Försiktig.
Du, ser du gubben där borta, viskade Emilia och drog i Sixtens jackärm. Verkar inte han lite skum i alla fall?
Jooo… jag tror det, svarade Sixten och drog med handen under näsan i ett försök att mota bort det snor som rann. Nu måste jag bort från det här gräset, annars tar det livet av mig. Det har mamma sagt. Jag trodde jag kunde sluta med medicinen nu men…
Sch… måste du vara så högljudd, frågade Emilia. Försök vara lite försiktig nån gång annars ser han oss ju. Dummer. Ser du, han går bort mot parkeringen. Vi måste ta oss runt busken och vidare längs med huset där.
Men hur då skum, menar du? Tror du att han är farlig?
Emilia såg på Sixten som om han vore ett olydigt litet barn som behövde läxas upp, sittande på huk med händerna i marken för att hålla balansen började hon förklara att mannen var så uppenbart skum som någon någonsin kunde bli.
Varför skulle han annars vanka runt här intill vårt hus så länge, och dessutom hela tiden hålla sig på den mörka sidan av gatan?? Ingen normal människa gör så.
En kall vind blåste till och fick bladen i busken att rassla olycksbådande. Sixten mumlade att de borde ha tagit med sig en ficklampa, men Emilia var säker på att ljuset från den skulle avslöja dem. Hon stack upp huvudet en aning ovanför busken och spanade mot mannen som rört sig bort mot en silverfärgad Volvo som stod parkerad en bit från närmaste gatlampa.
Ducka, väste hon plötsligt och tryckte sig ner över Sixten som tappade balansen och föll ner på den kalla marken med sin kompis ovanför sig. Min mamma kom just ut ur porten! Tänk om hon letar efter mig? Vad ska hon säga om hon hittar oss här i buskaget? Vi får inte vara här, det har hon tjatat om. De andra grannarna kan bli skitsura om nåt blir förstört…
Emilia…, stönade Sixten, kan du flytta dig lite… jag kan… inte… andas…
Okej då, mespropp. Du, glöm det där med gubben där borta. Han verkar va nån som mamma känner. Säkert nån från hennes jobb som vanligt. Hon jobbar ju jämt numera. Vi får hitta på nåt annat istället…
Du, sa Sixten lågt, varför ser det ut som om hon pussar honom? Vet din pappa om…
Det gör hon inte alls, bet Emilia av och knep ihop munnen till ett streck.
Den tunna kroppen fastnade i en stel pose, som om hon varit på väg att resa sig men fastnat i rörelsen. Sixten la en hand på hennes axel och försäkrade henne om att han nog sett fel. Det var inte någon kyss utan en helt normal kram, så där som alla vuxna gör med folk de möter. Emilia ryckte på axlarna och tittade förbi Sixten.
Glöm det här, sa hon lågt. Du såg fel och behöver glasögon. Förresten var det här en dum lek. Man ska inte hålla på och spana på andra människor. Jag måste gå nu. Vi ses i skolan imorgon. Hej då!
Sixten såg efter henne när hon skyndade sig in genom porten och försvann uppför trappan.
Textlaboratoriet 