”Du, min bäste herre, lovade mig att jag skulle kunna fängsla mina läsare om jag gav dig… ja du vet… i utbyte. Men hur gick det med det där? Jag har inte fängslat en enda. INTE EN ENDA. Hör du det!?”
Janet slog knytnäven i skrivbordet och stirrade på skärmen. Det flimrande ljuset stack i ögonen och hon kisade för att kunna se mannen ordentligt.
”Skit. Bara skit. Det är allt som blir. En tragisk, hårdsmält harang av ord som inte hade med varandra att göra. Varför säger du inget!?”
Det small till och cykeln började wobbla på den smala trottoaren mitt i nedförsbacken. Elvira försökte återfå kontrollen och greppade styret hårt med händerna. En gubbe i blåställ och grön keps stirrade efter henne. Elvira han se att han höll en skiftnyckel i ena handen och en slang i den andra. Han svor och skrek att hon inte fick cykla där. Mer hann hon inte höra förrän en häck kastade sig rakt emot henne och svalde henne hel.
Svordomarna fortsatte hagla samtidigt som de hördes allt tydligare. Elvira vred sig och försökte trycka bort cykeln, grenarna, de flikiga bladen med sina hål efter hungriga löss. ingenting gick som hon ville idag. Inte ens den förbannade gamla cykeln var villig att ställa upp. Och nu skulle dessutom en ilsken man skälla ut henne.
Ester hängde av sig den blöta kappan och såg ut över kontorslandskapet. Smala, runda, brunbrända, glåmiga ansikten lystes upp av blått sken från datorskärmar som surrade i takt med ventilationen. Ingen lyfte blicken trots att dörren gnisslade så mycket att den kunde väcka en död. Ester övervägde en stund för sig själv medan hon pluggade ur två vita lurar ur öronen. Sedan drog hon ett djupt andetag oc hklämde ur sig ett god morgon, vilket väder! Det lät käckt. Det tyckte hon själv. Överdrivet, kanske, men käckt. Ett par ögon såg upp på henne. En kort sekund bara. De flesta fortsatte på med sitt. Det var mycket att göra. Det visste Ester. Hon var själv överhopad med uppgifter.
”Ester, kan du komma in till mig?”
Sugen på att läsa vidare? Då finns fortsättningen här:
Så klart man sitter här och stirrar på det vita, blanka pappret. Börjar skri… men tvekar. Börjar om… men tve.. börjar ige… men stopp!
Herregud. Vad ska stå där? Vad? Har inget att säga. Inget av värde. Det är bortkastad tid. Inte ärligt arbete. Onödigt. Omöjligt. Extravagant. Slött. Fåfängt. Nostalgiskt. För ärligt. För ljuget. Utelämnande. Uteslutande. Varför skriver du inte om mig – varför skriver du om mig?? Ta upp det här, det är viktigt. Inte det där. Det är fördomsfullt, stereotypt, obscent.
Du som har den bakgrund du har… det utseende du har… de färgerna… den rösten… de brösten… du borde skriva om det här! Det är viktiga saker att skriva om. Inte det där andra. Låt andra göra det. De som är bättre lämpade. Håll dig till ditt, det du kan. Skomakare, du vet. Vad sa? Vet du inget om att lästa? Ja, men ta reda på det då! Sitt inte bara där. Gör research! Latmask…
Mitt i trädgården. Bara fötter i grönt gräs. Daggkåpor som kittlar mellan mina tår. Svalor som pilar och visslar som guppande pilar mot den klarblå himlen. Trähuset i bakgrunden. Doften från vresrosen som smet över från grannen. Filten som glömdes på altanen igår är ännu fuktig. Fuktig men varm. Den magiska ullens egenskap.
Du säger att den sticks men sätter ändå dina bara fötter på den och kryper ihop. Du blir liten som ett knytt, förväntansfullt fniss fyller luften och jag hör dig mana på mig. Skynda! Skynda snurra!
Ja, ja, jag ska.
Mina fräkniga sommarhänder tar tag i de fyra hörnen och förvandlar det platta tyget till en påse. Du ligger ihopkrupen därinne och jag känner mig som en stork när jag låter dig dingla upp från marken.
Jag slänger runt filten. Först försiktigt. Sedan snabbare och snabbare uppmärksam på dina ljud.
Med mig som axel svingas du runt, pipande, skrikande mer!, kiknande av skratt. Runt runt slänger jag dig som Saturnus med sina ringar.
Ett pyre i en påse av rött ylle som protesterar när farten sänks. Som skriker nej! när filten bränner mot mina handflator och tvingar mig att hålla hårdare, hårdare, hårdare, för att inte tappa taget. Inte tappa dig.
Påsen landar på gräset med en lätt duns. Du sparkar dig fri och en knubbig hand skjuter undan hår från ansiktet. Du skrattar så att oxeltänderna synts, om du haft några. Kräver Mer! Och jag svarar sen, när armarna orkar, när musklerna slutat värka och handflatorna inte längre bränner. Då. Jag lovar. När är sen? Jag rycker på axlarna och tittar på klockan. Tja… i runda slängar… om tjugosju minuter.
Tunnelbanechafförens röst fick passagerarna på tåg 14 mot Mörby centrum att blicka upp mot taket. Någon skrattade till. Någon annan suckade. Sofia såg ner i mobilen. Tjugo i nio. Om mindre än en kvart måste hon vara vid universitetet. Inte sitta på ett gammalt tåg so skramlande hotade med att lägga av vid minsta krök. Så fort föraren bromsade in skrek det plågat i slipen under vagnen. Det fick inte ske. Hon måste fram! Annars skulle dörren till föreläsningssalen vara låst. Gunnar var alltid nitisk med att hålla på tiderna. Den som inte uppfyllde sin del av avtalet fick inte vara med. Hon visste det för väl. Hade hört låset vridas om sekunden innan hon skulle ta tag i dörren. Genom dess runda fönster hade den skära huden på Gunnars skalp lyst mellan de grå stråna. Och i fonden… flinande kurskamrater som hunnit i tid.
“Det var då ett jävla idiotiskt skvallerhål till fönster”, tänkte hon och kastade en blick ut genom fönstret. “Den som kom på det, borde…”
Utanför glaset, på den smutsgrå betongen syntes ett bekant ansikte. Oskar! Det hoppade till i Sofia. Om han såg henne nu… med håret på ända, utan smink, försenad på väg mot dagens första och sista föreläsning… hon hukade sig ner och låtsades rota i ryggsäcken som stod placerad mellan två slitna gympadojor.
Det knackade på glaset i dörren. Hårt. Uppfordrande. En näsa gjorde två immiga stråk över den ytan jag nyss gnidit ren från avgaser och damm.
”Hallå!? Öppna! Portfö…”
Jag stelnade till. Sopkvasten tyngde ner händerna. Det luktade fortfarande kaffe trots att jag skurat rent både disken och kaffeapparaten. Två solbullar och en leverpastejmacka trängdes i soppåsen tillsammans med servetter och ynkliga salladsbitar. Det enda den brokiga skara stamgäster hade gemensamt var att alstra mycket skräp. Smulor. Papper. Kladd. Halvätna kakor.
”Öppna, annars slår jag in dörren!”
Jag ryckte till och såg mig omkring i fiket. Såg han mig där jag stod i ena hörnet bakom disken? Jag tryckte mig försiktigt mot hörnet och hoppades att mina gråa kläder skulle smälta in i bakgrunden. Göra mig osynlig. Varför hade jag lagt ifrån mig mobilen just idag? Min ständige följeslagare låg kvar i personalutrymmet. För att komma dit skulle jag vara tvungen att gå längs med hela kassadisken och riskera att mannen såg mig.
”Tro inte att du inte syns! Öppna!!”
Jag trodde jag skulle svälja tungan så häftigt drog jag efter andan. Ljudet från mannens bankande vibrerade i hela min kropp och fick den att börja darra. Svetten stack i armhålorna och jag höll hårt i mitt enda tillgängliga vapen. Sopkvasten.
”Äntligen fattar du att du ska låsa upp dörren! Det var väl fa-an vad du var trög… jag har ropat länge…”
Jag hörde orden tydligt genom glasdörren trots att han inte skrek längre. Det gnisslade i låste när det motvilligt gav efter och dörren flög upp. Kyla svepte mot mitt ansikte på ett sätt jag inte tycker om. Mannen tryckte sig in och sa något jag inte uppfattade. Mina händer sköt fram sopkvasten mot ett par blanka skor med alltför tunn sula för den nyfallna snön.
”Va faaan händer…”
En dov smäll. Ett bord som kastade sig skrikande åt sidan. Sedan var det tyst. Jag såg på mannen på golvet. Huvudet låg i en konstig vinkel och blod rann ur näsborrarna. Jag petade försiktigt på kroppen med tåspetsen. En olycka. En hemsk, tragisk olycka.
Jag sa till polisen att han varit hotfull. Tvingat sig in. Sedan visste jag inte vad som hänt. Bara att han föll. Olyckligt. Rakt mot kafébordet. Jag sa att han måst ha snubblat. Att jag trott att han skulle överfalla mig. Nej, att jag var säker på att han skulle överfalla mig. Om inte… och det var ju tur för mig… inte för honom då. Men… livet är som det är. Ja, jo, sådant kan hända, hade poliserna sagt och noterat något i sina smarta telefoner. Okänd avliden. Inga identitetshandlingar. Jag hörde en av dem muttra till den andre att det skulle ta tid att få reda på vem mannen var.
Det var först när kroppen burits ut jag såg den. Portföljen. En brun läderväska hukade intill ett par kuddar på bänken intill fönstret. Dator. Plånbok. Mobil. Här fanns allt. Jag stängde väskan igen och lyfte upp den. Det knarrade lätt i skinnet som fick mig att längta efter ett glas konjak. Det kunde jag behöva efter en sådan här dag… det hade jag gjort mig värd av. Först skulle jag bara samla ihop soporna.
Det rasslade till i påsen när jag släppte ner väskan och knöt åt.
Isbitar till ögon hypnotiserar mig. Från två sprickor i hud som liknar midvinterskare lyser blicken som ilskna vårdkasar. Naglar sig fast på mig. Får min andning att bli tunn. Ytlig. Snabb.
Jag vill gå men det går inte. Muskler stretar emot. Kränger. Åt fel håll. Blir sträva. Stelnar. Känner värmen dras ur mig. Sakta. Sakta. Lämna min kropp.
Läppar som frusna bäckar i januari blottar pärlvita tänder. Försöker sig på ett leende. Trevande. Fastnar i en stel grimas. Mumlar. Väser. Något mina öron inte kan förstå.
Hår utan antydan till pigment kröner ett spetsigt ansikte. Stelt, bakåtstruket, gnistrande. Vart strå på sin plats. Olikt det trassel jag själv fäst i ett band bakom nacken.
Päls från flådd siberisk tiger täcker den taniga kroppen. Svansen som bälte runt midjan. Seniga fingrar borrar sig in i dess päls men finner ingen värme. Det bekommer dig inte. Det är inte därför du har den.
Naglarna glittrar som istappar när solstrålar som letar sig in i pälsen. Du säger hej, välkommen. Tag plats vid min sida! Din vänstra arm slår ut åt sidan. Tunga silverringar klirrar runt den smala handleden. Klingar som varningsklockor.
Textlaboratoriet 