Skrivpuff, värre, 28:e januari, 2016.

 

 

Herregud, du ser då värre ut än vanligt, utbrast kvinnan i kassan.

Jag stirrade på henne häpen och oförstående. Visst hade jag ett stort sår i ena mungipan men så farligt var det väl ändå inte? Jag besvarade henne med en trött blick men hon hade redan övergått till att sköta sitt jobb och suckade samtidigt som hon började skanna in min frysta matlåda.

 

Findus kåldolmar. Jag hade inte ätit kåldolmar sedan jag var barn. Plötsligt hade suget satt in. Svårt och obändigt. Jag blev tvungen att köpa en sådan där papplåda med maskinmat. In med råvaror i ena änden, ut med en fylld kartong i den andra.

 

Att göra egna var helt uteslutet. Det verkade för komplicerat. Nu ångrade jag att jag inte nöjt mig med en enkel omelett på rester. Det här var det sista jag behövde just nu. Det räckte att det där munsåret stramade och värkte, att det sprack när jag rörde på munnen. Men vad visste hon om sånt? Hon som alltid hade läppstift som matchade de röda naglarna på fingertoppar som nästan aldrig behövde slå in siffror. Själv fick jag nöja mig med cerat och ett genomskinligt plåster. Den starka vårsolen fick alltid läppen att blomma ut i ett kluster av variga små bölder omöjliga att sminka över. Men ändå. Värre än vanligt? Och hur illa var det när allt var som vanligt? Jag tog min kartong i ena handen, höll kvittot i den andra och rörde mig mot utgången. Varför hade jag inte frågat vad hon menade? Haft lite mål i munnen och sagt ifrån istället för att bara stå där och se dum ut. Men nu var det för sent. Nu, halvvägs ut genom de automatiska dörrarna, kunde jag inte plötsligt gå tillbaka och ställa henne mot väggen.

 

Eller kunde jag kanske det?

Skrivpuff, Hastigheten, 26: januari, 2016.

 

Hon stod där. Längst fram i publikhavet och kikade upp mot den stora scenen när hon såg hans blick hastigt möta hennes. Den svepte förbi, mötte hennes och i en bråkdel av en sekund föll hon handlöst innan den fortsatte vidare. Hon trodde att hon förlorat den för alltid när blicken pendlade tillbaka och fastnade i hennes. En hand slöt sig om hennes axel och hon hörde en svag röst mellan vågor av musik som slog mot örat, läppar som kittlade lätt mot örat och som fick henne att rycka till.

– Han tittade på mig, hördes Augusta ropa till henne. Lycklig. Jublande. Jag måste in backstage, få en autograf åtminstone!

– Jaså, gjorde han, svarade hon och försökte låta glad. Hade hon bara inbillat sig alltihopa? Hade han verkligen tittat på henne? Varför skulle han ha gjort det? Hon kände sig larvig. Augusta var den snygga av dem två. Långt, blont hår som ringlade sig ner över axlarna i blanka slingor. Hennes eget hår var så där musgrått som Veckorevyn lärt henne avsky och som frisören avrått henne från att färga. Klådan i hårbotten skulle bli värre, hade hon sagt och tittat strängt på henne som för att avskräcka henne från att köpa en hemmafärgning och försöka själv. Inte ens en plattång kunde blanka upp de grova stråna.

 

Hon hade satsat på att se svår ut istället för söt. Låtit luggen hänga fram över ögonen. Svarta kläder. Kängor. Men för det mesta var det som att hon försvann in i väggen snarare än verkade intellektuellt poetisk. Ibland var det skönt. Men inte nu. Hon ville inte vara skuggan som hängde bredvid snygga Augusta. Hon ville vara den vars blick han riktade sin uppmärksamhet mot. Ville stå där, som upplyst av stora blå ögon. Istället såg hon hur Augusta stod där, halvt lutad över kravallstaketet och låtsades svimma. Hon la armen runt hennes axlar och låtsades skaka liv i henne samtidigt som hon försökte få kontakt med vakterna nedanför scenen. Två rusade dit och lyfte den blonda tjejen över staketet och försvann iväg med henne. Själv stod hon kvar. Slutapplåderna rungade i hennes öron och hon kom på att de ihastigheten glömt bestämma var de skulle ses.

Skrivpuff, koncentrera, 22:a januari 2016.

 

 

 

Salpetersyra. Eller petersyra. Vad heter de andra syrorna som skrämde livet ut mig som tonåring? Äsch. Jag kan inte koncentrera mig… Minns inte längre. Minns bara dragskåpet som hotade slå igen sitt fönster över armarna.

Vatten i syra. Eller syra i vatten? Det är frågan…

Olja hälls i hett vatten. Inte tvärt om. Vis av erfarenhet.

Betbad… Livsfarligt att andas in… Fräter på huden… Tror jag. Minns inte riktigt… Upphettat silver doppas i betbad… Sen i vatten. Måste plockas upp med tång av rostfritt stål. I dragskåp. Ajöss med den karriären…

Skrvipuff, välta, 21:a januari, 2016.

Älskade, jag har något jag måste säga dig…

 

Det small till bakom henne. Hon vred sig hastigt om och råkade samtidigt välta omkull bläckflaskan. Den svarta färgen rann ut i pöl över skrivbordet. Samtidigt som hon puttade ut stolen lade hon ifrån sig fjäderpennan och suckade. Pappret var förstört, som besudlat av ett stort svart flytande moln.  Hon gick bort till skåpet med gamla trasor. Tog en grå linneduk i handen. Pekfingret och tummen var som vanligt fläckade. Så där såg hon alltid ut. Kladdig. Med frisyren på ända. Hur hon än gjorde lyckades hon aldrig hålla sig hel och ren. Kläderna halkade snett. Hårstrån gled ur uppsättningen. Färg smetade.

 

Egentligen borde hon ägna sig åt broderi. Det kladdade inte. Fast å andra sidan fanns där alltid en nål att sticka sig på. Hon suckade igen. Hennes mor hade haft rätt, hon var oduglig. Nu kunde hon inte ens skriva ett brev! Hade det inte smällt till så… hon såg sig omkring i rummet. Allt såg ut som vanligt. Hade hon inbillat sig att något lät? Så måste det vara… det var bara hon i huset nu och det kom sällan, för att inte säga aldrig, någon förbi utan att först ha förvarnat.

Skrivpuff, bildinspiration, 20:e januari, 2016.

Åh, herregud, varför har du inte städat tidigare? Det är inte fel att göra en flyttstädning lite då och då även om det inte är tänkt att flyttas någonstans. Det begriper väl även du? Storstädning kallas det! En luftrenare ersätter inte städningen. Du måste ju försöka.

 

Men mamma, jag har ju försökt! Sen kom hon och förstörde alltihop! Du vet ju själv hur hon är!?

 

Han brast ut i tårar och hon tittade på honom. Varför var han så svag? Kunde han inte bara rycka upp sig lite, kavla upp ärmarna och ta tag i saker? Han hade alltid varit så snäll. Aldrig sagt emot någon av sina kompisar, alltid varit lite tyst, men samtidigt inte heller någon bråkstake. Jag fick väl vara glad för det lilla. Ja, jag hade varit orolig. Orolig för att han inte skulle klara sig i livet, att han skulle bli utnyttjad, överkörd, hunsad. Så hon hade försökt utmana honom, försökt få bjuda upp till kamp, sätta upp motstånd. Ingen skulle kunna anklaga henne för att hon inte gjort sitt bästa! Nej då. Hon hade minsann försökt. Men vad hade det hjälpt? Sen hade han kommit dragande på den där kvinnan. En kort, smal, liten näbbgädda. Jo då, hon hade allt sett på långt håll att kvinnan var ett vandrande problem. Men han, han hade tindrat med ögonen och inte sett någonting.

Nej, då, hon hade dundrat in som ett yrväder och förstört allting. Precis allting. Och hon hade käftat emot. Sagt att det inte passade sig att jag kom förbi varje dag med matlåda eller tvättade hans kläder. Hon förstod inte hur mycket han hade att göra, med jobbet och så. Inte heller möblerna dög åt henne. Nej, allt skulle ut, och sen skulle hon bestämma stil, färg och tapeter. Han hade ingenting att säga till om. Absolut ingenting. Ja, herregud. Den pojken satte sig inte upp mot någon, hur illa det än blev. Så jag blev arg. Skällde ut henne. Sa att hon körde över honom. Att han kunde få någon bättre. Någon som faktiskt månade om honom och som inte bara tänkte på sig själv.

 

Hon körde ut mig.

Handgripligen. Stängde ytterdörren bakom mig. Jag stod där helt förskräckt och hörde hur hon rasslade med låset. Tänk att hon låste mig ute! Från min egen son! Hur skulle han klara sig där inne? Mina kinder blossade av ilska. Så här fick det inte gå till! Jag bankade på dörren. Men det var tyst där inne. Så istället började jag ropa på min son, högt och ödesmättat som ett skadat rådjur. Det enda svar jag fick var musik på hög volym. Det skränade förskräckligt och någon bullrade ur sig ord på tyska.  Med ett knyck snodde jag om och gick mot bilen. Jag skulle åka därifrån, men jag tänkte inte ge mig. Jag visste vad som var bäst för min son, bättre än han visste det själv. Kvinnan var ett bevis på det.

 

Jag gav mig inte. Istället fortsatte jag åka hem till min son för att hjälpa till. Det tyckte hon inte om, den där kvinnan, och fick honom att be mig sluta. Jag skulle lämna dem ifred, hette det, låta dem leva sitt eget liv. Hur skulle jag bara kunna låta honom sväljas hel av den där dominanta människan? Det gick ett par år, men tillslut fick hon nog. Jag drog en lättnadens suck när min son ringde och berättade att de skulle separera. Han grät. Jag sa att han skulle bita ihop. Att det fanns andra, bättre kvinnor, att han klarade sig fint utan henne och att jag skulle hjälpa honom igen. Att jag skulle komma genast.

 

Jag fick en chock när jag såg huset. Det låg skräp över allt på gården. Trasiga saker, prylar, och kläder. Jag kände genast igen det. Det var mina gamla möbler och min sons leksaker och kläder från barndomen – allt det där som jag hade sparat åt honom, åt hans framtida barn! Det måste ha legat i boden hela tiden! Hon hade bara vräkt ut det, slagit sönder det och sedan dragit sin väg.

 

Jag drog efter andan och skakade stilla på huvudet innan jag gav honom en kram och en klapp på kinden.

Du, var inte ledsen, vi kommer att klara det här, du och jag, sa jag och tittade honom i ögonen. Jag sa ju att hon inte var bra för dig och visst hade jag rätt? Jag vill ju bara ditt bästa… om du hade lyssnat på mig så hade det här aldrig hänt…

 

Men du din..! Fattar du inte att det var du som drev henne till det här? Du vet ju hur hon är. Hon fick nog av dig och ditt förbaskade tjat!

Du sa ju själv att hon var oduglig och svår att ha att göra med…

Det där har du själv hittat på, väste han mot mig. Du har förvrängt allt jag sagt, hört det du velat höra och gjort det som passat dig. Inget annat.

Han knöt näven framför ansiktet på mig och stirrade stint innan han vände om och gick in i huset. Jag hörde hur dörren stängdes med ett brak. En gammal säng som stått lutad mot ytterväggen hade rasat ner och slagit emot golvet på farstubron. Hans gamla barndomssäng… nu var den säkert helt förstörd…. Den som skulle gå i arv… alla fina minnen…

Sakta gick jag mot bilen. Jag kanske hade varit lite hård mot honom..? Men jag ville ju bara hans bästa..! Förstod han inte det?

Bilen rullade ut på landsvägen intill huset. Jag borde ha svängt vänster, men jag åkte åt höger. Jag hade ingen lust att åka hem, ingen lust att vara ensam. En tår letade sig ner för kinden.

Jag hade ju bara velat att han skulle få det så bra som möjligt…

 

 

Skrivpuff, Fåra, 19:e januari, 2016.

 

 

Fåra fåra får  a fåra få ra få Ra att gå raklång. Ra få ta reda på vem han var. Eller hon. Fast Ra var nog han. Inte hen. Eller kanske. Får ju barn med sig själv. Men troligen en han.

Utseende: människokropp. Falkhuvud. Balanserar solen på skulten. Antagligen två dimensionell p g a alltid återgiven i profil.

Kuriosa: två vänsterfötter.

Sexualitet: ambivalent. Tvekönad.

Yrke: solgud. Dagtjänstgöring.

Fast adress: Heliopolis.

Senare maka: Hathor.

Barn: två eller tre stycken. Oklart.

 

 

Ra, drar fram solen på den himmelsblå skyn med sitt träskepp.

Varje morgon lika dant.

Varje natt kämpande mot ormen för att kunna skeppa solen från öst till väst

Apep – du slingande orm och galna kobra, som talar med kluven tunga! Än så länge har jag dig i min hand!

 

Ny dag samma arbetsbörda

Ny natt samma kamp

Strid mot den väsande ormen som lämnar en svag fåra efter sig i sanden ringlande bortblåsta när skeppet lämnar sin hamn för att segla ut på skyn värma växter, djur, människor på en savann ännu inte täckt av sand.

Öst alltid samma lättnad.

Väst samma blodiga helvete. Apep, du väsande slingrande best som tränger dig på tar dig runt in igenom över försöker lamslå binda förankra fjättra den kapten som drar solen över himlavalvet. Kamp på liv och död. Solen måste upp. Natten förvisas. Alltid samma sak. Motstånd. Ångest. Helvete. För att hålla ljuset vid liv. För att kunna kasta loss. Segla iväg. Dra. Pysa. Lätta ankar.

Mamma, är det därför som det alltid är så kallt i öknen på natten?

Jag rycker till, som väckt ur en dröm. Våra fotsteg ekar mot museets stengolv när vi rör oss bort mot utgången. Flickan drar mig i handen, tjatar.

Är det så, mamma?

Vad då?

Att öknen är kall på natten därför att Ra bråkar med ormen?

Hon tittar upp på mig med sin klara blick. Jag rycker lite lätt axlarna.

Jag vet inte, hjärtat, svarar jag sakta, men det kanske är så…