Skrivpuff, 4:e december, 2017.

”Stygnen nedan och på nästa sida är ett exempel på olika sätt att sammanfoga två tygstycken.”, ur Bonniers handarbetsböcker, Broderi & Lappteknik, sidan 42.

 

”Hur du gör det, spelar inte så stor roll”, sa Margitta. ”Det är resultatet som räknas:”

Roland såg efter henne men lyckades inte pressa fram frågorna som snurrade i huvudet. Gjorde han rätt eller fel? Hade det varit smart eller dumt att lägga de där pengarna på lite papperslump och några pennor?  Han sneglade mot de bleka händerna med de sönderbitna naglarna som for fram över det vita landskapet med snabba och lätta svep. Gestalten framme vid tavlan lösgjorde sig på flickans papper med streck som för Ronny påminde om vad barn brukade åstadkomma. Spretigt, oproportionerligt, hafsigt. Själv försökte han mejsla fram gråskalor med hjälp av olika sorters blyertspennor som han suddade och blandade med en stompf.

”Du kommer aldrig hinna klart om du gör så där…”

”Va…?”

Ronny såg mot det bleka ansiktet, tveksam om han hört fel. Ett tunt vitt ärr löpte över henne ena ögonbryn och upp en bit upp över pannan. Det gick fortfarande att se var kirurgen satt stygnen. Sju stycken.

”Du kommer inte hinna bli klar om du inte rappar på lite. Så här!”

Flickan drog några streck med en tuschpenna och manade fram tunna gröna linjer som i grova drag föreställde en kvinna med ena handen på höften och den andra hängande utmed ena sidan.

”Men det där är ju inte ens likt…”, protesterade Ronny. ”Hon ser ju inte alls ut så där… hon är ju för det första mycket kortare än på din teckning. Och smalare!”

Flickan suckade och mumlade något om att hon gav upp och Ronny kände sig nöjd över att ha lärt ut något. Han visste inte mycket om hur det gick till med mode och kläddesign, men hur en bra teckning skulle se ut, det visste han i varje fall.

”Det är bra att du har hittat din speciella stil”, Margittas röst överraskade Ronny och fick honom att dra linjen han just höll på med snett. ”Men du måste nog bli snabbare om du ska hinna med varje modell. Det här är inte kroki med syfte att skapa realism. Vi säljer en fantasi här. Snabbt, överdrivet, gärna svulstigt… Du måste tänka på att modellerna i vanliga fall brukar röra sig och det snabbt. Se på Alma här, hon gör precis rätt!”

Alma såg triumferande på Ronny.

”Du behöver inte…”

Ronny skulle just till att försvara sig när Margitta avbröt honom och bad honom inta modellplatsen längst fram i rummet.

Advertisements

Skrivpuff, 1:a december, 2017.

Försvann.

”Vi ses igen nästa vecka, då”, sa Margitta och försvann ut genom dörren med en pärm i famnen. Ronny såg hur hennes långa, svarta cardigan fladdrade bakom henne, och kände sin ljusa skjorta, med tunna ljust blå streck strama runt halsen. En svart fläck från pennan bredde ut sig över ena manschetten och han svor till samtidigt som han försökte gnugga bort dem ned tummen.

”Det där kommer aldrig gå…”, sa flickan med det svartfärgade håret släpigt och blåste en bubbla tuggummit. ”Tro mig, sånt där går inte ens bort i tvätten. Om du inte har riktigt usla grejer, förstås. Men sånt där borde du ju veta, fast det gör du förstås intet?”

Ronny såg henne slinka iväg ut ur salen innan han hann svara att det inte fanns någon anledning för henne att vara oförskämd mot en annan deltagare. Han plockade upp mobilen och klickade igång webbläsaren. Hahnemühle. Namnet utkristalliserade sig på den vita sökytan och Ronny tryckte på förstoringsglaset.