Skrivpuff, 29:e juni, 2018.

Allvarlig.

 

”Ingen kille tycker om allvarliga flickor. Skratta lite nu och var glad. Var lite nöjd för en gångs skull. Försök att hitta på nåt kul. Sitt inte där och läs eller häcka framför teven. Du vill väl inte vara en sån där soffpotatis? Vill du det? Jag förstår inte varför du är så svår jämt. Nu suckar du igen… det låter för hemskt när du gör det. Bjud till lite. Kan du inte försöka piffa till dig lite? Se ut som en flicka. Ha rena kläder. Kjol. Kammat hår. Göra nåt åt de där finnarna. Ta på nåt som luktar lite gott. Har du provat puder? Dina jeans ser ut som om du hittat dem på soptippen. Trasiga och lappade… och den där pösiga tröjan… det är precis som om du ville vara ensam i resten av livet. Det är onaturligt. Ingen vill vara en sån där ogift kvinna. En sån där nucka… usch. Jag ryser vid blotta tanken. Men som du håller på är det nog det vi får räkna med. Det är för sorgligt att tänka på… att du inte ska få man och barn… du kommer att slösa bort ditt liv. Varför säger du ingenting? Du bara sitter där och ser ut som om du sålt smöret men sen tappat pengarna. Som vanligt. Nej, lägg ifrån dig den där gamla tidningen. Hitta på nåt istället. Jag vet att vi befinner oss i sommarstugan och att det är långt till närmaste granne. Men det är väl inget hinder för att inte du ska kunna göra nåt annat än att sitta i en vrå och se sur ut. Du gör då ingen glad.”

”Jag vet, mormor. Jag är en sorglig filur. Men finns det inte plats för såna som oss också? Vad har du för problem med det egentligen? Ska du gifta dig med mig eller? Dessutom är du inte särskilt kul själv heller och trots det är du gift. Låt mig va nu och sluta oroa dig hela tiden. Jag får väl bli det där du sa då, om det ska va så. Nu vill jag läsa i den här skittidningen en stund, för här finns ju inte ett skit att göra och dessutom är här fullt med knott och mygg. Jävla skitställe. Det gör ju ingen glad.”

”Vilken ton du har! Ja, ja, jag går väl men kom inte och säg sen att jag inte försökte.”

”Nej, då, jag lovar. Du står med ryggen fri. Sluta klaga på mig nu. Jag är trött på det. Aldrig har du kommit med annat än gnäll. Jag orkar inte med det mer. Hör du det? Om allt går åt helvete så beror det på att jag aldrig fått nåt stöd för den jag är, inte för att jag inte var tillräckligt glad. Hur skulle jag ens kunna vara det? Vänta, svara inte på det där. Jag vill läsa.”

”Jag går väl, om du ska vara sån!”

Jag drog upp filten till nästippen och stirrade stint in i den knyckliga veckotidningen med sina bantningstips intill recept på kakor och efterrätter, virkbeskrivningar till bordsdukar med rosor och akantusblad, fotografier på trinda, leende barn och illustrerade kärleksnoveller. Kärlekspar som mist varandra och åratal senare återfunnit varandra på andra sidan jordklotet. Kvinnor som blivit kvitt reumatism, generande hårväxt och tvingats se sin älskade katt avlivas. Jag bläddrade snabbt förbi allt det där till veckans kriminaldrama. Män som mördade kvinnor. Kvinnor som mördade barn. Barn som försvann. Bankrånare som först lyckades med sin kupp för att senare åka fast på det mest häpnadsväckande sätt. Doktorer som förgiftade patienter. Charlataner som knep åt sig stora förmögenheter som de tvingades återlämna när lagens långa arm grep tag i dem. Jag skulle nog aldrig bli gift. Men det gjorde ingenting. Så länge jag hade en historia att försjunka i.

 

Advertisements

Skrivpuff, 28:e juni, 2018.

Förväxlar.

 

Ni är så lika, hur ska jag veta vem av er det egentligen är som skrivit provet?

Jag minns hur jag såg på engelskaläraren som stod framför min syster och mig med sitt vanliga nervösa leende spelande på läpparna, den vita blusen med krås knäppt upp till halsen och en skotskrutig, plisserad kjol som jag för tiden inte förstod var en identitetsmarkör för kvinnliga anglofiler. Min haka måste ha hängt som på ett får. Jag förstod först inte vad hon menade. Trots att jag skrivit provet själv kunde jag inte säga det, fick inte fram ett ljud från min torra mun. Tankarna överröstades av den snabba pulsen som rusade genom mig och den röda skam som slog ut över min hud. Tecken som förrådde mig, som om jag bar skuld och borde erkänna. Kanske hade jag inte skrivit provet själv? Varför undrade hon? Hade jag för en gångs skull lyckats klämma in tillräckligt många rätt för att väcka misstänksamhet?

Läraren sa inget mer. Hon vände ryggen till och vaggade iväg längs skolkorridoren bort mot lärarrummet där resten av högstadiepersonalen satt och drack kaffe eller te. Själv stod jag kvar med tankar snurrande i huvudet. Varför skulle jag inte ha skrivit provet själv? Varför hade jag inte sagt att jag gjort det?

Jag minns inte så mycket mer än att läraren sa så där och att jag skämdes. Självklart var just jag en sådan som man kunde misstänka för fusk. Jag och min tvillingsyster. Fattiglapparna från hyreshusen intill åkern i Stora Tuna. Vi som aldrig öppnade munnen på lektionerna. Vi som var till besvär just för att vi aldrig var till besvär.

Jag var inte säker på om läraren hade skämtat. Förmodligen var det ett skämt som illa dolde ett försök till förhör. En trevare. Visst hade det kunnat vara så att vi fuskat. Provet hade ägt rum när jag var sjuk, men inte min syster. Vi var lika, fast själva förstod vi aldrig att andra blandade ihop oss. Förstår det fortfarande inte. Enäggstvillingar. Identiska men ändå helt olika. Fast ändå lika.

Men tanken på att fuska… utnyttja det faktum att andra lätt förväxlade oss… den fanns inte ens i vår föreställningsvärld. Jag blev så chokad att jag började tvivla på mig själv. Vem var jag? Hur såg andra på mig? På oss? Jag blev övernitisk, mån om att andra skulle se att jag inte fuskade, inte stal, inte gjorde orätt. Men det hjälpte aldrig riktigt.

Jag vet inte var jag skrev det där provet. I korridoren? I klassrummet? Tillfällen att fuska fanns. Men rädslan för repressalier gjorde att jag aldrig någonsin vågat. Ingen fusklapp, ingen utväxling med min ”kopia”, inga försök att hitta frågorna i förväg. Inte ens särskilt mycket ansträngning att göra läxorna. Var det bara min tvillingsyster och jag som fått uppfattningen om att man antingen kunde det här med skolan eller också kunde man det inte? Att ingen pluggade, att alla läste igenom texterna en gång, skannade av glosorna snabbt och gjorde sina grupparbeten genom att kopiera källorna? Att man antingen var dum eller också inte, och att detta kunde ingenting rå på? Lärarens slutgiltiga stämpel var den ultimata karaktärsbedömningen. Ju lägre betyg, desto värdelösare var du som person, och behandlades därefter. Inte konstigt då att den där frågan från den nervöst lagda kvinnan med sitt pedantiskt rullade, kastanjefärgade hår, och rutiga ullkjol, fick ett sånt genomslag hos mig. Resonansen från den har fortfarande inte tystnat. Den finns där. Följer med mig och snärtar till när jag måste prestera. Kan jag verkligen det som jag tror att jag kan? Måste jag bevisa min oskuld? Eller min kompetens? Är jag fortfarande den där irriterande tysta lilla människan som ingen vet riktig vad hon kan eller vem hon egentligen är?

 

Skrivpuff, 27:e juni, 2018.

Mystiskt

 

Det är nåt skumt med det här, sa Xander och kisade mot skärmen som lyste upp hans fårade ansikte. Jag får inte ihop kalkylerna…

Du är för trött, det är det hela, svarade Anita samtidigt som hon tryckte ner en pärm i sin väska. Hem och sov med dig, så löser vi det imorgon.

Xander såg på henne när hon gick mot dörren. Hennes kurviga kropp var instängd i en snäv kavaj med tillhörande kjol med slits bak. Skorna alltid högklackade, alltid blanka. Väskan, som han visste var tung, såg ut att dingla lätt i hennes lilla hand. Snart skulle hon stryka undan håret som glidit fram i ansiktet, öppna dörren och försvinna ut i natten. De var ungefär jämnåriga. Befann sig mitt i livet, som det var så populärt att kalla det nu för tiden. Men vem visste när man egentligen befann sig där, precis vid mittpunkten? Och skulle han verkligen bli över hundra år? Xander strök sig över hakan och suckade. Skäggstubben stack mot handflatan, påminde om att han måste köpa nya skjortor igen. Den förbannade stubben slet sönder kragarna trots att han rakade sig varje morgon. Oftare än så vägrade han göra det. Inte hade han tid heller.

Jag förstår inte vad ungen hållit på med, mumlade han för sig själv, eller varför. Varför skulle han in i databasen överhuvudtaget? Det hade varit enklare att göra en fullständig topografi över Dark Net…

Vem kallar du unge? Han är nitton år och knappast någon oskyldig barnrumpa som inte vet vad hen gör. De växer upp tidigt nu för tiden och sitter knappast hemma med dockor som du gjorde.

Jag satt inte hemma med nåra dockor, fnös Xander, åtminstone inte efter att jag blivit tonåring. Förresten är det inget fel på att leka med sånt. Det behöver alla göra. Det är bra för empatin.

Ändå struntade du i dina egna barn. Inte undra på att Karin lämnade dig.

Lägg av, dra inte upp det där nu… Jag har fan inte tid med det. Allt det där ligger bakom mig nu och jag kan inte göra nåt åt det. Den här grabben däremot… han måste hittas. Om jag bara kunde begripa varför han gett sig in i den kinesiska regeringens databaser… och vart tog han vägen sen?

Skrivpuff, 21:a juni, 2018.

Sanning.

 

Sanningen är den att Karina har satt på Gunnar i ladan. Jag såg dem. Men Johan vet inget. Han verkar inte ens ha en susning, så som han kilar runt och visslar mellan takrenoveringen och tapetseringen av gäststugan. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag skratta åt det som den stereotypa midsommarotrohet den är eller gråta över människans egoistiska, kortsiktiga tänkande? Jag förstår inte ens vad K ser i G och hans långa gängliga, bleka kropp, tredagarsskägg och för stora kläder. J har alltid varit noga med sitt utseende. Nyrakad varje dag, brunbränd, kläder med perfekt passform… de två är varandras motsatser. Och K som är så snygg med sitt långa mörka hår, blommiga klänningar och varma leende, skulle ju kunna få vem som helst – och har dessutom J – men så väljer hon G! Är det nån slags galenskap som drabbar människor just vid den här högtiden? Jag brukar ju undvika andra högtider, annat än att umgås med de allra närmsta vid jul, så jag vet inte vad som pågår vid de tillfällena… Nyår verkar inte alls lika galen. Förmodligen för att det är svårt att smita undan när alla vet att de förväntas skåla vid midnatt. Men G!? Jag kan inte förstå det… han som alltid varit så försynt, dessutom. Sen går han och gör det här. I de lugnaste vatten…

Men det är klart. Det är nåt med hans ögon… de är varma och djupa… och så glimmar det till i dem ibland på ett spjuveraktigt sätt. Men ändå… ja, jag förstår det inte och nu måste jag välja. Säga nåt eller vara tyst. Jag avskyr när folk försätter andra människor i såna här situationer, tvingar på dem syner som de inte kan få osedda eller handlingar som inte kan göras ogjorda. Om de bara kunde tänka längre än till sig själva… J kommer att bli förtvivlad. Han som tror att de ska bilda familj nu. Det har han anförtrott mig när vi dukade fram på borden intill bersån. Vi skulle just lägga ut den rutiga duken när han sa det. Han såg inte att jag stelnade till och blev fumlig, tappade min ände av tyget och hade svårt att lägga ut det jämt över bordet.

Det är inte bara att K haft ihop det med G och att jag vet om det. Det är ingen hemlighet att jag varit förälskad i J. Vi har känt varandra sedan barnsben och jag har alltid varit svag för honom. Men han ville inte ha mig. Var inte mogen för en djupare relation sa han och kom en kort tid därefter dragande på K. Jag blev knäckt, men visade det inte. Sa att jag var glad för hans skull och på sätt och vis var det väl sant. Det där är flera år sedan nu. Själv har jag haft ett par romanser, men inget långvarigt och inget som fått mig att ge mig hän. Inte så som jag gör när jag umgås med honom. Med vissa restriktioner. Jag är medveten om att jag måste hålla tillbaka. Jag tror inte att J sagt nåt till K om det här. Hon vet bara att vi växt upp som grannar och fortsatt umgås sedan dess. Men alla andra vet.

Hur ska jag kunna säga nåt när det är som det är?

Ingen kommer att tro mig.

J blir förtvivlad. K rasande. G vet jag inte vad han gör. Kanske lommar han iväg?

Alla kommer att anklaga mig för svartsjuka.

Men om jag inget säger blir jag medbrottsling.

Förbannade midsommar med sin galenskap. Förbannad den dag då jag gick till ladan för att hämta de pilsner som stod i en back där inne. Förbannade K. Förbannade jävla skit.

Jag måste komma till ett beslut. Men jag vet inte vilket.

Skrivpuff, 15:e juni 2018.

Gå.

 

Älskade Viktor,

Jag befinner mig nu på Bali efter en lång resa. Den tog nästan musten ur mig och jag förstår inte hur jag kunde få för mig att utsätta mig för detta. Jag vet att du varnade mig, men jag var envis. Du hade rätt och jag fick stå mitt kast. Men väl här är det underbart. Människorna är glada och lättsamma, enkla och öppna. Långt ifrån vad som vardag i lilla Gryt. Det måste vara kallt där nu? Det enda jag bär är en sarong som knyts i nacken, ett par sandaler och en hatt av fina strån som jag köpte ute på den lokala marknaden. Guiden visade hur jag skulle pruta. Det var svårt först men snart blev jag varm i kläderna och tycket det var en spännande process att delta i. Priset var redan löjligt lågt och det kändes onödigt att få ner det ytterligare. Men enligt Aleksander är det viktigt att göra det för att visa säljaren respekt. Jag antar att det är någon social grej, att det är viktigt att dröja sig kvar vid den främmande bakom bordet vid ståndet och jag vill inte framstå som oförskämd.

Imorgon ska A ta med mig till Nekamuseet. Sedan bär det av till grottan Goja Gajah för att undersöka dess reliefskulpturer. Jag kan knappt bärga mig. Jag har längtat så länge efter att få se de balinesiska verken, att få en inblick i det autentiska och genuina… ursprunget! Mitt reportage ska vara färdigt redan nästa vecka. Du kommer att kunna läsa mer om hur jag har det i det. Mina dagar är späckade och jag måste strax gå. A ska ta med mig till hem till en person som har betytt mycket för samlandet av den balinesiska konsten och hantverket.

Hur har du det där hemma? Jag vet att Johan kan vara svår att handskas med utan mig. Men ha förtroende för dig själv, liksom jag har, att du kommer att klara av liv och arbete tills jag är hemma igen. Snart, mycket snart, står jag där på farstubron och håller om dig igen. Till dess har du Johanna som hjälper till med allt det praktiska i hemmet. Hon är rejäl och pålitlig. Johan håller mycket av henne.

Din Elsie

Skrivpuff, 14:e juni, 2018.

Tidig.

”Inte trodde jag att det var du som skulle var här så tidigt. Det brukar var Kristin som är först. Arla morgonstund med guld i mund, det är hennes domän…”

Ana mumlade något ohörbart och la mobilen på bordet framför sig innan hon sköt upp glasögonen på sin fräkniga näsa. Blicken försjönk ner i pappren framför henne igen.

”Förlåt vad sa du?”, sa Jun och höjde på ögonbrynen så att pannan fick horisontala streck av vitt och rött.

En suck undslapp Anas bleka läppar och hon såg upp på Jun som stirrade på henne.

”Asså, jag håller på här med nåra ansökningsblanketter som måste vara klara ida. Om du vill snacka så får vi ta det på lunchrasten, ok..?”

Ana återgick till pappren och krafsade några ord med en bläckpenna på ett par av dem.

”Det finns ingen anledning för dig att vara oförskämd”, sa Jun. Hon gick närmare och tillade att hon bara försökte vara trevlig men om Ana var otacksam så skulle inte hon tjata.

”Bra, för då kan jag få knega vidare ostört”, svarade Ana och försjönk ner i papperen igen. ”Har inte du själv saker att göra?”

”Jösses, vad du är osocial. Inte undra på att ingen tycker om dig. Jag har hört att…”

”Du, vi får ta det där sen”, sa Ana, ”för jag har faktiskt inte tid med det där du håller på med…”

”Du skulle faktiskt kunna anstränga dig lite, istället för att sänka ner alla med din trista stil.”

”Då får du ställa dig i kö om du vill klaga. Jag fixar ett kölappssystem när jag hinner. Nu vill jag bli klar med det här. Det finns faktiskt familjer med barn som saknar pengar och jag vill gärna hinna hjälpa dem som har rätt till hjälp, innan de får kallelser från kronkalle. Fattar du vad jag säger? Det är därför jag är här tidigt ida. Inte för att putta ner Kristin från hennes tron som morgonfågel. Varför skulle jag vilja göra det? Nej, svara inte. Jag har inte tid att lyssna på dig mer. Gå nu. Snälla.”

”Jag är ju övertygad om att det finns arbete att få för den som vill. Dessutom verkar de inte ha hört talas om det där med sparpengar. Att spara till det man vill ha ger extra glädje när man väl får det man vill ha. Det har jag alltid sagt. Man ska se till att klara sig själv. Vill man så kan man. Men en del vill ju inte, det har man märkt… de skulle kunna skärpa sig, men nej då.”

”Det där va väl rätt fördomsfullt, va. Hur klarar du ens av att jobba här? Nej, svara inte för jag har faktiskt inte tid.”

”Nån måste ju barmhärtiga sig över den svaga människan. Oavsett om de förtjänar det eller inte. Jag brukar tala om för dem…”

”Nej, kan du inte gå nu. Och sluta sprida anklagelser och pekpinnar omkring dig. Fattar du inte att en del mår jävligt dåligt som det är?”

”Det skulle de ha tänkt på tidigare och inte försatt sig i den här situationen.”

”Mmm… nu börjar jag haja varför du har tid att stå så här och snacka hela dagarna. Men somliga av oss gör lön för mödan. Vi kommer inte bara hit för att visa upp oss i märkeskläder. Stick nu.”

”Gärna, om du ska vara sån, så… kom bara inte och gnäll sen ifall dina biståndstagare återkommer år efter år. Med din inställning…”

Ana såg efter Jun medan hon trippade genom korridoren bort till sitt rum. När hon var ensam igen tog hon upp mobilen från skrivbordet och såg på den en kort stund innan hon tryckte på pausknappen. Hon döpte filen med dagens datum och sparade den. Ännu visste hon inte vad hon skulle göra med filerna, men när hon släppte ifrån sig dem skulle de brisera som en bomb.

Skrivpuff,13:e juni, 2018.

Ytterligare.

 

Den låg skinande och blank på bordet framför henne. Flickan rörde vid den med pekfingret. Dess blad var vasst och skapade en pytteliten reva i hennes hud. En droppe blod trängde sig ut och hon stack fingret i munnen och sög i sig den. En metallisk smak spred sig i munnen när hon sög allt hårdare som för att suga musten ur smärtan som pulserade i fingertoppen. Flickan kröp ihop på pinnstolen, drog upp fötterna på dess sits och satte armarna runt benen och lutade huvudet mot knäna. Ljusa hårtestar föll fram och täckte hennes bleka ansikte.

”Sitter du här”, sa en mansröst och fick henne att sprätta till.  ”Vad gör du här inne? Här får inte barn vara.”

Flickan ryggade tillbaka när mannen tog ett steg mot henne. Hans väldiga kropp böljade för varje steg han tog, ackompanjerade av ett par klumpiga träskor.

”Jag måste låsa här nu”, sa han och satte nävarna mot höfterna. Flickan kunde se en nyckelknippa dingla från en av byxhällorna. ”Det är dags för dig att gå hem. Alla andra elever har redan gått och jag tror inte att det är nån lärare kvar heller, förstår du.”

Utan ett ljud reste sig flickan från stolen. Det skrapade från stolen när hon sköt in den under bordet.

”Du, frugan väntar på mig, så du får sno dig på lite. Stå inte bara där. Iväg med dig!”

Flickan slog ner blicken mot golvet och sjönk ihop som om all luft gick ur henne. Mannen tog ytterligare ett par steg mot henne, la en hand på hennes axel och skulle just fråga hur de var fatt när han såg hur fibrerna i hennes kläder smulades sönder under tyngden från hans hand.

”Vad i…”, mumlade han och stod som förstenad när han såg en spenslig blek arm sträcka sig efter kniven på bordet. Den kniv som han tidigare använt till att kapa kablar med till en glappande fönsterlampa från ett av lärarrummen. Nu skulle han aldrig använda den mer.