Skrivpuff, 15:e november, 2017.

Konditoriet

 

Du, de där prinsesstårtbitarna får det att vattnas i munnen på mig, sa Irene och drog i Åkes arm. Kom, vi går in!

 

Åke protesterade och sa att hon skulle tänka på midjemåttet, att doktorn sagt att det inte var bra för henne med sötsaker och att han var orolig för hennes blodtryck. Men Irene såg på honom med vädjande ögon och fortsatte att dra i hans arm. Det pinglade till i en klocka när dörren slog igen bakom dem. Den varma ångan från nybryggt kaffe och kanelbullar slog emot dem och båda drog instinktivt ett djupt andetag. En kvinna med håret uppsatt i en stram svinrygg dök upp bakom disken och såg på dem med en skarp blick som tycktes döma ut Irene och hon mindes hur fulla män kastat glåpord efter dem när de sena kvällar vandrat hem genom staden. Helan och halvan, hade de kastat ur sig och gapskrattat.

Jag vill ha en slät kopp kaffe och en finsk pinne, sa hon lågt till Åke som redan stod med en brun träbricka i händerna.

Men jag trodde att du ville ha en bakelse och en kaffe latte, svarade Åke och såg förvånad ut. Var det inte därför du ville in här…?

Irene tvekade innan hon svarade att hon ångrat sig och nu bara ville ha kaffe och en liten kaka. Att den överväldigande doften inne på konditoriet hade fått henne att ändra sig. Hon hade blivit mätt enbart genom att andas, sa hon och plockade en vit kaffekopp från stapeln framför disken innan hon lade till att läkaren hade rätt, hon borde verkligen sluta äta socker.

Men du äter ju egentligen sällan sötsaker, protesterade Åke. Jag vet inte varför jag sa så där därute. Förlåt… det var inte meningen att göra dig ledsen…

Han ställde ifrån sig brickan på disken och lade armen om Irene.

Vad får det lov att vara, frågade kvinnan bakom disken med barks röst och stirrade på dem.

Ingenting, svarade Åke och förde försiktigt med sig Irene ut ur lokalen. Dörren pinglade till bakom dem och Irene drog ett lättat andetag.

Vet du vad, sa Åke och strök bort en hårslinga ur hennes ansikte. Det finns ett annat fik lite längre ner på gatan här. Vi går dit istället och där köper jag dig en bakelse och en kaffelatte, för det är det du vill ha. Vi kan fira att den första snön föll igår, så blir det ett lite speciellt tillfälle också. Vi borde fira lite oftare!

Tätt intill varandra försvann de in i folkmassan på gågatan.

Advertisements

Skrivpuff, 8:e september, 2017.

Smaka

”Det är så att säga en fråga om stil. Jag har ju valt ut detaljerna med precision för att få fram en subtil form av dynamik i plotten.”

My såg på hans mun och undrade hur de mjukt välvda läpparna smakade utan att bry sig om vad han svarade. Ett litet sår på hakan avslöjade att han hade rakat sig med hyvel och sedan smort in sig med ett av Calvin Kleins rakvatten. My kände igen doften. Den gjorde henne yr och fick kinderna att hetta. Hon såg hur hans mun sprack upp i ett leende och avslöjade vita, jämna tänder som stod i kontrast till den gyllenbrynta hyn. Publiken brast ut i skratt och My stämde in i det och förde handen genom det blanka svarta håret.

”Det här är ju inte din första succé, vad är hemligheten”, frågade My och såg på honom med lätt uppspärrade ögon. ”Jag menar, har du någon slags formel eller rutin som gör att du alltid får till det?”

Mannen i soffan mittemot henne lutade huvudet bakåt och skrattade belåtet innan han svarade. Den uppknäppta skjortan blottlade hans hals och My såg hur det lilla adamsäpplet guppade i takt med skrattet.

”Jag vill ju inte påstå att jag är ett geni, eller nåt”, hörde hon honom säga, ”men det verkar fungera. Ingen är mer förvånad än jag själv!”

”Bryt för reklam nu!” Producentens röst i örsnäckan överraskade My och fick henne att rycka till innan hon kunde annonsera ut avbrottet i kameran och hörde programmets jingel gå igång.

Producenten vinkade till sig My och hon steg ner från podiet efter att ha rätat till den snäva svarta kjolen.

”Hur är det med dig”, frågade han. ”Du verkar så… disträ idag… det är inte likt dig. Du är väl inte sjuk? Dina kinder är faktiskt lite rödare än vanligt.”

My försäkrade honom om att allt var som det skulle men att det hade blivit sent kvällen innan efter ett möte med redaktionschefen och att hon skulle ta en snabb kaffe innan sändningen gick igång igen. Producenten nickade och sa att hon hade fem minuter på sig, att det var viktigt att hon inte fick kaffe på tänderna och att hon måste kolla upp mejken med sminkösen innan hon gick på igen.

Espressomaskinen surrade och My såg de svarta dropparna tränga sig ut genom de två små öppningarna i varsin ände av ett silverfärgat munstycke. Den fick henne att tänka på en hästhov, hur viktigt det var att den placerades med öppningen uppåt på väggen för att bringa lycka. Här var den istället nedåtvänd. Lyckan rann ut.

”Och rakt ner i min lilla kopp”, mumlade hon belåtet för sig själv och smuttade på den heta drycken. Det sved till på tungspetsen och hon svor rakt ut. Det var en av hennes brister, att hon svor som en borstbindare. Det var många som hade försökt förmå henne att sluta med det, sagt att det lät för hemskt och att det inte passade sig för en kvinna på en och sextiofem med storlek trettiofem i skor. Hon hade skämts för det. Men insett att hon kunde göra lika lite åt det som åt längden. Den senare kompenserade hon med stilettklackar och åtsmitande kläder i enhetlig färg. Männen brukade inte ha något emot hennes längd. Tvärt om. Det fick dem att känna att hon såg upp till dem och det gjorde hon förstås, men kanske inte alltid så som de tänkte sig.

Skrivpuff, 14:e mars, 2017.

vet inte

Stina stod i hallen och tvekade. Det var alltid så svårt den här tiden på året med vilka kläder hon skulle ta på sig. Hon hade tittat på termometern i fönstret. Plus sju grader men grått och trist ute. De stora tallarna på andra sidan vägen vajade i vinden. Hon sköt den tjocka vinterjackan åt sidan. Folk skulle säkert skratta åt henne ifall hon kom klädd i den. Hon drog ner den tunnare blå ullkappan från galgen och suckade. Den kändes också hopplöst fel, lite pretentiös rent utav, som om hon trodde att hon var någon. Det hade varit ett impulsköp. Men hon måste nog ta den. Vintern hade runnit iväg utan att hon hunnit förbereda sig på att våren kunde dyka upp när som helst. Det var alltid likadant, årstiderna överraskade henne utan förvarning. Det var inte första gången hon skulle stå där utan passande ytterkläder och inte heller den sista.

Skrivpuff, 7:e mars, 2017.

Iaktta.

 

Vad fan gör du här, utbrast en mansröst från lokalens inre hörn. Här får du inte vara!

Sonja försökte resa sig och drog samtidigt upp den tunna filten upp till hakan. Två män frigjorde sig från det ena mörka hörnet och hon hörde en dörr slå igen med en tung duns. Den ene mannen hade en solkig vit T-shirt som inte täckte hela magen ner till ett par urblekta jeans. Bakom honom stod den andre mannen och petade sig i munnen med en tandpetare. Hans gråa luvtröja hade uppkavlade ärmar och de svarta jeansen såg nya ut. Sonja kunde inte urskilja vem av de två männen som pratat med henne.

Hon iakttog dem när de kom närmare. Mannen med T-shirt drog tag i armen på henne och fick upp henne på ostadiga ben. Som om hon bara vore en tom säck slängde han upp henne på ryggen och bar henne till en dörr som hon inte lagt märke till tidigare. Dörrhandtaget gnisslade när han tryckte ner det och körde upp dörren. Han kastade ut Sonja genom den och hon hörde dörren smälla igen. Hon såg hur den öppnades igen och hur hennes kappa, skor och väska landade i en hög bredvid henne. Snön isade mot hennes bara ben och hon kämpade sig upp från marken och hann stoppa den ena av sina bara fötter i skorna innan hon damp ner igen. Sonja svor högt för sig själv och strök undan en hårtest som föll ner i ansiktet. Pannan var klibbig av svett. Den andra skon stretade emot när hon försökte få på sig den och hon fick försöka flera gånger innan den satt som den skulle.

Med hjälp av husväggen tog hon sig upp och slätade till klänningen av ljust lila sammet och fångade upp kappan och väskan. Med vingliga steg började hon gå över parkeringen intill huset, bort mot en bilväg som svängde runt ett annat trevåningshus och försvann. Sonja stapplade fram i de höga klackskorna och tvingades ta stöd mot de parkerade bilarna för att ta sig fram. Hon frös fortfarande av det brutala sättet som mannen skickat iväg henne på och försökte skaka av sig minnet av hans doft. Cigarett blandat med billigt rakvatten. En aning sprit. Men det senare kunde vara från henne själv, det första med… Sonja skulle ha skrattat åt insikten om inte situationen varit som den var.

Hallå, damen, ropade någon bakom henne, du glömde de här!

Sonja vände sig om och såg på nytt mannen, som nu viftade med något i handen. Trosorna! Hon vände sig raskt om igen och låtsades inte om honom men kände hur hans blickar fick henne att gå ännu ostadigare. Då hade det hänt något under natten, tänkte hon och kämpade vidare mot bilvägen. Efter den där kröken, tänkte hon, skulle hon kunna ta det lite lugnare. Kanske vila en stund rent ut av. Bara hon kom bort från de där männen.

Skrivpuff, 2:a mars, 2017.

Till salu

 

Hon sprang förbi till salu-skylten, fram mot de stängda trägrindarna och lyfte haspen som höll dem samman. Grindarna öppnades med ett knarr som fick fjärilarna i magen att flyga upp. Doris drog in ett djupt andetag innan hon sakta steg in i trädgården. Det luktade mylla och färskt sommarregn. Skosulorna knastrade mot de små stenar som täckte gången in mot huset.

Det var ett sådant där drömhus med spröjsade fönster och punschveranda, snickarglädje och utsikt över ner vattnet mellan grönskande träd. Hon hade hittat det på Hemnet och känt direkt att hon måste ha det. Hon skulle inte kunna leva utan det. Det ljust gula huset stod som en trygg säker hamn i hennes annars stormiga liv. Här skulle hon få ro.

Hon brydde sig inte om att vännerna sa att det var för stort för henne att bo ensam i. Det gjorde henne inget att hon skulle få rum som hon knappt hann vistas i. Det viktiga var att hon fick bo i huset. Om det behövde renoveras, eftersom det stått tomt så länge, skulle hon göra det med varsam hand.

Vinden tog tag i lockiga hår och hon lät det vara så. Just nu kunde ingen se henne och om hon såg vindpinad ut bar det bara hon själv som kunde se det. Om det fanns en spegel, vill säga.

Nycklarna brände i handen och hon tvingade sig själv att inte springa upp mot ytterdörren. Den här gången skulle hon ta det lugnt och sansat, inte förhasta sig så som hon kunde göra. Nyckeln gled in i dörrlåset och hon vred om.

Skrivpuff, 20:e februari, 2017.

Övermorgon

 

Du, när sa du att den där konserten var, egentligen, frågade Gudrun och drog på sig en polotröja, en svart, som vanligt.

I övermorgon, svarade Andreas utan att titta upp från händer som kämpade med små vita knappar i en skjorta med ljust blå ränder.

I övermorgon, utbrast Gudrun, du skojar? Jag har ju ingenting att ta på mig och det kommer vara omöjligt att hinna till affären vare sig idag eller imorgon. Varför har du inte sagt nåt?

Andreas såg upp mot henne. Ett fint veck gjorde sig märkbart mellan hans buskiga ögonbryn. Han svarade att han trodde att hon redan visste och att hon måste hålla reda på saker själv också. Sen stoppade han ner skjortan innanför kostymbyxorna och speglade sig i den långsmala spegeln med teakram som Gudrun hittat på en loppis. Med ena handen strök han över hakan och svor och sa att han kanske måste raka sig i alla fall.

Vad menar du med att jag inte håller reda på nånting, utbrast Gudrun efter en stunds tystnad. Du lovade förresten att säga till i god tid innan konserten för att jag skulle hinna hitta en outfit.

Nej, det har jag aldrig sagt, svarade Andreas. Jag bad dig skriva upp datumet eftersom jag inte kan hålla reda på allt du ska göra.

Det gjorde du inte alls det, envisades Gudrun. Och jag brukar skriva upp saker, det vet du. Men nu gjorde jag inte det, för jag litade på att du skulle säga till. Fan vad sur jag blir…!

Andreas suckade och började gå mot badrummet. Han lät dörren stå på glänt och gick fram till spegeln och synade hakan. Det skulle funka idag, tänkte han, att låta det vara som det var.

Skrivpuff, 14:e februari, 2017.

Situationer

 

Du försätter dig alltid i så konstiga situationer, sa Ester. Du måste skärpa dig.

Jag kunde väl inte veta vad det var frågan om!

Pierre harklade sig och drog av sig slipsen. Han slängde den över stolsryggen och började knäppa upp de blå knapparna på den rutiga skjortan. Hans mage spände ut rutorna över midjan. Ester stirrade på den. Den vällde ut över byxorna när Pierre lösgjorde sig från skjortan.

Var du tvungen att gå dit? Har du inte hört vad som sägs, frågade Ester och gned händerna mot varandra. Du vet ju hur det är med såna där… sånt där, menar jag…

Jag tycker inte om fördomar, svarade Pierre. Folk pratar så mycket skit och det mesta har aldrig hänt. Jag har varit på fler ställen och där har det aldrig blivit så här.

Flera ställen, utbrast Ester. Vad mer har du inte talat om?

Du vet ju att jag har ont i ryggen, Ester. Och då har jag passat på när jag haft en lucka och varit i närheten av en salong. Det är inget konstigt med det. Jag går till olika frisörer också.

Gör du, det visste jag inte, sa Ester och snappade upp skjortan som låg dubbelvikt över stolen. Men det är annorlunda! De gör bara det de får betalt för. Inget annat.

Ester såg på när Pierre drog på sig en tröja och bytte kostymbyxorna mot ett par jeans. Hon följde efter honom ut i vardagsrummet. Ljuset forsade in genom det smutsrandiga fönstret. Ester vände bort blicken för att slippa se det.

Hon hade säkert tagit betalt, sa Pierre. Jag tror inte att det är gratis. Men jag tog som sagt inte reda på det. Stackars satar som måste hålla på så här…!

Är det synd om dem, tycker du, protesterade Ester. De får väl skylla sig själva om de erbjuder såna här tjänster. Och nu måste du in och vittna när vi egentligen skulle iväg till London. Det är så typiskt. Och vad ska du säga? Att hennes hand kom lite väl nära din familjelycka?

Tja, nåt sånt får det väl bli, svarade Pierre. Jag säger som det var bara, att jag sa att jag bara var en blyg svensk och att hon kom lite för nära mina privata delar. Och att hon frågade om jag ville ha ett lyckligt avslut. Det enda som ska avslutas, sa jag då, är den här massagen. Du skulle ha sett minen..! Som en unge med fingrarna i en syltburk.