en gång måste ha varit vita var nu blodsprängda med inslag av ljus äggula.

– Det började när jag var fyra år, sa hon och läppjade på martinin. Eller faktiskt tidigare. Min mor dog och min far ville inte ha mig. Jag skeppades runt mellan släktingar som inte heller ville ta sig an mig men som av någon anledning inte heller tackade nej fullständigt.

 

Jag såg att glaset var redan tomt när hon tystnade. Hennes enda källa till näring var oliven som följde med. Med en tunn och senig hand, inte större än en fågelklo, vinkade hon till sig en ny.

– Det var länge sedan jag kunde äta något, sa hon och såg rakt in i min själ. Jag kan knappt öppna munnen, än mindre tugga sönder något. Det bär mig emot, det bär mig så fruktansvärt emot att ta hand dom den här kroppen…  Jag är knappt sextiosex år men ser en hundraåring i spegeln. Se på mina händer! Inte mer än skinn och ben.

Hon höll upp dem framför sig och granskade dem i det svaga skenet från baren. Skuggorna förstärkte det kloliknande draget och jag kände hur jag vacklade till där jag satt uppflugen på en barstol med dyna av flagnande fuskläder. Kvinnan mitt emot skrockade till.

– En gång var jag en skönhet. Det är nog lite svårt att tro…

Hon fingrade nervöst över de insjunkna kinderna och började tvinna en av hårtestarna som stack fram under en hatt som sedan länge varit omodern.

– Rik var jag också. Som ett troll. Men det förlamande självtvivlet var det samma då som nu. Om jag bara hade känt att jag dugt till något…

Jag vet inte hur länge jag blev sittande där med mitt enda glas Budweiser. Någonting fick mig att dricka den långsamt medan hon berättade sin historia.  Det var den enda jag hade råd med till kropp, själ och plånbok. Jag visste inte om hon var ute efter att lura mig eller bara vinna sympati, men när hon väl börjat hade jag svårt att slita mig. Var hon verkligen arvtagare till en av landets rikaste män? Det var svårt att ta in att hon slarvat bort de miljarder hon haft på män och olyckliga investeringar.

– Jag ville ha de där pengarna lika lite som min far ville ha mig. Och min mor… jag kan aldrig förlåta henne för att hon svek mig så som hon gjorde… hennes förbannelse gick vidare till mig. Nerverna. Det ligger i släkten… på hennes sida.

Hela historien med en magnat till morfar som ägde landets anrikaste klädvaruhus, kvinnas förmögenhet och historier med stora skådespelare, idrottsmän och statslösa ryska prinsar gjorde mig konfunderad. Var det ens möjligt att hon, ett utmärglat exemplar på en sjaskig bar, talade sanning? Visserligen förde hon sig som om hon skolats in i finare kretsar och nog var språket välvårdat och fyllt av svåra ord. Men det gick att lära sig från film!

– Jag ser att du tvivlar på det jag säger, sa hon och sög i sig av drinken vars nummer i ordningen jag sedan länge tappat räkningen på. Du får kontrollera min utsaga om du måste. Mig gör det detsamma! Det fanns en tid då reportrarna bökade runt i mitt liv. Tursamma lilla rika flicka blev snart till stackars lilla rika flicka i deras rubriker. Ja, det är inte utan att det stämmer… En hel del olyckliga omständigheter och val krossade det jag tog för givet. Livets realitet… Nej, här sitter jag och pratar på om gamla tiden. Det går icke för sig.

Hon tömde martinin och skrockade lika torrt som tidigare. Jag såg henne klättra ner från sin stol och vingla ut från lokalen för att sedan försvinna i folkvimlet på femte avenyn. En skadskjuten fågel som övergivits av sin flock. Lika okänd för mig nu som några timmar tidigare. Jag satt kvar en god stund och samlade ihop mig innan även jag slukades av folkmassan.

Inspirerat av SkrivPuff: prata.

 

Förhöret

 

”Alltså jag vet inte vad som hände. När vi kom dit hade den försvunnit. Vägkanten var tom.”

”Så du menar att bilen redan var borta när ni kom… vem hade tagit den då?”

Det blev tyst i rummet med de kala väggarna. Vilhelm hörde sin puls slå hårt. Han var trött och ville hem. Det hade varit en lång dag och nu var han tvungen att stanna över tiden för att genomföra ett förhör med kille som länge hållit sig under radarn utan att registreras för brott.

”Hur ska jag kunna veta det? Seriöst?”

 

Regnet smattrade mot fönsterblecket. Vilhelm gäspade och tänkte på kaffet som kallnade på skrivbordet i rummet intill. Han hade glömt ta med den. Om inte den här snorvalpen började tala snart skulle han få huvudvärk.

”Det fanns inga tillfogade skador på bilen när vi fann den. Den som tog den hade nyckel. Inga brytspår på bildörren och inga sönderslitna kablar som indikerade tjuvstart. Det märkliga är också att du hade nyckeln på dig.”

Den unge mannen stirrade ut genom fönstret utan att svara. Vilhelm fick för sig att han räknade dropparna som föll mot rutan i ett försök att distrahera sig själv och fördriva tiden.

”Du, Uffe, får jag kalla dig så? Det är inte så trevligt här inne. Stolarna är hårda och lysröret där blinkar hela tiden. Det frestar väl på dig lika mycket som mig? Ska vi inte ta och göra en ansträngning nu för att få ett slut på det här?”

En suck undslapp Ulf där han satt och Vilhelm såg hur han ryckte på axlarna.

”Jag vet inte vad vi ska göra annat än sitta här och vänta på att du berättar vad som faktiskt hände. Ju längre tid det tar desto värre blir det för dig.”

”Du menar att du vill härifrån, eller hur? Jag har sagt att det inte var jag och att jag inte vet hur det gick till. Känner du inte till om de där nya sändarna som stör låsningsmekanismen? De gör så att bilen förblir olåst. Det var nåt sånt som hände. Det är min gissning. Vilken är din?”

Nu var det Vilhelms tur att sucka. Nog kände han till om utrustning som kunde slå ut signalen från bilnycklarna. Men att det skulle ha hänt nu var långsökt.

”Du befann dig i ett område som är helt öde. Varför skulle någon ha befunnit sig där i väntan på att en bil dök upp? Mitt ute i skogen? Eller menar du att älgarna har avancerat?”

”Hahaha… du är rolig du…. Vad sägs om att hitta de skyldiga och fråga dom?”

”Jag är säker på att jag har gjort det.”

”Jaså, det säger du.”

”Javisst.”

Det knackade på dörren och Gunnar stack in sin röda näsa i rummet. Vilhelm kastade sig runt på stolen och bad honom vänta utanför.

”Det går inte chefen. Det står någon här utanför som säger sig ha varit tillsammans med den misstänkte och hans unge kompanjon under den aktuella tiden.”

Stolen skrapade mot golvet när Vilhelm reste sig. Pannan och axlarna spände och värkte. Naturligtvis skulle det komma någon för att rädda den skyldige. Så var det alltid. Frågan var bara hur det kommit ut att de tagit in just Ulf Bernesson… om han skulle lösa det här fallet måste han först hitta läckan.

 

Inspirerat av SkrivPuff; “Då vi kom dit hade den försvunnit”