Skrivpuff, 31:a maj, 2016.

 

Tveka

 

Handen drogs undan. Han såg upp på henne, förbryllad över att hon tvekade. Varför hade han inte märkt att hon inte var redo? Nu satt han här med den svarta asken i handen, osäker på hur han skulle reagera. Skammen slog honom hårt i magen och han fick tvinga sig själv att andas djupt för att inte slå den ifrån sig och projicera den på den blonda kvinnan mittemot.

 

Vad menar du med att du inte vill..?

Hon såg honom rakt i ögonen och avvaktade en liten stund innan hon svarade, som om hon ville väga varje ord innan hon uttalade dem. Han kände svetten bryta ut i pannan. Istället för att skratta av glädje, skåla i champagne, satt han nu och bet ihop. Slipsen verkade strypa honom och han ville lätta på den men tvekade. Det skulle inte se bra ut, han måste visa sig stark, inte bryta ihop nu.

Ja, men du vet ju att vi har haft våra issues, sa hon och slätade ut en inbillad rynka på den vita duken under desserttallrikarna. Jag tror bara inte att vi är redo… vi verkar vilja olika saker…

Olika saker, som vad då? Jag förstår inte…

Du vill ju ha familj och villa, men jag trivs bäst i stan och dessutom tycker jag inte att jag partat klart än… det känns fel att binda upp sig nu när livet äntligen börjar ta fart, med karriären och allt också..

Varför har du inte sagt något tidigare? Jag förstår ingenting…

Det har jag, men du har inte velat lyssna. Du har kommit hem sent och sen ändå setat uppe och jobbat halva nätterna. Så det har varit lite svårt att få kontakt med dig, kan man säga… på djupet liksom.

Du vet att jag har haft mycket att göra på jobbet, det har jag alltid vid den här tiden på året och jag har försökt kompensera det genom att lägga all annan tid på dig och mig.

Jag vet inte… jag har inte riktigt märkt det. Det är som att du tagit mig för given och jag har fått sköta allt i hushållet.

Ja, jo, jag vet att du fått göra jättemycket och jag uppskattar det verkligen. Men varför har du inte sagt något?

Men nu lyssnar du ju inte igen!

Jo, det gör jag väl visst det!

Nej.

Jo..?

Nej, det gör du inte för då hade du hört vad jag just sa. Du har tagit mig för given och jag har känt mig som en städerska här hemma.

Förlåt, det var verkligen inte meningen…. jag ska bättra mig, jag lovar!

Ja, bra, fast jag vill inte.

Vill inte vad då?

Fortsätta det här. Det känns meningslöst och vi kommer ingen vart. Förhållandet är som en återvändsgränd.

Ingen vart? Men jag hade ju just tänkt ta det ett steg vidare, och då vill du plötsligt inte!

Nej. Jag ska packa mina saker och flytta hem till Robert.

Robert? Hänger du med den fjanten? Är ni ett par eller vad då?!

Nej, han är en kompis bara, som ställer upp.

Jaså, ja, men det här var ju ett ypperligt tillfälle att berätta det för mig..!

Förlåt, det var liksom inte meningen.. jag försökte, men du viftade bort det med att du behövde jobba och att vi skulle prata senare. Det här var första möjligheten jag fått.

Förstår du inte vad du har gjort mot mig? Här sitter jag och har just fått veta att vårt liv var en ren lögn!

Jag förstår att du är frustrerad och jag är ledsen för att det blev så här. Det var inte meningen och nu kommer du att slippa ur den så kallade lögnen för jag går hem nu och börjar plocka ihop mina saker. Sitt inte uppe och vänta.

 

Han såg hur hennes klänning fladdrade omkring henne när hon lämnade restaurangen och honom bakom sig. Herregud! Vad skulle han ta sig till? Här satt han som ett fån, fortfarande med asken i den högra handen som låg som utspilld på det lilla bordet, och visste inte vad han skulle ta sig till med. Ett första steg var att försöka dra åt sig den kraftlösa armen, resa sig upp och lämna stället. Men han satt tungt kvar. Lät de andra gästerna titta på honom och undra. Det fick vara som det ville, han tänkte inte kämpa emot det. Låt dem glo, sa han tyst för sig själv och kände tårarna rulla ner för kinden.

Skrivpuff,26:e maj 2016.

Avskärmad

 

Attjo, vrålade hon och lutade sig framåt av kraften i nysningen. Det blonda håret slängdes fram i ansiktet på henne och med en lätt hand strök hon undan det. Hon såg sig omkring och kände kinderna hetta. Varför skulle hon alltid göra bort sig? Visst var det väl okej att nysa, men det här med att riktigt vråla ur sig den kändes överdrivet. Men ändå var det vad hon gjorde. Var enda gång.

 

De andra i gruppen tittade på henne. Deras ögon begrundade situationen och en kvinna som dolde sitt grånande hår under en illa genomförd hårfärgning såg chockerad ut med sina tunna händer uppflugna framför munnen. En man i gröna shorts och vit t-shirt kom fram och frågade om allt var bra.

Bra? Det var allt annat än bra, det var åt skogen, ville hon säga. Men hon svarade bara gräset, och slog ut med handen mot den gröna mattan under deras fötter.

Ja, det där gräset är lite irriterande, svarad han och skrattade till. Jag försöker undvika det, men det är svårt. Måste poppa ett piller varje morgon för att stå ut. Gör inte du det? Du kan få en av mig annars.

 

Hon tittade på hans bleka ansikte, omgärdat av bruna lockar, och tänkte efter. Hade hon verkligen tagit en i morse? Hon kunde inte minnas det eller om hon låst dörren. Allt gick på rutin utan att hon tänkte på det, och kanske var det lika dant när hon missade något? Att hon stängde ytterdörren och inte ens tänkte på att hon inte tagit fram nycklarna och låst efter sig?

 

Jag vet inte om jag tog någon, sa hon och tystnade en stund innan hon fortsatte. Det kan ibland irritera ändå, det beror på lite hur mycket pollen som yr runt…

 

Så som du nyser, kanske det är bäst att du tar en, svarade han och höll fram ett litet vitt packet med grön text. Det kan bli en tung dag annars…. Du vet väl hur det är med biologiska fältstudier? De tar liksom plats ute… på fältet… med mycket gräs och så… vi blir kvar här resten av dagen… fast det ser ut att kunna bli regn, förstås.

Hon sträckte ut handen och tog emot paketet. Med välmanikurerade naglar tryckte hon ut en liten vit tablett och stoppade den i munnen. Vad hade hon egentligen tänkt på när hon sökt till den här sommarkursen? Hon tittade ner på sin tunna blommiga klänning och de nätta bruna sandalerna i skinn. Som en udda fågel stod hon med kliande ögon och rinnande näsa på en äng i storstadens ytterkant, avskärmad från den brusande motorvägen intill av några tappra granar och ett viltstängsel.

Men det fick vara som det ville, tänkte hon och sträckte på sig. Hon skulle vara kvar, nysande och felklädd, och inte ge efter för impulsen att rusa hem. Visst var det pinsamt att nysa och se ut som hon gjorde, men hon skulle stanna, skulle ge det ett försök och hon skulle inte bry sig om vad de andra tänkte om henne. Hon var där för att lära sig, och lära sig tänkte hon göra. Udda eller ej. Ingen skulle mer kunna säga att hon flydde från jobbiga situationer. Det fick vara nog med det nu.

Skrivpuff, vitt, 23:e maj 2016

 

 

Jag behöver en vit vecka, sa han och pustade.

En vad då, undrade jag och drog handen genom hans mörka kalufs.

En vit vecka, du vet. Några dagar då man är nykter, sa han tog tag i min hand.

Aldrig hört talas om, sa jag och drog åt mig handen som om jag bränt mig på något. Måste du ha en sån?

Ja, jag vet inte, sa han och gäspade, jag skulle kunna strunta i det också, ifall du vill…

Nja, det var inte riktigt så jag menade, sa jag och satte mig upp på sängkanten. Jag visste inte att du drack så pass mycket.

Jag dricker väl inte mer än någon annan, sa han och pillade fram en cigarett ur ett skrynkligt paket.

Fast du sa ju att du behöver en vit vecka, sa jag och lät blicken glida över hans solbrända ansikte.

Men det behöver väl alla någon gång då och då, sa han och fäste sina mörka ögon i mina ljust grå.

Det är väl bara sånt folk säger, sa jag, för att verka häftiga på något vis.

Nej, jag tror att de menar det, sa han och blundade samtidigt som han drog ett djupt bloss. Men tänk inte mer på det nu, är du snäll. Det är för fint väder för att inte njuta av dagen. Carpe diem, du vet. Och yolo.

Yolo, sa jag och lade pannan i djupa veck.

You only live once, vet du väl, honey, sa du och fimpade.

 

Skrivpuff, dåna, 23:e maj, 2016.

Kan du sluta? Det dånar så att jag blir tokig här!

 

Men du, du kan faktiskt stänga fönstret, för det är möjligt för mig att sluta nu när jag väl har börjat!

 

Jag hade stängt fönstret, men det hjälpte inte. Faktiskt. Ditt ego!

 

Du, jag har inget alternativ om du trodde det. Du äger inte det här stället!

 

Nej, men jag bor här och jag har vissa rättigheter.

 

Jovisst, men jag måste göra det här annars kan du ta dina rättigheter och stoppa upp dem!

 

Det var väl det värsta jag har hört! Du är då inte lite fräck du!

 

Gå in och fortsätt med det du höll på med och sluta gnäll på mig. Jag gör bara det jag ska.

 

Ja, men det är ju det jag försöker, begriper du inte att det är det som inte går så som du väsnas?

 

Ja, men om inte jag får fortsätta här, kan du glömma att kunna stänga det där fönstret för det här trädet kommer att komma ner oavsett om det är med hjälp av mig eller inte.

 

Men då får det helst bli utan din hjälp!

 

Ja, om du vill bo i en trädkrona som en annan gammal skata, så, ja visst!

 

Vad tusan menar du med det?

 

Jag menar bara att det är trädet är ruttet i stammen och att det lutar åt ditt håll. Så när det väl brister, så är det rakt in i ditt stora fönster, precis just där du nu står och gapar. Kanske ryker din inglasade balkong också, om du har tur, höll jag på att säga….

 

Jaha. Ja. Men se till att du tar ner trädet tyst. För jag försöker skriva här och vill inte bli störd. Adjö.

 

Ja, hej då med dig också.

Skrivpuff, 18:e maj, 2016.

Vibrera

 

Hon vred på ratten. Det susade och knastrade i transistorn på fönsterbrädan. Någon gång måste hon väl få kontakt med radiosignalerna? Hon hade lyssnat på sändningen under de tidiga morgontimmar hon alltid vaknade och vred sig, panikslagen utan någon egentlig anledning. Vad hade hon att oroa sig över egentligen? Ingenting. Inte vad hon kunde komma på hur mycket hon än tänkte efter.

 

Vissa nätter var värre än andra. Hjärtat brukade rusa iväg och fylla öronen med ett övermäktigt dunkande som stängde ute alla andra ljud. Huden brände och musklerna vibrerade. Munnen torr som fnöske. Det hade börjat för några år sedan. Stress hade hon tänkt och sett fram emot sommarens långa dagar uppe i fäboden hon ärvt av sina föräldrar. Den låg avsides, uppe på ett berg, men det gick att komma dit med bil. Sista biten, som inte var mer än ett par hundra meter, fick hon gå. Det gjorde inget även om kassarna med mat och vattenflaskor var tung och krävde flera vändor. Lugnet i den gröna naturen gjorde det värt det.

 

Radion var hennes enda kontakt med omvärlden. Den gick på batterier eftersom det inte fanns några elektriska ledningar till fäboden. Några solcellspaneler på den södra sidan av taket räckte till att driva spisen och några lampor. Det var allt hon behövde. Varmvatten fick hon genom att koka. Om vädret slog om och blev kallt fanns både vedspis och kamin att tända. Ved hade hon gott om. Sonen hade varit uppe några veckor tidigare och kluvit upp ett lass åt henne. Hon var tacksam över det. Det besparade henne blåsor i handflatorna av att göra det själv.

 

Han var snäll, tänkte hon, kanske lite för snäll. Om det nu var möjligt? Det kunde väl ändå inte vara möjligt vid närmare eftertanke? Led inte världen brist på snällhet? Fast det berodde förstås på…

 

Hon vred på den lilla ratten ovanpå transistorn och försökte vinkla in antennen. En mansröst hördes långt bort i ett landskap brus. Utrikiska, tänkte hon, säkert Radio Luxemburg. Med ett klick försänktes rummet i tystnad. En kort stund stod hon vid fönstret och lyssnade till sina egna långa, djupa andetag innan hon drog på sig fleecejackan och gick ut på gården. Solen smekte hennes kinder och hon tog tag i en kratta som stod lutad mot ena husväggen. Nu skulle hon få blåsor i händerna trots allt. Men så fick det bli. Hon kunde ju inte gärna be sonen om det också.

 

 

Skrivpuff, mening ur bok, 11:e maj, 2016.

(Mening: ”Det är ett välkänt faktum att historieskrivningens upphovsmän levde och verkade i antikens Grekland.” sidan 9, Svärd, sandaler och skandaler. Antiken på film och i TV. Red. Isak Hammar och Ulf Zander, Lund, 2015.)

 

 

De hade lagt Syrakusa under sig. Snabbt, enkelt, effektivt. Deras här hade varit stor, omöjlig att trycka tillbaka.

Han släppte pennan och suckade. Hur tusan skulle han komma ihåg hur allt skett? Det var nästan omöjligt att minnas alla detaljer. Dessutom hade ögonvittnet varit mer än lovligt berusad när han återgett händelsen. Vissa ord hade sluddrat fram, nästintill ohörbara.

Han lutade huvudet mot handen och granskade de bruna knähöga läderstövlarna som om de bar berättelsen snarare än hans två svettiga fötter.

Det var varmt för årstiden. Även för en van atenare var det svårt att härda ut. Den stora skolbyggnaden med alla sina öppna valv gav lite svalka men å andra sidan hade dess skugga lockat till sig alla andra filosofer, tänkare och matematiker. Han försökte stänga ute sorlet och koncentrera sig på den berättelse som ideligen gled iväg, hal som en ål. Om han skulle få ihop mannens skildring av kartagernas återintåg in i Sicilien på ett begripligt var han tvungen att skarva. Men hur? Det fick inte bli slå över i diktkonst. Det skulle betyda slutet på hans ställning som sanningssägare. Kanske kunde han rädda autenticiteten med några referat till någon av de fältherrar som varit med? Men var fanns de nu? Agathokles hade ju tagit med sig de mest framstående personerna i armén till Nordafrika…

Han sträckte på sig och gäspade. Solen stod högt på himlen och det sög i magen. Efter en bit mat och lite vin skulle han säkert tänka klarare. Kanske till och med minnas vad mannen berättat. Han lade ifrån sig fjäderpennan ovanpå det nästan tomma arket och reste sig. Det skulle ordna sig med vittnesskildringen, det var han säker på. Bara inte just nu.

Skrivpuff, 10:e maj, 2016.

Det här är trist, vi hittar på något annat, va?

Hon kastade tillbaka håret med ena handen och suckade. Att det alltid skulle hänga fram i ansiktet och irritera… Märtas hår låg alltid där det skulle. Blankt och fint på var sida ansiktet, avdelat med hjälp av en skarp mittbena. Vackert kastanjebrunt  gnistrade det till synes helt oblekt av den gassande solen som gjort dem båda gyllenbruna. Det började bli tråkigt att bara hänga nere vid sandstranden och höra andra människor skrika och skratta i takt med det lätt susande vassen som dragit sig upp mot sanddynorna och bort från det kalla vattnet. En klar dag som den här kunde de se ända till Bornholm. Ön låg som en hägring i horisonten.

Vad då, frågade Märta och kisade mot Gurly, du vet ju att jag inte får göra så mycket och så….

Jag vet inte, men jag storknar snart om jag måste ligga kvar här och bara glo rakt upp i himlen.

Ja, men frågan är bara vad annat det finns att göra? Märta fingrade på pärlhalsbandet som hängde runt hennes långa hals. Här händer ju absolut ingenting. Vi går tillbaka istället.

De plockade långsamt ihop sina saker. Under tystnade kryssade de mellan vassa stenar och strån som stack upp i sanden. Det var fortfarande två veckor kvar innan de skulle få åka hem till stan igen. Två långa veckor på en sandstrand med susande vass, barnskrik och kalla vågor. Kanske, men bara kanske, skulle de våga smita på färjan till den danska lilla ön som låg så nära och ändå så långt borta. Om de vågade. Vad hade de egentligen att förlora?

Skrivpuff, 4:e maj, 2016.

Trött

Det klickade till i dörren när han vred om låset. Där innanför var det tyst och mörkt. De andra sov, tänkte han och tittade på klockan. 22:45. Det hade blivit sent idag igen. Förbaskade jobb att aldrig bli färdigt!

Han slängde sig ner i soffan och nappade åt sig fjärrkontrollen. En fot på bordet, den andra i soffan. Med en lätt tryckning började teven flimra framför honom.

Har du dina svar klart för dig, frågade kvinnan med det blanka svarta håret uppfodrande samtidigt som olika bostäder rullade förbi i rask takt. Fem människor med varsitt champagneglas stod samlade runt ett bord och började diskutera.

Någonstans bodde de, men var det var skulle alltså listas ut. Han suckade och såg sig om i rummet. Vad i det fanns det där som skulle förstärka eller understryka hans egen speciella identitet? Där fanns bara en sorglig samling saker som någon tyckt att de behövde, lite böcker och en hel del lego. Bostaden lite, eller inget, gemensamt med de glassiga, påkostade hem som visades upp i programmet. Vad skulle han säga om sitt hem? Ja, hej och välkomna till min enkla boning, det är som jag brukar säga, hemma bra men borta bäst? Eller: mitt hem, glad att lämna det på morgonen, tråkigt att komma hem?

Fast det där gällde ju bara inredningen och förstås bostadens läge intill en genomfartsled i förorten. Han hade ofta vaknat på nätterna av vrålande bussar och bilar med trasiga ljuddämpare och förare som trodde att de tomma vägarna var deras nattliga lekplatser. En mäklare skulle säkert påpeka hur fantastiskt läge hemmet hade, eftersom det var så nära till kommunikationer. Det gick att vända allting till något positivt, åtminstone i en säljannons.

Om han fick välja skulle han ta familjen till en villa i en grönskande del av staden. Det skulle stämma bättre överens med hans identitet än en dåligt planerad hyrestrea. Men blotta tanken på att alla detaljer, in till den minsta legobit, skulle analyseras för att skapa en idé om hans person gjorde honom trött. En identitet måste väl ändå vara mer än köpta saker? Han såg sig tveksamt runt igen. Kanske var han en splittrad person utan tydliga ambitioner och mål? Varför brydde han sig inte mer om hur det såg ut i hemmet? Borde han anstränga sig mer? Såg de inte ganska ordentligt lyckliga ut, de där deltagarna som så gärna visade upp sina hem för andras beundran?

Fast när skulle han hinna med det? Det fick bli sen, när barnen var större, tänkte han och tryckte på den röda knappen på den svarta dosan. Nu skulle han gå in och lägga sig bredvid sin fru. Lyssna efter barnens lugna, snusande andetag som hördes genom de lövtunna gipsväggarna. Att de mådde bra, var inte bara det viktigaste. Det var rent av själva grunden för livskvalitet, tänkte han, och gick för att borsta tänderna.