Suddas ut
Nej, jag ser inte vad du menar, sa Monica och kisade upp mot trädet.
Men, mamma, ser du inte fågeln som sitter där uppe i trädkronan, frågade Oliver och pekade upp mot tallens krona. Den sitter ju där och tittar på oss. Den är stor och grön. Vad är det för fågel?
Hon suckade och sträckte på mig som om det skulle kunna hjälpa mig att se bättre. På senare tid hade verkligheten blivit så grå och platt, Monica förstod inte varför alla konturer suddats ut. Stress. Optikern hade skakat på huvudet och sagt att det inte var något fel på hennes syn, att ögondroppar möjligen skulle hjälpa och så några kapslar omega tre. Svindyra så klart. Fem om dagen till att börja med. Hon hade känt sig snål när hon tackade nej till dem. Om hon vetat att de hjälpt hade det kanske varit värt pengarna men barnet måste ha sin vinteroverall och om hon bara var ihärdig med avslappning och promenader skulle stressen ge med. Det stod överallt hur bra det var med motion och mindfulness. Det gällde bara att hon var duktig och disciplinerad. Då skulle allt ordna sig.
Men, mamma, titta då!
Monica ryktes ur sina tankar och började spana mot tallen igen. Något rörde sig på en av grenarna och hon blinkade hårt i ett försök att göra blicken klarare.
Ja, jag ser, ljög hon. Det är nog en hackspett. En sån där gröngöling eller vad det heter. Tror du inte det..?