Yale

 

”Man blir inte så ledsen som man tror av att missa ett betyg, en anställning eller en löneökning. Man bara tror det. Studier visar att det inte påverkar ens lyckonivå särskilt mycket.”

Ett lockigt långt hår hänger på var sida om ett runt ansikte med trygga bruna ögon. Kvinnan ser rakt in i kameran, lägger huvudet på sned, ler vänligt och bjuder på sig själv. Inte ens hon som undervisar på Yale står fri från livets jakt på status, flyktiga referenspunkter och tron på att det måste vara hundra för att vara just hundra.

Ändå är det något med det där som inte riktigt stämmer. Visst kan man lätt gå med på att det alltid finns saker som ter sig bättre, det där andra gräset är nog grönare ändå…? Och nog går jag med på att det inte stämmer till fullo. Man saknar ju inte kon (eller gräset) förrän båset är tomt. Ändå… det där ständiga upprepandet av namnet. Yale.

Yale. Yale. Yale.

”You have all made it, you are att Yale! You are going to get awesome jobs!”

Försöker hon trösta sina vilsna studenter? Försöker hon boosta ett redan välrenommerat universitet? Är PR-maskineriet priset jag betala för att skanna av kursen gratis via webben? För många andra blir det en ouppnåelig referenspunkt att mäta sig mot.

Visst är det bra att förstå att våra referensramar ställer till det för vår upplevda lycka och levnadsstandard. Bor vi i ett rikt område och saknar pengar själva så blir den personliga fattigdomen att kännas mer påtaglig än om vi levde med grannar på samma ekonomiska nivå. Skrollar vi sociala medier börjar vi jämföra oss med rena fantasibilderna av andras liv och mår sämre. Tröstshoppar vi, blir vi inte glada utan drunknar istället i prylar. Botemedlet är istället att inse hjärnans plasticitet, skriva tacksamhetsdagbok, lägga pengar på upplevelser, meditera, träna och sova ordentligt. Och, tänker jag, att plugga på Yale.

Det är säkert inte större grej att missa en tenta på Yale. Men det är inte heller någon större hjälp att inte få, eller få låga, betyg i skolan oavsett hur mycket man än anstränger sig och påminner sig om att hjärnan är en muskel som kan växa, utvecklas och helt enkelt någon gång fatta det den ska begripa.

Kanske är det då en tröst att även de med prestigefull utbildning och fantastiska jobb också ibland känner sig olyckliga och som förlorare? Och samtidigt, som den mörkhåriga kvinnan påpekar flera gånger under kursen, gör inte insikten i saken halva jobbet. Man måste lista sina tacksamheter, uppleva saker, meditera, träna och sova. Efter det vet man kanske om man också måste plugga på Yale.

 

Inpsirerat av SkrivPuff: Ledsen.

 

Kursen The Science of Well-Being finns att följa gratis via Coursera och är faktiskt helt okej. Om man står ut med tjatet om Yale. 😉

 

Güelliparken

Mer eller mindre fristående fortsättning till Ta emot!

– Du måste leva lite också, inte bara gå runt här och glo, sa Javier och log mot Agnes. Du filtrerar livet genom en lins. Det är inte bra. Känn in allt. Använd alla sinnen!

– Nähä, men du vet alltså vad som är bra?

–  Ja.

Det provocerade Agnes att han var så självsäker och stod med båda fötterna brett och stadigt på jorden. Själv trippade hon fram, osäkert på utsidan av sina och med krampaktigt knipna tår som om hon ständigt var på väg att falla omkull.

– Nu är det så att jag måste göra det här eftersom jag fått pengar för det. Det är inte något jag bara kan strunta i. Ser du entrén här vid Güelliparken? Ni har sån jävla konstig stil här. Som pepparkakshus ibland.

Javier skrattade och sa att hon inte hade någon förståelse för hur man kan bygga hus eller för konsten.

– Det ska vara lekfullt och roligt, annars blir man ju helt sänkt. Ni nordbor är så… fyrkantiga. Jag fattar inte hur ni orkar med livet. Liksom som att det inte räckte med mörker och kyla. Det måste var inrutat också! Om du tittar på byggnaden, jag menar verkligen tittar, vad ser du då? Vad hör du? Vad känner du?

Han såg på henne på ett sätt som gjorde Agnes nervös.

– Ja, men jag ser ett hus som blandar lermoskéerna i Timbuktu med Hans och Greta. Är inte det estetisk stöld? Fast här är väggarna inte släta, utan grova som om det vore sandstensbumligar staplade på varandra. Och så det där med Bröderna Grimm… det är ju helknasigt!

Javier kliade sig i huvudet och såg på henne.

– Stöld? Jag fattar inte varför det skulle vara det… Men du, känner du verkligen ingenting annat när du ser på det?

Orden var sagda med eftertryck, som om han inte begrep att hon var tom inuti där hon stod och såg på grindstugorna med sina sandgula, ruffa fasader och inslag av mosaik. De organiska formerna gjorde henne svimfärdig. Taken som buktade och böljade likt slipade stenar och snäckskal från havet. Det minaretformade tornet med sitt rutmönster i blått och vitt, krönt av en balkong och garnerat med ett kors. Agnes drog häftigt efter andan när hon såg upp mot det. Hon tyckte inte om höjder vare sig det var uppifrån eller nerifrån. Det osade lätt av avgaser från trafiken utanför parken men också något annat. Kakor? Kanel? En svag doft av kaffe… ett torrt tunt skratt, som spröda höstlöv som trasas sönder mellan små barns fingertoppar…

– Shit va sugen jag blev på churros, sa han. Så där från ingenstans bara… vill du ha? Du, hur är det med dig? Du ser inte ut att må bra… lite kaffe kanske hjälper?

 

 

Inspirarerat av SkrivPuff: Leva.

Spanarna

100 Trees av Rach Liang, 2013. Bildkälla:Creative Commons, https://www.behance.net/gallery/3283828/100-Trees

 

-Jag såg hur de slet upp trädet med rötterna.

Petri slog sig för munnen.

-Sen kapade de det lite innan de slängde upp det på flaket och körde bort. Jag kan inte fatta hur de kan göra så med en levande varelse som stått på samma plats i år ut och år in utan att göra någon illa!

Petri skakade på huvudet. Han kunde inte heller begripa det sa han och kikade ut genom fönstret. Ett stort sår i marken visade var det hade stått. Gårdsplanen såg annorlunda utan det. Ödslig och kal. Som om gräset inte trivdes med att exponeras för solen utan sin skyddande krona.

-Är det inte underligt att de gör så där nu när vi behöver växter mer än någonsin? Vad ska hända med vår luft? Vår atmosfär? Kommer vi kunna överleva?

De svarta lockarna rörde sig när Petri skakade på huvudet. Nej, han trodde inte att människan skulle överleva. Sa att vi var vår egen undergång och fnös över att vi själva påstod att vi var skapelsens krona.

-Det där har jag heller aldrig förstått. Vi skövlar och förstör, utrotar och skräpar ner. Förgiftar grundvattnet. Ändå tycker vi att vi är intelligenta. Visst, vi kan ta oss till Mars om det kniper. Åtminstone några av oss. Men ändå. Det smartaste hade nog varit att se till att vi kunnat bo kvar här. Vi är så… omständliga. Samvetslösa… Hur ska det gå för dem som blir kvar? Och alla djuren? Titta, nu kommer de igen!

Det rörde sig i gardinen när Petri hängde sig fram mot rutan igen och glodde mot flakbilen som mullrade in på gården. Något grönt halades av och trycktes ner i såret i jordskorpan. Det surrade i tanken när en kvinna i knallgul jacka med reflexer vattnade marken med en slang.

-Jaså, de kom med ett nytt träd alltså? Det var ju bra det, även om det ser väldigt klent ut i förhållande till det gamla. Det var väl inget fel på det? Förutom att ungarna klättrade i det så att nån gren här och där gick av…

Petri bröt av ett torrt blad från en av pelargonerna på fönsterbrädan. En svag doft av den citron spreds i köket. Han skakade på huvudet och sa att nej, så vitt han visste var det inget fel på det.

 

Inspirerat av SkrivPuff:”And then they drive away.” = fritt översatt ”Och sen kör de bort.”

Bildkälla: 100 Trees,

Ta emot!

Mer eller mindre fristående till Bildinspiration

 

Här, fånga!

Javier kastade upp något i luften som landade vid Agnes fötter. Det klirrade till när det slog i asfalten och rullade ner mot rännstenen.

Du är omöjlig, vet du det? Inte ens ett finger rörde du för att ta emot myntet. Istället stirrar du framför dig som om du sett ett spöke….

Han blandade engelska med spanska och svenska i en röra som gjorde det svårt för Agnes att hänga med. Ändå förstod hon vad han menade. Plötsliga rörelser och krav på instinktivt agerande gjorde henne paralyserad. Varför visste hon inte. Hon skrattade till som för att ursäkta sig och började leta efter pengen som nu gjorde sig osynlig.

Om jag inte hade tagit hand om dig där du irrade runt på La Rambla hade du försvunnit helt. Den här stan äter upp människor som inte tänker sig för… det är lätt att gå vilse bland gränderna och sedan… ja, då är det kört.

Händerna åkte ut åt sidorna när han sa det och han drog upp axlarna mot öronen.

Tur att jag hittade dig. Jag kan ta hand om dig, medan du hjälper mig med svenskan.

Han såg nöjd ut med sig själv. Agnes suckade och muttrade att hon kunde klara sig själv. Det fanns ingenting som motsvarade sagornas riddare på vita springare, det var bara fantasi. Men hon var glad över att få sällskap även om det var av en stöddig ung man med håret på ända och en sliten stickad tröja av norsk modell.

Varför har du en norsk tröja?

Hon spottade ur sig orden som om de vore giftiga.

Vad har du emot Norge? Det är ett underbart land jag aldrig varit i.

Jag har väl ingenting emot Norge! Det är bara lite konstigt att du har en sån där lusekofta här i Spanien…

Den är faktiskt varm och skön när det blåser och är fuktigt på vintern. Du borde prova! Jag gillar dessutom stjärnorna och de här… vad sa du? Lössen?

Han drog med handflatan över bröstet och såg på Agnes med en blick som blänkte av något skämtsamt. Hon kunde inte avgöra ifall han menade det han sa eller bara retades. En solstråle dök fram mellan ett par moln och fick myntet att glimra till. Agnes fångade upp det och kastade det mot Javier. Han såg snopet på henne när det studsade mot en av de stickade stjärnorna ner mot marken igen.

Där ser du, utbrast Agnes. Det är inte så lätt att bara ta emot!

 

Inspirerat av SkrivPuff: Fånga.

Bildinspiration

Staty, Santarem. Foto: Ethel Hedström.

 

Agnes lade tillbaka kameran i väskan och ställde sig. Stolen skrapade mot stenplattorna när hon tvingade den tillbaka mot bordet. De andra besökarna vred nyfiket blickarna mot henne och såg ut att börja viska sinsemellan om det de bevittnade. Syntes det så väl på henne att hon visste något hon borde bekänna? Det började brinna på kinderna trots att hon rent intellektuellt förstod att ingen hade den blekaste aning. Hon drog sig bort, kände hur kroppen rörde sig stelt och ryckigt, och hon ökade på stegen för att komma utom synhåll för de japanska turister som nyss stirrat på henne.

Inte förrän hon nådde en bit in på La Rambla lyckades hon sakta ner stegen och dra ett par välbehövliga djupa andetag. Hon stirrade in i ett skyltfönster under tiden.  Desigual. Hon tyckte inte om kläderna. Färgstarka, fyllda med mönster som exploderade åt alla håll och med priser som fick henne att skämmas. Det ekade tomt på klädkontot. Men hon hade det hon behövde. Några blusar och ett par jeans. En jacka och en kofta. Trista muskläder sa Lollo och nöp i dem som om de vore något katten dragit in. Lollo hatade katter. Och möss. Men av någon anledning tyckte hon om Agnes.

 

Agnes kände sig plötslig knäsvag och såg sig omkring efter en bänk att sätta sig på. Helst under ett skuggande träd. Solen hade redan börjat värma upp betong och asfalt. Luften var fuktig och luktade avgas från en varutransport till en av souvenirbutikerna. Personal från caféer och restauranger sprang ut och in i tunna vita skjortor, upptagna med att ställa ut bord och stolar vid sina uteserveringar. Det slamrade och pratades. Någon lät arg och en annan brast ut i skratt. Agnes insåg att det enda sättet att få sitta ner var att beställa något från en av kyparna. Handen klämde instinktivt om väskan. Där låg plånboken med kontokort och foton på den katt hon lämnat hemma. Kontokortet… som hon glömt att checka av… Hur mycket fanns det på det? Hon försökte tänka efter. Luncher, middagar… några biljetter till tunnelbanan… en och annan frukt eller kaffe. Det borde finnas tillräckligt men då riskerade hon att inte ha till middag. Och hon orkade inte gå hungrig. Även om hon ringde hem och gråtande bad sin far om ett litet lån, skulle det dröja innan pengarna kom in.

 

En hand landade på hennes axel. Agnes ryckte till och snodde runt. Framför henne stod en sliten man stödd på käpp. Han höll upp en tom pappmugg mot henne och vädjade samtidigt som han smackade med munnen.

Jag önskar att jag hade några kronor till dig, sa Agnes och såg på honom utan att själv inse att hon pratade svenska. Men jag har knappt så att det räcker till mig själv…

Mannen såg besviken ut och haltade iväg ner längs gatan. Agnes såg efter honom en lång stund. Var det så här det såg ut i världen nu? Att somliga har och andra saknar?

Saknar…

 

Någonstans saknar några en flicka som försvunnit.

 

Det högg till i Agnes. Hon tänkte på kameran igen.

Inspirerat av SkrivPuff: foto.

Nyheten

Fortsättning från gårdagens Promenade Passeig de Lluís Companys

Agnes satt på en uteservering vid Plaça de Catalunya när hon såg det. Några turister intill talade på ett språk hon inte kunde identifiera och bröt upp från sitt bord så fort churrosen tog slut. Det luktade starkt från espresson som värmde Agnes fingrar. Rubrikerna flimrade förbi på mobilen när hon skrollade igenom notiserna på det sociala mediet. Det hade uppenbarligen inte gått algoritmerna förbi var hon befann sig. Reklam för lokala produkter, matställen och sevärdheter blandades med spanska nyheter. Ett bekant ansikte dök upp i flödet. Bruna sprudlande ögon i ett solkysst ansikte omgivet av mörkbrunt hår, klippt strax nedanför örsnibbarna.

Flickan med hunden.

Hjärtat slog dubbla slag i bröstkorgen.

Sabina Valdez. Desaparecido.

Agnes klickade upp webbläsaren och skrev av ordet i översättningsprogrammet. Försvunnen. Försvunnen? Med klumpiga rörelser översatte hon artikeln ord för ord. Det gick att gissa sig till att flickan var spårlöst försvunnen. Hunden hade kommit tillbaka ensam, med kopplet hängande efter sig. Ingen knubbig barnhand höll i det. Först hade ingen reagerat nämnvärt. Det hände att Armano, hunden, slet sig och försvann. Oftast kom den tillbaka dit den hörde hemma. Men när flickan fortfarande var borta någon timme senare beslöt familjen sig för att bege sig ut att leta. Efter timmar utan resultat hade de slutligen kopplat in polisen. Men inte heller det hade lett någon vart. Flickan var spårlöst försvunnen och ingen hade sett eller hört någonting.

Agnes fumlade efter väskan med kameran och fick upp apparaten. Händerna darrade och Agnes hade svårt att styra fingrarna när hon klickade fram bilden och såg på hur flickan gosade med hunden. Var det så att ingen sett flickan efter det där? Måste Agnes träda fram med sin bild? Vad skulle hon säga om anledningen till att hon tagit bilden? Att något föreföll bekant med flickan och att hon därför följt efter henne, fotograferat och sedan tappat bort flickan? De skulle se på henne som den idiot hon kände sig som och förmodligen kasta henne rakt i finkan. Hon skulle vara den förste och ende misstänkte i ett fall hon själv djupt beklagade. Och hon skulle förstå dem.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Styra.

 

Promenade Passeig de Lluís Companys

fortsättning från Min

Med kameran i handen följde Agnes efter flickan. Först oblygt och målmedvetet men snart allt mer försiktigt och vakande. Om någon såg vad hon höll på med skulle det väcka misstankar. Ingen normal person följde efter barn! De skulle skrika och ringa polisen och Agnes skulle förstå dem.

 

Det mörknade på himlen och molnen skuggade solen. Agnes rös till och drog jackan tätare om kroppen. Hon såg upp mot skyn och ångrade att hon inte tagit med sig ett paraply. Om det började regna nu skulle hon få bege sig tillbaka till rummet igen utan att få klarhet i vem den lilla flickan var.

 

Agnes såg flickan kryssa fram och tillbaka mellan gräsplättarna i det som på kartan sett ut att vara en park. Promenaden bestod till mesta dels av asfalt och betong. Här och där sträckte sig avgränsade gräspartier fram som långa, smala tarmar. Allt inramat av palmer med vassa blad och taggiga stammar. Hunden pilade fram och nosade med svansen vispande i luften och flickan hängande som en vante i kopplet. Det såg lustigt ut. Agnes skrattade till vid tanken på det. Var det flickan som var ute med hunden, eller tvärt om? Hon fick lust att springa ifatt och fråga. Men hur skulle hon få fram de rätta orden?

 

Agnes var tacksam över att det var tidigt och inga försäljare ännu kommit till parken. De kunde med sina uppmaningar till köp riskera att dra till henne uppmärksamhet. Just nu ville hon bara ta reda på mer om flickan. Försöka förstå vad det var som fick henne att tänka på…

Det var löjligt!

En gång hade någon förklarat för Agnes att människans psyke är konstruerat så att det söker likheter även där inga finns. Flickan var förstås ingenting annat än Agnes sätt att finna samband för att göra livet begripligt. Precis så där som hon legat på gräset utanför hemmet och stirrat på molnen, känt lyckan pirra i kroppen när hon sett varelser i dem.

Herregud, tänkt hon, var hon fem år eller?

En barnslig vuxen som förföljde ett barn… hur patetisk fick man bli? Hon såg på kameran i handen. Utan att själv förstå varför höjde hon den och kikade in på sökaren. Flickan hade satt sig på huk nu och klappade hunden. Hon skrattade när den slickade henne på kinden. Astrid tryckte av. Det surrade till i kameran när slutaren öppnades och stängdes. Den frysta bilden dolde för en sekund de händelser som pågick längre bort och när den åter syntes var flickan med hunden borta.

 

Inpsirerat av SkrivPuff: Lilla.

Min

I found an image through CC Search @creativecommons: http://www.flickr.com/photos/58167807@N00/2584960592

Agnes vek upp kartan och stirrade på den. Vägarna och gränderna bildade ett perfekt rutnät med några större leder på diagonalen. Militäriskt räta vinklar inneslöt kvarter av likartad storlek. Staden var inte bara oöverskådligt stor, den var även knökad med byggnader. Och hon insåg nu att kartan inte var tillräckligt detaljerad.
Agnes suckade och insåg att hon tagit sig vatten över huvudet. Varför hade inte stipendiejuryn sett att hennes förslag inte var genomtänkt? Att det brast i både avgränsning och genomförande? Tyckte de att det var kittlande att skicka iväg en helt oerfaren kvinna ut i världen? Vad fick dem att tro på henne när hon inte gjorde det själv?
Hon såg sig omkring. En och annan morgontrött Barcelonabo släpade sig fram längst med trottoaren vid Carrer del Commerc. Skolbarn med väskor tjattrade i klungor och det tickade i motorn på en av de parkerade scootrarna.
Till vänster fanns Museu de la Xocolata. Om hon gick rakt fram och höll till vänster skulle hon snart vara framme vid Triumfbågen. Där kunde hon sedan hoppa på tunnelbanan om hon hade lust.
Triumfbågens röda färg stod ut mot den blå himlen. Agnes såg på den. Hon var den enda som ägnande den uppmärksamhet. De andra stressade förbi den utan att lyfta blicken. Hon hade inte tänkt fotografera den här typen av arkitektur. Hon hade trots allt gjort en avgränsning till bostadshusens portar och portaler. Ändå drog hon fram kameran som hon fått låna av Lollo och plåtade kolonnerna och rundbågen.Trots den klassiserande stilen hade gotiska drag smugit sig in. Två fladdermöss satt på vakt var sida med gapande ljudlösa käftar. På bröstet hade de smyckats med något som påminde om vikingakvinnornas hängselspännen och som ofta, liksom här, fördomsfullt placerades som bysthållare. Agnes kunde inte låta bli att skratta till. Men hon stelnade till i en förvriden min när hon såg flickan med hunden promenera runt i den vintergröna parken.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Min.

Idén

fortsättning från igår men kan läsas fristående.

 

Kameraväskan hängde i en rem från axeln. Agnes kände hur den skavde av tyngden och gjorde hållningen sned. Hon bannade sig själv för att hon lagt i så mycket i den. Kameran. Ett par böcker. Kartan. Två anteckningsblock. Det var mer än hon behövde.

Hur hade hon tänkt när idén om att kartlägga portaler i Barcelona slagit rot? Att det skulle bli enkelt och spännande att ströva runt bland husen i staden och dokumentera som en historiens detektiv? Nu insåg hon hur idiotiskt det varit att välja en stad hon aldrig besökt. Staden var för stor, gatorna för vindlande och den arkitektoniska stilen liknade ingen annan. För nordmän var modernism rena linjer, räta vinklar och släta väggar. Men för folket i Barcelona… där representerade modernismen organiskt böljande former som förde tanken till jugend och art deco. Agnes hade varit oförberedd på det där. Faktum var att hon för att hålla en jungfrulig blick på staden inte ens hade studerat foton innan hon gav sig av.

 

Inspo från SkrivPuff; Rot.

Speglingar

 

Flicka med hund i Leiria. Fotograf: Ethel Hedström

 

 

Agnes satte ner espresson på plastbordet och stirrade.  Från sin plats utanför fiket mitt i hjärtat av Barcelona såg hon barnet tydligt. Flickan påminde om någon. Det mörka håret, klippt strax under öronen, de bruna ögonen, sättet att röra sig och klappa om den hund som snarare såg ut som en liten häst. Hur kunde det finnas ett så starkt släktskap mellan två individer som aldrig mött varandra? Och som i normala fall befann sig så långt bort från varandra att deras verkligheter förmodligen tedde sig overkliga och obegripliga för den andre. Ändå var det någonting… Det där sättet att lägga huvudet på sned, skratta så att det bildades gropar i kinderna och en extra haka. Det skarpa solljuset fick Agnes ögon att tåras. Hon sträckte sig efter en servettbehållaren och drog ut en tunn och hård pappersruta. Det frasade om den när hon tryckte den mot ögonen.

Hur står det till med fröken?

Hon såg upp och mötte ett par gröna ögon i ett solkysst, fårat ansikte. Den lilla spanska Agnes kunde fick henne att låta som ett barn när hon svarade att allt var fint. Bara fint. Kvinnan lade en varm hand på hennes axel och sa att hon fanns bakom disken om Agnes behövde hjälp. Kvinnans skor klapprade mot gatstenen när hon gick tillbaka in med några fläckade porslinskoppar och fat.

Behövde hon hjälp? Agnes såg på sig själv i reflektionen från ett fönster. En blek kvinna med uppsatt blonderat hår. Hon hade redan varit i staden en hel vecka men inte fått ens fräknar i ansiktet. Det var heller inte särskilt varmt den här tiden. Januari. Som bäst blev det upp emot tjugo grader men det hade inte hänt under tiden Agnes var där. Hon hade blivit varnad. Det skulle vara kallt och det skulle regna. Men det hade inte gjort det. Det hade varit ovanligt torrt, det sa alla hon stötte på. Men det spelade ingen roll. Agnes var där för att göra efterforskningar. Hon hade fått stipendium. Av någon anledning hade juryn tyckt att hennes idé att studera portaler i den spanska staden var värt att satsa på.

Agnes hade irrat runt bland gränderna med kamera och anteckningsblock. Människor hade nyfiket kommit fram och undrat vad hon höll på med. Det hade varit svårt för henne att få fram de rätta orden och de flesta hade skakat på huvudet åt henne. En del skrattade gott. Agnes förstod dem. hon brydde sig inte heller mycket om det som fanns runt omkring i den egna vardagen.

 

Kvinnan med de gröna ögonen lade sin hand på Agnes axel igen och ryckte henne ur tankarna. Hade hon druckit färdigt? Ja. Det hade hon. Hon tackade och reste sig. Såg mot flickan med hunden. Det där hjärtformade ansiktet… mandelögon… det var så bekant… men hur?

 

Inspirerat av SkrivPuff: foto.