Skrivpuff, 31:a januari, 2017.

 

Suddas ut

Nej, jag ser inte vad du menar, sa Monica och kisade upp mot trädet.

Men, mamma, ser du inte fågeln som sitter där uppe i trädkronan, frågade Oliver och pekade upp mot tallens krona. Den sitter ju där och tittar på oss. Den är stor och grön. Vad är det för fågel?

Hon suckade och sträckte på mig som om det skulle kunna hjälpa mig att se bättre. På senare tid hade verkligheten blivit så grå och platt, Monica förstod inte varför alla konturer suddats ut. Stress. Optikern hade skakat på huvudet och sagt att det inte var något fel på hennes syn, att ögondroppar möjligen skulle hjälpa och så några kapslar omega tre. Svindyra så klart. Fem om dagen till att börja med. Hon hade känt sig snål när hon tackade nej till dem. Om hon vetat att de hjälpt hade det kanske varit värt pengarna men barnet måste ha sin vinteroverall och om hon bara var ihärdig med avslappning och promenader skulle stressen ge med. Det stod överallt hur bra det var med motion och mindfulness. Det gällde bara att hon var duktig och disciplinerad. Då skulle allt ordna sig.

Men, mamma, titta då!

Monica ryktes ur sina tankar och började spana mot tallen igen. Något rörde sig på en av grenarna och hon blinkade hårt i ett försök att göra blicken klarare.

Ja, jag ser, ljög hon. Det är nog en hackspett. En sån där gröngöling eller vad det heter. Tror du inte det..?

Skrivpuff, 30:e januari, 2017.

Aning

 

Vet du vad, jag har faktiskt ingen aning om vad vi ska göra, svarade Gunnel och lade en hand på Linneas axel. Jag måste nog kolla upp det och återkomma till dig. Är det okej?

Linnea nickade men kände hur hoppet rann ur henne. Om inte Gunnel visste vad hon skulle göra, vem skulle då kunna hjälpa henne? Hon hade försökt prata med mamma, men det hade inte gått. Linnea hade känt sig generad och rädd att göra henne ledsen. Det var så pinsamt alltihopa!

Det brände på kinderna när hon tänkte på det. Bilden som låg där så att alla kunde se den och som visade henne, bakifrån, stå i bara trosorna i omklädningsrummet på simhallen. Kolla vilken tönt, stod det skrivet med stora röda bokstäver på bilden, som lagts upp på Facebook. Linnea visste inte vem som tagit den eller lagt upp den. Många hade delat den och skrivit taskiga kommentarer som fick henne att må illa. Det gick inte att se vem som lagt upp den först hur mycket hon än letat runt.

Linnea hade stannat hemma från skolan i flera dagar, men sedan hade mamma fått nog och tvingat iväg henne. Hon var ju inte sjuk, hade mamma sagt och skjutsat iväg henne. När fröken hade frågat henne i korridoren varför hon varit borta hade Linnea börjat gråta. Allt rann ur henne.

Gunnel hade lyssnat på allt och gett henne en kram när hon tystnat. Men nu, vad skulle hända nu, tänkte Linnea. Skulle hon vara tvungen att gå in till klassrummet och se alla stirra på henne? Höra dem skratta? Hon tvekade innan hon gick in.

Skrivpuff, 26:e januari 2017.

Ojämn

 

Olle kikade ner på cykeldäcken som lämnade mörka ränder över den nylagda asfalten. Doften från den gråsvarta vägen stack i näsan och gjorde honom upprymd. Sist han kört här hade vägen varit av grus med stora ojämna håligheter efter regn, snö och is. Han hade roat sig med att köra slalom mellan dem så att småstenar studsade upp mot stänkskärmen på bakhjulet.

Han var glad. Nu skulle han inte längre behöva sörja ner skorna när han gick hem från bussen bara för att det regnat eller smält undan lite snö. Äntligen hade hans bortglömda del av världen letats fram och blivit en del av allt det spännande som hände och som han såg om på teve. Rymdraketer, datorer och robotar. Allt det där väntade runt hörnet nu, det var Olle säker på. Han tyckte inte om den där upplösningen mellan fast och flytande som hände när grusvägen blev blöt och kladdig, även om han och Johan brukat roa sig med att hoppa på de dallriga partierna då. Men han var för gammalt för sånt nu, tänkte han och tvärbromsade cykeln i ett försök att göra ett djupare avtryck i asfalten.

 

 

6636289667_7dd238309f_n

Foto: E. Dronkert,Creative commons. https://flic.kr/p/b7qHHn

Skrivpuff,25:e januari 2017.

Märkligt

 

Det var märkligt vad många kråkor det är ute idag, tänkte Monica och tog ett hårdare tag om kopplet. Den lilla hunden hoppade runt framför hennes ben, ivrigt nosande på gulnade grästuvor och jordkokor, omedveten om den samling fåglar som kretsade ovanför dem.  Monica hade lust att vifta bort dem eller skrika åt dem, men det verkade lönlöst. De var för många och skränade så högt att hon enbart med nöd och näppe skulle kunna göra sig hörd. Och hon var övertygad om att de skulle strunta i henne, skratta ut henne rent av.

Monica drog upp axlarna och rös. Det blåste på från havet och hon vande sig aldrig vid den råa kyla som vinden förde med sig. Femton grader kallt i inlandet var en barnlek jämfört med plusgrader vid havet, tänkte hon och betraktade valpen när den satte sig tillrätta för att kissa. Hon hade alltid varit emot att köpa hund. Det var för mycket besvär, hade hon sagt, och så var det dyrt. Men hon hade låtit Janne övertala henne att följa med och kika på en kull som hans kollega hade fått nys om. Det var en bra kennel, det visste hon, och de skulle få komma och titta före alla andra. Det hade inte dröjt länge innan hon kom på sig själv med att gulla med en av dem, en liten brun beagle med vitt bröst och ett svart öra. Jack, hette den, hade ägaren Tommy, sagt. Monica hade protesterat och sagt att det inte passade den lille krabaten, att han hette Wille. Efter William Shakespeare.

Skrivpuff, uppleva, 17:e januari, 2017.

 

”En kraftig explosion inträffade för ett par dagar sedan i en kärnkraftsanläggning i Tjernobyl med förhöjda värden av radioaktivitet även är i Sverige…”, mässade en torr mansröst ut i köket med de rutiga gardinerna och övervintrade pelargoner.

”Vad mer ska man få uppleva innan man trillar av pinn”, suckade Maja och slog ihop veckotidningen. Hon gick fram till transistorn på fönsterbrädet och vred av den. Katten strök sig mot hennes vänstra ben och Maja grinade till. Såret på benet hade börjat vätska sig. Små fuktstrimmor hade börjat avteckna sig på gasväven hon bundit om det för att skydda såret mot smuts.

”Jaha, vågar jag släppa ut dig nu med tanke på allt radioaktivt skräp som ramlar ner från himlen?”, sa Maja samtidigt som hon böjde sig ner och kliade katten bakom örat. Katten jamade innan den tog ett språng upp mot fönsterbrädan och spejade ut mot ängen med de vitsippor som börjat blomma så fort kälen gått ur marken.

”Det var då ett elände med den där kärnkraftsolyckan…”, fortsatte Maja. ”Du får inte gå och bli självlysande, inte, lilla kattskrälle..!”

Maja tvekade innan hon gick till terrassdörren och låste upp den. Hon gav dörren en försiktig puff och såg katten glida ut, bort mot skogen. Hon följde den med blicken när den spanade efter fåglar bland trädkronorna och gjorde sig redo för ett anfall. Maja ville hejda den. Högt becquerel var inte bra för någon, särskilt inte en liten katt.

Skrivpuff, första, 16:e januari, 2017.

För det första kan du inte gå ut i strumpbyxor när det är fem grader kallt ute, det förstår du väl själv?

Men mamma, jag hatar mina täckbyxor! De är så klumpiga att jag nästan snubblar när jag går i dem, protesterade Lina och kastade med det långa mörka håret samtidigt som hon stampade med ena foten.

Hon har alltid varit en vildhäst, omöjlig att tämja, tänkte Sonja och kände hur orken rann ur henne. Hon visste att om Lina pressade på nu, skulle hon slå bakut och springa gråtande in på sitt rum. Sonja ville säga något om förkylning, slitna leder och reumatism, men Sonja bet sig i tungan. Orden skulle nå döva öron och hon var inte själv övertygad om sambandet mellan kyla och utsliten kropp. En läkare hade påstått att man inte blev förkyld av att bli kall. Han hade skrattat och sagt att det var en seglivad skröna.

 

Skrivpuff, särskilt, 13:e januari, 2017.

Vad vill du, frågade rösten i andra änden av luren. Det hördes skratt och musik i bakgrunden.

Inget särskilt, svarade Lina, jag skulle bara höra om du ville hitta på nåt?

Nej, jag kan inte, jag måste vara hemma och göra läxorna…. Mamma säger det.

Läxor, undrade Lina, vi har väl inga över helgen?

Nej, men du, jag kan inte prata mer… jag måste gå. Vi ses sen!

Lina hörde hur det tystnade i luren. Skratten och musiken kapades och hon lade ifrån sig mobilen på byrån. Det var alltid så där, tänkte hon. När Sandra inte hade någon att hänga med, då dög hon. Inte annars. Hon slängde sig på sängen och drog åt sig en tidning från nattygsbordet. Veckorevyn. Den gav henne ångest ibland. Som nu. Alla såg så glada ut, hade vänner och snygga kläder, smink och så. Själv fick hon inte ens ha mascara. ”Du får så lätt ögoninflammation” brukade mamma säga. Och läppstift, det gick inte heller. Läpparna blev torra och bildade fula torra flagor som färgades extra mycket kanterna.

Hopplöst, muttrade hon för sig själv och slängde iväg tidningen. Allt är bara helt jävla hopplöst.